Medelhavsinstituten och Sverigedemokraterna

Har SD gjort något uttalande om de svenska instituten i Rom, Athen och Istanbul som hotas av nedläggning genom den nya S-MP-regeringens föreslagna nedskärning av finansieringen? En fantastisk uppslutning från den akademiska och kulturella världen och av debattörer från höger till vänster, i form av stöd för fb-gruppen ‘Rädda Medelhavsinstituten’, namnunderskrifter och debattartiklar, ser nu ut att kunna få regeringen att backa.

Möjligen p.g.a. kritisk självprövning och dåligt samvete för att han själv för inte länge sedan var involverad när den förra regeringen hotade svenska kulturinstitutet i Paris med nedläggning, har Carl Bildt nu, räddande sitt anseende på detta område, gjort flera mycket kraftfulla inlägg (“Talibanpolitik”) till institutens försvar. Det är oklart om han också är medveten om att de nu aktuella budgetförslagen, som det de senaste dagarna hävdats, i själva verket härstammar från finansdepartementet på samma gamla borgerliga regerings tid, och att den nya regeringen låtit dem stå kvar utan tillräcklig, närmare undersökning.

Kanske är det därför oppositionen i övrigt är tyst. Om instituten räddas är det verkligen inte dess förtjänst, utan uteslutande den enastående folkstormens. Men om SD verkligen, som jag försökt föreslå och som borde följa av partiprogrammet, ska vara kulturarvspartiet framför andra, vore detta verkligen det rätta tillfället att markera det genom ett skarpt uttalande. Instituten är centrala för kulturarvet, rätt förstått, och i alla  läger uppreser sig alltså svenskar mot regeringens hotande åtgärd. Partiet skulle här mycket lätt och på ytterst effektivt sätt kunna positionera sig på det rätta sättet och etablera en ny profilfråga vid sidan av invandringen och brottsbekämpningen – en profilfråga som utifrån den ideologiska grundsynen borde vara lika viktig.

Tyvärr har mig veterligen ännu ingenting hörts. Man får väl fortsätta försöka pinga och tagga (och vad det heter) och på annat sätt nå Mattias Karlsson, nya kulturpolitiske talespersonen Aron Emilsson, och – kanske framför allt – nya talespersonen för högre utbildning och forskning Carina Herrstedt. En trötthet börjar dock inställa sig. Varför reagerar de inte? Är det gammal ensidig, nationalistisk “allmogekonservatism” som spökar?

Det är tyvärr inte orimligt att vi står inför samma hinder som i den Europadiskussion jag genom åren försökt föra inte minst i den här bloggen och i sociala media. Kulturarvet har av SD ofta definierats i vilseledande, snäva nationella termer. Även när man förstår existensen av den helt avgörande gemensamma europeiska delen av detta arv, ja erkänner och bejakar dess värde och vikt (och det gör många), förhåller sig tyvärr vissa fortfarande ibland alltför avvisande till dess framlyftande och betoning, eftersom väljarna inte anses i tillräcklig utsträckning förstå den och det inte går att “göra politik” av den.

Detta är katastrofalt – en fullständigt ohållbar populism. I det här fallet har Carl Bildt rätt. SD måste korrekt definiera kulturarvet primärt i europeiska termer, och förstå att detta på intet sätt strider mot bejakandet av svensk särart och variation eller genuin folklig kultur. Och på basis av denna vidgning av den ideologiska grundsynen och revidering av den svenska självförståelsen i partiets formuleringar om kultur och identitet, måste SD, som jag hävdat, bli det sanna svenska Europapartiet.

I denna strävan är en kraftfull markering mot regeringens indragning av stödet till medelhavsinstituten, ja ett entydigt krav på att den stoppas, en självklarhet. Och även innan denna strävan utvecklats särskilt långt borde detta vara självklart. SD har, sannolikt till skillnad från Alliansen, ingen som helst orsak att nu ligga lågt. Att avstå från att protestera, att missa detta tillfälle att lyfta fram partiets unika profil, att förbli tyst när så många andra från så många olika håll enas i fantastisk och hoppingivande samsyn, ställer tvärtom partiets kultursyn i en problematisk dager och bekräftar helt i onödan motståndares kritik.

Rädda Medelhavsinstituten

Namninsamling

2 Responses to “Medelhavsinstituten och Sverigedemokraterna”


  1. 1 Den Väldige November 6, 2014 at 10:24 pm

    Angående passiviteten från SD och dess representanter Mattias Karlsson, Aron Emilsson och Carina Herrstedt. Kan det möjligen vara så att de inte riktigt förstår frågan av den enkla anledningen att deras kunskaper om, dels det svenska kulturarvet, dels den roll som nämnda institut spelar inom ramen för detta kulturarv, inte är tillräckliga, och att det är därför som det inte blir någon reaktion?

    Jag ställer frågan därför att, hur uppmuntrande och positiv man än vill vara till ett fenomen som SD, så tycker jag kanske ändå att man ganska lätt får intrycket av ett parti där i princip ingen, eller nästan ingen, representant kan skilja exempelvis Selma Lagerlöf från Stieg Larsson eller Franz Berwald från Roxette eller Rudolf Petersson (91:ans skapare) från Bruno Liljefors eller Sven Stolpe från Sven-Ingvars.

    Visserligen kan man på SD:s sajt hitta lite beskrivningar av deras kulturpolitik som “Sverigedemokraterna anser att kulturen har en central plats i politiken och i samhällsbygget. (…) För oss är det också självklart att Sverige är unikt och att den svenska kulturen är unik och värd att bevara och belysa.”

    http://sverigedemokraterna.se/var-politik/

    Samt http://sverigedemokraterna.se/var-politik/kulturpolitik/

    “Partiet för kulturarvet
    Ett brett, svenskt och tillgänligt kulturliv (sic!)
    (…)
    Kulturarvet har ett egenvärde genom bland annat de skönhetsvärden och den estetik som det står för. Att värna om kulturarvet är också att visa respekt mot tidigare generationer, att minnas vad de har åstadkommit. Den absolut viktigaste aspekten är dock att kulturarvet fungerar som ett sammanhållande kitt. Varje samhälle behöver gemensamma normer och värderingar, kollektiva minnen, gemensamma myter, gemensamma högtider och traditioner, gemensamma seder och bruk för att i förlängningen kunna hålla samman.”

    Det låter väl bra, även om man känner viss oro över felstavningar som “tillgänligt” på en officiell partisajt, men som sagt, har de några representanter som verkligen kan något om kultur, och då särskilt den svenska kulturen inom ramen för den europeiska?

    Bortsett från detta kan man också tänka sig att det inte är någon vits att pinga och tagga ytterligare, utan helt enkelt i stället maila vissa partirepresentanter, t.ex. de ovan nämnda och fråga varför dom inte går in i debatten.

    • 2 Jan Olof Bengtsson November 7, 2014 at 8:20 am

      Kort bara nu: Jag vill inte ge intrycket att mina partivänner är oemottagliga för mina argument på detta område. Det vore orättvist. Om så var fallet skulle de s.a.s. inte vara mina partivänner. Många, och inte minst naturligtvis de jag står närmast, delar fullständigt min linje. Med Karlsson för jag vad som kanske skulle kunna sägas vara en kontinuerlig dialog om Europa med särskild hänsyn till kulturen, och han har nu också svarat om denna specifika fråga om medelhavsinstituten. Aronsson har svarat indirekt, via en annan partivän. Försöker nu nå nya ledamoten av kulturutskottet Angelika Bengtsson, som jag inte kände till alls men som visar sig vara klassisk balettdansös – värt ett separat inlägg här!


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi