Postmarxism och kapitalism

Evert Larsson, tidigare känd som företrädare för Sveriges Kommunistiska Parti, SKP – det maoistiska SKP, ett av de två partier som utvecklades ur KFML på 70-talet, inte det stora svenska kommunistpartiet som under C.-H. Hermansson bytte namn till VPK – i södra Sverige, skriver ett inlägg under rubriken ‘“Högerns” knäfall för Marx‘. Det är främst jag som är högern, och jag som knäfaller.

Man kan börja där, med rubriken. Jag är inte högern i den gamla vanliga meningen, och såvillvida är det verkligen rätt att Larsson sätter detta ord inom citationstecken. Liksom SD, eller åtminstone liksom SD tills nyligen sagt sig vara, är jag socialkonservativ. I många inlägg har jag hänvisat till socialkonservatismens tidiga historia i Europa och dess förbisedda akademiska ursprung. Marx problemställningar är ingalunda främmande för socialkonservatismen, även om den velat erbjuda ett alternativ till hans lösningar. Själv har jag flera gånger både före och efter att jag lämnade den gamla högern tagit upp Marx och marxismen. I synnerhet för mitt förslag att socialkonservatismen behöver ideologiskt vidareutvecklas för att den ska bli tillräcklig som ideologisk grund för den åtminstone tidigare av SD starkt betonade positionen “bortom vänster och höger” är marxismen för mig viktig. Det finns aspekter både av idealismen och den s.k. värdecentrerade historicismen, två av de filosofiska riktningar som för mig är centrala både i allmänhet och för denna ideologiska vidareutvecklings syften, som i sig har vissa inre samband med element i marxismen.

Vad jag var intresserad av inom högern när jag kunde sägas tillhöra den var de mer distinkta kultur-, värde- och moralkonservativa traditionerna. Men med denna inriktning var det redan då för mig obegripligt hur man kan förneka marxismens delsanningar: de var ju relevanta även för en sådan inriktning. När jag ändå klagade över det alltför stora eller helhetliga marxistiska inflytandet på universiteten och i kultur- och samhällsdebatten, uppmuntrade mig de bästa konservativa filosoferna i stället att använda det för att ta till mig marxismens delsanningar. Claes Ryn talade om dialektiken som en viktig sanning i marxismen. Efter murens fall började Tage Lindbom tala om Sovjetunionen i mer positiva ordalag som en ordning, till skillnad från det nyliberala västerlandet. När jag skriver om Marx och marxismens delsanningar är det varken något nytt eller något knäfall, även om jag nu gör det mer än tidigare p.g.a. den politiska utvecklingen, inte minst SD:s utveckling.

Larsson citerar mig, från Twitter: “Graden av politisk korrekthet, massinvandring, multikulturalism och våld är ett mått på hur höger, hur borgerligt, hur nyliberalt, hur kapitalistiskt ett land är. Den postmarxistiska kultur- och rasvänstern är en skapelse av kapitalet i syfte att stoppa socialismen. Att Östeuropa idag är mer konservativt än väst beror på att det skyddades av kommunismen.” Detta är tydligen för Larsson helt obegripligt. “Vem tror ni är kapabel att göra denna analys”, skriver han förbluffad, “och vem har intresse av den? Ta och fundera över det, medan texten här försöker förstå personen bakom kommentaren.” Larsson lyckas inte förstå mig, och de påståenden, eller, som jag menar, enkla konstateranden, som Larsson kallar min analys, motsägs inte av vad han menar sig anföra mot dem.

Den politiska korrektheten, massinvandringen och multikulturalismen, och det våld som följer med dem, är fenomen som hör till nyliberalismens epok, dominerad av högern, borgerligheten, kapitalismen. Hela denna ideologi är den s.k. fria världens, “västs”, kommer till helt avgörande del från USA, som tillhandahåller ett paradigm som man eftersträvat att implementera globalt i demokratins och de mänskliga rättigheternas namn, som legitimerar kapitalismens imperialism. Med början under kalla kriget satsade CIA i sina kampanjer riktade mot intellektuella och kulturpersonligheter även på att få fram en postmarxistisk vänster som kunde stoppa de verkliga socialisterna både i USA och Europa, ett alternativ som ändå tillfredsställde de radikala sensibiliteterna och framför allt utnyttjade dem för “väst”-systemets syften. Det handlar inte, som Larsson tror att jag menar, om att det är “CIA som är i farten, med syfte att ge vänstern ett dåligt rykte” när “upploppen sprider sig runt USA i spåren av BLM:s framfart”. Det generella och gamla syftet var att skapa en ny och för kapitalismen ofarlig vänster med gott rykte. Inte minst skedde det genom de f.d. trotskisterna i New York, ur vilkas krets med tiden även de neokonservativa framgick, och de till dem knutna tidskrifterna Partisan Review och, i Tyskland, Der Monat. Men också genom de distinkt “västliga” utvecklingarna av marxismen själv, framför allt Frankfurtskolan, som redan på egen hand rört sig ett gott stycke utöver marxismen. Det är det här som av många idag inexakt brukar kallas “kulturmarxismen”.

Kan någon tvekan råda om att BLM:s och de kritiska rasstudiernas USA är ett mindre konservativt samhälle än dagens socialistiska länder? Är det Kina, Vietnam, Nordkorea, Kuba, Nicaragua och Venezuela som är ledande på dessa områden? Larsson bestrider att BLM är en “del av kapitalism”. Men självklart är så fallet – de är rentav i mycket en del av Demokraternas presidentvalskampanj. Larsson nämner att de är sponsrade av “Soros och ett stort antal internationella storföretag”, men primärt och ursprungligen är det såvitt jag förstår Fordstiftelsen som står bakom dem. “Är det istället inte så att BLM och ‘postmarxistisk kultur och rasvänster’ samverkar i skydd av den ekonomiska globaliseringen för politisk globalisering?”, skriver Larsson här. Det håller jag förstås med om. Även annat som Larsson säger om BLM instämmer jag i. Jag har också utförligt uppehållit mig vid det faktum att finanskapitalister stött marxismen, och Larsson vet att jag håller med honom om att det beror på att Marx “förlägger det stora bedrägeriet – ‘utsugningen’ – till den kapitalistiska produktionen, vilket flyttar uppmärksamheten bort från finanskapitalet”.

För Larsson är mina formuleringar “en fingervisning om ett mullrande ursinne mot  ‘globalism’, ‘kapitalism’, ‘amerikansk kulturimperialism’ eller vad man väljer att kalla det”. “Mullrande ursinne” är inte någon träffande karaktäristik av vare sig den stilistiska modalitet i vilken jag uttrycker mig eller av det känslotillstånd som ligger bakom den. Vad det handlar om är några enkla analytiska konstateranden. Det är inte fråga om några märkligheter. Inte minst Rysslands i jämförelse med “väst” markanta och folkligt förankrade kulturkonservatism, de levande litterära traditionerna, det bevarade folkliga, historiska berättandet, ja i viss mån religionens bevarade ställning, beror på att de så länge kunde undanhållas kapitalismens och den amerikanska kulturimperialisms inflytande, som så hårt drabbade Västeuropa. Detta ska inte överdrivas, kulturimperialismen är stark i Ryssland också, men den skillnad som finns beror på den orsak jag angav. Sovjetunionen och de östeuropeiska folkdemokratierna uppvisade även distinkt konservativa inslag i sin egen kulturpolitik, liksom Kina gör det idag. De tvingades tidigt inse att folket inte önskar sig kulturradikal extremism av västmarxisternas och postmarxisternas slag.

Larsson anser att det inte längre existerar någon konflikt mellan kapitalism och socialism eftersom socialismen “kollapsat” och “gått under”. “Efter realsocialismens fall var striden mellan kapitalism och socialism avgjord.” Detta är en ytlig och provinsiell bild av dagens värld. Vad som är sant är att det länge inte existerat någon konflikt mellan kapitalism och postmarxism. Helt riktigt konstaterar Larsson däremot att “Konflikten går idag mellan de som ekonomiskt och politiskt står för globalisering och de som i växande utsträckning motsätter sig den”. Men bland de senare finns även mer autentiska marxistiska socialister, och den primära innebörden av deras ställningstagande är givetvis motståndet mot globaliseringen som kapitalistisk.

“Konflikten går”, säger Larsson vidare, “inte mellan stormakter utan klyver dem. Det viktigaste motståndet mot USA:s krig mot terrorism finns inom USA.” Men USA:s krig är inte i första hand några krig mot terrorism, utan de gamla vanliga imperialistiska krigen. Det var ju USA som självt, under det kalla krigets sista årtionden, byggde upp den islamistiska terrorismen för att använda den mot Sovjetunionen, och nu använder den mot Syrien, Iran och Kina. Detta var en central del i Brzezinskis stora strategi; jag hörde själv en CIA-tjänsteman explicit förklara islamismens betydelse i detta sammanhang i ett föredrag vid mitten av 80-talet.

“På vilket sätt var det kapitalismen som styrde ideologi och ‘kunskapsproduktion’ inom universitet och medieproduktion?”, frågar Larsson, märkligt nog efter att just ha citerat det stycke där jag nämner de CIA:s satsningar som är åtminstone en stor del av svaret. För Larsson är det helt enkelt “marxisterna” som ligger bakom de “ideologiska framstötarna” på de amerikanska universiteten. Jag förnekar inte att många av dessa ideologer anser sig vara marxister, och vi står här naturligtvis inför en ren definitionsfråga. Men det är lätt att identifiera det som skiljer de ideologiska framstötar Larsson avser från den klassiska marxismen, vad som gör att detta med långt större rätt benämns postmarxism. Och Larsson beskriver själv i sitt inlägg det centrala i detta. Prefixet “post” i ordet postmarxism betyder inte att denna inte har något överhuvudtaget med marxismen att göra, utan att den vuxit fram ur marxismen och ursprungligen till avgörande del skapats av personer som gått igenom marxismen och förvandlat den till något annat.

Enligt Larsson är det “the intellectual dark web” som idag står för den “klassiskt liberala” motreaktion som han, den gamle kommunisten, nu ställer sig bakom. Anmärkningsvärt nog lyfter han fram Jordan Peterson som en av dem i detta läger som “levererar det kraftfullaste motståndet” p.g.a. sina “kunskaper om marxism”. Här förvånar Larsson verkligen. Petersons prestation i debatten med Žižek i detta ämne förra året blev inte bara lätt avfärdad av en rad marxister, utan också närmast utskrattad t.o.m. av alternativhögerns Richard Spencer, vars analys i hög grad överensstämde med marxisternas. Denne gick så långt att han, nästan inte enbart på skämt, förklarade att Peterson genom att vara så dålig gjorde honom själv till marxist!

Vad jag säger i de citat Larsson anför bekräftas direkt av Larsson själv: “vänstern själv”, förklarar han, “orienterade sig bort från den klassiska marxismen, den om arbetarklass och socialism”. Enligt honom gjorde den det därför att det inte längre fanns någon “kapitalistklass som sammansvetsades i kampen mot en icke existerande socialism”. Socialism “i meningen ett ekonomiskt system” är, förklarar Larsson, “inte längre aktuellt” för den postmarxism han ändå envisas med att kalla marxism. Vad som återstår är “en kraftsamling på det ideologiska och politiska planet”. Men eftersom denna kraftsamling alltså inte längre handlar om socialismen som ekonomiskt system är den givetvis något helt annat än marxism. Perry Anderson beskrev transformationsprocessen redan i sin klassiska översikt Considerations on Western Marxism 1976, och följde sju år senare upp analysen i In the Tracks of Historical Materialism.

Kraftsamlingen sökte, som Larsson förklarar, “en politisk kraft som ersättning för det förlorade basområdet i Sovjetstaterna”, och det man därvid fortfarande kunde bygga på var, konstaterar han riktigt, Lenins analys av imperialismen (Larsson sätter detta ord inom citationstecken!). Från den hade ju redan sedan länge en väg lett i riktning mot helt nya utvecklingar inom marxismen. “Folken i kapitalismens periferi drogs in i det globala maktspelet”, konstaterar Larsson. Det var ju ingenting nytt för tiden efter murens fall. Men ingenting kan invändas mot Larssons beskrivning av vad som då skedde: “Asylanten, migrationsströmmar  var den nya sociala kraften som skulle ersätta arbetarklassen. Finanskapitalet hade redan under en lång tid verkat för att riva alla hinder för rörelser av människor, varor, tjänster och kapital. I globala organisationer finns dessutom en elit av byråkrater, experter, forskare, som verkar för den politiska globaliseringen.” Sida vid sida, tillsammans hjälps de åt.

Larsson skjuter in en kommentar om Roger Scrutons tidiga arbete bland dissidenter bakom järnridån, och hur det förts fram som ideologiskt föredöme av konservativa. “Hur skall detta arbete mot kommunismen värderas, var inte även det, tillsammans med CIA och kapitalism riktat mot det ‘konservativa Östeuropa’, frågar han mig. Nej, subjektivt var Scrutons arbete bland dissidenterna naturligtvis inte riktat mot det konservativa Östeuropa, på det sätt CIA:s och kapitalismens i allmänhet var det. Han stod givetvis främmande för de senares samtidiga mobilisering av fundamentalistisk-extremistisk islamism och amerikansk popkultur. Men, i alltför stor utsträckning stödjande Thatcher och den nyliberala revolutionen, förstod han inte denna revolutions verkliga natur, förstod han inte det samband mellan de faktiskt existerande socialistiska länderna och den kulturella konservatismen som jag nämnde. Det gjorde inte heller jag på den tiden.

Av min hemsida utläser Larsson att min “viktigaste politiska insats” är att “ha påverkat SD att knyta an till den konservativa traditionen, som ett komplement till deras nationalism”. Det är oklart i vilken utsträckning jag utövat någon sådan påverkan, även om det i viss mening är riktigt att jag försökt. Mattias Karlsson har däremot definitivt, genom sin upptäckt av Scruton, drivit partiet i just den riktningen. Vad jag mer exakt försökt göra är att förespråka populistnationalismens modifikation och komplettering genom en vidareutveckling av den mer distinkta socialkonservatism som Karlsson tidigare lyfte fram, och även med hjälp av vissa filosofiska skolbildningar, av vilka Larsson nämner en: personalismen. Larsson nämner inte idealismen och den värdecentrerade historicismen, och inte heller mitt försvar för en av kritisk urskillning präglad dialog med den nya högern. Även mitt försvar för marxismens delsanningar faller här bort. När det gäller dem vill ju Larsson alltså få det till ett nytt, skandalöst knäfall som strider mot min hittillsvarande insats i egenskap av en vanlig konservativ i den vanliga högern: “Det överraskande i citaten ovan är att de inte kommer från vänster, utan flödar ur en ‘borgerlig’ tradition.”

Att Larsson inte är särskilt initierad när det gäller mig visas inte minst av hans missuppfattning att jag “uteslöts ur SD i samband med att ungdomsförbundet och parti gick skilda vägar efter valet 2014.” Det stämmer inte; partiet gick aldrig så långt som att utesluta mig, även om ledningen givetvis ogillade att jag delvis försvarade ungdomsförbundet och, som Larsson nämner, ställde upp i den kontroversiella styrelsen för Stockholmsdistriktet 2015. Att jag inte uteslöts innebar s.a.s. inte att de ville ha mig kvar. Men jag var kritisk även mot en del av ungdomsförbundets agerande vid denna tid, utifrån den “enhetslinje” jag försökte försvara på grundval av de specifika ställningstaganden som motiverade mitt engagemang i partiet överhuvudtaget. Ungdomsförbundets senare agerande – som AfS – har också visat att partiledningen hade rätt i åtminstone mycket av sin kritik mot dem.

Larsson framför även kritik mot Mattias Karlssons nya tankesmedja Oikos för att Malcom Kyeyune tagit plats i den, och misstänker att detta beror på “en önskan om att accepteras av det politiskt korrekta kulturella etablissemanget”. Var och en bör lätt kunna se i vilken utsträckning Larsson är ute och cyklar här.

Trots allt detta avslutar dock Larsson intressant och förtjänstfullt nog på ett sätt som överensstämmer med min inriktning: “Det finns starka skäl till att bryta den politiska polariseringen i Sverige, gå ur de politiska skyttegravarna. De senaste årens utveckling inom vänstern har gjort detta möjligt. Alltfler med bakgrund i vänstern har förstått att de senaste årtiondenas massinvandring varit en katastrof för Sverige. Att försöka skapa en aktionsenhet i någon enstaka fråga för att nå en gemensam framgång skulle kunna ha stor betydelse för den politiska utvecklingen. Frågan skall väljas efter möjligheten att nå en politisk framgång.” Och Larsson föreslår en gemensam kampanj för Julian Assanges frigivning! Detta är förträffligt; jag ställer mig här helt bakom Larsson.

Larsson tillhör inte de alltid vanliga men svårbegripliga radikala omprövare av kommunismen som hamnat i ett fanatiskt försvar för den kapitalism de tidigare lika fanatiskt bekämpade. Hans tidigare partikamrat Kurt Wickman, exempelvis, en gång författare till Marxism eller trotskism?, ett militant uppkok på stalinisternas alla anklagelser mot Trotskij, som nu är libertarian och har publicerat antologier med texter av Mises och Eli Heckscher på Timbro. Men i båda dessa fall hänger omprövningen kanske samman med den allmänna, märkliga utveckling SKP genomgick. Med maoismen var partiet knutet till Kina. Efter Nixons av den andre store antikommunistiske strategen vid sidan av Brzezinski, Kissinger, noggrant uttänkta besök i Kina, som i förlängningen av den redan uppnådda brytningen mellan Kina och Sovjetunionen syftade till utvecklingen av ett direkt antisovjetiskt samarbete, förändrades Kinas politik under de fyras gängs tid och i början av Deng Xiaopings gradvis på ett sätt som skapade den största förvirring i SKP och andra västerländska maoistiska partier. Kina började helt enkelt stödja USA i den globala politiken, och icke få västmaoister följde efter. Från denna punkt var steget inte långt till att helt överge kommunismen, även om Kina under Deng inte gjorde det, utan nöjde sig med starka modifikationer i marknadens tecken. SKP däremot gick snabbt mot sin upplösning, medan det andra ur KFML utgångna partiet, KPML(r), retirerade från sin Kina-koppling och överlevde.

Generellt betecknar sig Larsson till skillnad från Wickman fortfarande som tillhörande vänstern, i icke-marxistisk mening. Men det är svårt att förstå hans överdrivna, urskillningslösa och ilskna avfärdande av marxismen. Vad jag uppfattar som den centrala punkten i hans ekonomisk-analytiska kritik av marxismen är förvisso viktig. Men historiematerialismen och dialektiken rymmer uppenbara och viktiga insikter. Vad jag säger är alltså bara att det finns sådana delsanningar, att den nyliberala kapitalismen i sina resultat är mindre konservativ – mer katastrofalt radikal och destruktiv – än den historiska socialismen, och att dessa resultat i hög grad har uppnåtts genom symbiosen med vad som måste förstås som en postmarxism.

Av de skäl jag här och i många andra texter redovisat anser jag att dessa konstateranden är ovedersägliga. Med min föreslagna utveckling och fördjupning av socialkonservatismen “bortom höger och vänster”, i anslutning till de tankeriktningar jag nämnt, är det möjligt att gå betydligt längre än “aktionsenhet i någon enstaka fråga”. Och med sitt stöd för strävan att bryta den politiska polariseringen och lämna skyttegravarna, och sin insikt om hur de senaste årens utveckling inom vänstern gjort det möjligt, borde det inte vara svårt för Larsson att följa med mig längre på denna väg.

0 Responses to “Postmarxism och kapitalism”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

All original writing and photography © Jan Olof Bengtsson

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi