Kulturtidskrifterna och Sverigedemokraterna

Nya kulturpolitiska talespersonen Aron Emilsson lyckades hantera den mediauppmärksammade frågan om kulturtidskrifterna och SDs ståndpunkt i den på förhållandevis bra sätt i en riksdagsdebatt i veckan före jul. Utgångsläget var dock tyvärr dåligt: en märklig motion av Margareta Larsson om en kraftig, generell nedskärning av stödet, ett förslag som också letat sig in i partiets budget. Den föreslagna nedskärningen gick visserligen inte lika långt som alliansens, men den senare backade å andra sidan, till skillnad från SD, på denna punkt.

Hur förklaras detta SDs förslag, kulturarvspartiets förslag? Här kunde man naturligtvis misstänka att det spökar den typ av lägre populism som kritiker ofta förebrår partiet. Men att i det förflutna partiet på något sätt attraherat vissa personlighetstyper som uttrycker sig generellt föraktfullt om kulturtidskrifter, eller exempelvis opera, som “inte deras” kultur utan bara det (förmodat enhetliga) “kultur- och PK-etablissemangets”, t.o.m. när det är fråga om klassiska och åtminstone historiskt även i djupa folkliga skikt populära verk, exempelvis av Mozart – detta är inte något som partiet i sig kan lastas för.

Man måste skilja sådana individers missförstånd från partiets verkliga och explicita kulturpolitiska ståndpunkter och avsikter. Varken i Larssons motion eller i Emilssons och klassiska balettdansösen Angelika Bengtssons yttrande i kulturutskottets betänkande hittar jag något relevant om motiveringen. Av andra källor framgår dock självklart att förslaget har att göra med det specifika innehållet i tidskrifterna, som anses ha en slagsida åt vänster, inte om något generellt motstånd mot kulturtidskrifter eller ens den nuvarande stödformen.

Rörande denna här icke uttalade motivering kan sägas att för närvarande tydligen en del rent politiska tidskrifter omfattas av stödet, tidskrifter som helt enkelt inte är kulturtidskrifter. Där bör naturligtvis kriterierna ändras, alldeles oavsett om det politiska innehållet är av vänster- eller högerkaraktär. Men när det handlar om rena kulturtidskrifter blir frågan om innehållets vänsterkaraktär åtminstone mindre uppenbar och självklar. Här uppstår givetvis en för kulturarvspartiet central frågeställning. Hur formulerar man sig om detta?

Det är fullt möjligt att Larsson utvecklat en hållbar och koherent kulturpolitisk argumentation på annat håll än i själva motionen. Såvitt jag förstår var det dock fråga om en mycket stor generell neddragning, inte om en specifik indragning av stödet till de politiska tidskrifter som nu tydligen av någon anledning räknas som kulturtidskriter. Och det, vågar jag påstå, är mycket problematiskt. Varje hållbar formulering av kriterier för rena kulturtidskrifter måste få till följd ett annat resultat än en sådan neddragning. Ja, den borde resultera i förslag om en ökning av stödet i vissa fall.

Liksom i frågan om de s.k. medelhavsinstituten handlar det här om hur partiet kommunicerar sin politik, inte om kulturtidskrifternas räddning – såvitt jag förstår har de ju, liksom instituten, redan räddats. För alla utom de få som läste vad Karlsson och Emilsson så småningom skrev på Facebook om instituten var vi tyvärr tysta om dessa, och det är än mer beklagligt att det framstått – och alltså verkligen inte utan grund – som att vi helt enkelt är mot tidskrifternas fortsatta existens. Såsom förslaget var utformat gjorde det på intet sätt rättvisa åt partiets kulturpolitiska tänkande. Ingenting förklarades för allmänheten/väljarna, och vi blev med rätta attackerade av kulturskribenter och andra.

Denna beklagliga situation kontrasterar skarpt och helt i onödan mot exempelvis tillförordnade partiledaren Mattias Karlssons uppenbara och för svenska partiledare unika kulturella intressen och kunskaper. Även Emilsson ser ut att bli en utmärkt företrädare för kulturarvspartiet. Det finns nämligen inget tvivel om att han är medveten om det problem jag beskrivit. Redan i den nämnda riksdagsdebatten aviserade han att partiets politik bl.a. på tidskriftsområdet ska ses över och utvecklas inför kommande budgetprocesser. Ja, hans avsikt tycks ha varit att göra det redan i år; endast p.g.a. tidsbrist fick det tydligen stå tillbaka för breddnings- och fördjupningsarbete på andra områden.

Trots denna tidskriftsincident är signalerna hursomhelst, som sig bör, att partiet har betydligt större ambitioner på kulturpolitikens område än såväl alliansen som de rödgröna. Detta politikområde är ju verkligen, och av flera skäl, helt centralt för SD, och partiet har, påstår jag, mycket att vinna på att ännu tydligare kommunicera att det är kulturarvspartiet i full mening, d.v.s. tydligare inkluderande det klassiska bildningsarvet – ja, att det är kulturpartiet i allmänhet.

Det enda som behövs för att förändra den felaktiga, vulgärpopulistiska bild media och eventuellt en eller annan problematisk individ i det förflutna givit av partiet är att lyfta fram, förtydliga, precisera och vidareutveckla det som redan är den centrala, kulturpolitiska orienteringen och substansen.

0 Responses to “Kulturtidskrifterna och Sverigedemokraterna”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi