Dan Eriksson och vänsternationalismen

Dan Eriksson är ordförande för Det Fria Sverige, “en intresseförening för svenskarna, den svenska kulturen och den svenska särarten”, som “vilar på traditionell grund och är frihetligt nationell”. Han är också ordförande för Europa Terra Nostra, som beskriver sig som ett internationellt organisatoriskt nätverk för alla identitära nationalister av europeisk härkomst var de än lever, och som har kopplingar till det europeiska partiet Alliance for Peace and Freedom (dessa nationalister tar verkligen i för att visa sina goda avsikter; man får en känsla av att nästa satsning kommer heta Alliance for Love and Goodness). De ställer nationalism mot populism, men ser de populistnationalistiska partierna inte bara som ett hot utan också som en möjlighet, och arbetar därför för att sprida icke-populistisk nationalism till dem genom “ideologisk infiltration”. På detta sätt hoppas de kunna förvandla det populistiska upproret mot liberalismen till en politisk och kulturell nationalistisk revolution.

Eriksson var tidigare medlem i ND och SvP, och i valrörelsen 2018 tillsammans med många andra från hans riktning engagerad som aktivist för AfS. Han har också drivit mediaprojekt som Motgift och Svegot. Genom allt detta har han länge varit en ledande företrädare för vad jag brukar sammanfatta som radikalnationalismen, inte bara i Sverige utan även i övriga Europa.

Nu har han publicerat en kritisk analys av vänsternationalismen på YouTube. Det är oklart vilka vänsternationalister det är han talar om. Man antar att Eriksson har i åtanke Framåt Sverige, Örebropartiet och Malmölistan, som mig veterligen hittills är de enda som i organiserad form framträtt som representerande den nya vänsternationalismen i Sverige. Men han hänvisar bara till “strömningar inom den nationalistiska sfären som på allvar är att beteckna som vänster”, konstaterar att några kallar sig “nationalbolsjevister”, och säger att man “ofta ser…i offentliga diskussioner hur det börjar handla om arbetsrätt” och att man “pratar om antikapitalism”.

Kritiken är på flera sätt märklig. Erikssons fekaliemetaforik avspeglar nätkloaknationalismens karaktäristiska stilistiska sunkmodalitet, men eftersom ingenting annat här gör det tror jag vi kan bortse från den.

Vad som till att börja med gör argumentationen anmärkningsvärd är att Eriksson talar om staten som ett “AB” (aktiebolag), när vad han avser är det han säger att vänsternationalisterna felaktigt försvarar. Vänsternationalisterna vill enligt Eriksson bara förbättra och reparera staten, vad Eriksson också kallar “Sverige AB”, “staten Sverige AB”. Samtidigt är de alltså “på allvar vänster”. Varför skulle en allvarlig vänster vilja förbättra och reparera en stat och ett Sverige som är ett aktiebolag?

“På allvar vänster” tycks då inte betyda att de är socialister. Förvisso är huvuddelen av vänstern idag inte socialister, utan har gladeligen accepterat kapitalismen eftersom den driver deras andra radikala frågor. Men är det denna vänster, i någon nationalistisk tappning, Eriksson menar? Hur kan en nationalistisk tappning av denna vänster finnas? Nationalismen går ju helt emot dess icke-socialistiska (“kulturmarxistiska”) radikala agenda. Om det inte är denna vänster Eriksson menar, om han i stället menar verkliga socialister, har han fel: sådana motarbetar givetvis en borgerlig stat som är helt underordnad kapitalismen.

Talet om aktiebolaget är förvirrande också av det skälet att analysen är uppenbart libertarianskt påverkad. Men libertarianismen, rentav anarkolibertarianismen, ligger i att för Eriksson det aktiebolag som är staten är en ockupationsmakt som man inte på något sätt bör stödja. Mot denna makt, som han borde kallat något annat, står Eriksson och Det Fria Sverige som försvarare av det verkliga Sverige, svenskheten och vitheten. Vänsternationalisterna “har fel”. De har “fel fokus”. Och det gäller inte bara deras fokus på arbetsrätt och antikapitalism. Faktiskt är t.o.m. politiken i sig för Eriksson fel fokus. Ja, den har varit det i 40-50 år.

I flera inlägg har jag redan tagit upp detta nya, kuriösa libertarianska inslag i radikalnationalismen som Erikssons argumentation avspeglar. Jag har betonat vari libertarianismens historiska betydelse består, och att det finns libertarianer vars kritik mot neokonservatismen och den amerikanska krigsinterventionismen förblir av stort värde. Vad jag har ifrågasatt är dess ekonomiska och politiska giltighet, både i allmänhet och, framför allt, som förblivande, idag och i framtiden. Eriksson nämner visserligen kritiskt nyliberalismen, i kontinuitet med den äldre radikalnationalismen. Han säger också att arbetsrätten och antikapitalismen är “frågor” som “kan” vara viktiga “i rätt sammanhang”. Men just dessa formuleringar vittnar om bristande förståelse, avslöjar en ytlighet. 

Erikssons förlöjligande attityd mot vänsternationalisterna är den vanliga, vulgäraggressiva högerpopulismens mot den gamla vänstern, en attityd som tyvärr alltmer präglar också den nationalistiska populismen. Den nationalistiska populism som ju Europa Terra Nostra skulle modifiera med icke-populism, den nationalistiska populism som nu i allt högre grad imiterar den liberala högern (som dock naturligtvis i sig kan vara lika vulgäraggressiv) och vill bilda block med den – alltså med den kapitalism som driver hela den radikala agendan utom just socialismen.

Inte bara Det Fria Sverige utan även Nordisk Alternativhöger har åtminstone tills nyligen hört till denna nya kategori av libertarianskt präglad radikalnationalism eller fascism. Den amerikanska alternativhögern profilerade sig mycket tydligare än sin svenska efterföljare mot libertarianismen. Richard Spencer hävdade alltid att den var en tidigare fas som han på Ron Pauls och teapartyrörelsens tid gått igenom, och lämnat. AltRight kom s.a.s. att definieras av detta lämnande. En form av libertarianism hade ju också alltid varit en del av just den amerikanska rörelse- och etablissemangskonservatism som det gällde att skapa ett alternativ till.

Ett libertarianskt inslag har i Sverige också präglat alternativmedia som Nyheter Idag och även Fria Tider, och gjort att inte ens den senare kunnat betecknas som radikalnationalistisk i äldre mening. Även icke-radikalnationalistiska SD har ju dragits åtminstone mot nyliberalismen i och med näringslivets lobbyism, blockbildningssträvan och Mattias Karlssons nya fusionism, medan AfS tycks slitas mellan sådana som vill gå i libertariansk riktning och andra som drar åt motsatt håll – främst, hos Jeff Ahl, mot korporativismen. Nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen är väl den enda av de nuvarande nationalistgrupperna som alltid varit konsekvent mot libertarianismen.

Detta libertarianska inslag är alltså nytt. Det saknades även i den i tiden relativt näraliggande äldre, partipolitiskt organiserade radikalnationalism som Eriksson själv verkat inom. Om vi nu tittar närmare på den framväxande vänsternationalism som Eriksson från de nya, starkt markerade “frihetliga” positionerna kritiserar, är det slående hur nära den ligger denna äldre radikalnationalism som han lämnat. Några inom den är säkert “på allvar vänster” i betydelsen marxistiska socialister. Flera kommer utan tvekan från vänstern, inte minst Kommunistiska partiet, gamla KPML(r). Men mitt intryck är att de flesta, oavsett var exakt de kommer från, tycks ha rört sig mot just den gamla radikalnationalismen, och i flera fall även den tidiga fascismen, alltså den fascism som, innan den kom till makten, använde en starkt socialistiskt betonad retorik.

Det var signifikativt att Framåt Sveriges första offentliga framträdande var en offentlig debatt mellan dess ledare Joe Nilsson och Jeff Ahl, och att det entydiga resultatet av den debatten var att de stod nära varandra. Naturligt nog har därför också många AfS:are och personer som fortfarande tillhör den äldre typen av radikalnationalism dragits till den nya vänsternationalismen. Huruvida några reguljära nationalbolsjeviker finns i Sverige idag är dock åtminstone för mig oklart.

Denna den nya nationella vänsterns tendens till sammanfallande, åtminstone i stor utsträckning, med den gamla radikalnationalismen, är naturligtvis problematisk från mitt perspektiv. Vad som är av vikt är emellertid själva vänsterorienteringen, i mer klassisk socialistisk mening, en vänsterorientering i ekonomisk-politiskt, inte kulturellt avseende. Just denna har alltså varit på stark tillbakagång i nästan alla nationalistiska sammanhang i Sverige, och lämnat plats åt en problematisk högeranpassning i samma avseende. Nu är det på väg att förändras, och det är i sig bra. Men rörelseriktningen borde vara en rörelse framåt mot en ny konservativ socialism, inte tillbaka till den gamla radikalnationalismen.

Märkligt med Erikssons kritik av den nya vänsternationalismen är slutligen också att han bara vänder sig mot den. För hans argument är i själva verket att eftersom “staten Sverige AB” är en ond ockupationsmakt som aldrig kommer tillåta någon nationalism, är det enda rätta fokus att skapa opolitiska stam- och kulturenklaver – på det sätt, ska vi förstå, som Det Fria Sverige själva gjort ute på landet. Erikssons kritik träffar därför inte bara vänsternationalisterna med deras fokus på arbetsrätt och antikapitalism, utan även de högernationalister som, trots Ahl, AfS väl fortfarande måste anses vara, och som SD mer och mer blir. Ja, den träffar Europa Terra Nostra och Alliance for Peace and Freedom.

Om vi bortser från Erikssons politiska mål som jag ju ingalunda i allo delar, måste man ändå undra över hans nya strategi. Man noterar att han, när han säger att det är kulturen snarare än politiken som är det viktiga idag, låter precis som Mattias Karlsson. Det är förstås helt riktigt att kulturen är avgörande. Och naturligtvis är det mer allmänt helt centralt att politisk förändring även sker indirekt, genom kulturella och opinionsmässiga förändringar i det så kallade civilsamhället. Men kulturen verkar också genom politiken och alla de opinionsmedel som är knutna till den. Karlsson bejakar det, medan Eriksson nu tycks ge upp det, åtminstone i alldeles för stor utsträckning.

Det är viktigt att skatterna är så låga som möjligt, och att staten inte tar rätten att äga och bära vapen från oss, säger han. Men inte heller för dessa och andra högerfrågor ska nationalister arbeta politiskt. Eftersom det är omöjligt. Eftersom även det i sig är att felaktigt ge staten makt, som den alltid genom vänsterpolitik kommer använda mot nationalismen. Denna den libertarianska radikalnationalismens förståelse är motsägelsefull. Och denna dess strategi är otillräcklig – för dess egna mål såväl som för andra. Det alternativ den kan bygga kommer i alltför hög grad förbli underordnat framför allt det ekonomiska system som den lämnar intakt.

0 Responses to “Dan Eriksson och vänsternationalismen”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi