Bistro Bohème

Bistro Bohème är en restaurant och bar på Drottninggatan i Stockholm. Jag tror den öppnade i början av åttiotalet. Åtminstone då var det ett populärt, tidstypiskt ställe med pastellpräglad, postmodern design av den franske arkitekten Guy Monseau, där jag och flera vänner tillbringade en del trevliga och ibland sena kvällar.

Det var inte märkvärdigt, och tillhörde inte mina favoriter, det var långt ifrån exempelvis Wasahof på Dalagatan, hade en helt annan stil och i stor utsträckning också publik. Ändå har jag några icke helt oviktiga minnen därifrån. Jag tycker mig också ha uppfattat att det av någon anledning anses ha haft en viss betydelse mer generellt i min generation i Stockholm.

Sedan några år har Bistro Bohème ny ägare. Den har genomgått en omfattande renovering med helt ny design och en stor uteservering sommartid. Jag ska inte bedöma resultatet av detta, förutom i ett  ytterst anmärkningsvärt och iögonfallande avseende.

Jag upptäckte det när jag för inte länge sedan gick förbi och funderade på att äta lunch där och samtidigt titta närmare på resultatet av renoveringen. Till det nya hör en stor dyr skylt med restaurantens namn mot Drottninggatan, med ljus mot fasaden bakom svarta bokstäver.

Problemet är att man inte kan stava det egna namnet. Mitt på en av de två-tre viktigaste gatorna i Sveriges huvudstad läser vi: ”Bistro Bohéme”. Med accent aigu.

Det inte minst ofattbara här att denna skylt måste ha suttit där länge. Vad säger detta om de sannolikt nya ägarna? Hur nonchalant okunnig, ointresserad och kulturföraktande får man vara som ägare av ett ställe med sådant läge och viss historia? Man är benägen att säga: hur arrogant, ja aggressivt ointresserad? Detta måste – kan man inte låta bli att associera – vara företagare i de Nya Moderaternas anda.

Och vad säger detta om branschkulturen? Är det självbedrägeri när jag försöker intala mig att många gäster måste ha påpekat felet? Vad säger det om den kulturella nivån i allmänhet?

Man kunde naturligtvis fortsätta med än fler självklara frågor. Och det blir värre. När man går fram till det upplysta skyltskåp bredvid entrén där menyn presenteras, läser man på det: ”Bistro Bohemé”. Accent aigu på sista e:et och ingen accent på det första.

Det handlar alltså om det egna namnet, det man oavbrutet måste uttala och skriva, det viktigaste av allt, det egna, inarbetade, etablerade, värdefulla varumärket. Man orkar inte lära sig hur det stavas. En “text” på två ord och tolv bokstäver.

Och man orkar inte ens kolla att man stavar det på samma sätt på olika ställen. Man har inte bara en felaktig stavning – man har två olika. Som man lyfter fram på de två mest synliga skyltarna, på en av de mest centrala platserna i Stockholm.

Man upptäcker och förstår inte att man gjort fel. Eller om man gjort det, om någon fäst uppmärksamheten på felet (och det måste rimligen ha skett), bryr man sig inte om att rätta det. Man förstår inte arten och magnituden av felet. Eller om någon fäst uppmärksamheten också på detta (vilket även det är sannolikt), bryr man sig ändå inte om att rätta det.

Man rodnar över hela kroppen. Det hela skulle naturligtvis berört mig även om detta inte var ett ställe dit jag en gång brukade gå, som jag senare talat med några om, och till vilket jag betalat en del pengar. Men eftersom jag gjort allt detta berör det mig ännu mer.

Först på själva den inne i skyltskåpet uppsatta menyn finner man namnet rättstavat. Men när jag kommit så långt hade jag redan bestämt mig för att äta någon annanstans.

4 Responses to “Bistro Bohème”


  1. 1 Info September 24, 2011 at 1:45 pm

    JODÅ, BISTROT BOHÈME

    frekventerade jag ett antal gånger under 1980-talet och något senare, boende i närheten. Intressant enbart genom en någon egendomligt gudalikt uppblåst stamgäst, annars tråkigt. Jag utgår ifrån att denna stamgäst inte var du.

    För att övergå till något allvarligare. Sveriges radio har idag ägnat en stor del av sin programtid åt att via Expo och AFA försöka förinta en blogg, som kallas PI = Politiskt inkorrekt. Som mest graverande och kriminellt anförde man, att PI, som enligt Sveriges radio stod de hatisk-nazistiska Sverigedemokraterna nära, i någon kommentar anfört, att en fortsatt massinvandring av muslimer (framförallt afrikaner) kunde leda till inbördeskrig. Omkring 500.000 muslimer har invandrat till Sverige de senaste decennierna. De flesta lever på bidrag. Samtliga företrädarna i Sjupartiet vill öka antalet så fort som möjligt. “Fri invandring”.

    Sveriges radio konstaterade: ALLTSÅ VILL SVERIGEDEMOKRATERNA MÖRDA OCH DÖDA ALLA ANDRA MÄNNISKOR PÅ JORDEN.

    Tyvärr svarade de tillfrågade och till allmän skändning utställda sverigedemokratiska företräderna defensivt. Ingen enda svarade:

    “Nej, vi vill inte döda – men vi vill FÖRSVARA oss.”

    Hur skulle det gå, om någon offentlig person i Sverige vore litet rörlig i huvudet?

    • 2 Jan Olof Bengtsson September 24, 2011 at 4:37 pm

      Visserligen är jag säkert “egendomligt gudalikt uppblåst”, och var det sannolikt redan på den tiden. Men jag var inte alls någon stamgäst – till skillnad från vad som var fallet på Wasahof, där jag någon gång vid mitten av åttiotalet av krögarfar Lennart formellt upptogs bland stamgästerna genom att föräras egen nyckel till etablissemanget. (En grupp vänner, litteraturhistoriker – “litteraturvetare” – och en filosof, brukade träffas i den avdelning som skiljer de två delarna av lokalen, de inre och den yttre, och som själv är avskild från dessa på ett sätt som gjorde den lämplig för vårt syfte att “gå igenom strukturalismen”: Anders Olsson hade förklarat att alltför få hade gjort det och att det var nödvändigt för att förstå poststrukturalismen.) Och jag var bara på Bistro Bohème i början av åttiotalet. Det kan möjligen ha varit intressantare och roligare då än senare.

      Jag har inte hört det radioprogram du talar om, men naturligtvis handlar det om försvar – av många saker.

  2. 3 Totto January 19, 2013 at 9:38 pm

    Jag följde länken och uppskattade denna reflektion över livet. Job-kåseri kan jag gå med på att kalla det. Eftertänksamhet i den.

    Annars undrar jag vad man dricker när man går igenom strukturalismen?

  3. 4 Den Väldige January 29, 2013 at 6:40 pm

    Enligt yrkeskåsören Ingemar Unge, som skrivit den lilla trevliga boken “Skriva kåseri”, så räknas i dessa sammanhang ilska till gott humör. Jag måste hålla med honom. Och den utmärkta betraktelsen om det felaktiga namnet hör väl till denna, kanske ibland, något försummade underavdelning inom kåserikonsten!

    Jag hittade för övrigt liksom “Totto” hit med hjälp av länken. Och det jag vill ha sagt är förstås: Skriv gärna fler betraktelser/kåserier utifrån aktuella iakttagelser. Detta då jag inte ser att denna ton och ansats finns hos någon kåsör jag personligen känner till i svensk dagspress. Så utrymme gives ju, så att säga…


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Viktor on En självständig europeisk…
Jan Olof Bengtsson on Den politiska kulturens k…
How To Properly Unde… on The Face of Global Modern…
Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi