Jan Olof Bengtsson

När grundlagsändringarna diskuterades inför den första omröstningen på försommaren hade Moderaternas Anne-Marie Pålsson, docent i nationalekonomi i Lund, redan meddelat den moderata valberedningen i Skåne att hon inte ämnade kandidera till riksdagsvalet 2010. “Riksdagen”, förklarade hon, “har utarmats på makt och inflytande och reducerats till just det knapptryckarkompani som vi beskylls för att vara”. Det inlägg hon då gjorde i debatten om ändringarna förtjänar att ihågkommas som en klassisk formulering rörande en aspekt av den svenska demokratins kris:

“Fru talman, idag när riksdagen debatterar den svenska demokratin är det tomt i kammaren – jag delar Peter Erikssons frustration över detta. Hur kan det tolkas? Är intresset obefintligt? Anser kammarens ledamöter att den svenska demokratin inte är en sak för dem? Det är något som partieliterna ensamma och själva kan avgöra? Eller ska vi tolka det som att kammarens ledamöter anser att den svenska demokratin är så fulländad att den inte längre behöver debatteras, den står över allting annat? Jag vet inte, jag kan bara konstatera att frågan inte verkar ha särskilt hög prioritet – här – i demokratins hjärta.”

Nu är Pålsson – en person jag fått ett gott intryck av även i andra sammanhang, där hon stött ett av mina projekt – borta. Och vi står inför den andra och sista omröstningen. Peter Eriksson, som förra gången uttryckte frustration över frånvaron av debatt, har nu rättat in sig i ledet; han tycks varken göra motstånd eller ens debattera. Även Vänsterpartiet godtar plötsligt Lissabonfördraget. Finns det någon enda motståndare kvar i de gamla riksdagspartierna? Finns det någon enda som ens ställer frågor? Det är lika tyst från de få som fortfarande kallar sig konservativa som från vänstern. Det finns ingen skillnad mellan dem.

I verkligheten, utanför partierna, finns självfallet ett vitt utbrett motstånd, och långt utöver Sverigedemokraternas väljare och sympatisörer. En och annan motståndare måste väl också bakom den officiella fasaden finnas kvar i “sjupartiet”. Men de gamla riksdagspartierna som det består av verkar nu inte ens kunna tillåta enstaka ifrågasättande röster i de egna leden.

Det hela avspeglar också lättsinnet och den tilltagande s.a.s. allmänna lättviktigheten hos majoriteten av dagens riksdagsmän. Åtminstone några få av dem är ju i den åldern att de vet hur grundlagsfrågor tidigare diskuterats, alternativt har en sådan utbildning att de äger åtminstone någon liten vag kvardröjande uppfattning om deras principiella och historiska betydelse.

En avsevärd del av riksdagens majoritet tycks förstå nästintill ingenting, en annan del litet men inte mycket, och resten mycket, men denna sista del gör ingenting för att ändringarna och deras innebörd ska uppmärksammas. Liksom den amerikanska kongressen föreläggs riksdagen propositioner och förarbetes- och utredningsmaterial i frågor av så avgörande och grundläggande slag som denna av en omfattning som gör att de omöjligen hinner tillägna sig, förstå och reflektera över dem.

I stor utsträckning är ändringar av det slag som nu rapporterats om alltmer uniformt genomförda i västvärlden. De är delvis förberedda och lancerade på övernationell nivå av målmedvetet arbetande organisationer och lobbygrupper. Det hela verkställs sedan av nationella politiker som endast i begränsad utsträckning själva är representerade i dessa organisationer, eller, i den mån de är det, inte har något avgörande inflytande, eller, i den mån de har ett inflytande, detta inflytande är helt i linje med organisationens allmänna vilja, i vars tjänst de ställt sig.

Lika ofattbart, och naturligtvis historiskt helt nytt, är att ändringar i Sveriges grundlagar överhuvudtaget kan beslutas utan en livlig, långdragen, allmän och offentlig debatt med deltagande inte minst av mängder av ledande representanter för de relevanta akademiska disciplinerna. Ändringarna genomförs med närmast total, tyst komplicitet från statsvetare, jurister, historiker, och även ledarskribenter, debattörer, “frisvävande” intellektuella, kulturpersonligheter.

Att riksdagen inte har det avgörande inflytandet, att den ofta bara ratificerar beslut som i realiteten redan fattats i andra instanser under långa remissrundor o.s.v., är naturligtvis sedan länge känt. Det nya är att det hela kunnat ske i ett ärende som detta med sådan grad av slutenhet, med sådan nästan total offentlig tystnad. Tidigare har utarbetandet och receptionen av propositioner av denna vikt på olika nivåer och i olika instanser beledsagats av en åtminstone mer eller mindre motsvarande allmän debatt. Men nu föreläggs även detta utan allmänhetens kännedom en riksdag vars ledamöter vet att beslutet redan är fattat och som delvis själva redan fattat det; omröstningen är bara en formalitet.

Det är inte osannolikt att Sverigedemokraterna överskattar riksdagens makt. Kent Ekeroth tar hursomhelst upp flera men inte alla av de problematiska punkter som min uppmärksamhet fästs på; mer kunde tilläggas inte minst om ändringarna i tryckfrihetsförordningen och den relativt nya yttrandefrihetsgrundlagen, och om följderna för offentlighetsprincipen.

Ytterligare, men smärre, ändringar är sådana som de ansvariga lättare kan peka på som förbättringar – men de har hittills inte bemödat sig att göra ens detta. Det behövs inte. Ingen bryr sig.

Utom Sverigedemokraterna. Faktiskt är dessa de enda som gör motstånd. Jag har tidigare skrivit på ett upprop av Ekeroth där han, förra året, försökte förmå Václav Klaus att stå på sig i sitt motstånd mot Lissabonfördraget, att inte underteckna det och därmed stoppa det. Klaus visade sig vara för svag. Men det var ett utmärkt initiativ från Ekeroth.

Nu är det dags igen. Tyvärr kommer det nya uppropet inte kunna stoppa det aktuella beslutet. Men det kan bidra till att lägga en grund för den långsiktiga politik som i framtiden kommer att kunna upphäva det eller dess effekter (detsamma gäller Ekeroths förra upprop). Ekeroth och hans parti tycks i denna avgörande fråga vara de enda som gör något för att rädda den svenska demokratin ur denna kris. Detta handlar verkligen om mer och annat än blott populism.