Historiematerialism och överordnade värden

Historiematerialismens sanningar är endast delsanningar, som ryms inom en helhet som i sin reduktionism är entydigt falsk. Vi kan här bortse från frågan om hur Marx filosofiskt förstår begreppet materia, och från att marxismens dialektiska och allmänt utvecklade materialistiska analys är den mest avancerade form av materialism som tänkandets historia uppvisar. Den verklighetsuppfattning och historiesyn som, i den konsekvent tillämpade och s.a.s. totala, allomfattande historiematerialismens slutna immanentism, tillmäter de krafter, intressen, incitament och förhållanden som Marx betecknar som materiella det “i sista hand” bestämmande inflytandet över allt, är en entydigt illegitim reduktionism.

Den visserligen dialektiska och allmänt komplexa men dock ytterst sett enkelriktat kausala samvariationen (om detta motsägelsefulla uttryck tillåts – i just detta sammanhang kanske det kan göra det) mellan basen och överbyggnaden lämnade till proletariatet ett ensidigt, torftigt och osant kulturellt och allmänt åskådningsmässigt arv. Den universalitet man trodde sig uppnå när Människan slutligen framträdde bortom den sista antagonistiska samhällsformen, där Mänsklighetens verkliga historia började, blev påtagligt skev. Marxismen tillförde förvisso, närmast i jämförelse med den utopiska socialismen, stora, nya och egentligt wissenschaftliga insikter. Men den är inget plötsligt språng till en helhetlig, för första gången wissenschaftlig förståelse av samhället, människan och historien.

Marx själv, tidigt i mycket formad av den allmänna tyska bildnings- och humanitetskulturen, uppvisade genom hela livet en affinitet för äldre kulturella skapelser som delvis gick utöver det värde de ägde för hans egen nya historie- och samhällsförståelse, vad de kunde tillföra som illustration och exempel i hans analys när de nytolkats genom densamma. I den mest lästa av alla marxistiska texter, Kommunistiska manifestet, finns ju en till sympati gränsande förståelse för de värden som den frambrytande moderniteten och kapitalismen raserar. Bland Marx’ efterföljare finner man hos Lenin invändningar mot konsekvenserna av den långtgående reduktionistiska tillämpningen av historiematerialismen i hans uttalande om Proletkult. Hos Stalin växer snabbt förståelsen av ohållbarheten i den utrerade kulturradikalism som blivit följden, av omöjligheten att få med sig folket på en socialism och kommunism förstådda i dess termer. Och Mao inser periodvis klart vikten av att anknyta till den konfucianska traditionen.

Men många marxister insisterade på att alla äldre filosofiska, litterära och andra konstnärliga klassiker i själva verket betydde något annat än vad de historiskt, även trots de stora förändringarna i produktionsordning och klasstruktur, uppfattats som betydande, att endast detta andra var vad de verkligen betydde. Årtusendens mänskliga visdom – inte endast rent klasstranscenderande allmänmänsklig, utan även rörande aspekter av just den klassmässiga differentieringen – massakrerades i namn av den profanhumanistiska emancipationismen. Tydligast blir den absurda osanningen i den allomfattande, integrala historiematerialismen givetvis när det gäller religionen och andligheten. Det oförändrade upprepandet och efterföljandet, i stor samhällelig skala, av Kristi evangelium efter tvåtusen år vore väl enligt den konsekventa historiematerialismen överhuvud knappast möjligt. Men osanningen är uppenbar även när det gäller filosofin och mycket av kulturen i övrigt.

Den förverkligade socialismen överlevde inte denna svaghet, denna lögn. Det är en mycket mer allmän och central faktor i “kommunismens fall” än vad som vanligen inses. Detta fall var förutbestämt genom den inneboende falskheten. Det är detta som de mest framstående socialistiska tänkarna och politiska ledarna idag kanske för första gången fullt inser; det är denna fatala och såväl teoretiska som praktiska svaghet de nu försöker övervinna.

Det verkliga, partiella framsteg som det konservativa skiftet tillbaka till borgerlighetens värld i västerlandet under 1900-talets sista årtionden innebär återfinns på detta ofta faktiskt i sina principiella grunddrag märkligt försummade men helt centrala området. Det handlar om det jag kallar de “överordnade värdena”. Att man vände om, vände tillbaka, innebar att den ytligt förkastade bildningsborgerlighetens väsentliga värden åter i någon mån kom till sin rätt, återupptäcktes, återupprättades. Det är här den konservativa intellektuella renässansen i västerlandet, inklusive och inte minst i USA, är viktig. Det är här jag har förståelse för antikommunismen. Det är här även den traditionalistiska skolans uppfattning av de successiva historiska revolutionernas relativa “förluster” och inversioner är riktig, även om den benägenhet att generellt läsa in strikt traditionalistiska värden i den västerländska historiens successiva klassregimer, även under moderniteten, blir entydigt vilseledande i sin överdrivenhet, inte minst hos Evola.

Men man kunde önskat att återvändandet ägt rum i närmare samband med den kritiska prövningen av den historiska och dialektiska materialismen. Detta skulle möjliggjort en urskillning och därmed ett tillvaratagande och ett extraherande av de essentiella delsanningar som historiematerialismen också rymmer. Hur viktiga de nya konservativa tänkarna än var, ägde de tyvärr inga verkliga kvalifikationer för detta. Hade de gjort det, skulle det varit möjligt att fortsätta ett bredare, nyanserat, realistiskt och kvalificerat selektivt “återvändande” även till de förborgerliga historiska periodernas (och de perioders, då borgerligheten ännu var blott “uppåtstigande”) kulturella arv och därmed, i enlighet med den värdecentrerade historicismens insikter, närma sig den nödvändiga fördjupade, verkliga universaliteten. Utan historiematerialismens insikter blev det återvändande jag här talar om, i den mån det skedde, ofta föga mer än populärkulturell romantisk eskapism och ibland mer eller mindre kuriösa privata livsstilsval. Skulle man på allvar rulla tillbaka hela moderniteten, industrialismen, den tekniska utvecklingen? Var det fråga om att på riktigt återupprätta den absoluta furstemakten, feodalismen, slavsamhället sådana de existerat i västerlandet? Givetvis inte.

Det icke-marxistiska och inte minst konservativa tänkandet kring modernitetens förhållande till historiska och traditionella värden har förstås alltid varit intensivt. Den typ av alternativ modernitet som eftersträvades av den s.k. konservativa revolutionens och i vissa fall fascismen är ett centralt exempel. Men som en “reaktionär modernism” var den i alltför hög grad formad inte bara av bejakandet av modernitetens materiella utveckling utan också av dess distinkta kulturella dialektik mellan rationalismen och romantiken, och när det gäller romantiken inte minst dess karaktäristiska och sedan länge dominerande “lägre” uttryck.

Av detta har oundvikligen följt att urskillningen när det gäller historiska och traditionella värden blivit högst bristfällig, ensidig, ja ofta direkt felaktig. Den i grunden pubertala och dekadensborgerliga nietzscheanismen, understödd av Heidegger, tar över. Det är faktiskt inte bara det av den rationalistisk-romantiska dialektiken bestämda urvalet av historiska inspirationer, utan indirekt också i icke ringa utsträckning oförmågan att tillägna sig historiematerialismens delsanningar som förklarar dessa brister i uppfattningen av vilka värden som i verkligheten är överordnade.

10 Responses to “Historiematerialism och överordnade värden”


  1. 1 Viktor Johansson September 21, 2022 at 11:19 pm

    Apropå Stalin och hans mer eller mindre tydliga avståndstagande till vissa bolsjevikiska fraktioners ateism (alla bolsjeviker var som bekant inte ateister), är det intressant att veta vilken sovjetisk författare som “beskyddades” av Stalin och av honom beviljades en tjänst på teatern i Moskva: Michail Bulgakov. Han som skrev inte litet lustig satir över bolsjevismens ateism i sin roman “Mästaren och Margarita”, vilken förvisso inte utgavs förrän långt senare, men ändå. — Och en annan av Rysslands stora skriftställare, Maksim Gorkij, uttalad socialist och därjämte en av Stalins favoriter, var också han kritisk till sin tids ensidiga materialism. “Den religiösa tron är det mest genuina uttrycket för folkets känslor”, som han påstås ha sagt. Han sökte sig därtill en period till Ortodoxa kyrkan, bl.a. under första världskriget; detta i egenskap av revolutionär, förföljd av tsarens polis, och vän till Lenin.

    Sen skall jag tillägga att som socialist – eller ja, snarare som “konservativ socialist” – ser jag marxismen mer som en metodik än en ideologi. Sålunda accepterar jag inte helhjärtat alla marxismens teser som utgångspunkter; synen på religionen; den stundtals rätt löjliga omskrivningen av Jesus Kristus som “den förste kommunisten” etc. Man kan liksom inte sätta såna etiketter på religionen, politisera den på det viset. Det klingar synnerligen fel i mina öron. Det är lika (kanske inte lika, men inte långt ifrån) idiotiskt som när den heltokiga “kristna” högern i USA, MK Ultra-evangelikalerna, bombrepublikanerna, antikommunisthysterikerna, de som önskar att sätta hela Mellanöstern och ja, hela världen i brand kallar Jesus Kristus för “kapitalist”. “Oooh, Jesus loves Capitalism! Communism = anti-Christian! Bolshevism = Satanism!”

    Ja, på en slik nivå..

    “Haz” på Infrared har dessutom talat en hel del om “konservativ kommunism” (bl.a. här: https://m.youtube.com/watch?v=P-VcitUskYw). Och det såväl Ronny Ambjörnsson som Du har kallat “de överordnade värdenas” konservatism är något jag, i egenskap av socialist, i högsta grad kan ansluta mig till.

    • 2 Jan Olof Bengtsson September 22, 2022 at 3:36 am

      Tack för utmärkt, viktig kommentar.

      Notera mitt inlägg förra året med den Haz-video du länkar till, ‘Kommunismen som konservatism’, och se gärna också ‘Paleosocialismen’, ‘Öppna frågor om den konservativa socialismen’, och ‘Uppdatering om konservativ socialism i USA’. där han också figurerar.

      Det är ju från Ambjörnsson som jag fått termen “de överordnade värdenas konservatism”. I många år nämnde jag honom varje gång jag använde den, men jag börjar känna att varje gång kanske inte längre är nödvändigt, att det räcker att nämna honom ibland.

      I ‘Uppdatering om konservativ socialism i USA’ diskuterar jag en möjlig begreppslig distinktion mellan konservativ socialism och socialistisk konservatism. Jag har tidigare inte gjort den själv, men den är som sagt möjlig. Vad tror du om den?

      • 3 Viktor Johansson September 22, 2022 at 2:25 pm

        Tack för länkarna. Väldigt intressanta.

        “Uppdatering av konservativ socialism i USA” bekräftar i mångt och mycket mina egna tankar, om varför jag betraktar mig som just “konservativ socialist”, dvs jag bejakar en socialism som rymmer en konservatism; insikten om överordnade, bestående värden, inte någon ihopsnickrad teori om “den nya människan”, teorier som blott ter sig skrämmande. En robusthet, helt enkelt, som t.ex. bolsjevismen innan Stalins övertagande inte kunde erbjuda. Den norske f.d. maoisten Pål Steigan kritiserade dessutom en gång de kinesiska revolutionärernas, i alla fall stora delar av dem, vilja att “radera ut” tempel, historiska moment, antik litteratur etc. Det försämrade ju “det kinesiska folkets möjligheter att förstå sin egen historia”, som Steigan uttryckte det.

        Det är också välförtjänt kritik Du ger den amerikanska “vänstern”, som i och för sig, i vissa avseenden, utger sig för att vara en socialistisk “icke-vänster” men som ändå alltjämt accepterar stora delar av “vänsterns” terminologi och dekostruering (“Haz” undantagen). När den här “skandalen” med Maupin blossade upp fick “Haz” frågan om det på en av sina strömmar; han kommenterade givetvis inte, anständigt nog, själva skandalen, men han sade rent ut att Maupin ju faktiskt inte var mer än en “leftie”. Han accepterade otillfredsställande mycket av “vänsterns” språkbruk och ideologi: den s.k. “wokeismen” osv. Och jag håller helt med om att av alla dem Du nämner, är “Haz” den intressantaste. Jag kan tillägga att “Haz” milt uttryckt inte uppskattar Benjamin Norton. Okvädningsorden haglar ofta över honom…

        • 4 Jan Olof Bengtsson September 22, 2022 at 7:05 pm

          Först bara om Maupin och wokeismen: tycker det låter lite orättvist, han tillhör inte samma kategori som Norton och kretsen kring Becker och PSL. Men i övrigt har Haz rätt, han accepterar ibland ändå “otillfredsställande mycket av ‘vänsterns’ språkbruk och ideologi”.

          • 5 Viktor Johansson September 22, 2022 at 7:46 pm

            Jo visst. “Haz” var förstås inte bara kritisk. Tvärtom så uttalade han också sin respekt för Maupin och uttryckte sig vänligt om hans gärning.

            • 6 Jan Olof Bengtsson September 24, 2022 at 11:10 am

              Ja, det förstår jag, de har ju länge stått varandra nära. Haz talade ju bl.a. på en av CPI:s konferenser.

              • 7 Viktor Johansson September 24, 2022 at 4:28 pm

                Låter kanske som att jag själv till övervägande del är kritisk mot Maupin, men finns ju mycket att uppskatta hos honom. Tänker inte minst på hans kartläggning av vad han brukar kalla “den syntetiska vänstern”, deras tankegods, Trotskijs roll i utvecklandet av den osv. Hans analys av konflikten mellan Stalin och Trotskij, och hur detta gestaltar sig än idag, är också mycket bra: att det finns en konflikt mellan en mer konservativ socialism och en mer “dekonstruerande”, liberalare vänster.

                Dock, som Haz mycket riktigt säger, så accepterade och accepterar Maupin alltför mycket av “vänsterns” språk och termer. Vid inte bara ett utan flera tillfällen har Maupin t.ex. reducerat invandringsmotstånd till “anti Immigration bigotry”, m.a.o verkar han i egenskap av marxist missa (eller medvetet förbise?) att Marx intog samma ståndpunkt. T.o.m något av en genomsnittlig etablissemangsdemokrat som Bernie Sanders har förstått den ståndpunkten.

                Med detta sagt är jag ju inte pessimist vad gäller Maupin. Han är trots allt duktig, en tillgång för det som behövs, ja, en konservativ socialism, och jag hoppas att han kommer tillbaka. Det försäkrar han i alla fall i kommentarsfältet till sin senaste video på YT, när oroliga följare frågar om det.

                • 8 Jan Olof Bengtsson September 25, 2022 at 2:33 pm

                  Håller helt med om allt detta. Det första jag postade med honom här var en av hans utläggningar om “två krafter inom socialismen”. Utöver det du nämner tycker jag det som främst utmärker honom är hans mycket grundliga kunskaper om i synnerhet den amerikanska kommunismens historia med alla dess olika riktningar, ledare och mer eller mindre långvariga partier. Svagheterna är utan tvekan främst hans vacklande på den punkt Haz och du nämner, och, skulle jag vilja föreslå, hans filosofiska och teologiska ytlighet och ogenomtänkthet i sin – föga originella – modernistiska strävan att tolka kristendomen till överensstämmelse med marxismen; bl.a. omtolkas, eller revideras, i denna förening inte marxismen i motsvarande mån, vilket ger upphov till direkta, bjärta motsägelser. Här skulle han behöva gå betydligt djupare. (F.ö. har jag, fastän han har helt andra filosofiska kvalifikationer än Maupin, en del invändningar och frågetecken även när det gäller Haz’ sätt att hantera dessa eller liknande frågor, bl.a. i förståelsen av Hegel – invändningar som följer direkt av mina egna, tidiga slutsatser om 1800-talsidealismen i allmänhet – och i användningen av Heidegger.)

                  Vad Maupin håller på med just nu förstår jag inte riktigt. Efter en så lång historia som aktivist, senast med många år av flera långa YouTube-liveströmmar varje vecka, borde han ju inte kunna låta sig störas till den grad att han plötsligt går under jorden bara för att några tidigare anhängare kallar honom spanky tankie och lägger ned hans tänktank. Han har ju varit helt klar över vilka oerhörda attacker som oundvikligen var på väg.

                  • 9 Viktor Johansson September 25, 2022 at 8:36 pm

                    Ja, Maupin har ju t.o.m skrivit en bok om Jesus, föga förvånande med titeln “Jesus Is A Socialist.”

                    För egen del förstår jag ärligt talat inte varför man som socialist skall hålla på och fästa såna etiketter på religionen. Religion är ju religion, och jag tänker litet anspråkslöst som så att är man nu på riktigt religiös, och har en sann tro eller är en “sökare”, fördjupar sig i teologin etc, ägnar man sig knappast åt en sån politisering av religionen, reducerar den till ett slagträ i politisk polemik. Det blir som sagt rätt löjligt. Och som Du skriver: Maupins omtolkning av kristendomen, men inte av marxismen, ger ju upphov till “bjärta motsägelser”. Stora luckor i argumentationen, minst sagt.

                    Och ja, Maupins uppträdande det senaste är egendomligt. Han har ju själv talat om hur smutskastningen bara skulle tillta i fulhet från “vänstern”. Angreppen har pågått länge från de mest frånstötande figurer denna vänster har kunnat producera. Så händer det här, och helt plötsligt är han borta från Twitter och har gått under jorden. CPI blir upplöst osv. Mycket märkligt. Återstår väl att se hur det blir, antar jag.

                    • 10 Jan Olof Bengtsson September 27, 2022 at 9:28 am

                      Mycket av Maupins typ av omtolkning är förstås en fortsättning av vad vi redan finner inom liberalteologin och vad som i den kristna debatten kallats modernistisk teologi. Tage Lindboms bok Är religionen en social utopi? är en kort men djupgående kritik av denna omtolkningsprocess.

                      Egentligen är det väl bara spanky-tankie-anklagelserna som gjorde att han gick under jorden. Det var detta gående under jorden som gjorde det möjligt för de f.d. anhängarna att lägga ned CPI. Om han inte gått under jorden skulle han väl lätt kunnat rädda tänktanken genom att med stor rätt hävda att det var hans eget projekt. Den hade väl, tänker man, kunnat leva vidare i reducerad form, i väntan på nya medarbetare.


Leave a Reply to Jan Olof Bengtsson Cancel reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

Recent Comments

Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Jan Olof Bengtsson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Det amerikanska valresultatet…
Viktor Johansson on Sverige och Ukrainakriget
Kristo Ivanov on Sverige och Ukrainakriget
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Den svenska genusindelningen o…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Jan Olof Bengtsson on Historiematerialism och överor…
Viktor Johansson on MAGA-kommunismen
Viktor Johansson on Historiematerialism och överor…
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi