Folkhemsnostalgi och socialpsykologi

Kristian Nilsson, som driver bloggen med det intressanta namnet Foodcourtification och twittrar, gör i två kommentarer till mitt inlägg Stoppa folkhemsnostalgin! “ett litet försök till att bredda debatten något om varför vi överhuvudtaget har en så utbredd folkhemsnostalgi”, och lämnar därmed ett värdefullt bidrag till fortsatt diskussion av detta viktiga ämne.

“Det handlar inte, säger han, “enbart om historiebruk och mild nationalism, utan nostalgin kan också ses utifrån ett socialpsykologiskt perspektiv.” Han menar att om man på en politisk nivå vill “ersätta snäv folkhemsnostalgi med en vidare och djupare socialkonservatism så bör nog även socialpsykologiska aspekter tas med i processen. (Vad kan till exempel nostalgimuseerna ersättas med?)”

Nilssons huvudpoänger återfinns i följande kommentar:

“Folkhemsnostalgin ska väl främst ses som nostalgi över något som förlorats och inte som en faktisk förhoppning om återvändande till denna nostalgiska tid.

Folkhemsnostalgin uppstår som reaktion till en tankevärld med hotfulla ledord som mörkerkrafter, stöveltramp och rasism. En sådan värld vill ingen leva i och då är folkhemsnostalgin en generellt sett accepterad värld som man kan dra sig tillbaka till.

Jag var i somras på ett privat, nyöppnat moped- och nostalgimuseum i Nynäshamn. Att kunna beställa en Champis och hembakad kanelbulle och sjunka ner i 50-70-tals möblemang med tidstypisk populärmusik i bakgrunden är en angenäm känsla. Inte för att man hoppas att denna tid ska återuppstå, utan för att man för en kort stund får andrum från en alltmer oroväckande samtidsvärld.”

Jag förstår den socialpsykologiska dimensionen, även om jag inte explicit betonade den i mitt inlägg. Mitt syfte var delvis att utöver “historiebruk och mild nationalism” också inkludera den, som i själva verket oskiljaktig från dessa. Historien kan brukas och den milda nationalismen utformas på det sätt den gör på grund av en nostalgi som är i hög grad rent socialpsykologiskt betingad. Genom att lyfta fram problematiska aspekter av folkhemmet och dess historiska period i Sverige försökte jag helt enkelt motverka allt detta tillsammans, som den enhet jag menar att det är. Men det finns utan tvekan en poäng i att som Nilsson gör explicit urskilja och betona den socialpsykologiska komponenten.

När det gäller återvändande contra nostalgi över något förlorat, menar naturligtvis ingen mild nationalist att folkhemmet helt enkelt kan ohistoriskt rekonstrueras sådant det en gång existerade. Vad jag talade om var att det “tycks föresväva många som ett ideal, ett samhälle som i möjligaste mån borde återupprättas och återgås till”. Detta tror jag inte är någon överdrift, om man betonar “i möjligaste mån” i lika hög grad som “återgås till”. Det förlorade kan i någon mån återskapas. Och det är denna politiska vilja – i någon mån ett politiskt program – som leder fel och skickar fel signaler utan tydlig historisk urskillning av den typ jag försökte introducera.

Jag är inte säker på att jag förstår Nilssons uppfattning av hur folkhemsnostalgin uppstår. Är den inte en reaktion mot vad som i Sverige kallas “nyliberalism”, globalisering, massinvandring, multikulturalism, den relativa homogenitetens förlust, välfärdens urholkning, ökad otrygghet, större ojämlikhet, ny rotlöshet, och andra liknande, med allt detta sammanhängande fenomen? Är det inte snarast detta som ligger i formuleringen “en alltmer oroväckande framtidsvärld”? Men jag kan ha missuppfattat Nilsson här.

Hursomhelst menar jag att vi, med rätt ledarskap, skulle kunna skapa något betydligt bättre som svar på denna psykologi än det som folkhemsnostalgin pekar på. Kallas museet i Nynäshamn verkligen “nostalgimuseum”? Och finns det alltså fler sådana? Jag vill att min blogg bland annat ska kunna vara något av ett “framtidsmuseum”, där man inte bara kan få “andrum från” nuets misär utan där man framför allt, i den nyskapande traditionalismens tecken, kan hämta insikter, resurser och allmän inspiration – på de avgörande andliga, filosofiska, historiska och estetiska områdena – till det nya, i sanning “vidare och djupare” socialkonservativa uppbyggnadsarbete vi behöver. Fler sådana framtidsmuseer är önskvärda.

1 Response to “Folkhemsnostalgi och socialpsykologi”


  1. 1 Kristian Nilsson (@krinil) February 17, 2014 at 10:58 am

    Tack för att du lyfte upp kommentarerna till en egen bloggpost!

    Förhoppningsvis lever bloggen/ framtidsmuseet inte i det ständiga nuet och dess bloggposter förblir aktuella för kommentarer även flera veckor efter publicering.

    Nostalgimuseer är inte ovanliga. Det finns säkert 5-10 renodlade nostalgimuseer i Sverige samt ett otal nostalgikaféer. Det konkreta museet i Nynäshamn heter Mopedum – Svenska nostalgimuséet. Det kanske mest kända nostalgikaféet heter Ebbas fik och ligger i Helsingborg. Dessa platser återberättar en tidsperiod grovt räknat mellan 1945 och 1990, ofta något snävare. En gedigen nostalgientusiast läser tidskriften Riksettan och finner nostalgiska platser att besöka på semestrar och utflykter. Sommaren inleds andra lördagen i juni med Nostalgifestivalen i Vårgårda.

    Din blogg lyckas väl med att förmedla en känsla av “framtidsmuseum”!


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi