Jan Olof Bengtsson

Ordet “kristen” är litet märkligt. Det sägs komma av fornsvenska och isländska “kristinn”, och i exakt samma form, “kristen”, från lågtyskan. Och Luther talade ju om der Christenmensch.

SAOL anger det enbart som adjektiv. Men som sådant framstår det åtminstone i svenskan som tillhörande den mindre vanliga typen “luden”, “mogen”, “svullen”, “rutten”, “mulen”, “grätten”, ord som idag visserligen framstår som enbart adjektiv, men vars form visar att de har åtminstone avlägsna ursprung som perfektparticipformer av verb.

Dessutom tycks det mig i lika stor utsträckning användas som substantiv. Möjligen anses alla substantiverade perfektparticipformer ha substantiverats via adjektiviseringarna av samma perfektparticipformer och inte vara substantiveringar direkt av de senare. Men under alla omständigheter pekar alltså, förefaller det mig, ordets form direkt på perfektparticipformen, d.v.s. på ett ursprungligt verb, rimligen, i infinitiv, “kristna”, eller, i passiv form, “kristnas” – ett verb som till skillnad från dem som de andra adjektivformerna av samma typ bildats från fortfarande används.

Transitiviteten hos detta verb bidrar kanske i någon mån till det ovanliga i substantiveringen. Men framför allt är väl substantivering – eventuellt över adjektivisering – av detta slag mindre vanlig: en substantivering som skapar en ny kategori som är mer definitiv, entydig och universell än de s.a.s. mer tillfälliga, relativa och situationsbestämda substantiveringarna med samma form som förefaller mig vanligast (“kommen”, “gången”, “vunnen”, “slagen”, “drucken”, “vorden”, “fången”, “vuxen”).

Formell märklighet av detta slag är på intet sätt i sig någon språklig svaghet. Tyskan har också ett – på annat sätt – märkligt ord för samma sak: Christ – alltså inte längre den lågtyska direkta motsvarigheten till det svenska ordet; tidigare har denna form även förekommit i svenskan, varvid “kristen”, med betoning på första stavelsen i stället för båda, väl kunde vara den bestämda formen (i Kristens resa skulle det formellt kunna vara fråga om en sådan, men där är “Kristen” ett personnamn). Det kan finnas ett värde i både den nuvarande svenska och den tyska märkligheten. De kan anses sakligt mycket passande, ja som ägande en skönhet, för de troende, i det att de förmedlar att den kristne, der Christ, har fått del av Kristi egenskaper, Kristi väsen. Det är säkert ett tillräckligt skäl att använda dessa ord.

För andra kan märkligheten dock kanske vara störande. De bör, föreslår jag, inte känna sig förhindrade att, som substantiv, använda formen “kristian”. Denna ursprungliga grekiska och latinska form lever ju inte bara vidare i de andra stora europeiska språken. Den har även använts i svenskan, och av flera betydande författare, inte minst Viktor Rydberg.