“Om förstådd som en revolt mot det ekonomiska tyranniet, mot det sakernas tillstånd i vilket icke individen utan guldets kvantitet, kapitalet, bestämmer; i vilket upptagenheten med tillvarons materiella förhållanden absorberar hela tillvaron; om förstådd som sökandet efter en ekonomisk jämvikt, på vars bas olika former av liv, icke längre reducerbara till det materiella planet, må ha möjlighet att befrias och utvecklas – om förstådd på detta sätt, men endast detta, kommer till och med i socialismen och i själva kommunismen kunna erkännas en nödvändig funktion och en framtid.”
“[S]e inteso come una rivolta contro la tirannide economica, contro lo stato di cose in cui non l’individuo, ma la quantità di oro, il capitale, comanda; in cui la preoccupazione per le condizioni materiali dell’esistenza assorbe tutta l’esistenza; se inteso come la ricerca di un equilibrio economico, sulla base del quale abbiano modo di liberarsi e di svilupparsi forme diverse di vita non più riducibili al piano materiale, se inteso a questa stregua, ma a questa soltanto, potranno riconoscere persino nel socialismo e nello stesso comunismo una funzione necessaria e un avvenire.”
(Formuleringen “potranno riconoscere” förutsätter ett subjekt, och ett sådant – kritiker, av Evolas egen typ, av den på det vanliga traditionalistiska sättet förstådda socialismen/kommunismen – som förekommer i det föregående stycket är vad jag tror föranleder den, men eftersom jag inte återger det stycket ignorerar jag det här och översätter på friare sätt.)
Jan Olof Bengtsson 
Tack, intressant. Passar ju väl in på vad du tidigare har skrivit: Det kan inte finnas någon socialism utan platonism.
Det har gått några år sedan jag läste Evola sist, och kan verkligen inte påstå att jag har ett särskilt djupt grepp om honom, därtill är mitt läsande av hans skrifter alldeles för otillräckligt. Minns emellertid att jag stöttes bort ganska kraftigt av vad jag uppfattade som hans ”elitism” (märk väl: ”eliter” är naturligtvis nödvändiga, att ha en ”elit” på ett eller annat sätt är ofrånkomligt, men ”elitism” tycker jag är något annat, bortom den senare insikten; ungefär som principen om jämlikhet visavi ”egalitarism”), som jag närmast liknade vid en ”spirituell narcissism”. Men kanske skulle jag få en annorlunda och mer nyanserad åsikt, om jag läste honom idag. Stycket ovan har väckt intresset på nytt.
Man måste tillägna sig honom med urskillning, från det mjuktraditionalistiska perspektivet. Men det är lätt att missförstå honom. Jag rekommenderar PhilosophiCats YouTube-serie och Parvinis intervju med henne.
Ja, du har rätt. Och är litet pinsamt att erkänna detta, för man skall ju självklart inte döma en tänkare efter dennes läsare (och jag visste också då att Evola varnade för ”evolaianer” eller hur han nu uttryckte sig), men ”åltrajtandet” 2016-2017 bidrog faktiskt, jämte min egen otillräckliga läsning, till att stöta bort mig. Såg ett badande i ”evolaismer” från allehanda bisarra nätpseudonymer (gärna med forngermansk, fornnordisk eller romersk klang; var som ett rollspel), som påminde mig om nyfrälsta Nietzsche-fantaster. Gjorde sitt att mätta intresset. Men det var förstås fel, väldigt fel, av mig att påverkas på det sättet. Skulle man resonera så, hade inte en enda bok blivit läst. 😂
Tack, jag skall börja med att lyssna på det.
Althögerns överdrivet romantisk-dramatiska estetik präglar fortfarande PhilosophiCats serie (visuellt såväl som ifråga om den ständiga musiken i bakgrunden), men när man märker hur utomordentligt väl och initierat hon formulerar sig är det faktiskt lätt att fokusera enbart på det.