Ända sedan jag upptäckte det märkliga motståndet mot det nya styrelseförslaget för SD Stockholms stad redan före årsmötet i Alvik den 1:a mars, ett motstånd som tycktes oskiljaktigt från, ja egentligen handlade om moderpartiets gamla små problem med SDU, har jag i all anspråkslöshet försökt förespråka en enhetslinje för Sverigedemokraterna.
Linjen bygger på min uppfattning att det i verkligheten, i sak, inte finns någon konflikt. Jag har naturligtvis försvarat vår nya styrelse, och även SDU:arna, mot partiledningens åtgärder. Men jag har också försökt lyssna och förstå vad den senare säger och menar. Jag har undvikit, och kritiserat, det oerhört höga tonläget och de hårda orden.
När jag säger att jag inte förstår vad striden i sak handlar om är jag helt uppriktig. Och jag har förklarat vad jag menar i en lång rad inlägg och kommentarer, här i bloggen och i sociala media, under denna tid; det finns ingen anledning att upprepa det. Vad som nu pågår framstår för mig som enbart skadligt för partiet och för det vi alla gemensamt tror på och arbetar för.
Låt mig nu uttrycka det så här: Vilken är skillnaden mellan det ”nya tredje” som Gustav Kasselstrand och William Hahne verkar för och den ”nästa nivå” som Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson säger sig vilja uppnå genom att bekämpa dem? Är det helt omöjligt att göra en liten ansträngning för att åsidosätta personmotsättningar och, för partiets och Sveriges skull, övervinna de missförstånd som döljer det som förenar?
Jan Olof Bengtsson 
Det är knappast frågan om någon konflikt i sak, utan en ren maktdemonstration av ledningen för SD. Man vill helt enkelt bli av med alla som man upplever som ett hot mot den egna ställningen. Se bara på hur man behandlade Thoralf Alfsson, som bland partiets gräsrötter var en av SD:s mest uppskattade riksdagsledamöter. Han “kommunicerade partiets budskap på fel sätt” hette det. Vad vi ser är en partiledning som låter platser i riksdagen gå till fruar, flickvänner och svärmödrar. Efter vad som nu utspelat sig kommer SD aldrig att bli ett parti som attraherar självständigt tänkande individer. Detta är tragiskt för Sverige, för SD hade, som Marika Formgren påpekade, potentialen att bli en ny folkrörelse. Men den möjligheten har man nu försuttit. Hoppas de som nu blir uteslutna bildar ett nytt socialkonservativt parti.
För att kortfattat besvara din sista fråga: Ja, jag befarar att det är det.
Jag förstår fortfarande inte varför. Partiledningen har kraftigt markerat att den inte accepterar någon extremism o.s.v., och SDU- och Stockholmsstyrelserna har tydliggjort att de inte står för någon sådan. Såtillvida har de senaste veckornas bråk skapat en ny klarhet, och detta skulle väl kunna betraktas som en vinst, trots allt. Det borde räcka. De hårda orden, inklusive den enligt min mening felaktiga responsen från de (övriga) “anklagade”, borde nu kunna glömmas. Jag har formulerat en enhetslinje som jag tycker båda parter borde kunna acceptera.