Jan Olof Bengtsson

Den tidigare ledande SD-företrädaren Erik Almqvist har fått en ny plattform som kolumnist på den såvitt jag förstår av Kent Ekeroth delvis styrda Samhällsnytt, en förbättrad och ansiktslyft version av Avpixlat. Hans senaste krönika, med rubriken Vår tid börjar nu, är en extremt optimistisk beskrivning av läget inför och möjligheterna efter riksdagsvalet. Jag vill inte vara någon party pooper – jag brukar hålla med om det mesta Almqvist skriver, och även jag känner optimism inför det allmänna läge som är hans utgångspunkt. Men den här gången har jag flera frågetecken. De gäller främst de specifika grunder Almqvist anger för sin optimism.

Almqvist tror på en majoritetsregering med M och SD. Det kan, menar han, räcka med 46% av rösterna, 27% för SD och 19% för M. Det är SD som har möjliggjort detta regeringsalternativ genom att de i “fråga på fråga…tydligt kommunicerat att man vill kompromissa för att få till stånd ett samarbete”. “Man har gjort sig ‘lättköpta’ vilket gör att det blir svårt för M att förklara för sina väljare varför de hellre skulle bilda regering med liberala och socialistiska partier, behäftat med massor av kompromisser, än med SD som sannolikt kommer låta M få igenom 90% av sitt partiprogram så länge man stramar upp invandringen lite mer.”

Det känns litet ovant att se Almqvist förespråka en koalition på dessa premisser. Alla vet att Almqvist har en djupare politisk och samtidshistorisk förståelse än åtminstone den som personer i den nuvarande SD-ledningen offentligt uttrycker. Vad man känner igen är den Almqvist som även här säger att han under mandatperioden många gånger “stört sig” på SD:s kompromisser. “När man väl har anpassat och liberaliserat sig i en fråga”, förtydligar han sin egen välbekanta tidigare analys, “så är det svårt att backa senare – i synnerhet som de nya medlemmar som man attraherar, och som nu bokstavligen väller in, är allt mer liberala.”

Trots detta förklarar han nu: “Men den kritiken har jag faktiskt släppt helt och hållet. Jag köper nu SD:s strategi med regeringsinflytande som ett mål överställt allt annat. Även när det innebär att man förespråkar en ökad invandring av kvotasylanter eller när man kastar ut motståndet mot NATO, EU, homoadoptioner och ‘integrationspolitiken’ genom fönstret.” (Almqvists kursiv.)

Det är anmärkningsvärt. Och det går långt utöver vad SD-ledningen själv säger. Även om också den förvisso själv går långt i vissa formuleringar av eftergifterna, skulle ingen i SD uttrycka sig på detta sätt, inte ens den mest liberale. När de är som bäst spelar SD åtminstone retoriskt fortfarande hårdboll med M.

Almqvist vet också att hans läsare inte är med på vad han säger här, och skyndar därför vidare till grunden för det nya ställningstagandet, som visar sig vara en särskild, och minst lika optimistisk, tolkning av innebörden av AfS’ framträdande. “Att jag har släppt kritiken betyder dock inte att jag har svängt alls. Anledningen till mitt nya tonläge stavas AfS.” (Almqvists kursiv.) AfS, “ett nationalkonservativt parti med principfasthet som affärsmodell”, gör att det “inte längre” är “nödvändigt att SD axlar allt ansvar att stå upp för konservativa och nationalistiska kärnvärden”. Ja, det är “kanske inte ens önskvärt“, eftersom vi “kämpar mot klockan”. (Min kursiv.) Det strategiskt rätta är att “SD gör vad man kan för att så snabbt som bara möjligt få till en gradvis politisk förändring som kan sakta ned den demografiska utförsresan. De mer tuffa, ideologiska och kostsamma striderna kan delegeras till AfS.”

Den enda invändning mot detta uppenbart vanskliga resonemang som Almqvist föregriper är den vanliga från SD-håll, nämligen att AfS tar röster från SD och därmed undergräver SD-M-majoriteten. Almqvist medger att detta är en risk, men ställer mot detta, inte helt logiskt, fördelen med ett AfS i riksdagen som kan fungera som vakthund mot just denna genom dem potentiellt äventyrade majoritetsregering. Den optimistiska visionen är ytterst långtgående. Almqvist tror uppenbarligen både på en SD-M-regering redan i höst, vilket i sig är optimistiskt nog, och inte bara ett riksdagsinträde för AfS, utan ett AfS som omedelbart kommer bli en tillräcklig maktfaktor i riksdagen för att upphäva följderna av SD:s kompromisser: “Personligen har jag inga som helst problem med om framtida regeringar grundade i kompromisser mellan liberalism och socialkonservatism, måste förhandla med ett nationalkonservativt parti i frågor som berör nationell suveränitet – såsom EU och NATO, eller migrationsrelaterade frågor om invandring, integration och återvandring.”

Almqvist ser det nuvarande läget “med en optimists ögon” (och mer nyktert konkret måste optimismen för honom alltså innefatta att AfS kommer in i riksdagen utan att äventyra SD:s och M:s regeringsunderlag). Det är verkligen det minsta man kan säga. Vi kommer få ett politiskt klimat som “går vår väg”: “Precis som vänstern i ett halvt sekel har haft S som statsbärande parti och V som en flankspelare som har tänjt gränser och pushat den politiska debatten vänsterut – på samma sätt kan vi nu gå in i (minst) ett halvt sekel med samma upplägg fast i motsatt riktning.”

Det här håller inte. Det är en optimism som förlorat kontakten med verkligheten, och som på högst riskabelt sätt döljer den. Jag befarar att Almqvist med sin nya dröm bara, och i högre grad än någon annan tidigare, riskerar att legitimera SD:s problematiska principlöshet och tilltagande oförmåga att stå upp för socialkonservativa och nationella kärnvärden. Regeringsmakten i sig, en regeringskoalition med M som M inte längre kan avvisa och som AfS inte kommer rycka undan grunden för, samt en liten uppstramning av invandringspolitiken, skall vara värt en kapitulation inför SD:s av Almqvist själv tidigare alltid konsekvent kritiserade felutveckling. Men Almqvist har inte ändrat sig – eftersom AfS kan förväntas med tillräcklig snabbhet upphäva effekterna av allt detta. D.v.s. av att M tillåtits få igenom 90% av sitt program! Det hela är märkvärdigt orealistiskt.

Och det är svårt att se att detta skulle vara ett uttryck för ett politiskt klimat som går vår väg. Givetvis kommer det ta tid att lägga om Sveriges invandringspolitik, självklart måste det ske gradvis. Men att vi inte bara ska acceptera utan t.o.m. välkomna att det nya största partiet, som arbetat hårt i trettio år för att nå denna position, ger upp så många centrala, definierande programpunkter, och att bara en gradvis politisk förändring som kan sakta ned den demografiska utförsresan ska kvarstå som politiskt krav och möjligt politiskt resultat? Att delegera alla de tuffa, ideologiska och kostsamma striderna till AfS, att förlita sig på att AfS ska kunna tvinga till förhandling om allt SD kastat ut genom fönstret, innebär ju bara en förskjutning, där AfS helt enkelt får ta över det som en gång var SD:s uppgifter – ett uppskjutande av ställandet av de politiska krav vi väntade oss från SD. SD:s liberaler måste ju jubla när de ser hur AfS kan användas för att legitimera hela deras agenda och mer därtill, ja hur en av deras mest kända kritiker på detta sätt vill ge dem fria händer.

Låt oss vara noggranna och fullständigt tydliga här, även till priset av flera upprepningar. Ponera att vi accepterar att SD når regeringsmakten genom att släppa alla avgörande krav och bara insistera på en liten uppstramning av invandringen. Är detta sistnämnda krav verkligen en tillräcklig legitimitetsgrund för den enorma kapitulationen på alla andra områden, för detta sätt att använda hela det även i internationellt perspektiv historiskt unika framgångsfenomenet SD? Hur stor blir uppstramningen? Kommer väljarna bli nöjda med denna SD:s insats i regeringsställning? Kommer deras popularitet växa under mandatperioden? Kommer deras maktställning på sikt förstärkas, så att de kan flytta fram sina positioner?

Almqvist framhåller som vi sett att vi kämpar mot klockan. Och han menar givetvis inte att den lilla uppstramningen, den gradvisa politiska förändring som kan leda till ett nedsaktande, innebär att vi vinner denna kamp. Därför inställer sig obönhörligt frågan: hur sannolikt är det att ett nytt parti, som börjar om från den punkt där SD en gång stod, tillräckligt snabbt får den makt som krävs för att kunna sätta den press på SD som SD inte kunnat sätta på M? Även om vi bara talar om invandringsfrågan? AfS ska med tillräcklig snabbhet kunna tvinga de båda nya regeringspartierna till en större uppstramning och ett större nedsaktande? För att inte tala om ett stoppande? Återvandring? Och på alla andra bortkompromissade punkter, allt det vi har tillåtit SD att kasta ut genom fönstret, ska AfS med samma snabbhet kunna vända den enorma fortsatta rörelse åt fel håll som skulle bli resultatet av den accepterade regeringspolitiken från SD-M?

Den förbluffande uppmuntran till SD att fortsätta lägga ned motståndet mot NATO känns direkt farlig. Vi ska bara lita på att AfS kommer in i riksdagen och omedelbart kan stoppa SD-M:s NATO-anslutning? Återigen, om AfS kommer in, varför skulle de kunna tvinga SD till förhandling, om SD inte kan eller ens bör tvinga M? Som Almqvist alltså själv skriver, “när man väl har anpassat och liberaliserat sig i en fråga, så är det svårt att backa senare – i synnerhet som de nya medlemmar som man attraherar, och som nu bokstavligen väller in, är allt mer liberala.” Det följer m.a.o. av Almqvists egna explicita premisser att kompromissandet i “fråga på fråga”, inskränkandet av SD:s krav till det minimum han nu anger, med stor sannolikhet blir permanent bestämmande för SD:s roll i kommande regeringsbildningar.

Och om vi ska bejaka hela detta mönster för SD:s del, varför skulle vi inte i sinom tid anmodas att också göra det i AfS’ fall – och AfS således i sin tur behöva kompletteras av ännu ett nytt parti? Givetvis ska vi tro också på AfS’ bidrag och insats. Men att som Almqvist gör nästan enbart förlita sig på dem, när SD kan bli största parti och slutligen också en reell, avgörande maktbärare i svensk politik, framstår som ansvarslöst. En långt säkrare väg att nå Almqvists och mitt gemensamma mål – även om framgång verkligen inte är garanterad på den heller – är att göra allt för att hålla SD på rätt kurs.

Nu kan man invända att samma argument i princip tidigare skulle ha kunnat anföras mot SD som lösning på M:s och KD:s (och för den delen S:s, för dem som röstat på dem) problem, trots att ett helt nytt och stort problemkomplex i form av massinvandringen och multikulturalismen tillkommit och varit orsaken till SD:s bildande. Om M och KD inte kunde uppnå regeringsmakten utan att anpassas till oigenkännlighet i enlighet med vänsterns, medias och de övriga intressegruppernas direkta och indirekta, grova och subtila diktat, varför skulle SD kunna det? Varför skulle de kunna vända utvecklingen?

Jag lämnade för tolv år sedan M och KD för SD av, trots det allmänna sakpolitiska lägets förändring, i princip samma skäl som nu får många att överge SD för AfS. Det blev helt enkelt omöjligt att fortsätta rösta och arbeta för dem. Jag såg förvisso SD som en lösning. De var utan tvekan något nytt och positivt. Jag förklarade att jag betraktade SD som framtidens stora svenska parti. Men de var naturligtvis en lösning på lång sikt. Och att M och KD gått den väg de gått var ju verkligen ingenting positivt, ingen rörelse i rätt riktning. Hur glädjande SD:s framträdande i sig än var, var dess nödvändighet inte ett tecken på någon helhetlig nationell politisk kursändring. Det skulle dröja länge innan de kunde åstadkomma något konkret. Vad som uppnåddes var en förändring av debatten, såtillvida som den problematiska och i vissa avseenden katastrofala utvecklingen trots etablissemangets samlade motstånd kunde börja belysas och diskuteras.

Det skulle kunna anföras att vid läsningen av Almqvists krönika i åtminstone några avseenden en parallell ligger nära med en s.k. “gammalmoderat” som 2006 tänkte att han kunde fortsätta stödja Nya M trots alla Reinfeldts vänsterkompromisser, inte bara därför att den regeringsställning de genom dem kunde uppnå åtminstone skulle möjliggöra påbörjandet av någon liten gradvis förändring exempelvis på det ekonomiska området, utan också, och lika viktigt, eftersom han nu kunde förlita sig på att SD, som han nu med ständigt stigande hopp såg närma sig riksdagen, skulle ta hand om allt som M övergivit och svikit. Eller med en KD:are som inför Göran Hägglunds politisk-korrekta anpassningar intalade sig att de var tolerabla för att de kanske räddade någon liten gradvis weimersk restauration i familjepolitiken in i regeringen, samtidigt som även han i verkligheten förlitade sig på att SD skulle ställa allt annat tillrätta.

Det finns något illusoriskt över hela det parlamentarisk-demokratiska spelet. Alla som ger sig in i det drivs oemotståndligt att acceptera vissa sakpolitiska positioner, en viss rörelseriktning som bestäms av de krafter som i verkligheten i avgörande utsträckning styr det – främst och i ständigt stigande utsträckning naturligtvis media – och som inte är organiserade i form av synliga partier och explicita politiska program. Och ett av resultaten är att denna processens innebörd såväl som dess mekanismer osynliggörs.

Förr fanns såväl en konservativ politisk kritik som en statsvetenskaplig och sociologisk analys, som med skärpa belyste och förklarade sammanhang som dessa. De var välbekanta självklarheter. Men detta var sanningar som med tiden kom att döljas just genom effekterna av den parlamentariska demokratins fortsatta utformning i enlighet med dem, sanningar som faktiskt varit möjliga att dölja, med de enorma propagandaresurser som står till maktens förfogande. Själva demokratin omdefinieras kontinuerligt i innehållsliga termer. Det är inte bara så att de analytiska instrumenten för parlamentarismens förbättring därmed går förlorade. Modernitetens romantiska pseudomoral gör den parlamentariska demokratin sakrosankt, och när kritik av dess bristande, verkliga funktionssätt formellt eller informellt närmast kriminaliseras, blir den, givet denna karaktär den antagit av partiell illusion, totalitär på det nya “mjuka” sättet.

Medels en stor mångfald tekniker bringas väljarna att tro att inte bara några utan i stort sett alla förändringar de, vid deras alltmer sällsynta seriösa och fördjupade historiska överblickar, konstaterar, är oundvikliga, nödvändiga, tillhör sakernas natur, tingens ordning. Ja, modernitetens stora myter om den generella utvecklingen och framsteget spökar fortfarande i bakgrunden av deras psykologi, till och med i dagens läge när, som den kanadensiske sociologen Mathieu Bock-Coté nyligen uttryckte det i en intervju i Le Figaro, “le politiquement correct se radicalise au rythme où la société diversitaire se décompose”. Allt större doser av underhållning, fotboll, droger och sex är också oundgängliga instrument. För de få som undgår indoktrineringen eller bedövningen och äger klarsyn, gäller att deras karriärer, ja ofta nog deras vanliga elementära deltagande i samhällslivet, möjliggörs och befrämjas av att de låtsas tro eller intalar sig själva att de är inbegripna i och arbetar för en positiv utveckling. Det är svårt att veta om och hur det får ett slut, när det kan gå så långt som vissa inslag på dagens Pridefestivaler, med inte bara understöd utan deltagande av regeringen, polisen och militären.

Inget av detta innebär dock att vi i verkligheten står inför en orubblig determinism eller, som några tolkar det, apokalyptik. Inte heller betyder det – för att återvända till partipolitiken – att nya oppositionspartier inte kan bidra till en förändring i rätt riktning. Det finns också brister i analogin mellan övergången från M eller KD till SD och övergången från SD till AfS. Skillnaden mellan de förra var mycket större än skillnaden mellan de senare är. Ett helt nytt, gigantiskt frågekomplex hade tillkommit som M och KD (och S och alla andra gamla partier) var fullkomligt oförmögna att hantera och som hade skapats genom deras misstag. Deras felutveckling hade gått mycket längre än SD:s idag. SD:s tillkomst och övergången till SD var nödvändig, oundviklig.

SD har som sagt förändrat debatten. Det kommer utan tvekan även AfS göra. Almqvist har säkert rätt när han säger att de kommer bli en flankspelare som tänjer gränser och pushar den politiska debatten utöver vad SD numera gör, och för vilken det därför finns ett uppenbart behov. Men frågan är om det generellt bara är dynamiken av nya, förment mer “radikala” partiers kontinuerliga tillkomst som förmår åstadkomma den faktiska politiska förändring som kan åstadkommas. Jag gör inte anspråk på att helt kunna bedöma detta. De gamla partierna kan helt enkelt implodera tillsammans med andra institutioner och strukturer som bär upp den nuvarande ordningen, och nya kan ta över. Men för att detta ska garantera verklig förändring krävs ju i så fall att de nya partierna inte genomgår den Zweckwandlung som gör dem intill förväxling och förblandning lika de gamla.

Åtminstone en hel del talar också för att verklig förändring i de för SD och AfS centrala frågorna sker när, åtminstone samtidigt, uppmjukningar och krackelyrer framträder i etablissemanget och man över hela det politiska spektrum, delvis från olika egna specifika utgångspunkter och motiv, börjar i någon mån ändra sig i just dessa frågor. Dessutom behövs ett ordentligt tryck från i befolkningen djupt kulturellt förankrade åsikter och värderingar. Där har Västeuropa och i synnerhet Sverige ett dåligt utgångsläge eftersom folk här i långt större utsträckning än det kommunistiska Östeuropa på allvar trott på vad som kanske kan sammanfattas som kulturradikalismen (även om kristendomen och i synnerhet den katolska kyrkan, trots dess nationella utgestaltning i vissa länder, alltid rent principiellt är en högst opålitlig grund för konservativt motstånd och europeiska traditionalistiska alternativ, som lätt kan konstateras när påven Frans systematiskt och med hjälp av hela sin ofantliga institution driver propaganda för massinvandringen, och en italiensk biskop säger att han vill göra alla kyrkor till moskéer om det kan hjälpa invandrarna). Likafullt gör det åskådningsexempel som det parlamentariska skeendet inte minst i Sverige utgör att det är fullt begripligt att vissa, och i synnerhet intellektuella, ger upp och hoppar av det partipolitiska arbetet, för att i stället satsa enbart på “metapolitisk” påverkan. På det området står de helt fria från det parlamentariska spelets ytterst svårövervinneliga och delvis dolda formatering, eller åtminstone mer eller mindre fria, beroende på i vilken utsträckning de väljer att skriva direkt om det.

Almqvists allmänna optimism ifråga om SD och AfS är naturligtvis inte ogrundad, grundlös. Vad jag vill påstå är bara att den är s.a.s. felgrundad. Även jag menar givetvis att det finns ett värde i att SD bildar regering med M, men bara under förutsättning att de inte kompromissar i de viktiga sakfrågorna i den absurda utsträckning Almqvist nu  tycks förespråka. Värdet av ett den regeringsbildning Almqvist hoppas på är helt beroende av i vilken utsträckning partiet kan stoppa den liberala anpassning som i verkligheten ju tyvärr går mycket djupare än blott en tillfällig skenmanöver för att få M att acceptera dem, även om den ännu inte går så långt som Almqvist nu godtar att den kan göra. Att överhuvudtaget förespråka en regeringssamverkan med M framför ett fortsatt skarpt oppositionsarbete som tvingar etablissemangspartierna att göra bort sig under ytterligare en mandatperiod medan man själv fortsätter växer som överlägset största parti, kan bara rättfärdigas om man kvarhåller skärpan i sin egen, självständiga politik och i stället tvingar M till eftergifter.

Vidare vore ett SD i regeringsställning tillsammans med M symboliskt viktigt i det svenska opinions- och debattlandskapet. Det var aldrig så att SD:s ideologi inte behövde ytterligare utveckling och fördjupning. Den liberala kompromissvillighetens lättköpthet har nu också skadat partiets trovärdighet och tyngd, och introducerat vanprydande inkonsekvenser i dess budskap och program. Det är faktiskt möjligt att SD inte längre har bäst politik i någon enskild fråga. AfS överträffar dem i de flesta, MED är överlägsna både SD och AfS i sin utbildnings- och forskningspolitik, och KVP (Kristna Värdepartiet) har väl en bättre familjepolitik än alla dessa tre. Men i grunden kvarstår mycket av SD:s stabila och välavvägda helhetssyn, och som helhet, när vi ser till samtliga frågor, är de klart överlägsna MED och KVP, om än förstås inte AfS. Många väljare har också endast vaga uppfattningar om SD:s kompromisser, och den formella framgång Almqvist tror på skulle åtminstone för de flesta se ut som en framgång också för det politiska innehåll som de under alla år fortsatt associera med partiet (och förhoppningsvis inklusive mycket av den uppryckning ur sunkbunkern som Mikael Jansson såväl som den nuvarande partiledningen åstadkom). Detta vore i sig värdefullt och på intet sätt oviktigt. Det skulle ytterligare förskjuta åtminstone debatten i rätt riktning, även om sakpolitiken i verkligheten skulle fortsätta i fel.

Det är också både begripligt och försvarligt att AfS bildats. Men detta bildande var inte oundgängligt på det sätt SD:s var. SD:s förfall har på intet sätt gått lika långt som M:s och KD:s. AfS bildades därför att ungdomsförbundet, som var på väg att tillföra en hel ny generation av partiföreträdare med alla de kvalifikationer SD behövde och alltför ofta saknade, blev uteslutet ur partiet på felaktiga grunder, eller snarare utan några grunder alls. Jag vill inte välja mellan SD och AfS. Jag stöder AfS endast därför att jag numera måste välja mellan dem. Jag lämnade inte SD p.g.a. deras liberala anpassningar eller partiledningens övertramp. I själva verket motsätter jag mig fortfarande splittringen och förblir mycket besviken över den. Jag ser AfS som bara en del av SD, den bättre delen som samtidigt som den inte kompromissar i de många av Almqvist nämnda frågorna, inte heller – hoppas jag – representerar något kvardröjande i eller någon återgång till sunkbunkern, det “gamla första”, en “återradikalisering”, utan tvärtom ett åtminstone möjligt steg framåt, fortsättande SD:s överskridande av sunkbunkeriet men undvikande dess liberala anpassning, det “gamla andra” som Almqvist nu motståndslöst tycks acceptera, i riktning mot det “nya tredje”. Det som jag ville att de skulle göra hela SD till.

Eftersom jag långtifrån ser SD:s regeringsbildning med M som så brådskande som Almqvist, och under de nu givna förutsättningar han beskriver överhuvudtaget inte som önskvärd, betraktar jag inte AfS hot mot SD-M:s regeringsunderlag som ett problem. Hellre då alltså ett SD som fortsatt växer mot egen majoritet tillsammans med ett likaledes växande AfS (helst redan nu i riksdagen men annars utanför), sätter ytterligare tryck på sjuklövern, och fortsätter tvinga den till groteska samarbetskrumbukter och andra övertydligt avslöjande ohållbarheter, och därmed till dess slutliga, hjälplösa opinionsmässiga nedgång.

Men fastän jag alltså tvingas välja AfS, åtminstone vid valurnan, innebär mitt fortsatta försvar för “enhetslinjen” givetvis också ett fortsatt försvar för SD. Utöver det rent symboliska värdet i deras fortsatta framgång, tror jag ännu på deras återfinnande av den rätta, bortkompromissade vägen, återhämtandet av det som kastats ut genom fönstret – som del av att även de till slut blir det “nya tredje”. Jag tror m.a.o. fortfarande på den allmänna politiska linje William Hahnes styrelse i SD:s Stockholmsdistrikt och Gustav Kasselstrand och andra SDU-ledare på annat håll i partiet skulle börja försöka driva, att det fortfarande är möjligt att arbeta för den inom SD, och att den trots allt förr eller senare, under trycket av såväl de konkreta samhällsförändringarna som AfS, kommer att kunna väljas av hela partiet. Vi måste helt enkelt sätta press på SD så att de upphör med anpassningen och kompromisserna i “fråga på fråga”. AfS uppgift och funktion ska verkligen inte vara att ge SD fria tyglar att följa med M och resten av sjuklövern åt vänster. Poängen med AfS i riksdagen är ju, till att börja med, att de ska sätta press på SD från andra hållet, i motsatt riktning, så att de tvingas hålla sig på rätt kurs.

Det skulle verkligen visa på ett politiskt klimat som går “vår väg”, till skillnad från SD:s nya “lättköpthet”, deras fortsatta abdikation och villiga efterföljd av M åt fel håll, med “regeringsinflytande som ett mål överställt allt annat”. Det skulle driva inte bara debatten utan även sakpolitiken i motsatt riktning mot de senaste femtio åren. Inte bara SD måste föras tillbaka på rätt väg. Detta borde ske även med M. Det är det som är det meningsfulla med deras möjliga regeringssamverkan med SD. AfS måste dra SD åt rätt håll, och SD och AfS måste dra M, ja så många partier som möjligt, bort från åtminstone de fatala, gemensamma ideologiska tillbyggnader från senare årtionden, som möjliggjort det mest påtagliga förfall som både SD och AfS primärt vänder sig mot. Och det bör dessa partier kunna lyckas med, med hjälp av ett i dess helhet förändrat opinions- och debattklimat, skapat av ett fortsatt och förbättrat kulturellt och “metapolitiskt” arbete.

Det är den möjligheten, den helhetliga förändringspotentialen i politiken och debatten, den redan bevisade förmågan att sätta press på hela etablissemanget, som gör att det finns verklig grund för optimism. Om även AfS i en framtid blir så stora att de kan ingå i en regeringsbildning – vilket ju är fullt möjligt och rentav realistiskt givet sakernas tillstånd och opinionens motsvarande, oundvikliga förändring – är SD deras självklara koalitionspartner. Det är givetvis den samverkan, den riksdagsmajoriteten, den regeringen vi i ett längre perspektiv måste arbeta för (helst vill jag såklart också se en återförening). Men om SD då har blivit vad Almqvist nu synes bejaka att de blir i deras möjliga allians med M, skulle detta AfS-SD-samarbete riskera att bli nästan lika meningslöst som den. Rör vi oss däremot i den motsatta, rätta riktningen, blir redan SD:s koalition med M, om vi nu vågar hoppas på den, av största värde. I båda fallen hänger givetvis regeringsbildningens meningsfullhet på att de sämre partierna tvingas kompromissa med och anpassa sig till de bättre, inte bara tvärtom.