Jan Olof Bengtsson

William Petzäll är tydligen en av Sverigedemokraternas huvudsakliga talesmän i partiets huvudfråga, invandringspolitiken, och höll därför anförandet när frågan nyligen diskuterades i den allmänpolitiska debatten.

Petzäll (man undrar hur han är släkt med den icke obetydlige professorn i praktisk filosofi i Lund på fyrtio- och femtiotalet, Åke Petzäll, grundaren av Institut international de philosophie och tidskriften Theorias förste redaktör?) fastslog att invandring i begränsad omfattning kan vara värdefull, och som Jimmie Åkesson framhöll i partiledardebatten har den självklart alltid förekommit och kommer alltid förekomma i någon utsträckning. Med detta kommunicerades den viktiga sanningen att invandring faktiskt kan vara i olika avseenden “berikande”, fastän detta uttryck idag av kritiker, begripligt nog i ljuset av de uppenbara problemen, kommit att brukas med gränslös, obarmhärtig sarkasm mot dess floskulösa politisk-korrekta användning och användare. Naturligtvis kan, som historien visar, olika kulturer i viss utsträckning samexistera inte bara mellan utan även inom länder. Detta är, eller borde vara, okontroversiellt.

Denna ståndpunkt är självfallet helt förenlig med den nödvändiga kritik av massinvandringspolitiken som Petzäll artikulerade å sitt partis vägnar – även om, som vi ska se, denna kritik tyvärr ännu inte helt belyser problemets verkliga natur, inte täcker alla dess dimensioner och orsaker. Problemet är nytt: den i hela västvärlden förda massinvandringspolitiken är ny och unik, den saknar historiska förebilder, och den situation den skapar är inte jämförbar med etnisk och kulturell samexistens – eller för den delen konflikt – av det slag som kan studeras historiskt. Helt andra faktorer och intressen är nu involverade. Alla vet vid det här laget att det inte handlar bara om behjärtansvärd flyktingmottagning och behovsgrundat arbetskraftstillskott.

Jag har tidigare ställt mig frågande till Sverigedemokraterna på några centrala punkter, och massinvandringen faller inom området för en del av dem. Jag är osäker om deras förståelse av och förhållningssätt gentemot de globala aktörer som är den avgörande faktorn i vår tids massinvandringsfråga. Vad som krävs är dels adekvat förståelse av de nya supranationella sammanhangen, dels realistisk strävan mot alternativa, frihetliga former för internationellt samarbete.

Petzäll svarade inte tillfredsställande på migrationsminister Tobias Billströms fråga om hur invandringen på ett år ska kunna reduceras i den utsträckning Sverigedemokraternas budgetmotion enligt Billström förutsätter. Billström pekade på att bindande internationella avtal gjorde detta omöjligt. Och om vi bryter mot EU:s regler drabbas vi av straffavgifter som upphäver regelbrottets besparingar. På detta argument svarade Petzäll att om EU-medlemmarna Danmark och Finland kan ha den låga invandring de har, så kan Sverige det också.

Men han svarade inte på argumentet att deras låga invandring beror på att Danmark av EU beviljats ett särskilt undantag och att få söker sig till Finland eftersom det är mindre känt än Sverige. Eller rättare sagt: han svarade att han var för brytande mot EU:s regler. Detta signalerar i och för sig en anda som kan vara riktig. Men om Bilström har rätt gör det inte den aktuella budgetmotionen mer hållbar. Här måste i så fall Sverigedemokraterna fortsättningsvis, oavsett om Billström har rätt eller ej (och det är inte sannolikt att han har det), tydligare ta upp frågan om regelbrott, undantag och utträde ur unionen i samband med sina skuggbudgetar.

Petzälls utfall mot islam var enligt min mening alltför svepande och urskillningslösa. Och när en vänsterpartist nämnde att också judendomen och Israel kunde förtjäna kritik, avfärdade han signifikativt nog detta genom att tala om den antisemitism som enligt hans mening präglat Vänsterpartiet. Även om denna kritik har fog för sig, blev Petzäll här, liksom ibland den i andra avseenden värdefulla svenska nätnyhetssidan Politiskt Inkorrekt och, i långt högre grad, den tyska Politically Incorrect, också i någon mån en representant för en sida av just den politiska korrektheten, nämligen den alltför ofta orättvisa beskrivningen av “skarpt” formulerad kritik av judendomen, Israel, judiska organisationer eller enskilda judar som antisemitism. I samband med kritiken från Vänsterpartiet bör man, såvitt jag förstår, också komma ihåg att bolsjevikregimen, även om den i viss utsträckning ändrade sig under Stalin, under den första perioden vid makten belade yttringar av vad de själva definierade som antisemitism med dödsstraff.

Kent Ekeroth, som också var närvarande och aktiv i kammaren, vet naturligtvis mycket väl att det i hög grad är även radikala judiska vänsterorganisationer och -individer som ligger bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet – liksom att det överhuvudtaget av olika skäl finns en lång historia av judisk revolutionär liberalism och socialism; ledande konservativa judar som David Horowitz, och senast t.o.m. den neokonservative nestorn Norman Podhoretz, i sin nya bok Why Are Jews Liberals?, tar upp detta kända faktum och försöker tillhandahålla vidare analyser. Detta är en djup, historisk realitet i den västerländska moderniteten som de riktigt inser inte kan förbises.

ADL, exempelvis, ägnar sig förutom en rad av de typiska PK-kampanjerna bl.a. åt viss registrering av misshagliga oliktänkande, och ligger i mycket bakom den proto-totalitära s.k. hatbrottslagstiftningen, inte bara i USA utan också i Europa. Därför är de naturligtvis utsatta för skarp kritik också från frihetligt och icke-politiskt-korrekt judiskt håll. Det vore hälsosamt för debattklimatet och för hans parti om den visserligen i några avseenden troligen alltför neokonservative men i andra avseenden såvitt jag kunnat se utmärkte Ekeroth kunde tydligare uttala även dessa sanningar. Även han själv är ju föremål för attacker från detta håll.

Politiskt korrekt var Petzäll också i det något krystade övertagandet av de övriga partiernas allra mest verklighetsfrämmande retorik om “ställande av grupp mot grupp” och liknande, som ju blir till destruktiva abstrakta formler eftersom den inte kvalificeras och preciseras medels närmare analys och definition. Detta övertagande hotade vid några tillfällen att inveckla Petzäll i motsägelser. Åkesson hanterade det bättre i partiledardebatten.

Petzälls anförande och svar uppvisade kanske också en eller annan felsägning eller språklig oformlighet och grammatisk felaktighet; Ekeroth uppvisade större språklig och retorisk säkerhet. Det finns också en del andra rent stilmässiga dimensioner här som inte bör försummas.

Men vad blev slutresultatet av denna debatt om invandringen? Det blev att Petzäll trots alla dessa brister vann med ganska stor lätthet och med god marginal, och att han skulle ha gjort det även utan Ekeroths effektiva eldunderstöd. Sällan, kanske aldrig, har ohållbarheten i de övriga partiernas pseudohumanistiska och -demokratiska argument framstått med så bjärt tydlighet som nu: arten och vidden av deras illusioner, deras osjälvständighet och konformism, deras trötta klichéer, det fantastiska töcknet av deras logiska motsägelser, deras allmänna intellektuella nivå. Inte ens deras framställningskonst var, allt vägt och mätt, överlägsen Petzälls, som i alla fall var levande, verklighetsförankrad och övertygande. Det är inte roligt att se vad som idag återstår av partier som – åtminstone några av dem – en gång haft reell substans, producerat statsmän, haft världsledande vetenskapsmän och kända, tunga intellektuella i toppositioner.

En kvinnlig ledamot anlade gentemot de unga herrarna tonen av en beskyddande och överseende mamma. Men vad som i verkligheten stirrade oss i ansiktet var blott en kall tanketomhet, en nästan patologisk verklighetsförlust – kvinnligt väsen på avvägar. En annan kvinnlig ledamot (eller möjligen samma – eftersom de alla, från höger till vänster, säger samma saker orkar man inte hålla reda på dem och det finns heller ingen anledning att göra det) tvingades till och med tillstå att hon föredrog en naiv invandringspolitik framför en som enligt henne inte “trodde på individen”. Några tvingades rentav, pressade av Petzäll, att öppet bekänna sig till utopin om en helt gränslös värld.

Det är obegripligt att allt detta fortfarande kan passera som en “human” och “demokratisk” politik i motsats till Sverigedemokraternas föregivet “rasistiska” och “främlingsfientliga”. Kammarens majoritet har inte ens något begrepp om de värden och förhållningssätt som verkligen kan få begränsad samexistens mellan olika kulturer att fungera.

Invandringskritiken handlar inte om det Sverigedemokraterna beskylls för. Det är vänsterns och Alliansens politik som är fientlig – inte bara mot svenskar, utan i längden även mot invandrarna. Som alltid uppkommer frågan om i vilken utsträckning de svenska och invandrade riksdagspolitiker som försvarar den nuvarande politiken verkligen endast är de ignoranter de framstår som, och hur många som är medvetna om vilka intressen de egentligen tjänar och vilka de verkliga resultaten av deras arbete är? Utan tvekan finns båda kategorierna representerade.

Ser vi bortom den tillfälliga budgetfrågan framstår Billströms användning av EU-argumentet – liksom Reinfeldts – som nästan tragikomisk. Jag menar att Sverigedemokraterna borde arbeta för det sanna Europasamarbetet, ja bli det verkliga Europapartiet i Sverige. Men det innebär med nödvändighet att motverka och avveckla den nuvarande unionens Europafientliga politik och strukturer, och bygga upp en alternativ europeisk enhet. EG- och EU-anhängarnas huvudargument var att Sverige skulle vara med och påverka. Vår självständighet hotades inte, utan våra intressen befrämjades. Nu bekräftar de på det mest löjeväckande, ja provocerande övertydliga sätt riktigheten av motståndarnas argument.

EU bestämmer över Sverige. Skulle vi vilja självständigt utforma vår invandringspolitik så går det ej: den är fastlagd av EU. Vi måste underordna oss EU, till och med om det innebär ett slags masskolonisation och ersättande av det svenska folket och kulturen med andra folk och kulturer. Vad unionen i själva verket är, vilka dess syften är, och vilka som kontrollerar den, framstår i obarmhärtigt skarp belysning. Att Billström och Reinfeldt så oförblommerat kan göra EU-tvånget till ett huvudargument bevisar ju en gång för alla att de inte är i god tro ifråga om de allmänna argument de så länge framfört i Europafrågan. Det avslöjar också deras lika totala, cyniska okänslighet och respektlöshet för opinionen. Sverigedemokraterna vann till och med på Billströms argument i denna debatt.

Dock lyste tyvärr de större perspektiv på massinvandringsfenomenet som denna argumentation skulle ha kunnat aktualisera, de verkligt avgörande perspektiven, med sin frånvaro. Fenomenet har i stor utsträckning skapats av den globaliserade ekonomins multinationella – eller snarare trans- eller supranationella, och helst postnationella – huvudaktörer och intressenter, och de med dem samverkande, på samma supranationella plan verksamma anti-västliga ideologiskt drivna grupper och organisationer som sedan mycket lång tid kapat internationalismen. Den är deras projekt. Den handlar förvisso om lönedumpning. Men den handlar också om långt mer än detta. Det handlar om hela systemets utveckling och de konsekvenser det får för tredje världen.

Varför stödjer vänstern dessa intressen? Det vore en av många lämpliga frågor för Petzäll att ställa. Den skulle avslöja vad större delen av vänstern, i synnerhet men på intet sätt uteslutande efter marxismen, objektivt sett är. Den skulle visa på vilket sätt och i vilken utsträckning denna vänster idag är en integrerande del av den systemhelhet vars övriga delar är kapitalet, de största internationella organisationerna, lobbygrupperna och de stora mediakoncernerna, i vilken riktning denna helhet driver den internationella utvecklingen, och varför den gör det. Påträngande och central är, som riksdagsdebatten åtminstone till viss del visade, naturligtvis frågan om den roll just EU och dess institutioner kommit att inta i denna konstellation av krafter.

George Soros är bara det idag bäst kända exemplet (och det är beklagligt att uppmärksamheten ofta så ensidigt riktas mot honom) på hur megakapitalister stödjer den vänster – inte minst inom kulturen, och inklusive extremvänstern och kommunismen – som tjänar modernitetssystemets järnprocess av nedbrytning av kulturer, nationer, traditioner, identiteter, och självständiga ekonomier, och därmed underordning av folken under en ny, ständigt sig själv förstärkande, abstrakt universell, rationellt-administrativ, men också distinkt ideologisk regim. Exemplen är legio inte minst i Östeuropa, där inte bara den svenska vänstern utan i lika hög grad svenska kvarvarande nominellt konservativa inom M och KD okritiskt tjänar och stödjer de NGO:s genom vilka detta skeende till stor del befrämjas, och fördömer regeringarnas försök till försvar och motåtgärder mot det implicita och i stor utsträckning automatiskt fortverkande systemtvånget.

Massinvandringspolitiken är både en del av denna strävan från den yttersta maktens grupperingar i vår tid, och en blind, oreflekterad systemeffekt. Det är i dessa sammanhang som de oavlåtliga kampanjerna mot föregiven “rasism” och “främlingsfientlighet” o.s.v måste ses; de är rökridåer som döljer de verkliga anti-frihetliga, destruktiva syftena och funktionerna. Det är detta debatten från Sverigedemokraternas sida borde handla om. Det är vad frågan egentligen handlar om.

Det har avslöjats att det brittiska Labourpartiet uttryckligen tänker i termer av att befrämja massinvandringen för att nästan alla invandrare röstar på dem, och för att man därför tror sig genom dem kunna uppnå ett permanent maktinnehav. Detta har i själva verket de nämnda kapitalistiska intressena ingenting emot – och historien visar ju att det inte krävs någon Blair eller Brown eller Miliband för att de, och deras trögrörliga strukturer, ska stödja vänstern.

Men Labours är alltså bara ett av de destruktiva motiven för massinvandringspolitiken. De stora sammanhangen på detta område är sedan länge väl utforskade, kartlagda, dokumenterade. Här måste man förr eller senare, och snarare förr än senare, ta ställning. Och tar man inte ställning mot, kommer man aldrig på allvar kunna bidra till att stoppa den nivellerande, abstrakt homogeniserande globala utveckling den nya massinvandringen och ideologiska multikulturalismen är uttryck för. Man står s.a.s., för att använda den gamla vänsterns språk, på fel sida av barrikaderna.

Alternativet till denna radikalmodernistiska, supranationella och alltmer totalitära centralism är inte någon sluten, aggressiv nationalism, utan en modifierad, frihetlig och decentrerad inter-nationell och inter-kulturell politik och ekonomi. Först på basis av ett tillräckligt säkerställande av en sådan, och ett förnyat, historiskt förankrat politisk-filosofiskt tänkande, kan den typ av alternativ, human och högre kosmopolitisk politik som framtiden kräver åter börja växa fram. Det är en politik till vars teoretiska förståelse och delvis också förverkligande, inom ramen för en modernitet i vidare mening, reella ansatser fanns under 1800-talet, men som 1900-talet illa förvaltat och allvarligt förvrängt.