Jan Olof Bengtsson

Kent Ekeroths upprop mot grundlagsändringarna som jag skrev på i förra veckan nämnde tre huvudsakliga punkter. Det finns många fler som inte togs upp, och dessa diskuterades heller inte i dagens riksdagsdebatt inför omröstningen.

Men huvudpunkterna berördes. Den första var att “Det blir svårare att gå ut ur europeiska unionen om svenska folket så skulle önska eftersom det kommer krävas en förändring av grundlagen innan så kan ske. Därmed urholkas svenskarnas möjlighet att påverka sin egen framtid.”

Försvaret av inskrivandet av medlemskapet i unionen gick framför allt ut på att det bara var en fråga om en beskrivning av den faktiska situationen, av verkligheten. Det är riktigt, men gör naturligtvis inte saken bättre. Förutom att EU-medlemskapet inte har ett sådant stöd hos svenska folket som motiverar att medlemskapet skrivs in i grundlagen, går kritiken – upprepad i kammaren – alltså ut på att detta inskrivande gör att det blir svårare att gå ur unionen om folket så skulle önska. Vänsterpartisten Jonas Sjöstedts försvar var emellertid det intressantaste. Han förnekade helt enkelt att ett utträde försvårades. Det kommer inte kräva en förändring av grundlagen – vi kan fortfarande lika lätt går ur, och grundlagen kan ändras i efterhand.

Om så är fallet, är det märkligt att detta inte var ett huvudargument från alla försvararna av denna ändring. Men även om det är riktigt är det svårt att tänka sig att medlemskapsformuleringen inte skulle försvåra ett utträde – exempelvis genom att den helt enkelt åberopas av och ger tyngd åt medlemskapets försvarare. Organisationen Nej till EU delar Sverigedemokraternas uppfattning på denna punkt.

Sjöstedt anklagade också Sverigedemokraterna för att inte vara seriösa i sitt EU-motstånd och i flera fall, bl.a. i EU-nämnden, i själva verket inte ha motsatt sig överföring av makt till Bryssel utan varit frånvarande eller suttit tysta. Detta är en allvarlig kritik mot Ekeroths parti – om Sjöstedt har rätt kan det ha varit den viktigaste under dagens debatt, även om man naturligtvis måste titta närmare på vilka specifika fall av maktöverföring det var fråga om. (Den andra kritik som kanske förtjänar att beaktas är Peter Erikssons fråga om varför Sverigedemokraterna först nu engagerar sig i grundlagsfrågan; det är riktigt att den inte drevs i valrörelsen, trots att den Sverigedemokraterna närstående Politiskt Inkorrekt och andra nyhetssajter kritiserade propositionen inför den första omröstningen i våras.)

Ekeroth sa sig ha varit närvarande och ha reserverat sig vid ett av de tillfällen då Sjöstedt hävdat att Sverigedemokraterna var frånvarande. Men Sjöstedt nämnde flera sammanträden. Vid åtminstone ett av dessa var Sverigedemokraterna också självklart närvarande. Det rörde enligt Sjöstedt EU:s åtgärder för begränsning av invandringen (sådana förekommer också, p.g.a. det allmänna kontinentaleuropeiska motståndet). Sjöstedt uttryckte det så att det föreföll vara viktigare för Sverigedemokraterna att “stoppa flyktingar” än att stoppa överföringen av makt till EU. Men det är naturligtvis begripligt att Sverigedemokraterna inte motsatte sig dessa åtgärder.

Frågan som uppstår är om det funnits fler tillfällen där Sjöstedts kritik verkligen är träffande. Den besvarades inte av debatten.

Ekeroths andra punkt var att “Mångkulturalismen befästs i och med att skrivningarna i grundlagen om att främja etniska, kulturella och religiösa grupper blir tvingande. Därmed befästs den politik som förts i snart 40 år och som vi menar varit katastrofal.”

Ingen försvarare förnekade att mångkulturalismen befästs, däremot förnekade samtliga att detta innebar ett befästande av en katastrofal politik. Som jag uppfattade försvararna handlade de nya formuleringarna endast om ett fåtal specificerade folkgrupper: samer, tornedalsfinnar, judar och romer. Även Sverigedemokraterna tycktes föra debatten i dessa termer. (Jag kan dock ha missat något; några av anförandena och replikskiftena lyssnade jag mindre uppmärksamt till under denna debatt som p.g.a. Sverigedemokraternas insatser blev lång.)

Men enligt mina källor är det fråga om helt allmänna formuleringar om att “Sverige är ett multikulturellt land” och att “etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas”. Men även om dessa uppgifter är felaktiga och det i själva verket endast är fråga om de nämnda grupperna – något som jag betvivlar – är det naturligtvis fullständigt osannolikt att denna förändring inte skulle komma att utsträckas till och börja tillämpas på än fler minoritetsgrupper än de nu avsedda. Muslimerna är ju exempelvis redan en långt större grupp, och andra nationella grupper växer ju starkt. En statlig kulturpolitik, mångkulturpolitik, en statlig styrning av kulturen av oerhörd omfattning, tycks ha skrivits in i grundlagen i total enighet av samtliga de gamla riksdagspartierna från vänster till höger.

Den tredje punkten var följande: “Betydelsen av det svenska medborgarskapet urholkas i och med att utlänningar i stort jämställs med svenska medborgare och därmed åtnjuter samma rättigheter. Dessutom försvinner kravet på svenskt medborgarskap vid anställningar av känslig karaktär, vilket innebär att utlänningar tillåts ha viktiga och samhällsbärande positioner.” Allt detta bekräftades rikligen i dagens debatt. Försvararna hävdade helt enkelt att den enda kritiken, eller kritiken från de enda kritiker som framträdde, nämligen Sverigedemokraterna, innebar “diskriminering” eller “mer diskriminering”. Argumentet avslöjar åter den fantastiska verklighetsförlust som i riksdagen (såväl som i media och utbildningsväsendet) blivit ett självklart normaltillstånd. Utifrån den radikala, ohistoriskt abstrakta rättighetsideologi som numera är den gemensamma och allt annat överskuggande förklarades på fullt allvar att det är otillbörlig diskriminering att hävda att vem som helst – eller, med den nya grundlagens term som sägs ersätta “medborgare”, “var och en” – som råkar befinna sig i landet inte kan ha samma rättigheter som svenskar i de avseenden som är aktuella i de nu genomröstade förändringarna.

Att högern accepterat detta visar entydigt att även de som vill kalla sig konservativa är fullständigt omedvetna om den verkliga innebörden av och syftet med denna politik, eller helt korrumperats av den från den globala kapitalismen oskiljaktiga neokonservatismen. Att vänstern tror att denna tillämpning av de revolutionära principerna är i linje med dess egna historiska strävanden vittnar åter om vad som framstår som dess nästan lika totala konvergens med och förvandling till indirekt instrument för den kapitalistiska globalism den tidigare ville ersätta.

Alla implikationer av ändringarna rörande medborgarskapet togs inte upp. Och överhuvudtaget behandlades alltså långt ifrån alla de problematiska ändringar som går utöver Ekeroths tre huvudpunkter. Inte heller debatterades de lika problematiska aspekterna av utredningsarbetet och riksdagens tidigare behandling av propositionen.

Det är ofattbart att enighet uppnåtts i denna fråga mellan samtliga de sju gamla riksdagspartierna. En av ändringarnas försvarare avslöjade att motståndare inom dessa förvisso finns. Men inte en enda av dessa har vågat göra ens en markering i debatten. Och än värre: inte en enda av  dem röstade nej! Intrycket av den svenska demokratins fortgående kris kvarstår.

Grundlagsändringarna och den svenska demokratins kris