En läsare efterlyser i ett privat meddelande “något slags förklaring eller presentation på din blogg angående de många målningar du lägger upp”. Och “samma sak, för övrigt, angående serien med gamla fotografier på byggnader och platser som inte finns längre”.
Hans intryck hade varit att jag “ville presentera något mer definierat estetiskt program eller så. Detta eftersom många av konstnärerna du presenterar inte är ‘de vanliga’, alltså Rembrandt, Rafael, Monet, Vermeer, El Greco, Whistler, Turner, o.s.v., utan mer sådana som Magnasco, Cignani, Batoni, och så vidare. Konstnärer som jag tror är mindre kända.”
När det gäller måleriet och arkitekturen är de ju underkategorier under Arts. Syftet med denna huvudkategori är bara att lyfta fram exempel på viktig konst, i linje med bloggens andra huvudtema, Arts & Humanities, eller Restoring the Arts & Humanities. En del inlägg i denna kategori innehåller också egen text med estetisk-kritisk diskussion, men i övrigt handlar det – med visst undantag för underkategorin Literature – om att variera med visuell och auditiv kommunikation.
Det stämmer att jag vill presentera ett definierat estetiskt program. Definitionen har dock ingenting att göra med att många av de konstnärer jag presenterar är “mindre kända” än de “vanliga”. Det bör noteras att Rafael, Rembrandt, Vermeer, Turner och Monet är representerade under Painting. De “mindre kända” och de “vanliga” tillhör s.a.s. samma stora, för mina syften relevanta kategori; det är den kategorin som sådan som mitt budskap gäller.
Förhoppningsvis lyckas jag tydliggöra hur mycket mer det finns i den som bör uppmärksammas än de “vanliga”. Vad som närmar sig min läsares frågeställning är väl att det kanske också indirekt framgår att jag menar att de historiska kulturella och kritiska processer som gjort de “vanliga” vanliga och de “mindre kända” mindre kända ofta är tämligen godtyckliga, ja i några fall (såsom, föreslår jag, El Greco) styrda av delvis problematiska faktorer och kriterier.
Tilläggas bör också att fotografierna på byggnader och platser i underkategorin Architecture inte bara är av sådana som inte finns längre. Ofta är de förvisso sådana, och då får de givetvis en särskild betydelse, men i andra fall är de bara gamla fotografier av byggnader och platser som fortfarande finns kvar. Nya fotografier förekommer också.
Jan Olof Bengtsson 
Du gör en kulturinsats genom att lägga ut valda konstverk och arkitektoniska exempel. De har gett mig nya insikter.
Jag är en beundrare av 1800-talets konst. Som – född finlandssvensk – känner jag ingen större stadsplanerare och arkitekt än planeraren av Helsingfors stadskärna den store arkitekten Engels. Visst kan enstaka arkitekter vara större i det enskilda, men hans grepp har inte överträffats av någon annan. Tyvärr fick Gustav III aldrig fullfölja sina tankar om Stockholm och sedan har man lyckats förstöra alltihop.
Vi lever i en kulturell förfallsperiod. Jag blir varje dag alltmera övertygad om detta. Musiklivet förflackas: var finns dagens Elgar eller Britten? Var finns i dagens litteratur Mann, eller i Sverige en Moberg (för att hoppas på en Fröding eller en Heidenstam vore helt bortkastat).
Men vi har inte ens en Ekelöf eller en Lo Johansson – två författare jag uppskattat genom åren (trots deras ideologier). Jag har t o m , eftersom jag uppnått en viss ålder, kunnat avläsa denna nedgång direkt i dagshändelserna (skolförfallet började i slutet av min skolgång).
Kan de begåvade läsarna av denna blogg tipsa mig om riktigt bra läsupplevelser av idag vore jag mycket tacksam. Vi måste uppmuntra det som trots allt finns.
Jag håller för det första med Tyrgils Saxlund angående JOB:s kulturinsats, och jag håller med i väldigt hög grad dessutom.
(Och jag hoppas på, och ser mycket fram emot, ett småningom kommande förtydligande av JOB angående hans, säkert riktiga, uppfattning att de historiska kulturella och kritiska processer som gjort de “vanliga” vanliga och de “mindre kända” mindre kända ofta är tämligen godtyckliga.Dessutom i några fall styrda av delvis problematiska faktorer och kriterier.)
För det andra har TS också givetvis rätt i att vi lever i en förfallsperiod. Om någon vill spinna vidare på temat skickar jag fram ett smärre urval av den mängd av tankelinjer som just nu kommer för mig angående detta.
* Undrar om det finns dokumenterat på något sätt från tidigare civilisationers förfallsperioder att någon eller några varit klart medvetna om problemet och försökt skrivit något om det, och om några av dessa texter har överlevt? Jag tänker förstås i första hand på romarriket, men även den grekiska antiken. Man kan också tänka sig samma fråga för den japanska kulturen innan den så att säga invaderas av inhemska affärsmän klädda i västerländsk kostym.
* TS undrar om någon kan rekommendera bra läsupplevelser av i dag, med motiveringen att vi måste uppmuntra det som ändå finns. Givetvis bör vi det, men finns det verkligen något att uppmuntra?
Vad menar jag? Ett exempel: Jag försöker mig ibland på att läsa någon aktuell nobelpristagare i litteratur. Av Mario Vargas Llosa läste jag för några år sedan “Tant Julia och författaren” samt “Bockfesten”. Jag kunde inte fatta att Vargas fått nobelpris. Visst är han en mycket kompetent professionell författare, det är inte tu tal om det, men avsaknaden av konstnärlig höjd tyckte jag ändå var direkt smärtsam. Precis samma upplevelse fick jag när jag försökte mig på att läsa “Det röda fältet” av Mo Yan. Han är tekniskt mycket skicklig, finurlig, och klart mångfacetterad som underhållare med historisk anknytning, men jag kan omöjligt uppfatta att det han skriver egentligen är mer än så.
* Över huvud taget verkar vi för närvarande vara avskurna från konstens egentliga källa inom samtliga konstarter genom bland annat följande enkla mekanismers verkanskraft:
– Melodins död inom musiken genom serialismen, ett slag den inte återhämtat sig från.
– Berättelsens död i romankonsten, med resultat som ovan.
– Det dekorativa elementets död inom arkitekturen, med resultat som ovan.
– Hantverkets död inom målerikonsten, med resultat som ovan.
Och så vidare.
Det finns motståndsfickor, helt klart, men just nu kan jag personligen bara se dem inom arkitekturen där det ju faktiskt finns arkitekter och byggherrar, åtminstone utanför Sverige, som inte helt tappat greppet.
När det gäller det som skrivs eller komponeras eller målas kan jag personligen dock i princip inte hitta något samtida som inte är sterilt eller destruktivt, bortsett från om det är enkelt och naivt, som någon marinmålare med hyggligt hantverk som kämpar på i en avkrok. Men om någon har sett, hört eller läst något som motsäger mig så ge gärna exempel.
Jag tackar “Den väldige” för responsen och vi gör samma analys.
Din synpunkt på hur man i slutskedet av en kultur ser på sin samtid är en intressant fråga. I antiken tror jag man möjligen skulle kunna titta närmare på kyrkofäderna, t ex Augustinus m fl. Det finns ju också historiefilosofer med utblick över skeendena, t ex Burckhardt och givetvis Spengler (en tänkare som alltid döms ut, men på något sätt hela tiden dyker upp igen).
Jag gjorde häromdagen en iakttagelse på DN:s kultursida (märkligt nog kan tyckas). Kulturredaktionen rekommenderade de bästa nyutkomna tio skönlitterära verken och två av dessa var 1) nyöversättningen av Manns Doktor Faustus (den tredje i en svit prisade nyöversättningar av Manns romaner) och 2) nyöversättningen av Evelyn Waughs En förlorad värld.
Valen av dessa båda – viktiga och lysande – verk är kanske självklart kan tyckas,men samtidigt kunde jag inte annat än se det som ett fattigdomsbevis att man till 20 procent av urvalet tvingades välja böcker skrivna under första hälften av nittonhundratalet.
Och jag tackar Tyrgils Saxlund för hans respons.
Enligt min uppfattning döms Spengler alltid ut därför att han lär att vi har något att lära av historien, en uppfattning som är strikt förbjuden ibland dagens etablissemang av den enkla anledningen, att den psykologiska och känslomässiga manipulation som lotsat in den moderne västerlänningen i ett frivilligt civilisatorisk självmord, inte skulle gå att genomföra om man inte först noga arbetar in tanken att det inte finns något att lära av historien. Den som inte har något att lära av historien har ju nämligen ingen historia, och därför heller ingen nutid, och därför heller ingen framtid. Ekvationen är enkel men måste ändå påpekas.
Angående DN så gäller väl här “Att även en blind höna kan hitta ett korn”. (För övrigt är jag väl knappast ensam om att ha lagt märke till att användandet av traditionella ordstäv och liknande håller på att försvinna med svindlande fart. Ytterligare en funktion av den nihilistiska historielöshet som vi resonerar om här.) Bortsett från det är det förstås riktigt att DN, ofrivilligt förstås, råkade redovisa ett fattigdomsbevis.
Men jag vill också tillägga något angående TS första inlägg. Enligt min uppfattning är det bara slöseri med tid att leta efter något angeläget i nutiden. Naturligtvis inte alltid, i alla fall inte ännu, men jag känner personligen att det inte är mödan värt. Jag menar att det i det läget är bättre att kika i bokhyllan, den verkliga eller imaginära, och fråga sig vad det var för klassiker som av någon anledning aldrig blev lästa, och så läsa dem.
Jag syftar nu på verk som jag skulle vilja beskriva så här: trots att de har en absolut klassikerstatus i klassisk akademisk bemärkelse så är de verkligen också äkta levande läsklassiker, med klassikerns karakteristiskt fulla, lärorika och överraskande liv mellan pärmarna.
Fem exempel:
Iliaden
Gilgamesheposet
Första delen av Dantes komedi
Stendahls Rött och svart
Tolstojs Anna Karenina
Din lista på klassiska verk inspirerade mig till tankeverksamhet innebärande att i sommarhettan fundera ut vilka svenska lyriska – eller episka – verk jag inte skulle vilja vara utan (för att inte göra listan alltför lång stannade jag vid sådana verk).
Här är resultatet – femton verk:
Stiernhielm Hercules
Kellgren: Den nya skapelsen
Bellman Fredmans epistlar
Oxenstierna Dagens stunder
Wallin Dödens ängel
Tegner Smärre samlade dikter
Stagnelius Liljor i Saron
Atterbom Lycksalighetens ö
Runeberg Fänrik Ståls sägner
Rydberg Dikter
Snoilsky Svenska bilder
Fröding Stänk och flikar
Heidenstam Nya dikter
Karlfeldt Fridolins lustgård
Södergran Septemberlyran
Sen tog det stopp för mig (det blev en trivsamt politiskt inkorrekt lista).
En lista över prosaister skulle bli kortare för mig, men ta med Almqvist, Lagerlöf och Hjalmar Bergman. Essäister skulle bli den ojämförlige Böök samt Frans G Bengtsson..
De nu så haussade deckarförfattarna skulle stanna vid Heller, Rönblom och Trenter.
Så kan man fortsätta;skada för kulturen i landet att den nya skolan tagit bort detta för det uppväxande släktet; den som inte fått gripas av de mäktiga tonfallen hos Tegner eller av Sven Duvas öde hos Runeberg har onekligen gått miste om något.
Det här var verkligen en trevlig diskussion! Och lärorik!
Jag gör lite stänkvisa svar.
Om lyriken är vi till att börja med helt överens om
“Stiernhielm Hercules
Kellgren: Den nya skapelsen
Bellman Fredmans epistlar”.
Oxenstiernas Dagens stunder var helt okänd för mig, men jag hittade ett avsnitt av verket i Lars Gustafsson antologi “Svensk dikt” som jag råkade ha hemma. Tyckte den var lite svår att komma in i vid ett första försök, men ändå mycket tilltalande. Det blir nog ett andra försök så småningom…
Wallins Dödens ängel kände jag inte heller till, men lyckades hitta den i en välgjort inscanning på internet. När jag väl börjat läsa den kunde jag inte sluta, och när jag var klar kände jag beundran. Vilken predikant! Man kan, tycker jag, genom detta verk ändå ana vilket intryck Wallin gav när han predikade. En konst han ju var allmänt beundrad för, som bekant.
Jag kunde dagen efter inte låta bli, att på det lokala biblioteket beställa både Liljor i Saron och Lycksalighetens ö. Detta tänkande: så kanske åtminstone den ena av dem blir läst…
(Försöker återkomma till resten av poeterna som nämns en annan gång.)
Vi är också helt överens om Almqvist och Lagerlöf men jag har personligen lite problem med Hjalmar Bergman. Har försökt läsa Farmor och vår Herre, men stöttes av de, som jag uppfattade dem, karikerade figurerna. Men jag kan ha missförstått något, och det kanske är fel verk att börja med?
Strindberg är inte populär hos blogginnehavaren, och står kanske inte högt i kurs hos TS heller? Själv läser jag mycket gärna vissa verk som Giftas, Svenska öden och äventyr samt Sagor. Men vi kanske bör lämna det ämnet i den här diskussionen?
I övrigt anser jag att det är Martin Bircks ungdom som är Hjalmar Söderbergs bästa verk, inte Doktor Glas. Om jag ska tillägga något om svenska prosaister.
Vi är också helt överens om Trenter. Jag råkar ha sneglat på Heller rätt länge, och jag fick nu en puff till framåt mot att faktiskt läsa honom… Rönblom tror jag att jag försökt läsa för länge sedan, men fick inget intryck. Jag kan ha missat något där också, men frågan är vad man börjar med vid en eventuell omstart?
När det gäller deckare, med viss insprängning av science fiction, vill jag propagera för den särpräglade Per Wahlöö. Närmare bestämt de två böckerna med den outgrundlige, stoiske och knivskarpe kommissarie Jensen: Mord på trettioförsta våningen, samt Stålsprånget. Vissa datera och pinsamma politiska funderingar får man bortse från, men Wahlöös förmåga till spådom i övrigt är kuslig: I Stålsprånget finns det bara ett parti kvar. Det har beteckningen “S” och heter Samförståndspartiet…
Ett ämne som inte berörts ännu är barn och ungdomsböcker. Att läsa om någon sådan ibland är inte så dumt av flera skäl. Exempelvis Ture Sventon i Paris eller Mysteriet med silverkulan (Tvillingdeckarna). Sådan elegant humor, som kräver bildning hos den som skriver, tror jag knappast man hittar i mer nyskrivna svenska verk för ungdomar…
Helt kort vill jag bara nämna att jag nu läst Frödings Stänk och flikar samt Atterboms Lycksalighetens ö. Den förra hade jag tidigare bara läst vissa enskilda dikter ur, och jag var på det hela taget förbluffad över det djup och den bredd som framträdde när jag läste hela verket. Tycker jag hade stor tur som fick en puff fram till att läsa alltsammans, och egentligen får jag genast lust att läsa om mycket av det på en gång. Alltid ett gott tecken även om tiden inte finns.
Atterbom hittade jag bara i en studentversion där verket var nerkortat till cirka tvåhundra sidor. (Någonting säger mig dock att det är den versionen man ska läsa om man inte är på expertnivå i sammanhanget.) Jag reagerade i stort sett på samma sätt som när jag läste Fröding, även om ambitionen och tanken med verket naturligtvis är fundamentalt annorlunda. Jag vill också tillägga att, fast verket ju är ett idédrama, så satt jag ändå på helspänn här och var, och tyckte det hela var mycket gripande.
(En egentlig ytterligare diskussion om verken ska väl dock inte rimligen föras här på, så att säga, lånad mark. Så jag nöjer mig nu med detta lilla tillägg till det som diskuterats tidigare.)
Fortsätt för all del gärna att diskutera på denna mark!
Jag ber än en gång om ursäkt för min egen frånvaro i diskussionen, men det är alltid fritt fram för andra att diskutera – jag släpper igenom kommentarer så snart jag hinner. Är just nu mycket upptagen med en konferens.
Notera att jag försöker återvända till gamla diskussioner. Om någon skrivit en kommentar och blivit besviken över att jag inte svarat, kan det förvåna vederbörande om hon eller han återvänder till inlägget efter – i extrema fall – några år, och då finner ett svar från mig!
Alla ska veta att min uppskattning av mina kommentatorer är konstant och oerhört stor, och jag hoppas på överseende med att jag helt enkelt inte förmår göra alla värdefulla kommentarer rättvisa genom egna, kvalitativt och kvantitativt motsvarande svar.
Både Den väldige och JOB har kommit med intressanta inlägg i denna diskussion om estetik. Jag tar JOBs uppmaning på ordet och funderar vidare kring estetik och litteratur. I motsats till många i vår tid anser jag i likhet med den store Dr Johnson att det finns en utgångspunkt för värderingen av litteratur. Dr Johnson utgick i sitt stora verk Lives of the English poets från poeterna och jag tror i likhet med honom att poesin är viktig för ett lands kulturella status. I dagens Sverige är den satt på undantag och det säger något om vårt land. Fundera över vilka poeter som förekommer på våra – återstående – kultursidor.
Jag har angett svenska verk som jag sätter högt. Snart kommer många inte att kunna läsa dessa verk. Språket försämras snabbt.
Nå, utländska poeter? Det finns många och jag sticker ut hakan och anger ett antal som jag anser som omistliga (poeter att ta med till en öde ö).
USA har två poeter som går i en klass för sig: Robert Frost och Wallace Stevens (inga nobelpris!);
Från andra håll? Jorge Luis Borges är – också – en fantastisk poet (inget nobelpris!), Paul Celan gillas av litteraturvetarna,och är trots det en fin poet (inget nobelpris!).
En del fick dock nobelpris som t ex den store irländaren William Butler Yeats. T S Eliot är en annan favorit.
Med dessa klarar man sig långt Skulle jag titta tillbaks i tiden blir det de klassiska poeterna (t ex Horatius – finns i läsbara tolkningar till svenska).
Ovannämnde Dr Johnsons poem The Vanity of human wishes är en höjdpunkt i engelsk 1700-tals poesi.
Till en öde ö skulle jag vilja ha med James Boswells The life of Samuel Johnson, LLD – alla biografiska verks urfader (men inte poesi förstås).
En tankeövning av detta slag gör att man funderar över egna estetiska preferenser och livshållning.
Och så en tanke. Författare sägs vara vänsterinriktade. Hur många av ovanstående – ett urval bland de främsta författare som funnits – var vänsterinriktade? Svaret är intressant mot bakgrund av vad många antagligen tror.