Stoppa folkhemsnostalgin!

Det finns bland många svenska nationalister en förödande folkhemsnostalgi. Föreställningen att Sverige i stort sett var bra på 1950- och 60-talen, ja kanske rentav första hälften av 70-talet, är vitt utbredd. Denna historiska period tycks föresväva många som ett ideal, ett samhälle som i möjligaste mån borde återupprättas och återgås till. Endast de politiska besluten om invandringen från 70-talets mitt förstörde alltihop. Kan vi bara ompröva dem och på något sätt lösa de problem de skapat, har vi uppnått det politiska målet.

Det är en katastrofal illusion. Visst kunde ett vackert och värdefullt innehåll finnas i folkhemsretoriken även från socialdemokrater. Visst genomfördes en del värdefulla reformer. Visst fanns nya möjligheter för arbetarklassen, och ett mått av rimlig, human gemenskap över klassgränserna. Visst var vi materiellt, naturvetenskapligt, medicinskt, teknologiskt, industriellt och under en tid även militärt ytterst framstående. Visst fanns ännu ingen massinvandring och inga av dess problem. Visst gavs en del nya friheter som kunde användas på meningsfullt sätt.

Men det är allt – och i det större historiska, kulturella och andliga perspektivet är det faktiskt inte så oerhört mycket – inte så mycket som det skulle kunna ha varit. Och framför allt: det kunde uppnås nästan uteslutande på grund av att vi levde på ett kulturellt, moraliskt och andligt ”kapital” (jag är inte entusiastisk över metaforen) uppbyggt under många århundraden av hårt arbete och förvaltande av den stora europeiska kulturtraditionen.

Socialdemokratins konsekventa gränsdragning och vakthållning mot kommunismen är en myt. De socialdemokratiska utrikes- och försvarspolitikerna följde ofta, utan att på något sätt vara tvungna till det, en vansinnig, Sovjetvänlig linje som i längden kunde ha förslavat Sverige (och övriga Europa) om inte andra krafter funnits i väst, och för den delen också, ja inte minst, i öst.

Med Dag Hammarskjöld blev vi pådrivande i FNs utveckling i riktning mot ideologiskt styrd, krigförande världsregering. Svenskt flygvapen deltog i bombning av skolor, sjukhus, kyrkor och andra civila mål i den västallierade provinsen Katanga i Kongo, i enlighet med Moskvas önskemål, när den försökte rädda sig undan postkolonialismens kaos och kommunism.

Vid universiteten ödelades stora delar av de humanistiska och samhällsvetenskapliga disciplinerna av positivism och scientism. Den mest kände filosofen var den militante tingstenianske ateisten Ingemar Hedenius. Detta beredde vägen för marxismen, som ständigt flyttade fram sina positioner och på 60- och 70-talen tog över många institutioner.

Rättsfilosofin var ett hägerströmianskt moras som i allt högre grad tillät rättsstatens upphävande och juridikens reduktion och degradering till politiskt instrument. Författningsreformerna och den ekonomiska politiken präglades genomgående av verklighetsfrämmande egalitarism.

Den terapeutiska välfärdspolitiken förlamade gradvis de skapande energierna. Det sexuella och allmänt livsstilsmässiga frigörelseevangeliet ödelade liv. Freuds psykologiska charlataneri duperade intellektuella på alla områden.

På utbildningsområdet var det främsta resultatet införandet av den östtyska grundskolan. Dess indoktrinerings-, hjärntvätts- och fördumningsprogram, illa dolt av kvarhållna fragment och fasader av det gamla bildningsinnehållet, går långt tillbaka i tiden.

Folkbildningens misslyckande blev alltmer uppenbart. Alf Ahlberg kunde inte avfärda Tage Lindboms desillusionerade sanningssägande i Sancho Panzas väderkvarnar utan gav sitt erkännande. Den kulturidealistiska vänsterliberalismen och socialismen hade gått under i det vegetativa träsket, och de radikala ideologiernas verkliga innebörd och drivkrafter gick inte längre att dölja för sådana erfarna och kunniga betraktare.

De ledande romanförfattarna, massivt marknadsförda inte minst till de nya frigjorda kvinnogenerationerna, förde en eländig debatt om “trolöshet” mot normer och auktoriteter. Våra gamla städer förstördes systematiskt, och den brutalistiska, avhumaniserade icke- eller anti-arkitekturen bredde ut sig. Tillsammans med propagandan, och ofta oskiljaktiga från den, översvämmade oss masskulturindustrins produkter ur teknikens alla nya kanaler. Jazzen hade sedan länge segrat, och följdes av rock’n’roll, båda med tillhörande karaktäristiska attityder, beteenden, droger.

Den modernistiska konstkonspirationen bombarderade folkdjupet visuellt och förstörde sunda instinkter och värderingar, bröt ned det kulturella minnet och den historiska identiteten. Ingmar Bergman lyckades ibland gestalta den andliga döden, men utan tillgång till något alternativ.

Den underliggande materialismen, naturalismen, värdenihilismen, och rationalismen, den ofta rent primitivistiska kulturradikalismen, och den manipulativa sociala ingenjörskonsten var gemensamma över hela det politiska spektrum. Och allt detta hade i stor utsträckning ideologiskt förberetts redan före det andra världskriget. Redan då hade borgerligheten börjat förynkligas och anamma den allomfattande och alltmer totalitära modernitetsutopismen; den verkliga kulturens, bildningens och traditionens bärare, i och ur alla samhällsskikt, pressades tillbaka, marginaliserades, tystnade.

Nationalismen har alltid varit en problematisk, tvetydig ideologi med uppenbara, ofta dominerande lägre varianter. Den nationalism som idag bara vill tillbaka till folkhemmets svenska 50- och 60-tal är tyvärr även den i alltför hög grad en produkt av det kulturella förfallet. Den har drag av den relativistiska, nihilistiska nationalism som låter sig ledas enbart av parollen ”right or wrong, my country”.

Att människan är naturligt god är ju inte sant, och det är lika osant att folket är naturligt gott, sunt, omdömesgillt, vist. Och när folket, folkdjupet, dessutom i så stor utsträckning på konstlad väg är förstört av de svenska 1900-talsradikalerna, blir den i sig viktiga och värdefulla “högre populismen” svår att mobilisera och bygga på. I takt med att förfallet fortgår blir all populism mindre moraliskt försvarbar. En urskillningslös nationalism riskerar, bortom våra illusioner om bildnings- och humanitetsframsteg, att i lika hög grad som någonsin släppa fram ett rasande, kulturförstörande pöbelvälde.

Därför behöver vi något helt annat. Vi behöver en socialkonservatism som också är en kultur- och värdekonservatism, och som förmår urskilja, identifiera, återerövra och bygga vidare på de verkliga moraliska framsteg som också har kunnat göras inom ramen för det moderna Sverige. Den sunda nationella identitet, egenart och självständighet en sådan socialkonservatism bejakar är fullt tillräckligt. Om folkhemsbegreppet fortfarande ska användas, måste det snarast definieras i enlighet med den gamla svenska socialkonservatismen från det tidiga 1900-talet; endast i den mån den överensstämmer med denna kan dess socialdemokratiska variant bejakas. Utländsk inspiration kan hämtas från socialpolitiken i det wilhelminska Tyskland och delvis det viktorianska England.

Dagens socialstat, som vräker ut skattemedel för rent vegetativa och destruktiva syften – inklusive men på intet sätt begränsat till massinvandringen – eftersom dess representanter inte vill, kan, vågar, orkar eller får se och hantera verkligheten, är givetvis en historisk katastrof och tragedi. Men en rimlig, begränsad, konstruktiv och effektiv välfärdsstat, med arbetarskydd och stöd till verkligt sjuka och behövande, är fullt förenlig med en näringslivsvänlig ekonomisk frihet, ett starkt civilsamhälle och en kompromisslös, genuint konservativ kultursyn, moral och värdegrund.

Detta är vad vi behöver. En ny, verklig politisk opposition är på väg att formas i Sverige. Men när det gäller det helt avgörande området, det kulturella, moraliska, värdemässiga, andliga, har den tyvärr ännu inte kommit så långt. Torftigheten är ofta bedövande.

Därför säger jag: Stoppa folkhemsnostalgin! Ge upp 50- och 60-talsillusionen! För verklig, stor politik krävs mycket större och djupare visioner. Våga tänka nytt! Våga satsa på att åter bygga upp den kulturella grund som möjliggjorde även det som verkligen var bra med Sverige under dessa årtionden. Endast i den seriösa och humana nyskapande traditionalismens tecken kan vi besegra den nuvarande regimen.

5 Responses to “Stoppa folkhemsnostalgin!”


  1. 1 RB January 22, 2014 at 10:12 am

    Intressant, Jan Olof! Jag träffade på dina skriverier av en “tillfällighet” för någon vecka sedan, och blev förbluffad över att det tydligen ännu idag finns personer som skriver saker på den här nivån i Sverige. Bra jobbat.

    Angående det du skriver här: Att folk är nostalgiska ska vi nog vara glada över. Det tyder på att man minns något som var bra, och att man har en vilja att återskapa det. När all förstahandsinformation är borta och alla tradioner brutna så är allt mycket svårare. Men naturligtvis är det som du skriver: nostalgin ska huvudsakligen riktas mot det som byggdes upp under föregående århundraden, och 50/60-talets Sverige var en produkt av detta, med viss justering av socialdemokraternas politik. Man kan väl jämföra det med lagen om massans tröghet. Det gamla samhället for ännu framåt i tidens ström med stor hastighet, och samhällets nya nedbrytande krafter hade ännu inte hunnit bromsa det.

    Rent allmänt skulle jag vilja säga att du har “alla rätt” i det du skriver. Jag är visserligen inte inläst på 1900-talets historia på det sätt som du är, och är dessutom för ung för att ha upplevt mycket av det (född -73), men jag förstår intuitivt att du här är på rätt spår.

    Vad vi behöver är politiker och andra som kan förmedla den berättelse som du här ger uttryck för. Som kan lyfta fram det som var BRA med den socialdemokratiska impulsen (och annat som gjorts under århundradet), men också vad som var DÅLIGT, vad som inte gjordes på rätt sätt, och således behöver göras om. Den som kan berätta denna berättelse på ett trovärdigt sätt visar att han/hon är kapabel att resa sig över ideologier och politiskt käbbel, och istället måla upp en vision över hur vi skulle kunna gå vidare in i framtiden. Den person som kan göra detta KOMMER att imponera på vissa väljargrupper. Det är ofrånkomligt, och naturligtvis önskvärt. För egen del stödjer jag SD, men ungefär som även du verkar göra det. Det är en bra början, men egentligen bara en början på ett bygge som måste fortsättas.

    Slutligen ytterligare ett exempel på vad som soc.dem. skapade, och på vilket jag tills nyligen hade noll koll:

    http://avpixlat.info/2013/01/24/den-svenska-demokratins-utveckling-del-1-sveket-mot-landsbygdens-folk/

    Det är den begåvade Avpixlat-skribenten Stefan Torssell som skriver om konsekvenserna av kommunreformen 1952 (+följande årtionden). Enligt honom har detta lett till att Sverige har Europas sämsta demokrati på lokal nivå, samt Europas snabbaste urbanisering. Om det stämmer är det ju häpnadsveckande och det bör lyftas upp på bordet precis som allt det andra du skriver om.

    Hälsningar
    RB

    • 2 Kristian Nilsson (@krinil) January 23, 2014 at 6:21 am

      RB: Intressant komplettering till JOB:s bloggpost. Folkhemsnostalgin ska väl främst ses som nostalgi över något som förlorats och inte som en faktisk förhoppning om återvändande till denna nostalgiska tid.

      Folkhemsnostalgin uppstår som reaktion till en tankevärld med hotfulla ledord som mörkerkrafter, stöveltramp och rasism. En sådan värld vill ingen leva i och då är folkhemsnostalgin en generellt sett accepterad värld som man kan dra sig tillbaka till.

      Jag var i somras på ett privat, nyöppnat moped- och nostalgimuseum i Nynäshamn. Att kunna beställa en Champis och hembakad kanelbulle och sjunka ner i 50-70-tals möblemang med tidstypisk populärmusik i bakgrunden är en angenäm känsla. Inte för att man hoppas att denna tid ska återuppstå, utan för att man för en kort stund får andrum från en alltmer oroväckande samtidsvärld.

    • 3 Jan Olof Bengtsson January 23, 2014 at 1:27 pm

      Tack för vänliga ord RB! Du har helt rätt om den förenade urskillning och vision som idag krävs, och som du säger måste bygget fortsättas.

      Intressant också av Torssell. Innan jag säger något mer om hans artikel, eller honom själv, måste jag fråga: Vet du vem han är? D.v.s., vet man något mer om honom än att han – såvitt jag kan se – är Avpixlats bäste och kunnigaste skribent? Jag har läst honom då och då under en längre tid, men hittar ingen information, och har av någon anledning heller aldrig hört något mer om honom. Var finns han? Syns han i några andra sammanhang än Avpixlat? Det är s.a.s. en person som borde vara mer känd.

  2. 4 RB January 23, 2014 at 3:01 pm

    Jan Olof: Nej, jag vet egentligen inte heller speciellt mycket mer än det han själv har skrivit på Axpixlat. Men jag såg direkt att det var en person som tänkte “utanför lådan” och det är vad vi behöver. Även till exempel Mats Dagerlind skriver bra där, men han skriver mer saker som man egentligen kan räkna ut själv. Tydligen är han dock gammal sjökapten och kandiderar numera till riksdagen för SD.

    Lite sökte jag dock runt på nätet när jag träffade på hans skriverier. Han hade visst skrivit någon bok om Darwin evolutionsteori, med något perspektiv som i alla fall inte jag sett tidigare. En annan sak var funderingar kring växthuseffekten och då vattenångans roll i det hela, snarare än koldioxidens. Inga saker som medelsvensson sysslar med, således. Och det viktiga här är alltså inte huruvida Darwin hade rätt, och i så fall i vilken omfattning, eller i vilken grad människan påverkar klimatet, och vad Torssell nu eventuellt tror om allt detta. Det viktiga är att han verkar intressera sig för många saker, och framförallt att han tänker i egna banor.

    Så ja, han borde vara mer känd. Men han är väl, liksom du, född i fel tid. Vilket kanske är poängen. Någon måste ju göra rätt saker även i fel tid…

    RB

  3. 5 Kristian Nilsson (@krinil) January 24, 2014 at 8:28 am

    Jag läste diskussionen om JOB:s tankeväckande artikel på Erik Almqvists Facebooksida och där kan man konstatera att artikeln nog fick önskad effekt genom att en kanske ofta oreflekterad folkhemsnostalgi ifrågasattes och diskuterades.

    Mitt förra inlägg var riktad både till JOB:s huvudartikel och RB:s kommentar, fastän den skickades som ett svar till kommentaren. Inlägget var ett litet försök till att bredda debatten något om varför vi överhuvudtaget har en så utbredd folkhemsnostalgi. Det handlar inte enbart om historiebruk och mild nationalism, utan nostalgin kan också ses utifrån ett socialpsykologiskt perspektiv.

    Vill man på en politisk nivå ersätta snäv folkhemsnostalgi med en vidare och djupare socialkonservatism så bör nog även socialpsykologiska aspekter tas med i processen. (Vad kan till exempel nostalgimuseerna ersättas med?)


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi