Month: September 2013

Vernon Katz: Conversations with Maharishi

Maharishi Mahesh Yogi Speaks about the Full Development of Human Consciousness

Volume 1

Maharishi University of Management Press, 2011     Amazon.com

From the Back Cover:

KatzThe majestic panoramas of Lake Tahoe in California and the Kashmir Valley in the Himalayas provided the ideal settings for the conversations in this book. It was there in 1968 and 1969 that Maharishi began his as-yet-unpublished commentary on the Brahma Sutra, a key text of the timeless wisdom of Vedanta. The penetrating questions asked by Dr. Katz inspired deep insights from Maharishi on the nature and development of higher states of consciousness. Through Maharishi’s words, the ultimate reality of life becomes meaningful and practical for people living today: anyone can awaken the wholeness of consciousness within. These conversations are suffused with bliss and serve as a tribute to Maharishi’s legacy of knowledge for full development of the human heart and mind.

From the Back Flap:

“The ‘Everest’ of spiritual teachings is found in these conversations – the highest pinnacle of human development explained with utter simplicity, clarity, and practicality – a pure delight.”  Dr. Judy Booth, creator and teacher of an on line Distance Education course on the Bhagavad-Gita

About the Author (from the Front Flap):

Vernon Katz is a trustee and a visiting professor at Maharishi University of Management, Fairfield, Iowa, U.S.A. He earned a first class honours degree and a doctorate in philosophy from Oxford University. His thesis on Indian philosophy was supervised by Dr. Sarvepalli Radhakrishnan, the eminent philosopher who became India’s second president. In the early 1960s Vernon assisted Maharishi Mahesh Yogi with his translation of and commentary on the Bhagavad-Gita, which has sold over one million copies. He is currently working on another volume of conversations with Maharishi and on a translation of the Upanishads.

JOB’s Comment:

The cover design of this book is impeccable. See the Spirituality category and the books under Spirituality on the References page for my general comments on Maharishi.

Owe Wikström: Den outgrundliga människan

Livsfrågor, psykoterapi och själavård

Natur & Kultur, 1998 (1991)

Baksida:

WikströmSamtidens intresse för new age, mystik, etik och existentiella frågor i kombination med en utbredd skepsis mot kyrkor och färdiga svar har skapat en vilsenhet inom såväl kyrka som socialvård och psykiatri. Med stor öppenhet och med många praktiska exempel från samtal och skönlitteratur utforskar Owe Wikström här den inomkristna traditionens resurser i gränslandet mellan religion, andlighet, psykologi och själavård.

I centrum står religionens psykologiska funktion. Varför är människan religiös? Hur skall man förstå och professionellt bemöta människans andliga behov? Wikström föreslår en modell för själavård som bygger på den kristna mystiska andliga vägledningstraditionen. Ambitionen är att integrera tre stora perspektiv: ett psykoanalytiskt, ett existentialfilosofiskt och ett kulturteoretiskt. Särskilt betonas symbolernas funktion.

Bokens avslutande del handlar om Dostojevskijs psykologi. Skönlitteraturen ser Wikström som en allt för lite nyttjad möjlighet att närma sig den outgrundliga människan med ett språk där ord som godhet, barmhärtighet och kärlek inte är bortrationaliserade.

Denna nya utgåva har redigerats om och kompletterats, bl a med nya avsnitt om objektrelationsteori, förhållandet mellan narcissism och religion, och om tystnadspliktens problem. Den innehåller en helt ny bibliografi med hänvisningar till den senaste forskningen inom området.

Första upplagans baksida:

Det finns terapeuter som i sitt behandlingsarbete – av personliga och/eller i den vetenskapliga objektivitetens namn – väjer för de stora livsfrågorna. Men förr eller senare hinner frågan om livets yttersta mening upp oss alla, däri består en del av storheten och förbannelsen med att vara människa.

Att i människovård lära sig urskilja och handskas med religiösa och existentiella orsaker till konflikter bidrar både till personlig utveckling och fördjupning av det terapeutiska arbetet. Själavården har ibland okritiskt anammat psykologisk teori och förlorat sin religiösa egenart.

I denna bok ställs bl. a. frågorna: kan man se på religion och livsåskådning ur ett vetenskapligt perspektiv? Kan man integrera dynamisk psykologi och mystik i själavården? Vari skiljer sig psykologers och prästers roller? Hur skall man bestämma själavårdens identitet? Hur bör en psykoterapeut förhålla sig till religiös problematik?

Framställningen är förankrad i en religionspsykologisk ram med belägg och kliniska exempel hämtade från såväl psykoterapeutiska samtalsbehandlingar som själavård och – inte minst – skönlitteratur. Ett längre avsnitt handlar om Dostojevskij, en författare som kanske mer än någon annan genom sina odödliga romanfigurer givit gestalt och uttryck åt de stora livsfrågorna om Ansvar, Skuld, Frihet och Mening.

Om författaren:

Owe Wikström är teol. dr. och professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet. Han medverkar ofta i radio och är en efterfrågad föreläsare. Han är författare till ett tiotal böcker, bl a Om heligheten (1993), Det bländande mörkret (1994) och Aljosjas leende (1997). Han är också redaktör för antologin Att se det dolda. Om new age och ockultism inför millennieskiftet (1998).

JOBs kommentar:

Trots vissa brister och begränsningar, bland annat ifråga om de filosofiska resurser som skulle behövts inte minst för definitionen och förståelsen av vetenskaplighet i detta sammanhang, tyckte jag när första upplagan kom ut att denna bok markerade ett oerhört historiskt framsteg på sitt område i Sverige.

Det engelska Arlanda

Jag klagade nyligen över förslaget att ge Arlanda flygplats det engelska namnet Raoul Wallenberg International Airport. Medan några läsare uppmuntrat mig att skriva fler kåseriartade texter om “småsaker”, reagerade någon nu negativt på detta debattinlägg och tyckte att jag inte borde ägna mig åt sådant: det var ovärdigt, jag borde hålla mig till kulturen, filosofin o.s.v.

Men jag tycker, som jag skrev, inte att detta är en småsak. Det berör mig. Och inte bara för att jag själv, som de flesta, med viss regelbundenhet använder flygplatsen, eller för att jag emellanåt tar emot utländska gäster. Det hela har naturligtvis att göra med kulturen.

Den utmärkte kulturskribenten och kännaren av främst tyskspråkig litteratur, Simon O. Petterson i Uppsala, som bland annat skrivit värdefulla kommentarer i denna blogg, hörde naturligtvis till dem som förstod och instämde i min kritik. Men till min förskräckelse kunde han också upplysa mig om att situationen är ännu värre: det officiella namnet på Arlanda är redan är engelskt: Stockholm Arlanda Airport! Detta namn står, visade han, överst på den svenska versionen av hemsidan.

Man kan, upptäckte jag då, även jämföra Wikipedias engelska sida om Arlanda med dess sidor om våra nordiska och baltiska grannländers största flygplatser: endast på Arlanda-sidan saknas namn på det lands språk där flygplatsen ligger.

Vad gör man åt sådant här? Vad jag kallade den enfaldigt antecipatorisk-globalistiska svenska provinsialismen förefaller bottenlös. Vilka fattade detta beslut? Om den kulturella sensibiliteten och det allmänna omdömet är på denna nivå hos de beslutsfattare det här måste vara fråga om, om inga kulturpersonligheter, ledarskribenter eller andra opinionsbildare reagerat, om inte näringslivet protesterat och politiker motionerat mot denna frånvaro av svenskt namn i svenskt sammanhang – var befinner vi oss då?

Är det så att de många som, i likhet med Pettersson, måste förstå problemets art och allvar, inte längre orkar artikulera det hela för nybarbarerna i maktpositioner? Att fenomen av detta eller jämförbart slag, på område efter område, blivit alltför vanliga för att det ska kännas meningsfullt att försöka göra något åt? Har en slutligt resignerad apati tagit över?

Det är alltså inte det faktum att Arlanda i internationella sammanhang – såsom, till att börja med, den engelskspråkiga versionen av webbplatsen – kallas Arlanda International Airport jag vänder mig mot. Det är i stället det bisarra förhållandet att den uteslutande kallas så i svenska sammanhang. Det är exempelvis ingen som helst ursäkt att svenska storföretag använder engelska som koncernspråk även i Sverige.

Att Scandinavian Airlines och Scandinavian Airlines System är engelska namn är mer begripligt; företaget är ett företag, företaget är huvudsakligen internationellt verksamt, företag har bara ett namn, de flesta små språknationers flygbolag har engelska namn, och företag är inte orter. Arlanda är annorlunda. Här är frånvaron av svenskt namn oförsvarlig.

Framför allt berör mig detta naturligtvis på grund av vad det säger om tillståndet i Sverige, och på grund av insikten om hur många utländska besökare som riskerar att upptäcka det. Det hela är i största allmänhet generande, av skäl liknande, om än inte identiska, med dem som fortfarande gör restaurangen Bistro Bohème på Drottninggatan i Stockholm generande.

Den största nationella flygplatsens fall är däremot identiskt med, om också värre än, exempelvis Friends Arenas. Man rodnar över hela kroppen. Det är ovärdigt en gammal kulturnation. Det avspeglar inte bara en fullständig utan framför allt helt ny typ av naivitet inför världen. Man känner föraktet och hånskrattet från varje bildad utlänning. Och än värre skulle det bli om Arlanda efter amerikanskt mönster byttes ut mot Raoul Wallenberg.

Det finns mängder av med Arlanda jämförbara svenska institutioner som i engelskspråkiga sammanhang har namn på engelska. Ska vi börja använda enbart dessa engelska namn i alla sammanhang, även i svenskspråkiga och i Sverige? Uppsala University, exempelvis, det högtstående lärosäte som under nittonhundratalets lopp förvandlades till den svenska rationalismens, utilitarismens och nihilismens högborg, där man vid vissa institutioner numera sägs ha en nedlåtande attityd till humanistiska forskare som inte skriver på engelska, och där man, med undantag för Pettersson och, befarar jag, en tämligen begränsad krets av likasinnade, inte tycks ha några problem med sin granne airporten?

Och eftersom Göteborg har ett engelskt namn, Gothenburg – borde vi inte övergå till att använda enbart det? Finns det ens någon anledning att fortsätta tala om Sverige här i Sweden? Nationalekonomen Marian Radetzki har redan framfört förslaget att hela svenska språket, ja alla små språk, ska ersättas av engelska.

Irving Babbitt: Democracy and Leadership

Introduction by Russell Kirk

Liberty Fund, 1979 (1924)

From the Publisher’s Website:

Babbitt“…one of the few truly important works of political thought.”  Russell Kirk

Irving Babbitt was a leader of the intellectual movement called American Humanism, or the New Humanism, and a distinguished professor of French literature at Harvard. Democracy and Leadership, first published in 1924, is his only directly political book, and in it he applies the principles of humanism to the civil social order.

Babbitt rejects all deterministic philosophies of history, whether they be the older type found in Saint Augustine or Bossuet, which tends to make of man the puppet of God, or the new type, which tends in all its varieties to make of man the puppet of nature. He offers a compelling critique of unchecked majoritarianism and addresses the great problem of how to discover leaders with standards.

Table of Contents:

Foreword, by Russell Kirk

Prefatory Note

Introduction

1  The Types of Political Thinking
2  Rousseau and the Idyllic Imagination
3  Burke and the Moral Imagination
4  Democracy and Imperialism
5  Europe and Asia
6  True and False Liberals
7  Democracy and Standards
Appendix A: Theories of the Will
Appendix B: Absolute Sovereignty
Bibliography

Index