Det engelska Arlanda

Jag klagade nyligen över förslaget att ge Arlanda flygplats det engelska namnet Raoul Wallenberg International Airport. Medan några läsare uppmuntrat mig att skriva fler kåseriartade texter om “småsaker”, reagerade någon nu negativt på detta debattinlägg och tyckte att jag inte borde ägna mig åt sådant: det var ovärdigt, jag borde hålla mig till kulturen, filosofin o.s.v.

Men jag tycker, som jag skrev, inte att detta är en småsak. Det berör mig. Och inte bara för att jag själv, som de flesta, med viss regelbundenhet använder flygplatsen, eller för att jag emellanåt tar emot utländska gäster. Det hela har naturligtvis att göra med kulturen.

Den utmärkte kulturskribenten och kännaren av främst tyskspråkig litteratur, Simon O. Petterson i Uppsala, som bland annat skrivit värdefulla kommentarer i denna blogg, hörde naturligtvis till dem som förstod och instämde i min kritik. Men till min förskräckelse kunde han också upplysa mig om att situationen är ännu värre: det officiella namnet på Arlanda är redan är engelskt: Stockholm Arlanda Airport! Detta namn står, visade han, överst på den svenska versionen av hemsidan.

Man kan, upptäckte jag då, även jämföra Wikipedias engelska sida om Arlanda med dess sidor om våra nordiska och baltiska grannländers största flygplatser: endast på Arlanda-sidan saknas namn på det lands språk där flygplatsen ligger.

Vad gör man åt sådant här? Vad jag kallade den enfaldigt antecipatorisk-globalistiska svenska provinsialismen förefaller bottenlös. Vilka fattade detta beslut? Om den kulturella sensibiliteten och det allmänna omdömet är på denna nivå hos de beslutsfattare det här måste vara fråga om, om inga kulturpersonligheter, ledarskribenter eller andra opinionsbildare reagerat, om inte näringslivet protesterat och politiker motionerat mot denna frånvaro av svenskt namn i svenskt sammanhang – var befinner vi oss då?

Är det så att de många som, i likhet med Pettersson, måste förstå problemets art och allvar, inte längre orkar artikulera det hela för nybarbarerna i maktpositioner? Att fenomen av detta eller jämförbart slag, på område efter område, blivit alltför vanliga för att det ska kännas meningsfullt att försöka göra något åt? Har en slutligt resignerad apati tagit över?

Det är alltså inte det faktum att Arlanda i internationella sammanhang – såsom, till att börja med, den engelskspråkiga versionen av webbplatsen – kallas Arlanda International Airport jag vänder mig mot. Det är i stället det bisarra förhållandet att den uteslutande kallas så i svenska sammanhang. Det är exempelvis ingen som helst ursäkt att svenska storföretag använder engelska som koncernspråk även i Sverige.

Att Scandinavian Airlines och Scandinavian Airlines System är engelska namn är mer begripligt; företaget är ett företag, företaget är huvudsakligen internationellt verksamt, företag har bara ett namn, de flesta små språknationers flygbolag har engelska namn, och företag är inte orter. Arlanda är annorlunda. Här är frånvaron av svenskt namn oförsvarlig.

Framför allt berör mig detta naturligtvis på grund av vad det säger om tillståndet i Sverige, och på grund av insikten om hur många utländska besökare som riskerar att upptäcka det. Det hela är i största allmänhet generande, av skäl liknande, om än inte identiska, med dem som fortfarande gör restaurangen Bistro Bohème på Drottninggatan i Stockholm generande.

Den största nationella flygplatsens fall är däremot identiskt med, om också värre än, exempelvis Friends Arenas. Man rodnar över hela kroppen. Det är ovärdigt en gammal kulturnation. Det avspeglar inte bara en fullständig utan framför allt helt ny typ av naivitet inför världen. Man känner föraktet och hånskrattet från varje bildad utlänning. Och än värre skulle det bli om Arlanda efter amerikanskt mönster byttes ut mot Raoul Wallenberg.

Det finns mängder av med Arlanda jämförbara svenska institutioner som i engelskspråkiga sammanhang har namn på engelska. Ska vi börja använda enbart dessa engelska namn i alla sammanhang, även i svenskspråkiga och i Sverige? Uppsala University, exempelvis, det högtstående lärosäte som under nittonhundratalets lopp förvandlades till den svenska rationalismens, utilitarismens och nihilismens högborg, där man vid vissa institutioner numera sägs ha en nedlåtande attityd till humanistiska forskare som inte skriver på engelska, och där man, med undantag för Pettersson och, befarar jag, en tämligen begränsad krets av likasinnade, inte tycks ha några problem med sin granne airporten?

Och eftersom Göteborg har ett engelskt namn, Gothenburg – borde vi inte övergå till att använda enbart det? Finns det ens någon anledning att fortsätta tala om Sverige här i Sweden? Nationalekonomen Marian Radetzki har redan framfört förslaget att hela svenska språket, ja alla små språk, ska ersättas av engelska.

7 Responses to “Det engelska Arlanda”


  1. 1 Swedish Dissident September 18, 2013 at 9:34 pm

    Ja, det är blamerande, och ännu ett av talrika exempel på den lägre kosmopolitismens mindervärdeskomplex, som manifesteras av globaliseringsfetischistiska gycklare.

    “Nationalekonomen Marian Radetzki har redan framfört förslaget att hela svenska språket, ja alla små språk, ska ersättas av engelska.”

    Samuel Huntington skriver som bekant lite om detta i tCoC, och förhoppningen från Radetzki är förstås förfelad, bortsett från att Sweden kanske går i avantgardet för fenomenet (och kanske får en liten klapp på axeln av Obama och Bryssel på grund av sin kavata strävan).

    Av rent pragmatiska och praktiska skäl vore det förvisso fördelaktigt om den absoluta merparten av världens stater och deras respektive invånare lärde sig engelska som andraspråk. Varpå det kan fungera som lingua franca i de flesta sammanhang, men det är något helt annat än att ha det som universellt förstaspråk (såvida det inte används i sådan utsträckning i både tal och skrift att det blir de facto förstaspråk och därmed världsspråket par excellence).

    • 2 Jan Olof Bengtsson September 19, 2013 at 12:11 pm

      Du skiljer mellan 1) engelska som andraspråk och lingua franca; 2) engelska som universellt förstaspråk som dock inte är ett de facto sådant, inte världsspråket par excellence; 3) engelska som universellt förstaspråk använt i sådan utsträckning att det blir de facto förstaspråk och världsspråket par excellence?

      Jag är inte säker på att jag förstår dig här, p.g.a. formuleringen “såvida det inte”, som inte bara på oklart sätt synes formellt för 3s räkning upphäva “något helt annat än”, så att 3 till skillnad från 2 inte är något helt annat än 1, utan framför allt tycks innebära att du utöver 1 accepterar också 3. Stämmer det?

      Vad Radetzki önskar är 3, eller tills vidare åtminstone att engelska blir de facto förstaspråk för talarna av mindre språk som svenska (han nämnde, tillfrågad p.g.a. sin egen bakgrund, även polska). Jag skulle kunna acceptera 1, men varken 2 eller 3, som båda undantränger andra språk. Språkens mångfald har, menar jag, av flera skäl ett egenvärde.

  2. 3 Swedish Dissident September 19, 2013 at 1:33 pm

    Jag accepterar normativt 1 men liksom du inte 2 och 3. Min uppdelning var i första hand deskriptiv och syftade på att en hypotetisk möjlighet är att lingua franca blir de facto men inte de jure förstaspråk i alla eller i alla fall merparten av världens länder. (De andra två idealtypiska scenarierna och förhållningssätten jag föreställde mig och sedermera beskrev är dels att engelska i mer eller mindre omfattande utsträckning blir andraspråk och lingua franca men inte mer än så, dels att det successivt – på lång sikt – blir de jure förstaspråk i världen.)

    Språkens mångfald har ett slags egenvärde men valet står inte, både deskriptivt och normativt, mellan statisk språkkonservatism eller fullständig likriktning och globallingvistisk konvergens – ett flertal språk och dialekter kommer förr eller senare att dö ut, de passerar sina respektive bäst-före-datum. (Det vet jag att du också vet, och förmodligen i alla fall delvis håller med om, men jag skriver det uttryckligen för att vara tydlig i diskussionen med både dig och andra läsare.)

  3. 4 Kristian Nilsson September 19, 2013 at 7:15 pm

    Tack för två utmärkta artiklar med kommentarer om den förändring där delar av det svenska samhället tycks bli “enspråkigt” på både svenska och engelska.

    Artiklarna kommer att utgöra utgångspunkter för kommande kortposter på bloggen foodcourtification.com

    • 5 Jan Olof Bengtsson September 20, 2013 at 5:06 am

      Välkommen till bloggen! Tittar på foodcourtification med intresse – har ännu inte helt förstått konceptet men läser vidare. Länk inlagd i din kommentar ovan.

      • 6 Kristian Nilsson September 20, 2013 at 3:44 pm

        Tackar!

        Bloggen är ett experiment i begreppsmässigt styrd visuell etnologi. Den följer till en början en ganska schematiskt upplagd vägkarta. Kartan, metoden och inriktningen kommer säkert att ändras en del under resans gång.

  4. 7 Den Väldige October 16, 2013 at 10:54 pm

    Blogginlägget är högst relevant, men för min del känner jag ändå att det finns ett större mönster här som jag vill peka på och där vi kan exemplifiera både med flygplatsnamnet i förslaget och president Obamas program när han var här.

    Obamas program i Stockholm hade endast fem punkter. Ni kanske minns dem?
    1) Bilaterala överläggningar på Rosenbad
    2) Ett besök i Storkyrkan
    3) Middag med statsministrarna i Norden
    4) KTH med fokus på förnyelsebar energi
    5) Besök hos kungaparet

    Eller vänta nu. Var det något fel på punkt 2? Känner ni också att den på något sätt var förvånande, inte riktigt passade in utan att ni riktigt kunde precisera varför?

    Kanske var det så här i stället, och då verkar det rimligare:
    1) Bilaterala överläggningar på Rosenbad
    2) Ett besök i Södermalmsmoskén
    3) Middag med statsministrarna i Norden
    4) KTH med fokus på förnyelsebar energi
    5) Besök hos kungaparet

    Nej, nu blev det bestämt ännu konstigare. Vi försöker igen:
    1) Bilaterala överläggningar på Rosenbad
    2) Stockholms synagoga, för att uppmärksamma Raoul Wallenbergs insatser
    3) Middag med statsministrarna i Norden
    4) KTH med fokus på förnyelsebar energi
    5) Besök hos kungaparet

    Nu blev det rätt! Men kändes det bättre nu, och rimligare? Kanske inte ändå?
    Varför inte det då? Kanske för att det faktiskt är alldeles utomordentligt underligt ur varje objektiv synpunkt att den amerikanske presidenten som punkt två på sitt program besöker en synagoga, och då dessutom för att uppmärksamma Raoul Wallenberg. Judendomen är inte en typisk svensk religion, och Raoul Wallenberg är inte en typisk svensk hjälte. Däremot är han en typisk judisk hjälte.

    Och då är vi tillbaka till flygplatsen. Jag menar att det inte är någon slump att namnförslaget “Raoul Wallenberg International Airport” är hyggligt synkroniserat i tid med Obamas besök och program. Budskapet är enkelt och tydligt nog: Sverige styrs från USA som in sin tur styrs från Israel, och vi bryr oss inte längre om att dölja detta, annat än för den stora massan.

    Och om det är så, och det är jag övertygad om att det är, då har vi mycket, mycket stora problem som vi bör finna sätt att diskutera konstruktiva lösningar på.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi