Jan Olof Bengtsson

Sanna Rayman brukar vara en av de bättre borgerliga debattörerna, men igår kollapsade hon plötsligt i sin reaktion på SD Stockholms stads årsmötes beslut i söndags: ”Hahnes seger pekar i en oroväckande riktning”, tycker hon.

Rayman påstår i en ledare i SvD att William Hahne inte godtar SD:s ”nolltolerans mot rasism etcetera”. Det är naturligtvis nonsens. Orsaken till att han inte skulle göra det sägs vara att han ”representerar SDU-falangen, som är betydligt mer radikalt och nationalistiskt lagd”. Och exempel på detta är ”en illa dold beundran för Vladimir Putin” och ”ett stöd för regeringens erkännande av Palestina”.

Innebörden av det ”radikala” här är oklar. Självklart finns ingen ”SDU-falang” som representerar rasism. Vad som entydigt kan sägas är att Hahne och ”SDU-falangen” inte godtagit vissa mer radikala liberala tendenser som kunnat iakttagas hos några av moderpartiets framträdande representanter.

Det innebär bl.a. att man betonar nationalitetens betydelse mer än just dessa. Det innebär också att man generellt är mer konservativ eller traditionalistisk än de – på det nyskapande sätt som egentligen är partiets som sådant, och som självklart innefattar ett slags ”liberalism” i vidare och äldre mening: ett bejakande av en central, historisk, frihetlig linje i västerlandet.

Dess verkliga frihet förutsätter, till skillnad från den ideologiska liberalismens, de ständigt nyupptäckta och kreativt nyformulerade traditionella ordnings- och gemenskapsprinciperna och deras moraliska och värdemässiga grunder. Här kan det nyskapande ibland förvisso tillåtas bli ”radikalt”, i synnerhet i syfte att riva ned den kvävande svenska åsiktskorridor som Rayman nu inordnar sig i. Givetvis innebär inget av det nämnda någon avvikelse från partiets linje ifråga om ”rasism etcetera”.

Utöver det beklagliga i Raymans bidrag till den svartvita mediala propaganda där signalen ”Putin” numera ska vara tillräcklig för att framkalla noggrant betingade reflexer av fasa och vilja att bejaka fortsatta sanktioner och framflyttning av NATO-positioner i öst, ställer man sig här frågande till påståendet om ”beundran”. Jag känner många i ”SDU-falangen” men har inte sett något av detta. Kan Rayman ge exempel på denna beundran, och på misslyckade försök att dölja den? Jag tror inte det.

Vad det handlar om är naturligtvis inte en enskild rysk president, eller ens i första hand Ryssland överhuvudtaget, utan ett ifrågasättande också av ”västs” politik gentemot Ryssland alltifrån Berlinmurens fall. Så primitiv är den svenska debatten att detta nu stämplas som ”Putinism”, ”Putin-vurm” o.s.v., med alla möjliga ickedemokratiska och allmänt onda konnotationer. Det är tråkigt att se Rayman sjunka till denna nivå.

När det gäller ”stöd för regeringens erkännande av Palestina” handlar detta såvitt jag förstår om den gamla artikel Hahne tillsammans med Gustav Kasselstrand, på en enig förbundsstyrelses uppdrag och representerande en bred konsensus inom förbundet, skrev som svar på moderpartiets avvikelse från sin traditionella neutrala linje i denna konflikt och, som de uppfattade det, från det därtill hörande försvaret för en tvåstatslösning. Någon upprepning av detta till stöd för den nya regeringens beslut känner jag inte till.

Här finns givetvis ingenting rasistiskt eller radikalt, och det enda nationalistiska är väl idén att en nationalstatlig lösning bör eftersträvas också för palestiniernas del. Jag medger gärna att jag tycker det är en svår fråga hur man bäst går tillväga för att uppnå detta, vid vilken tidpunkt och på vilka villkor erkännande och FN-medlemskap är rimligt o.s.v. Men det finns givetvis ingenting ovanligt eller extremt i ”SDU-falangens” ställningstagande, i den allmänna svenska och internationella opinionens perspektiv.

Och liksom i frågan om de allmänna liberala avvikelserna var det även här, som Hahne och Kasselstrand påpekade i artikeln, enskilda företrädare för moderpartiet som med en egen ”högljudd agenda” förmått förändra allmänhetens bild av partiets linje, så att den kommit att framstå som ensidig och onyanserad. I själva verket har bland andra Jimmie Åkesson långt efter denna artikels publicering fortsatt försvara tvåstatslösningen.

Det mest kuriösa i Raymans ledare finner vi emellertid när hon påstår att detta är ”en falang som rimligen kommer att uppfattas som magstark, inte minst av de borgerliga väljare som gett SD stöd i protest mot övriga partiers oförmåga att hantera migrationsfrågan”.

Här finner vi snarare det förfall inom borgerligheten som SvD:s och andra borgerliga tidningars extrema liberala och neokonservativa agenda representerar och producerar. Rayman gör ett bisarrt försök att identifiera den med borgerligheten som sådan. Att ha invändningar mot den västliga politiska, ekonomiska och kulturella radikalliberalismen och en onyanserad och förenklad ensidighet i frågorna om Mellanöstern och Ryssland blir ”magstarkt” i synnerhet för ”borgerliga väljare”.

En strategi från dessa mediaaktöreres sida här är att utmåla sådana invändningar som något som uteslutande återfinns inom extremvänstern. Om det nu bara är en ohederlig strategi. Det kan hända att vi idag har borgerliga ledarskribenter som helt enkelt tror att det är så, som inte vet bättre. Det är i så fall ytligt och okunnigt.

Den frihetligt konservativa förståelse som återfinns i svensk borgerlighet när den är som bäst har alltid innefattat skepsis mot de enkla liberala slagordsideologin och motstånd mot dess våldsamma genomdrivande i global uniformism. Den är helt enkelt i sig otillräcklig för, ja rentav ett indirekt hot mot just friheten, den verkliga friheten.

Extremvänsterns engagemang i de nämnda frågorna bygger självklart på helt andra ideologiska motiv än SDU:s. Där finner vi den motsatta ensidigheten: om enskilda SD-företrädare driver en onyanserat liberal-västlig och pro-israelisk linje, finner vi där ett lika förenklat och ohållbart stöd för Palestina och ibland ett Ryssland som man trots Putins bevisade antikommunism – som omöjligen kan förnekas, oavsett de invändningar man i övrigt måste ha mot hans regim – inte sällan tycks hoppas ska återuppliva kommunismen.

Båda dessa ensidigheter är naturligtvis främmande för ”SDU-falangen” såväl som för vad som varit och fortfarande åtminstone i vissa sammanhang är moderpartiets huvudlinje.

William Hahne, hans ”falang” och hans nya styrelse för SD:s Stockholmsdistrikt står helt enkelt för hela partiets frihetliga, nyskapande socialkonservatism på nationell grund, och en distinkt svensk och europeisk linje i de internationella frågor Rayman tar upp. Det är Sanna Rayman som är magstark, åtminstone som hon råkade framstå nu. Borgerliga väljare såväl som andra har anledning att oroa sig för henne – inte för oss.