Det enda som, såvitt jag kan se, återstår att säga om Elin Ersson – allt annat har sagts av Julia Caesar på hennes blogg (Samhällssabotage som ideologi), av Kent Ekeroth på Samhällsnytt (Elin Ersson försökte stoppa utvisning – av en 52-årig afghan dömd för misshandel), och av Ross Clark på The Spectator (How a Swedish student’s protest against forced deportation could backfire) – är att hon förberett sitt långa egenfilmade framträdande förbluffande illa.
Själva nyckelordet i hennes engelska plaidoyer för afghanen och för sig själv, ett ord som hon upprepar otaliga gånger, ger hon en felaktig grammatisk form. Det heter “deported”, inte “deportated”. En större språklig variation, en omväxling med, förslagsvis, “expelled”, skulle förstås också haft den goda effekten att minska felets frekvens och därmed högst påträngande karaktär.
Det här avslöjar väl, till skillnad från hennes aktions sakliga budskap, inte någon moraliskt problematisk omdömeslöshet hos Elin Ersson. Men det är ett kulturellt problem.
Elin Ersson lider troligen av den generande vanliga svenska åkomman att felaktigt tro sig tala fullgod engelska. Sverige är USA. Det är bara att pladdra på, i alla sammanhang. Ingen har varnat henne. Inte bara hennes kurskamrater utan även hennes lärare på socionomutbildningen tycker att hon talar utmärkt engelska.
I de flesta vardagliga situationer skapar det väl inga större problem. Men ska man genomföra spektakulära manifestationer av det slag Elin Ersson gav sig på, med den mediala spridning hon sökte och fick, borde det väl rimligen kräva bättre förberedelse, och väl helst också med åtminstone något litet mått av ödmjukhet och självkritik när det gäller den egna förmågan.
Det behövs folk som börjar säga ifrån, även på detta underordnade område.
Jan Olof Bengtsson 
“Det behövs folk som börjar säga ifrån” ====>> IDIOT!
Det här förstår jag inte. Vad är idiotiskt med detta? Hela grundidén eller huvudbudskapet i språkkategorin i den här bloggen är s.a.s. att det behövs folk som börjar säga ifrån på detta område, att språkdiskussionen idag behöver en välgrundad och välavvägd normativism, eller helt enkelt en verklig språkvård, efter en lång tid av helt dominerande, förslappad deskriptivism, som främst, i en förfelad tolerans’ namn, urskillningslöst vill legitimera nya fel, oformligheter och okunnigheter.