Ordet “kristen”

Ordet “kristen” är litet märkligt. Det sägs komma av fornsvenska och isländska “kristinn”, och i exakt samma form, “kristen”, från lågtyskan. Och Luther talade ju om der Christenmensch.

SAOL anger det enbart som adjektiv. Men som sådant framstår det åtminstone i svenskan som tillhörande den mindre vanliga typen “luden”, “mogen”, “svullen”, “rutten”, “mulen”, “grätten”, ord som idag visserligen framstår som enbart adjektiv, men vars form visar att de har åtminstone avlägsna ursprung som perfektparticipformer av verb.

Dessutom tycks det mig i lika stor utsträckning användas som substantiv. Möjligen anses alla substantiverade perfektparticipformer ha substantiverats via adjektiviseringarna av samma perfektparticipformer och inte vara substantiveringar direkt av de senare. Men under alla omständigheter pekar alltså, förefaller det mig, ordets form direkt på perfektparticipformen, d.v.s. på ett ursprungligt verb, rimligen, i infinitiv, “kristna”, eller, i passiv form, “kristnas” – ett verb som till skillnad från dem som de andra adjektivformerna av samma typ bildats från fortfarande används.

Transitiviteten hos detta verb bidrar kanske i någon mån till det ovanliga i substantiveringen. Men framför allt är väl substantivering – eventuellt över adjektivisering – av detta slag mindre vanlig: en substantivering som skapar en ny kategori som är mer definitiv, entydig och universell än de s.a.s. mer tillfälliga, relativa och situationsbestämda substantiveringarna med samma form som förefaller mig vanligast (“kommen”, “gången”, “vunnen”, “slagen”, “drucken”, “vorden”, “fången”, “vuxen”).

Formell märklighet av detta slag är på intet sätt i sig någon språklig svaghet. Tyskan har också ett – på annat sätt – märkligt ord för samma sak: Christ – alltså inte längre den lågtyska direkta motsvarigheten till det svenska ordet; tidigare har denna form även förekommit i svenskan, varvid “kristen”, med betoning på första stavelsen i stället för båda, väl kunde vara den bestämda formen (i Kristens resa skulle det formellt kunna vara fråga om en sådan, men där är “Kristen” ett personnamn). Det kan finnas ett värde i både den nuvarande svenska och den tyska märkligheten. De kan anses sakligt mycket passande, ja som ägande en skönhet, för de troende, i det att de förmedlar att den kristne, der Christ, har fått del av Kristi egenskaper, Kristi väsen. Det är säkert ett tillräckligt skäl att använda dessa ord.

För andra kan märkligheten dock kanske vara störande. De bör, föreslår jag, inte känna sig förhindrade att, som substantiv, använda formen “kristian”. Denna ursprungliga grekiska och latinska form lever ju inte bara vidare i de andra stora europeiska språken. Den har även använts i svenskan, och av flera betydande författare, inte minst Viktor Rydberg.

3 Responses to “Ordet “kristen””


  1. 1 axelwkarlsson April 23, 2016 at 9:30 pm

    “. . . Och det var i Antiochia som lärjungarna för första gången fick heta kristna.” (Apostlagärningarna 11:26)

    • 2 Jan Olof Bengtsson April 24, 2016 at 6:16 am

      Eller, närmare bestämt, χριστιανοί.

  2. 3 Kim Petrusson April 24, 2016 at 12:50 pm

    Ja, skaran för vilka denna språkliga märklighet anses vara så störande att ett rent ordbyte vore det enda sakliga språkvårdande iordningställandet torde vara så stor att begreppet kristian kan fortleva som intern jargong, på sin höjd.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi