Norma, 1990
Baksida:
I vår dagliga tillvaro är vi benägna att betrakta tingen och våra förhållanden till den tingliga världen som det verkliga. Det som våra sinnen ej kan fatta, det som ej står i överensstämmelse med den ordning vi är vana att leva med, betraktar vi gärna som overkligt, som “övernaturligt”. Vi står inför fenomen, som inte tycks höra till det jordiska, men i en alltmer sekulariserad värld uppfattas dessa fenomen som allt mindre förbundna med den gudomliga ordningen och alltmer som inslag i den profana tillvaron under namnet mystik.
Den sekulariserade nutidsmänniskan är emellertid ett offer för ett stort misstag: hon förstår ej att det gudomliga är en verklighet och att det vi kallar den jordiska verkligheten är en skapelse, en manifestation av den gudomliga verkligheten. När vi därför möter mystiken, gäller det att rätt fatta dess innebörd, uppenbarelser av en högre verklighet. Och mystiken har liksom allt uppenbarat en källa. Det är denna källa, mystikens eget väsen, som denna skrift vill söka finna och beskriva.
Jan Olof Bengtsson 
Vad tycker du om sajten Gornahoor?
The Cosmic Revelation
http://www.gornahoor.net/?p=7941
The Cosmic Covenant
http://www.gornahoor.net/?p=7982
The Cosmic Mystery
http://www.gornahoor.net/?p=8055
Tack för denna påminnelse om Tage och en av hans fantastiska böcker. Min älskade rottweiler Maya har en klarare syn på världen än vi de flesta människor jag träffar. Hon ser tingen direkt utan ett otal förutfattade meningar. Hon förmedlar på olika sätt detta till husse rakt och utan biavsikter.
Vi däremot lever inte i verkligheten utan i vad vi tror vara verklighet. Först i relationen till Gud och hans rike finner vi den. Tage insåg detta och det var hans största insats – bland alla de stora insatser han gjorde. Han är en av de största personligheter jag träffat – och jag har träffat många politiker, som ansett sig stora. Var är de nu? Glömda och borta; de skrev i sanden. Läs gärna den store medeltida franska skalden Villon, som tolkar detta i lysande verser, fria från koketteri och självbespegling. Det är en ovanlig gåva att kunna detta: de antika tragöderna kunde det, Shakespeare kunde det liksom i sina bästa stunder Goethe. Vilka kan det i svensk litteratur: inte många. Några av de alla största vi har, som Runeberg och Södergran.