Sohrab Ahmari skriver i NYT om det amerikanska valresultatet, under rubriken Why the Red Wave Didn’t Materialize – alltså varför de republikanska framgångarna blev mycket mindre än man väntat sig.
Resultatet, sådant det med all sannolikhet korrekt analyseras av Ahmari, är en bekräftelse av min fleråriga argumentation att atlanthögerns sociala populism i hög grad är en bluff, och att den egentliga populistnationalismens allians med den därmed är feltänkt och måste misslyckas. Åtminstone om denna populistnationalism vill vara något annat än ett neo-generisk-fascistiskt instrument för denna i verkligheten oförändrade höger – något som dock tyvärr alltmer kan betvivlas.
Även Boris Johnsons fall, och framför allt vad han faktiskt politiskt åstadkom med hjälp av nya f.d. Labourväljare i norr, visar arten av pseudopopulisthögern. Liksom förstås den patetiska neothatcheristiska Torykollapsen under Liz Truss gör det ännu mer. Ingen kan väl efter detta tro att en höger ledd av en Goldman Sachs-bankir och hedgefond-manager som Rishi Sunak skulle kunna erbjuda något av det populistnationalister hoppades på hos Johnson. Hela konceptet är vid det här laget löjeväckande.
Jag generaliserar rörande den västerländska högern, men mutatis mutandis gäller det sagda entydigt också Sverige och Tidöregeringen. Om SD ska ha en meningsfull framtid och bli det de såg ut att kunna bli när jag upptäckte dem på 00-talet, måste de kravla sig upp ur den NATO-högerns återvändsbrunn de lurats ned i. Ahmari skriver: “In 2022, ‘defending capitalism’ without reservation” – som flera av de republikanska kandidaterna faktiskt gjorde – “means upholding the very forces these populists claim to oppose: Big Tech and ‘woke’ capital and deindustrialization.” Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson är inte själva några Wall Street-moguler, men de reservationer de numera eventuellt säger sig ha är långtifrån tillräckliga.
Alternativet, när SD förhoppningsvis kommer upp i ljuset, är den nya, självständiga socialkonservatism jag försökt föreslå, och som Ahmari och hans tidskrift Compact nu i någon mån förespråkar i USA. En egentlig “post-paleokonservatism”, en vidareutvecklad och fördjupad socialkonservatism i både amerikansk och europeisk mening, en ny socialism baserad på en de överordnade värdenas konservatism.
Jan Olof Bengtsson 
Jag har visserligen mina förhoppningar på de s.k. “MAGA-kommunisterna”, men kan inte undgå att oroas när Haz på Infrared för ett par veckor sedan publicerade ett videoklipp på YT med rubriken “Why I’m a Libertarian Stalinist”. Rubriken var förvisso alltför bisarr, men innehållet var snäppet värre: en enda lång, föga sammanhängande tirad om “nanny states”, hur värdelös socialdemokratin var och är (i vilken mån den nu existerar…), hur “libertariansk” Stalin var etc.
Först var det “konservativ kommunism” som gällde. Därefter MAGA-kommunism. Och nu? Nu heter det tydligen “libertariansk stalinism”. Det är inte lätt att riktigt hänga med i svängarna. Vad är det för -ism som råder egentligen? Det börjar snarare likna anarkism.
Han prövar nya pedagogiska grepp för att förklara att socialism inte handlar om att försvara och expandera den nuvarande i amerikansk mening liberala, socialdemokratiska, även av neocons uppburna borgerliga staten, att socialism inte handlar om skattehöjningar och fördelning. Men risken för missförstånd, eller snarare bara förvirring, är förstås mycket stor, givet den allmänna opinionens förståelse av dessa saker.
Huvudproblemen med Haz är dock som jag ser det fortfarande dels knullspråket, den alltför althögerliknande jargongen i allmänhet, och inte minst de oändliga “strömmarna”. Jag undrar om man inte redan nu kan säga att han helt enkelt misslyckats, eftersom han inte ens orkar göra utdrag ur strömmarna, som kortare, fokuserade och koncentrerade videos. Inga andra än nya unga oerfarna fans som behöver honom som “role model” kan rimligen avsätta tid för att höra ens en bråkdel av Haz’ strömmar. Det blir bara ännu en knäpp subkultur med kultdrag.
Jämför Maupin, som nu är tillbaka efter att ha tagit obegripligt lång tid på sig att svara på angreppen (de hade väl varit lätta att omedelbart avfärda på det sätt han först nu gjort). Han har nu startat en andra YouTube-kanal där han ska göra just sådana utdrag oftare och mer systematiskt än han och hans anhängare tidigare gjort. Även hans strömmar är för långa, och dessutom ännu fler än Haz – nu flera per dag verkar det som, och med ständiga upprepningar. Det verkar finnas oerhörda mängder sysslolösa ungdomar i USA för vilka strömmar av detta slag måste vara livets huvudinnehåll. Troligen var det genom sådana de sögs in i althögern (jfr även i Sverige, Vita Pillret), och nu vill altvänstern vinna över dem på samma sätt. Men Maupin förstår till skillnad från Haz att han inte kan förvänta sig att vuxna människor med utbildning tar notis om honom och hans budskap om han bara strömsnackar formlöst i oändlighet.
Jovisst, allt det första håller jag givetvis med om. Men måste man kalla det “libertarianism”? Har “libertarianerna”, med sina rabiata dogmer om den “fria marknaden”, på något sätt monopol på slika tankegångar? Sedan kan man ju undra hur det står till med pedagogiken om man konstant verkar byta namn på sin ideologi. Var förresten inte så länge sedan som Haz hade en lång utläggning om “talibankommunism”. Inte lätt att hänga med, som sagt.
Jag är därjämte rädd för att du har rätt i allt det andra du skriver. Och jag har väl, skall jag erkänna, fruktat att “MAGA-kommunismen” bara skulle urarta till ett fånigt “memkrigande”, något obskyrt gäng med dålig humor och löjligt “internetspråk”. Men man får väl hoppas att man har fel. Haz har trots allt sina ljusa stunder.
Och vad gäller Maupin och hans egendomliga uppförande får jag bara instämma.
Nej, termen libertarianism skapar lätt missförstånd, det har du rätt i. Men även jag känner i flera avseenden i sak sympati för många libertarianers kritik av den förhandenvarande manageriellt-terapeutiska staten, staten styrd av dagens dominerande ideologi, och inte minst för deras motstånd mot neocons och USA:s och NATO:s krig. Jag har delat många inlägg i dessa frågor från libertarianer och även paleokonservativa, som har libertarianska inslag. Det kan man väl göra utan att för den skull förneka betydelsen av staten som sådan under socialismen. Haz kallar sig ju inte bara libertarian.
Haz säger många konstiga, extrema och provokativa saker, och med en outhärdlig althögerjargong – helt i onödan om hans syfte är att väcka uppmärksamhet. Han vinner sådan från anhängare av den typ jag nämnde, men alienerar tvärtom personer av den typ han också, och mycket mer, skulle behöva nå. Men han uppfattar det säkert som nödvändigt för att etablera sig inom just MAGA-rörelsen och leda den i sin riktning. Man får väl erkänna att det är lite svårt att från vårt perspektiv bedöma vad som krävs för detta.
Ja, han har sina ljusa stunder. I själva verket tror jag han är en betydande intellektuell, även om man långtifrån kan hålla med om alla hans tolkningar av socialismen och konservatismen, och de filosofiska resurser han tillför inte alltid är oproblematiska och relevanta.
Maupins tystnad var också en konstig onödighet, men nu är han i alla fall tillbaka, och förhoppningsvis en bättre kommunikatör i det att han satsar mer på strömutdragen i form av ‘Caleb Maupin Videos’.
Både Haz och Maupin har uppenbara svagheter, och idag återkom jag på ett allmänt plan till dem i ett nytt inlägg. Det hindrar inte att de är utomordentligt viktiga och symptomatiska för det politiska, ideologiska och allmänkulturella läge vi (världen) befinner oss i, för de behov, i alla dessa avseenden, som idag finns. Även om man från ett socialistiskt konservativt perspektiv, ett nytt socialkonservativt perspektiv, har invändningar mot en konservativ socialism (se mer om denna distinktion i dagens inlägg), kan betydelsen av att en konservativ socialism utvecklas, och att den utvecklas i USA, inte underskattas. Därför förtjänar båda fortsatt uppmärksamhet.
Ja, det får jag ge “libertarianerna”. Ron Paul är exempelvis konsekvent i sitt motstånd mot krigen och interventionerna. Och jag skall tillägga att jag ju egentligen inte finner uttryck som t. ex. “nanny states” (“förmyndarstater” är väl en bra svensk översättning) provocerande i sig – såvida inte någon välfinansierad Ayn Rand- eller von Mises-frälsare på Fox News och dylika ställen använder det förstås -, påverkad och färgad som jag är av den äldre arbetarrörelsen, dess kooperationer och föreningar etc.
Ja, Haz är bevisligen en beläst och väl insatt karl, en intellektuell. Det vore utmärkt om han utnyttjade det bättre, gjorde fler, betydligt kortare och disciplinerade “strömmar” eller videoklipp, vilket ju du också har nämnt. Det har han som bekant gjort förut, och dessa filmer har fått otaliga visningar. Märkligt således att Haz, om han nu strävar efter uppmärksamhet, inte gör det i högre utsträckning. Man kan näppeligen tänka sig att någon verkligt nyfiken och seriös person orkar sitta och lyssna i tre timmar på osammanhängande tirader, väl kryddade med okvädningsord.
Det nya och viktiga han säger i varje mångtimmarsström skulle kunna rymmas i en kort, disciplinerad text som kunde läsas på några minuter, och som sedan var lätt att återvända till och citera från.