Om SD:s vitbok

En idéhistoriker i Uppsala, Tony Gustafsson, ska nu tydligen skriva den länge omtalade “vitboken” om SD, närmare bestämt om SD från 1988 till 2010.

Det första jag av personliga skäl tvingas notera är att Gustafsson kommer från Sven Widmalms institution, professorns, som sades ha kontaktat avdelningen för idéhistoria i Lund för att fästa dess uppmärksamhet på mina politiska åsikter och därmed det olämpliga i att jag undervisade där.

Det finns något bottenlöst patetiskt över detta. Widmalm tycktes utan någon som helst källkritik ha vidarebefordrat Jonathan Lemans påståenden om mig i Expo, som upprepats av en rad skribenter i de stora tidningarna. Leman hade bl.a. lyckats läsa en kompromisslös, entydig och långvarig polemik mot antisemitism som ett uttryck för antisemitism. Tanken svindlar inför möjligheten att Widmalms egen intellektuella svaghet och moraliska slapphet är sådana att det var hans egen läsning av mina texter som motiverade hans agerande.

Jag måste därför givetvis fråga mig vilket Gustafssons förhållande till Widmalm är. En forskare från en institution präglad av en enfaldig åsiktspolisiär aktivist som på detta sätt politiskt missbrukar sin akademiska ställning inger inte förtroende i detta sammanhang.

För egen del anser jag också att vitboken inte behövs. Den torde bara komma att upprepa gamla saker som ältats i oändlighet av otaliga mindre kvalificerade, journalistiska aktivistskribenter i Widmalms anda. Skribenter som velat stoppa en legitim folklig proteströrelse mot den nyliberala globalkapitalismens – inklusive dess välfinansierade vänsterhegemonis – följder, genom att trots den i partiform organiserade rörelsens oavbrutna och kraftiga avståndstaganden från fascismen och nazismen och tydligt markerade goda humanistiska vilja “brunmåla” den.

De journalistiska skriverierna om de “nazistiska rötterna” har i stor utsträckning varit billigt, tanketomt, konformistiskt politiserande, ofta oskiljaktigt från SD:s partipolitiska motståndares enkla retorik. Det förnekande av problemen med massinvandringen och mångkulturen, och den attityd mot försvaret för den svenska kulturen och kärleken till Sverige som denna kampanj har implicerat, förtjänar ingen sympati.

Trots tvivlen om Gustafssons institution är han emellertid själv inte bara idéhistorisk forskare; han tycks även stå nära SD såtillvida som han skrivit en rapport för Mattias Karlssons tankesmedja Oikos. Det sistnämnda kunde vara ett problem. Men förhoppningsvis är han väl kvalificerad för sin nya uppgift och ingen politisk-korrekt charlatan.

Frågan är dock: kan han komma fram till några nya resultat? Han kan ju inte nå slutsatsen att allt vad journalisterna redan sagt är fel; åtminstone tillräckligt mycket av detta måste rimligen upprepas och bekräftas. Därmed kan vitboken knappast sätta stopp för användningen av dessa fakta för brunmålningens syfte.

När jag vid slutet av den för Gustafsson aktuella perioden, slutet av 2010, blev medlem i SD, hade jag i över fyra år grundligt studerat partiet och jämfört det med den svenska fascismen och nazismen såväl som motsvarande, samtida rörelser i andra länder. Det tidiga SD var utan tvekan mer radikalnationalistiskt, och fascister och nazister drogs förvisso till partiet. Men de gjorde det eftersom något annat lovande nationalistiskt parti inte fanns. Som ledningen många gånger tillstått gjordes definitivt vissa misstag. Det är också uppenbart att partiet fortfarande har stora problem med en mestadels anonym “hatsvans” på internätet, ja detta har hela tiden varit dess största hinder och är det än idag. Jag har själv fått anledning att ägna det särskild uppmärksamhet; exempelvis återfinns min polemik mot antisemitismen främst i det sammanhanget.

Men SD markerade redan från början mot dessa riktningar och denna svans. Trots problemen med radikalnationalismen och den allmänna framtoningen var partiet inte “brunt”. Redan när jag först upptäckte SD, i valrörelsen 2006, såg man ut att ha goda förutsättningar att på sikt kunna utvecklas utöver populistnationalismen överhuvudtaget.

Strax efter att jag blev medlem utarbetades en övertygande kommunikationsplan, och i ett nytt program lyftes socialkonservatismen fram före nationalismen som partiets ideologiska grund. Det fanns all anledning att hoppas att man, utan att överge det värdefulla och autentiska i populistnationalismens spontana kraft, lätt skulle kunna höja sig över dess begränsningar och i tillräcklig utsträckning modifiera och komplettera den, utveckla en ny form av socialkonservatism som på unikt sätt kunde svara mot tidens krav.

Tyvärr blev det inte så. Oförmågan att fortsätta på denna självständiga väg visade sig tidigast och tydligast genom opportunistiska anpassningar i de utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna. Redan under våren 2014 blev jag till min förvåning och besvikelse tvungen att ägna huvuddelen av mitt politiska engagemang för partiet åt att försöka motverka den felutveckling som nu tog sin början.

SD har såvitt jag kunnat se inga nazistiska rötter, och var aldrig ett nazistiskt parti under den period Gustafsson ska undersöka. I stället är det de allra senaste åren, i och med blockbildningen med den kapitalistisk-imperialistiska krigshögern, som SD, mutatis mutandis, ser ut att kunna närma sig den allmänna, objektiva historiska roll som fascismen i generisk mening spelade. Vad som behövs är inte en vitbok om det förflutna, utan politiskt motstånd mot SD:s vägval i nuet.

0 Responses to “Om SD:s vitbok”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Jan Olof Bengtsson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Viktor Johansson on Dugin och fascismen
Jan Olof Bengtsson on Dugin och fascismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi