Nu måste jag få återkomma om det här med popen – om jag för enkelhetens skull får kalla den så, förstådd i vid mening – och kritiken. I tidigare inlägg, och senast det om melodifestivalen nyligen där jag kort angav vad jag uppfattar som kritikens enda möjliga alternativ idag, var argumentet bara kritikens allmänna förblivande nödvändighet även under popens nu överväldigande dominans.
Efter gårdagens exempel på den senare vid prinsbröllopet i slottskyrkan är det dock inte i första hand denna fråga om genrernas eller stilnivåernas respektive ställning i sig utan snarare den om deras urskillnings- och kriterielösa blandning som tränger sig på. Denna blandning är en nästan ännu tydligare illustration till analysen av den romantisk-panteistiska revolutionen som det större sammanhang i vilket allt detta måste förstås – ett sammanhang som, föreslår jag, också bör indirekt tydliggöra vilket det alternativa perspektiv är som den enda i denna situation förblivande möjliga och giltiga kritiken måste bygga på.
Min utförligaste formulering av denna vidare analys med hänsyn till estetiken återfinns i artikeln Pantheism, Postmodernism, Pop.
Jan Olof Bengtsson 
Media hyllade den musikaliska stilblandningen vid bröllopet t o m renommerade kulturskribenter (Schottenius i DN). Jan Olof sätter fingret på en viktig punkt i dagens kulturliv och nu också hur Kungahuset vill ses. Det säger en hel del om det moderna samhället och dess kulturella nivå.
Även om jag som konservativ är i huvudsak positiv till Kungahuset och dess medlemmar (även till prinsessan Sofia, som verkar arbeta på att skapa sig en plattform från ett svårt utgångsläge) kan jag ändå konstatera att t ex deras språkliga uttrycksförmåga är markant sämre än hos tidigare medlemmar av huset Bernadotte (t ex Gustaf VI Adolf, prins Wilhelm eller Oscar II för att ta några exempel)..
Tack Tyrgils för denna och även för din förra utmärkta kommentar som jag ännu inte hunnit svara på – det har varit mycket här, ber om ursäkt!
Har läst Schottenius nu. Måste nästan skriva något om detta.
Vad kan sägas i saken? Igår såg jag ett gammalt avsnitt av programmet Debatt i SVT. Där diskuterades könsbehåring i ca 20 min som ett av kvällens debattämnen. Denna debatt följdes av en annan där Västerås stads nya riktlinjer för framförande av “studentflak” diskuterades. Detta för att två överförfriskade studenter i fyllan och villan trillat av sådana flak under förra årets firande och skadat sig allvarligt.
Antingen skrattar man eller också blir man beklämd. Jag väljer skrattet!