Author: Jan Olof Bengtsson

En som tydligt gör anspråk på att tillhöra den nya konservativa generation som den konservative publicisten Per Dahl talar om och som jag nyligen diskuterat är Moderata ungdomsförbundets distriktsordförande i Bohuslän, Christian Romberg. I en debattartikel på Politikerbloggen kritiserar han MUF:s ledning för att ha tolererat att Sverigedemokraternas ungdomsförbund stjäl “såväl legitimitet som symboler” från dem.

Det handlar om “Engelbrektsbågen”, ett arv från ungdomsförbundets begynnelse på trettiotalet – från den tid då de hette Ungsvenskarna – som enligt Romberg fortfarande används i högtidligare sammanhang och på distriktsnivå, men som inte längre är förbundets officiella symbol. Tydligen har SDU också för vissa syften lagt beslag på själva namnet Ungsvenskarna. Enligt Romberg är frånvaron av protester från MUF-ledningens sida “medveten och strategisk”: “Den handlar…om att marginalisera vår konservativa historia.” Ledningen skapar “djup splittring inom förbundet”, vilket “på sikt gör oss helt irrelevanta för unga människor runtom i landet”.

Utan en “för unga människor relevant framtidsvision” som möjliggörs av ett bejakande av den egna historien riskerar förbundet, menar Romberg, att förlora mer än de gamla frihetssymbolerna: de kommer förlora de unga väljarna till Sverigedemokraterna, på landsbygden såväl som i storstäderna. “De etablerade ungdomsförbunden har fått en etablissemangsstämpel och misslyckats i sina visioner om att ha mer gemensamt med ungdomar generellt än med den etablerade politiska sfären.”

Även Dag Elfström, en av Tradition & Fasons redaktörer, kritiserade för några år sedan SDU:s användning av Engelbrektsbågen och beteckningen ungsvensk. Rombergs artikel har nu ånyo väckt viss uppståndelse i frågan.

Symbolstölden är – symbolisk. Den påminner också om en annan sådan.

För några val sedan uppstod ett nytt parti: “Högerpartiet de konservativa”, i protest mot Moderaternas många förändringar. När jag skrev och frågade om de hade något program, hänvisade de till Allmänna Valmansförbundets från 1919!

Kända blev de emellertid – om de överhuvudtaget blev det – enbart för att anklaga Sverigedemokraterna för att ha stulit deras partisymbol, blåsippan. Det är möjligt att Sverigedemokraterna gjorde det. Men det förefaller mer sannolikt att de inte hade en aning om Högerpartiet de konservativas symbol eller ens dess existens, att de bara råkade välja samma blomma som symbol i en tid när alla partier valde blommor. Hursomhelst fick de inga röster, och de har såvitt jag kan se sedan dess försvunnit. Det är signifikativt.

Symbolstölderna – eller åtminstone de stölder Romberg tar upp – är märkliga och säkert mycket fräcka. De kan antagligen beivras som märkesintrång.

Men får inte MUF s.a.s. skylla sig själva om de blir “bestulna” i form såväl som i innehåll? Romberg förefaller mig ha rätt. Den medvetna marginaliseringen av centrala, tidlöst giltiga värden i partiets konservativa historia, det som kunde göra konservatismen relevant, det som kunde ge den en betydelsefull roll, har pågått länge. Den har förvisso skapat djup splittring och avfall, den har gjort att partiet fått en tröstlös etablissemangsstämpel, och den gör att förbundet misslyckas med att formulera en framtidsvision som är relevant för unga människor, att visa att det har mer gemensamt med ungdomar generellt än med den etablerade sfären.

MUF tar efter sitt moderparti, vars “framgångar” är grundade på förutsägbara anpassningar till och därmed stöd från de starkaste intressena, på självförnekelse, opportunism, billigt blairskt, littorinskt och schlingmannskt trixande och spindoktorerande. Det är ingenting nytt, men det drivs hela tiden längre i den entydiga riktningen. Det borde inte kunna hålla länge. Priset är högt: en fastlåsning i den ur välkända historiska faktorer förklarbara ideologi och masspsykologiskt-opportunistiska politiska korrekthet som även utan perspektivet av dessa faktorer helt enkelt praktiskt upplevs som alltmer verklighetsfrämmande, mossiga, ja inte sällan löjeväckande.

I det de anammar den enklaste, flackaste, tristaste globala liberalsocialism torde de med andra ord på sikt döma sig själva till irrelevans inte bara för de relativt få som förmår kognitivt greppa en större del av utvecklingen av modernitetens problematiska sidor utan även för alltfler av de jämförelsevis många som endast uppfattar en mindre del av den. Och denna irrelevans måste ju bli allt större när de jämförelsevis många blir allt fler och snabbt börjar uppfatta allt mer genom den verkliga nyhetsförmedling och analys som numera är lätt tillgänglig på internätet.

Det kan inte hjälpas att det ser ut som om stölderna kan ha räddat symbolerna. Handlandet symboliserar adekvat Sverigedemokraternas övertagande av frågor som MUF och Moderaterna inte bara försummat, utan för länge sedan övergivit, ja, i vilka de ofta nästan helt ändrat ståndpunkt. Det kunde rentav tyckas rättvist. Frågan är nu bara om eller hur Sverigedemokraterna kan förvalta dem.

I en replik till Åkessons och Ekeroths debattartikel i SvD den 19:e november, ‘Lagändring försvårar EU-utträde’, skrev Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Mia Sydow Mölleby att “I riksdagens EU-nämnd sitter partiet [Sverigedemokraterna] för det mesta tyst utan att kritisera regeringen när de vill ge EU mer makt på olika områden. Att sitta tyst är i EU-nämnden detsamma som att ge regeringen sitt stöd…Regeringen bygger i dag sin politik där EU ges mer makt över oss på SD:s passiva stöd. Det gäller även nu när regeringen föreslår att EU:s fördrag ska ändras så att unionen ska ges mer makt över vår finanspolitik inklusive möjligheten att bestraffa oss ekonomiskt om vi inte skär ner som EU kräver. Det är till skillnad från grundlagsändringen en verklig maktöverföring till EU…Men när statsministern rapporterade från Europeiska rådet om denna nya föreslagna fördragsändring som han stöder orkade inte ens SD närvara på mötet.”

Sjöstedt och Sydow Mölleby skriver också att inskrivningen av EU-medlemskapet i grundlagen ”i sig inte överför någon makt till EU och inte heller påverkar frågan om vi ska vara medlemmar i framtiden eller ej. Det är ett politiskt val medan grundlagsändringar är en följd av det politiska valet.”

De går här inte lika långt som Sjöstedt senare gjorde i riksdagen, där han explicit förklarade att inskrivningen inte försvårar ett utträde. Men uppenbarligen var detta vad de menade.

Denna kritik bemötte däremot Åkesson och Ekeroth i sitt svar i SvD (som också är ett svar till Moderaterna Per Bills och Gustav Blix’ replik, vilken dock inte berörde frågan om innebörden för utträdet): ”Redan innan EU-inträdet 1995”, skriver de, ”gjordes en utredning om hur EU skulle påverka våra grundlagar, SOU 1993:14, och där sades att det ’borde undvikas att ett medlemskap och dess konsekvenser gavs grundlagsskydd redan i samband med ett svenskt tillträde’. Varför? Jo, för att ’man kunde inte utesluta möjligheten att gemenskaperna i en avlägsen framtid utvecklades på ett sådant sätt att Sverige fann anledning att dra sig ur ett samarbete’.”

Utredningen talar entydigt för Sverigedemokraternas ståndpunkt och mot Vänsterpartiets.

Jag vill tillägga att jag finner Sjöstedts och Sydow Möllebys formulering om det politiska valet och dess följd anmärkningsvärd.

En grundlagsändring är ett politiskt val. Men det är inte en följd av andra politiska val – i betydelsen politiska beslut fattade av riksdagen – som är grundlagsstridiga. Grundlagarnas funktion är inte att i efterhand registrera sådana val, utan tvärtom bl.a. just att i förhand sätta gränser så att vissa politiska val blir omöjliga. Om riksdagen vill göra ett politiskt val – i betydelsen fatta ett politiskt beslut – som bryter mot grundlagarna, måste den först göra det politiska valet att ändra grundlagarna så att det första valet blir möjligt. Detta gör det svårare att göra det första valet, och det är det som är meningen.

Grundlagsändringarna och den svenska demokratins kris

Debatten om grundlagsändringarna

–

Kent Ekeroths upprop mot grundlagsändringarna som jag skrev på i förra veckan nämnde tre huvudsakliga punkter. Det finns många fler som inte togs upp, och dessa diskuterades heller inte i dagens riksdagsdebatt inför omröstningen.

Men huvudpunkterna berördes. Den första var att “Det blir svårare att gå ut ur europeiska unionen om svenska folket så skulle önska eftersom det kommer krävas en förändring av grundlagen innan så kan ske. Därmed urholkas svenskarnas möjlighet att påverka sin egen framtid.”

Försvaret av inskrivandet av medlemskapet i unionen gick framför allt ut på att det bara var en fråga om en beskrivning av den faktiska situationen, av verkligheten. Det är riktigt, men gör naturligtvis inte saken bättre. Förutom att EU-medlemskapet inte har ett sådant stöd hos svenska folket som motiverar att medlemskapet skrivs in i grundlagen, går kritiken – upprepad i kammaren – alltså ut på att detta inskrivande gör att det blir svårare att gå ur unionen om folket så skulle önska. Vänsterpartisten Jonas Sjöstedts försvar var emellertid det intressantaste. Han förnekade helt enkelt att ett utträde försvårades. Det kommer inte kräva en förändring av grundlagen – vi kan fortfarande lika lätt går ur, och grundlagen kan ändras i efterhand.

Om så är fallet, är det märkligt att detta inte var ett huvudargument från alla försvararna av denna ändring. Men även om det är riktigt är det svårt att tänka sig att medlemskapsformuleringen inte skulle försvåra ett utträde – exempelvis genom att den helt enkelt åberopas av och ger tyngd åt medlemskapets försvarare. Organisationen Nej till EU delar Sverigedemokraternas uppfattning på denna punkt.

Sjöstedt anklagade också Sverigedemokraterna för att inte vara seriösa i sitt EU-motstånd och i flera fall, bl.a. i EU-nämnden, i själva verket inte ha motsatt sig överföring av makt till Bryssel utan varit frånvarande eller suttit tysta. Detta är en allvarlig kritik mot Ekeroths parti – om Sjöstedt har rätt kan det ha varit den viktigaste under dagens debatt, även om man naturligtvis måste titta närmare på vilka specifika fall av maktöverföring det var fråga om. (Den andra kritik som kanske förtjänar att beaktas är Peter Erikssons fråga om varför Sverigedemokraterna först nu engagerar sig i grundlagsfrågan; det är riktigt att den inte drevs i valrörelsen, trots att den Sverigedemokraterna närstående Politiskt Inkorrekt och andra nyhetssajter kritiserade propositionen inför den första omröstningen i våras.)

Ekeroth sa sig ha varit närvarande och ha reserverat sig vid ett av de tillfällen då Sjöstedt hävdat att Sverigedemokraterna var frånvarande. Men Sjöstedt nämnde flera sammanträden. Vid åtminstone ett av dessa var Sverigedemokraterna också självklart närvarande. Det rörde enligt Sjöstedt EU:s åtgärder för begränsning av invandringen (sådana förekommer också, p.g.a. det allmänna kontinentaleuropeiska motståndet). Sjöstedt uttryckte det så att det föreföll vara viktigare för Sverigedemokraterna att “stoppa flyktingar” än att stoppa överföringen av makt till EU. Men det är naturligtvis begripligt att Sverigedemokraterna inte motsatte sig dessa åtgärder.

Frågan som uppstår är om det funnits fler tillfällen där Sjöstedts kritik verkligen är träffande. Den besvarades inte av debatten.

Ekeroths andra punkt var att “Mångkulturalismen befästs i och med att skrivningarna i grundlagen om att främja etniska, kulturella och religiösa grupper blir tvingande. Därmed befästs den politik som förts i snart 40 år och som vi menar varit katastrofal.”

Ingen försvarare förnekade att mångkulturalismen befästs, däremot förnekade samtliga att detta innebar ett befästande av en katastrofal politik. Som jag uppfattade försvararna handlade de nya formuleringarna endast om ett fåtal specificerade folkgrupper: samer, tornedalsfinnar, judar och romer. Även Sverigedemokraterna tycktes föra debatten i dessa termer. (Jag kan dock ha missat något; några av anförandena och replikskiftena lyssnade jag mindre uppmärksamt till under denna debatt som p.g.a. Sverigedemokraternas insatser blev lång.)

Men enligt mina källor är det fråga om helt allmänna formuleringar om att “Sverige är ett multikulturellt land” och att “etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas”. Men även om dessa uppgifter är felaktiga och det i själva verket endast är fråga om de nämnda grupperna – något som jag betvivlar – är det naturligtvis fullständigt osannolikt att denna förändring inte skulle komma att utsträckas till och börja tillämpas på än fler minoritetsgrupper än de nu avsedda. Muslimerna är ju exempelvis redan en långt större grupp, och andra nationella grupper växer ju starkt. En statlig kulturpolitik, mångkulturpolitik, en statlig styrning av kulturen av oerhörd omfattning, tycks ha skrivits in i grundlagen i total enighet av samtliga de gamla riksdagspartierna från vänster till höger.

Den tredje punkten var följande: “Betydelsen av det svenska medborgarskapet urholkas i och med att utlänningar i stort jämställs med svenska medborgare och därmed åtnjuter samma rättigheter. Dessutom försvinner kravet på svenskt medborgarskap vid anställningar av känslig karaktär, vilket innebär att utlänningar tillåts ha viktiga och samhällsbärande positioner.” Allt detta bekräftades rikligen i dagens debatt. Försvararna hävdade helt enkelt att den enda kritiken, eller kritiken från de enda kritiker som framträdde, nämligen Sverigedemokraterna, innebar “diskriminering” eller “mer diskriminering”. Argumentet avslöjar åter den fantastiska verklighetsförlust som i riksdagen (såväl som i media och utbildningsväsendet) blivit ett självklart normaltillstånd. Utifrån den radikala, ohistoriskt abstrakta rättighetsideologi som numera är den gemensamma och allt annat överskuggande förklarades på fullt allvar att det är otillbörlig diskriminering att hävda att vem som helst – eller, med den nya grundlagens term som sägs ersätta “medborgare”, “var och en” – som råkar befinna sig i landet inte kan ha samma rättigheter som svenskar i de avseenden som är aktuella i de nu genomröstade förändringarna.

Att högern accepterat detta visar entydigt att även de som vill kalla sig konservativa är fullständigt omedvetna om den verkliga innebörden av och syftet med denna politik, eller helt korrumperats av den från den globala kapitalismen oskiljaktiga neokonservatismen. Att vänstern tror att denna tillämpning av de revolutionära principerna är i linje med dess egna historiska strävanden vittnar åter om vad som framstår som dess nästan lika totala konvergens med och förvandling till indirekt instrument för den kapitalistiska globalism den tidigare ville ersätta.

Alla implikationer av ändringarna rörande medborgarskapet togs inte upp. Och överhuvudtaget behandlades alltså långt ifrån alla de problematiska ändringar som går utöver Ekeroths tre huvudpunkter. Inte heller debatterades de lika problematiska aspekterna av utredningsarbetet och riksdagens tidigare behandling av propositionen.

Det är ofattbart att enighet uppnåtts i denna fråga mellan samtliga de sju gamla riksdagspartierna. En av ändringarnas försvarare avslöjade att motståndare inom dessa förvisso finns. Men inte en enda av dessa har vågat göra ens en markering i debatten. Och än värre: inte en enda av  dem röstade nej! Intrycket av den svenska demokratins fortgående kris kvarstår.

Grundlagsändringarna och den svenska demokratins kris

När grundlagsändringarna diskuterades inför den första omröstningen på försommaren hade Moderaternas Anne-Marie Pålsson, docent i nationalekonomi i Lund, redan meddelat den moderata valberedningen i Skåne att hon inte ämnade kandidera till riksdagsvalet 2010. “Riksdagen”, förklarade hon, “har utarmats på makt och inflytande och reducerats till just det knapptryckarkompani som vi beskylls för att vara”. Det inlägg hon då gjorde i debatten om ändringarna förtjänar att ihågkommas som en klassisk formulering rörande en aspekt av den svenska demokratins kris:

“Fru talman, idag när riksdagen debatterar den svenska demokratin är det tomt i kammaren – jag delar Peter Erikssons frustration över detta. Hur kan det tolkas? Är intresset obefintligt? Anser kammarens ledamöter att den svenska demokratin inte är en sak för dem? Det är något som partieliterna ensamma och själva kan avgöra? Eller ska vi tolka det som att kammarens ledamöter anser att den svenska demokratin är så fulländad att den inte längre behöver debatteras, den står över allting annat? Jag vet inte, jag kan bara konstatera att frågan inte verkar ha särskilt hög prioritet – här – i demokratins hjärta.”

Nu är Pålsson – en person jag fått ett gott intryck av även i andra sammanhang, där hon stött ett av mina projekt – borta. Och vi står inför den andra och sista omröstningen. Peter Eriksson, som förra gången uttryckte frustration över frånvaron av debatt, har nu rättat in sig i ledet; han tycks varken göra motstånd eller ens debattera. Även Vänsterpartiet godtar plötsligt Lissabonfördraget. Finns det någon enda motståndare kvar i de gamla riksdagspartierna? Finns det någon enda som ens ställer frågor? Det är lika tyst från de få som fortfarande kallar sig konservativa som från vänstern. Det finns ingen skillnad mellan dem.

I verkligheten, utanför partierna, finns självfallet ett vitt utbrett motstånd, och långt utöver Sverigedemokraternas väljare och sympatisörer. En och annan motståndare måste väl också bakom den officiella fasaden finnas kvar i “sjupartiet”. Men de gamla riksdagspartierna som det består av verkar nu inte ens kunna tillåta enstaka ifrågasättande röster i de egna leden.

Det hela avspeglar också lättsinnet och den tilltagande s.a.s. allmänna lättviktigheten hos majoriteten av dagens riksdagsmän. Åtminstone några få av dem är ju i den åldern att de vet hur grundlagsfrågor tidigare diskuterats, alternativt har en sådan utbildning att de äger åtminstone någon liten vag kvardröjande uppfattning om deras principiella och historiska betydelse.

En avsevärd del av riksdagens majoritet tycks förstå nästintill ingenting, en annan del litet men inte mycket, och resten mycket, men denna sista del gör ingenting för att ändringarna och deras innebörd ska uppmärksammas. Liksom den amerikanska kongressen föreläggs riksdagen propositioner och förarbetes- och utredningsmaterial i frågor av så avgörande och grundläggande slag som denna av en omfattning som gör att de omöjligen hinner tillägna sig, förstå och reflektera över dem.

I stor utsträckning är ändringar av det slag som nu rapporterats om alltmer uniformt genomförda i västvärlden. De är delvis förberedda och lancerade på övernationell nivå av målmedvetet arbetande organisationer och lobbygrupper. Det hela verkställs sedan av nationella politiker som endast i begränsad utsträckning själva är representerade i dessa organisationer, eller, i den mån de är det, inte har något avgörande inflytande, eller, i den mån de har ett inflytande, detta inflytande är helt i linje med organisationens allmänna vilja, i vars tjänst de ställt sig.

Lika ofattbart, och naturligtvis historiskt helt nytt, är att ändringar i Sveriges grundlagar överhuvudtaget kan beslutas utan en livlig, långdragen, allmän och offentlig debatt med deltagande inte minst av mängder av ledande representanter för de relevanta akademiska disciplinerna. Ändringarna genomförs med närmast total, tyst komplicitet från statsvetare, jurister, historiker, och även ledarskribenter, debattörer, “frisvävande” intellektuella, kulturpersonligheter.

Att riksdagen inte har det avgörande inflytandet, att den ofta bara ratificerar beslut som i realiteten redan fattats i andra instanser under långa remissrundor o.s.v., är naturligtvis sedan länge känt. Det nya är att det hela kunnat ske i ett ärende som detta med sådan grad av slutenhet, med sådan nästan total offentlig tystnad. Tidigare har utarbetandet och receptionen av propositioner av denna vikt på olika nivåer och i olika instanser beledsagats av en åtminstone mer eller mindre motsvarande allmän debatt. Men nu föreläggs även detta utan allmänhetens kännedom en riksdag vars ledamöter vet att beslutet redan är fattat och som delvis själva redan fattat det; omröstningen är bara en formalitet.

Det är inte osannolikt att Sverigedemokraterna överskattar riksdagens makt. Kent Ekeroth tar hursomhelst upp flera men inte alla av de problematiska punkter som min uppmärksamhet fästs på; mer kunde tilläggas inte minst om ändringarna i tryckfrihetsförordningen och den relativt nya yttrandefrihetsgrundlagen, och om följderna för offentlighetsprincipen.

Ytterligare, men smärre, ändringar är sådana som de ansvariga lättare kan peka på som förbättringar – men de har hittills inte bemödat sig att göra ens detta. Det behövs inte. Ingen bryr sig.

Utom Sverigedemokraterna. Faktiskt är dessa de enda som gör motstånd. Jag har tidigare skrivit på ett upprop av Ekeroth där han, förra året, försökte förmå Václav Klaus att stå på sig i sitt motstånd mot Lissabonfördraget, att inte underteckna det och därmed stoppa det. Klaus visade sig vara för svag. Men det var ett utmärkt initiativ från Ekeroth.

Nu är det dags igen. Tyvärr kommer det nya uppropet inte kunna stoppa det aktuella beslutet. Men det kan bidra till att lägga en grund för den långsiktiga politik som i framtiden kommer att kunna upphäva det eller dess effekter (detsamma gäller Ekeroths förra upprop). Ekeroth och hans parti tycks i denna avgörande fråga vara de enda som gör något för att rädda den svenska demokratin ur denna kris. Detta handlar verkligen om mer och annat än blott populism.

William Petzäll är tydligen en av Sverigedemokraternas huvudsakliga talesmän i partiets huvudfråga, invandringspolitiken, och höll därför anförandet när frågan nyligen diskuterades i den allmänpolitiska debatten.

Petzäll (man undrar hur han är släkt med den icke obetydlige professorn i praktisk filosofi i Lund på fyrtio- och femtiotalet, Åke Petzäll, grundaren av Institut international de philosophie och tidskriften Theorias förste redaktör?) fastslog att invandring i begränsad omfattning kan vara värdefull, och som Jimmie Åkesson framhöll i partiledardebatten har den självklart alltid förekommit och kommer alltid förekomma i någon utsträckning. Med detta kommunicerades den viktiga sanningen att invandring faktiskt kan vara i olika avseenden “berikande”, fastän detta uttryck idag av kritiker, begripligt nog i ljuset av de uppenbara problemen, kommit att brukas med gränslös, obarmhärtig sarkasm mot dess floskulösa politisk-korrekta användning och användare. Naturligtvis kan, som historien visar, olika kulturer i viss utsträckning samexistera inte bara mellan utan även inom länder. Detta är, eller borde vara, okontroversiellt.

Denna ståndpunkt är självfallet helt förenlig med den nödvändiga kritik av massinvandringspolitiken som Petzäll artikulerade å sitt partis vägnar – även om, som vi ska se, denna kritik tyvärr ännu inte helt belyser problemets verkliga natur, inte täcker alla dess dimensioner och orsaker. Problemet är nytt: den i hela västvärlden förda massinvandringspolitiken är ny och unik, den saknar historiska förebilder, och den situation den skapar är inte jämförbar med etnisk och kulturell samexistens – eller för den delen konflikt – av det slag som kan studeras historiskt. Helt andra faktorer och intressen är nu involverade. Alla vet vid det här laget att det inte handlar bara om behjärtansvärd flyktingmottagning och behovsgrundat arbetskraftstillskott.

Jag har tidigare ställt mig frågande till Sverigedemokraterna på några centrala punkter, och massinvandringen faller inom området för en del av dem. Jag är osäker om deras förståelse av och förhållningssätt gentemot de globala aktörer som är den avgörande faktorn i vår tids massinvandringsfråga. Vad som krävs är dels adekvat förståelse av de nya supranationella sammanhangen, dels realistisk strävan mot alternativa, frihetliga former för internationellt samarbete.

Petzäll svarade inte tillfredsställande på migrationsminister Tobias Billströms fråga om hur invandringen på ett år ska kunna reduceras i den utsträckning Sverigedemokraternas budgetmotion enligt Billström förutsätter. Billström pekade på att bindande internationella avtal gjorde detta omöjligt. Och om vi bryter mot EU:s regler drabbas vi av straffavgifter som upphäver regelbrottets besparingar. På detta argument svarade Petzäll att om EU-medlemmarna Danmark och Finland kan ha den låga invandring de har, så kan Sverige det också.

Men han svarade inte på argumentet att deras låga invandring beror på att Danmark av EU beviljats ett särskilt undantag och att få söker sig till Finland eftersom det är mindre känt än Sverige. Eller rättare sagt: han svarade att han var för brytande mot EU:s regler. Detta signalerar i och för sig en anda som kan vara riktig. Men om Bilström har rätt gör det inte den aktuella budgetmotionen mer hållbar. Här måste i så fall Sverigedemokraterna fortsättningsvis, oavsett om Billström har rätt eller ej (och det är inte sannolikt att han har det), tydligare ta upp frågan om regelbrott, undantag och utträde ur unionen i samband med sina skuggbudgetar.

Petzälls utfall mot islam var enligt min mening alltför svepande och urskillningslösa. Och när en vänsterpartist nämnde att också judendomen och Israel kunde förtjäna kritik, avfärdade han signifikativt nog detta genom att tala om den antisemitism som enligt hans mening präglat Vänsterpartiet. Även om denna kritik har fog för sig, blev Petzäll här, liksom ibland den i andra avseenden värdefulla svenska nätnyhetssidan Politiskt Inkorrekt och, i långt högre grad, den tyska Politically Incorrect, också i någon mån en representant för en sida av just den politiska korrektheten, nämligen den alltför ofta orättvisa beskrivningen av “skarpt” formulerad kritik av judendomen, Israel, judiska organisationer eller enskilda judar som antisemitism.

Kent Ekeroth, som också var närvarande och aktiv i kammaren, vet naturligtvis mycket väl att det i hög grad är även radikala judiska vänsterorganisationer och -individer som ligger bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet – liksom att det överhuvudtaget av olika skäl finns en lång historia av judisk revolutionär liberalism och socialism; ledande konservativa judar som David Horowitz, och senast t.o.m. den neokonservative nestorn Norman Podhoretz, i sin nya bok Why Are Jews Liberals?, tar upp detta kända faktum och försöker tillhandahålla vidare analyser. Detta är en djup, historisk realitet i den västerländska moderniteten som de riktigt inser inte kan förbises.

ADL, exempelvis, ägnar sig förutom en rad av de typiska PK-kampanjerna bl.a. åt viss registrering av misshagliga oliktänkande, och ligger i mycket bakom den proto-totalitära s.k. hatbrottslagstiftningen, inte bara i USA utan också i Europa. Därför är de naturligtvis utsatta för skarp kritik också från frihetligt och icke-politiskt-korrekt judiskt håll. Det vore hälsosamt för debattklimatet och för hans parti om den visserligen i några avseenden troligen alltför neokonservative men i andra avseenden såvitt jag kunnat se utmärkte Ekeroth kunde tydligare uttala även dessa sanningar. Även han själv är ju föremål för attacker från detta håll.

Politiskt korrekt var Petzäll också i det något krystade övertagandet av de övriga partiernas allra mest verklighetsfrämmande retorik om “ställande av grupp mot grupp” och liknande, som ju blir till destruktiva abstrakta formler eftersom den inte kvalificeras och preciseras medels närmare analys och definition. Detta övertagande hotade vid några tillfällen att inveckla Petzäll i motsägelser. Åkesson hanterade det bättre i partiledardebatten.

Petzälls anförande och svar uppvisade kanske också en eller annan felsägning eller språklig oformlighet och grammatisk felaktighet; Ekeroth uppvisade större språklig och retorisk säkerhet. Det finns också en del andra rent stilmässiga dimensioner här som inte bör försummas.

Men vad blev slutresultatet av denna debatt om invandringen? Det blev att Petzäll trots alla dessa brister vann med ganska stor lätthet och med god marginal, och att han skulle ha gjort det även utan Ekeroths effektiva eldunderstöd. Sällan, kanske aldrig, har ohållbarheten i de övriga partiernas pseudohumanistiska och -demokratiska argument framstått med så bjärt tydlighet som nu: arten och vidden av deras illusioner, deras osjälvständighet och konformism, deras trötta klichéer, det fantastiska töcknet av deras logiska motsägelser, deras allmänna intellektuella nivå. Inte ens deras framställningskonst var, allt vägt och mätt, överlägsen Petzälls, som i alla fall var levande, verklighetsförankrad och övertygande. Det är inte roligt att se vad som idag återstår av partier som – åtminstone några av dem – en gång haft reell substans, producerat statsmän, haft världsledande vetenskapsmän och kända, tunga intellektuella i toppositioner.

En kvinnlig ledamot anlade gentemot de unga herrarna tonen av en beskyddande och överseende mamma. Men vad som i verkligheten stirrade oss i ansiktet var blott en kall tanketomhet, en nästan patologisk verklighetsförlust – kvinnligt väsen på avvägar. En annan kvinnlig ledamot (eller möjligen samma – eftersom de alla, från höger till vänster, säger samma saker orkar man inte hålla reda på dem och det finns heller ingen anledning att göra det) tvingades till och med tillstå att hon föredrog en naiv invandringspolitik framför en som enligt henne inte “trodde på individen”. Några tvingades rentav, pressade av Petzäll, att öppet bekänna sig till utopin om en helt gränslös värld.

Det är obegripligt att allt detta fortfarande kan passera som en “human” och “demokratisk” politik i motsats till Sverigedemokraternas föregivet “rasistiska” och “främlingsfientliga”. Kammarens majoritet har inte ens något begrepp om de värden och förhållningssätt som verkligen kan få begränsad samexistens mellan olika kulturer att fungera.

Invandringskritiken handlar inte om det Sverigedemokraterna beskylls för. Det är vänsterns och Alliansens politik som är fientlig – inte bara mot svenskar, utan i längden även mot invandrarna. Som alltid uppkommer frågan om i vilken utsträckning de svenska och invandrade riksdagspolitiker som försvarar den nuvarande politiken verkligen endast är de ignoranter de framstår som, och hur många som är medvetna om vilka intressen de egentligen tjänar och vilka de verkliga resultaten av deras arbete är? Utan tvekan finns båda kategorierna representerade.

Ser vi bortom den tillfälliga budgetfrågan framstår Billströms användning av EU-argumentet – liksom Reinfeldts – som nästan tragikomisk. Jag menar att Sverigedemokraterna borde arbeta för det sanna Europasamarbetet, ja bli det verkliga Europapartiet i Sverige. Men det innebär med nödvändighet att motverka och avveckla den nuvarande unionens Europafientliga politik och strukturer, och bygga upp en alternativ europeisk enhet. EG- och EU-anhängarnas huvudargument var att Sverige skulle vara med och påverka. Vår självständighet hotades inte, utan våra intressen befrämjades. Nu bekräftar de på det mest löjeväckande, ja provocerande övertydliga sätt riktigheten av motståndarnas argument.

EU bestämmer över Sverige. Skulle vi vilja självständigt utforma vår invandringspolitik så går det ej: den är fastlagd av EU. Vi måste underordna oss EU, till och med om det innebär ett slags masskolonisation och ersättande av det svenska folket och kulturen med andra folk och kulturer. Vad unionen i själva verket är, vilka dess syften är, och vilka som kontrollerar den, framstår i obarmhärtigt skarp belysning. Att Billström och Reinfeldt så oförblommerat kan göra EU-tvånget till ett huvudargument bevisar ju en gång för alla att de inte är i god tro ifråga om de allmänna argument de så länge framfört i Europafrågan. Det avslöjar också deras lika totala, cyniska okänslighet och respektlöshet för opinionen. Sverigedemokraterna vann till och med på Billströms argument i denna debatt.

Dock lyste tyvärr de större perspektiv på massinvandringsfenomenet som denna argumentation skulle ha kunnat aktualisera, de verkligt avgörande perspektiven, med sin frånvaro. Fenomenet har i stor utsträckning skapats av den globaliserade ekonomins multinationella – eller snarare trans- eller supranationella, och helst postnationella – huvudaktörer och intressenter, och de med dem samverkande, på samma supranationella plan verksamma anti-västliga ideologiskt drivna grupper och organisationer som sedan mycket lång tid kapat internationalismen. Den är deras projekt. Den handlar förvisso om lönedumpning. Men den handlar också om långt mer än detta. Det handlar om hela systemets utveckling och de konsekvenser det får för tredje världen.

Varför stödjer vänstern dessa intressen? Det vore en av många lämpliga frågor för Petzäll att ställa. Den skulle avslöja vad större delen av vänstern, i synnerhet men på intet sätt uteslutande efter marxismen, objektivt sett är. Den skulle visa på vilket sätt och i vilken utsträckning denna vänster idag är en integrerande del av den systemhelhet vars övriga delar är kapitalet, de största internationella organisationerna, lobbygrupperna och de stora mediakoncernerna, i vilken riktning denna helhet driver den internationella utvecklingen, och varför den gör det. Påträngande och central är, som riksdagsdebatten åtminstone till viss del visade, naturligtvis frågan om den roll just EU och dess institutioner kommit att inta i denna konstellation av krafter.

George Soros är bara det idag bäst kända exemplet (och det är beklagligt att uppmärksamheten ofta så ensidigt riktas mot honom) på hur megakapitalister stödjer den vänster – inte minst inom kulturen, och inklusive extremvänstern och kommunismen – som tjänar modernitetssystemets järnprocess av nedbrytning av kulturer, nationer, traditioner, identiteter, och självständiga ekonomier, och därmed underordning av folken under en ny, ständigt sig själv förstärkande, abstrakt universell, rationellt-administrativ, men också distinkt ideologisk regim. Exemplen är legio inte minst i Östeuropa, där inte bara den svenska vänstern utan i lika hög grad svenska kvarvarande nominellt konservativa inom M och KD okritiskt tjänar och stödjer de NGO:s genom vilka detta skeende till stor del befrämjas, och fördömer regeringarnas försök till försvar och motåtgärder mot det implicita och i stor utsträckning automatiskt fortverkande systemtvånget.

Massinvandringspolitiken är både en del av denna strävan från den yttersta maktens grupperingar i vår tid, och en blind, oreflekterad systemeffekt. Det är i dessa sammanhang som de oavlåtliga kampanjerna mot föregiven “rasism” och “främlingsfientlighet” o.s.v måste ses; de är rökridåer som döljer de verkliga anti-frihetliga, destruktiva syftena och funktionerna. Det är detta debatten från Sverigedemokraternas sida borde handla om. Det är vad frågan egentligen handlar om.

Det har avslöjats att det brittiska Labourpartiet uttryckligen tänker i termer av att befrämja massinvandringen för att nästan alla invandrare röstar på dem, och för att man därför tror sig genom dem kunna uppnå ett permanent maktinnehav. Detta har i själva verket de nämnda kapitalistiska intressena ingenting emot – och historien visar ju att det inte krävs någon Blair eller Brown eller Miliband för att de, och deras trögrörliga strukturer, ska stödja vänstern.

Men Labours är alltså bara ett av de destruktiva motiven för massinvandringspolitiken. De stora sammanhangen på detta område är sedan länge väl utforskade, kartlagda, dokumenterade. Här måste man förr eller senare, och snarare förr än senare, ta ställning. Och tar man inte ställning mot, kommer man aldrig på allvar kunna bidra till att stoppa den nivellerande, abstrakt homogeniserande globala utveckling den nya massinvandringen och ideologiska multikulturalismen är uttryck för. Man står s.a.s., för att använda den gamla vänsterns språk, på fel sida av barrikaderna.

Alternativet till denna radikalmodernistiska, supranationella och alltmer totalitära centralism är inte någon sluten, aggressiv nationalism, utan en modifierad, frihetlig och decentrerad inter-nationell och inter-kulturell politik och ekonomi. Först på basis av ett tillräckligt säkerställande av en sådan, och ett förnyat, historiskt förankrat politisk-filosofiskt tänkande, kan den typ av alternativ, human och högre kosmopolitisk politik som framtiden kräver åter börja växa fram. Det är en politik till vars teoretiska förståelse och delvis också förverkligande, inom ramen för en modernitet i vidare mening, reella ansatser fanns under 1800-talet, men som 1900-talet illa förvaltat och allvarligt förvrängt.