Är ett hållbart försvar för Israel möjligt i vad Pankaj Mishra kallar “världen efter Gaza”? Hur ser det i så fall ut? Finns det en svag punkt i den kritiska argumentationen och andra starka reaktionerna mot Israels oavlåtliga och nu genocidala aggression mot omvärlden från såväl judiska som ickejudiska antisionister idag? Israel berör alla i väst såtillvida som hela vår kultur är i så hög grad formad av de från denna del av världen härstammande religionen, och kräver därför alltid noggrann reflexion.
I den serie inlägg jag här inleder kommer jag hävda att grundproblemen till stor del ligger i själva den ursprungliga abrahamismen, som såtillvida med en vedantistisk ordlek skulle kunna kallas abrahmaismen; och att denna i den utsträckning så är fallet måste bli föremål för en omtolkning, som ett led i en – Israel överskridande – kulturell transformation och politisk konservativ-socialistisk revolution genom vilka allena inte bara dessa problem kan lösas, utan därmed även Israel försvaras.
Det låter mer dramatiskt än det är; i själva verket handlar det mest om ett upprepande av det ifrågasättande av aspekter av abrahamismen som länge varit ett huvudtema i mina texter. Men de aktuella, problematiska aspekterna har blivit långt mer prononcerade i och med Gaza, och därför mer akut nödvändiga att kritiskt behandla.
De viktigaste Israelkritikerna är naturligt nog de antisionistiska judarna, av vilka de flesta tillhör vänstern och Alon Mizrahi går längst: han tror inte att judendomen överhuvudtaget kommer kunna överleva Israel. Där finns den långa raden av länge kända och nya mindre kända namn, akademiska såväl som journalistiska och aktivistiska. Även i den mer radikala icke-judiska vänstern tillhör många den växande kategori som helt enkelt förnekar den apartheidistiska statsbildningens rätt att existera – på det sätt som sionister regelmässigt finner antisemitiskt och nästan tycks identifiera med ett förnekande av judars rätt att existera.
Det finns ju också inom ortodoxa eller ultraortodoxa grupper (haredim) sådana – och alls inte så få som de vanligen framställs, vare sig i Israel eller USA eller på annat håll – som anför religiösa skäl för sitt motstånd mot och sitt icke-accepterande av staten Israel och har gjort så redan från början, från sionismens uppkomst. Att genom mänskligt bemödande skapa en judisk stat är exempelvis enligt de många Satmarchassiderna en entydig heterodoxi; något sådant kan och får bara ske genom Messiae ankomst. Många haredim har alltid avvisat själva föreställningen om judarna som en nation i etnisk och politisk mening. Det var mot denna typ av ortodoxt motstånd som Abraham Isak Kook, Mizrachi-organisationen och andra grundare av den religiösa sionismen uppträdde – de för vilka sionismen tvärtom var en religiös plikt och ett uttryck för Guds vilja och ursprungliga plan, d.v.s. urabrahamismens hela innebörd, mening och syfte, det som skulle fullbordas genom Messiae ankomst och arkontiska världsherravälde. Det är denna allmänna riktning, alltifrån andra hälften av 1800-talet förenande den religiösa traditionen med den tidiga, liberala nationalismens inflytelser från Västeuropa och med moderniteten i allmänhet, som huvuddelen av de religiösa sionisterna i Israel, de s.k. datiim och masortiim, tillhör.
För vissa reformjudar strider sionismen mot den judiska upplysningsriktningen, haskala, och deras anda är såväl religiöst som politiskt liberal; från början såg de de nya nationalismen som ett hot mot deras av upplysningen och liberalismen möjliggjorda integration och assimilation i sina respektive länder. För andra blev i stället den socialistiska sionismen en acceptabel version, byggande på samma allmänna progressiva nationalism som var en del av andra nationers moderna historia.
Längre än de antisionistiska reformliberalerna gick den andra huvudtyp av organiserat motstånd som representerades av judiska marxistiska socialister och det gamla Yidisher Arbeter-Bund, som idag återuppväckts p.g.a. dess uppenbara förnyade relevans. Molly Crabapples nya bok Here Where We Live is Our Country: The Story of the Jewish Bund blev omedelbart en bestseller. 2021 kom Frank Wolffs Yiddish Revolutionaries in Migration: The Transnational History of the Jewish Labour Bund, och även rörelsens svenska gren har uppmärksammats av Håkan Blomqvist i hans Socialism på jiddisch: Judiska Arbeter Bund i Sverige, från 2020. Bund-studiet förmedlar en rik historisk erfarenhet av konsekvent antisionism utifrån ett rent sekulärt perspektiv. Den judiska identiteten var för Bund en integrerad men icke-assimilerad historisk, kulturell och språklig särart, distanserad från de reaktionära och förtryckande rabbinernas gamla tungmörka religiösa arv. Bundisterna kunde bara acceptera sina respektive ursprungligen östeuropeiska länder som hemländer, och försvarade konsekvent mångetnisk samexistens och gemenskap inom dem, under samtidig hänvisning till universalhumanistiska normer och värden.
Deras uppfattning av den judiska identiteten i rent kulturella termer, skilda från den religiösa traditionen, är i högsta grad intressant, men reser oundvikligen frågan om i vilken utsträckning en sådan åtskillnad verkligen är möjlig. För de flesta s.k. sekulära judarna i Israel, hilonim, tycks den kulturella identiteten åtminstone främst och i sina grundbeståndsdelar vara en starkt nedtonad och omtolkad version av den traditionellt religiösa.
Emellertid har det alltid funnits vad som ser ut som en åtminstone s.a.s. formellt rimlig logik i tanken på en judisk stat. Om alla – eller, mer exakt, många – andra folk har egna nationalstater, och har ervärvat sådana under modernitetens lopp och i synnerhet från 1800-talet, och om nationalstaten verkligen är så viktig, varför skulle då inte också judarna kunna ha en egen stat? Varför ska de vara ett av de folk som är utspridda över världen, i andra länder?
Det första man bör komma ihåg här att många ortodoxa alltså avvisar ett sådant likställande eftersom de förkastar judarna som överhuvudtaget utgörande en motsvarande nation, vilken den mer exakta innebörden av detta nu än ska anses vara. Till detta kommer, om man till skillnad från dessa accepterar judarna som en nation som andra, de överväganden som modernitetens allmänna, problematiska erfarenhet av nationalismen idag föranleder. Det är s.a.s. generellt naturligt att ånyo eller fortsättningsvis avvisa den när, som mycket av dagens erfarenhet av populistnationalismen visar, nationalstaten inte används för de legitimt etnisk-kulturella och antiglobalistisk-imperialistiska syften som – som åtminstone jag uppfattade det – tidigare framhölls, utan tvärtom på det sätt som motsvarar den vanliga högerns intressen, d.v.s. i hög grad just den kapitalistiska globalistimperialismens. De tidigare, gamla skälen för detta avvisande, alltmer uppenbart giltiga sedan nationalismens olika naturalistiska transformationer inleddes under 1800-talets senare del, har bara bekräftats. Man hoppas visserligen fortfarande att det högre, äkta och värdefulla i populistnationalismen kan räddas och tas tillvara. Men SD:s snabba och beslutsamma urspårning har i Sverige visat att den enda hållbara vägen för övervinnande av den trans- och supranationella kapitalmaktens antifrihetliga centralisering och dess samhälleliga och kulturella konsekvenser förblir den alternativa eller verkliga internationalism som socialismen representerar. Och inte bara har det internationella (inter-nationella) samarbetets nödvändighet i detta motstånd ytterligare accentuerats, utan det framstår som om uppmjukningen av nationella identiteter och nationsgränser har blivit ett problem endast på grund av den trans- och supranationella regimens härjningar, som är massmigrationens orsak; som att utan dem, och mot dem, den tvärtom kan bli en styrka.
Den judiska nationalismen är ju dock speciell just p.g.a. arten av den judiska religiösa identiteten, folkets centralitet som sådant i religionen. De rent sekulära, med samtida europeiska nationalister jämförbara eller s.a.s. identiska sionisterna, var knappast dominerande; redan den viktiga protosionistiska rörelsen Hovevei Sion, uppvisade den karaktäristiska blandningen av moderna västsekulära och traditionellt ortodoxa, och den i fortsättningen kontinuerliga blandningen och föreningen av deras övertygelser.
Men det var ju långtifrån någon majoritet av världens judar som tillräckligt entusiasmerades av sion-nationalismen för att lämna de respektive länder i vilka de ofta länge bott och till avgörande del identifierade sig med, och flytta till Palestina. I själva verket hade sionisterna svårt att få dit tillräckligt många, och har det fortfarande. Detta trots att de i sin strävan att övertyga dem fick stöd av mer och mindre antisemitiska nationalister, som ville bli av med dem och åmodade dem att flytta. De tyska nazisterna samarbetade, som Edwin Black och trotskisten Lenni Brenner tycks ha visat, med deras organisationer och bidrog med finansiering, i utbyte mot olika slags stöd – inklusive löften om militärt sådant mot britterna i Mellanöstern – under andra världskriget. En sionistisk riktning satte också stort hopp till Mussolini. Fastän det brittiska imperiet varit avgörande för förverkligandet av sionismens projekt överhuvudtaget, växte kritik mot det på grund av de begränsningar det insisterade på inom det lilla område som avgränsats som Palestina av Sykes-Picot. Bund bekämpade kompromisslöst det etnoreaktionära samarbetet mellan sionistiska och andra europeiska fascister.
Under 1800-talet hade de liberala reformjudarna talat sympatiskt om något slags kulturellt center i Palestina som kunde bli en förenande historisk gemenskapspunkt för alla judar varhelst de bodde. Men inte en självständig statsbildning; först senare kom många av dem att omfatta sin egen “sekulära” alternativ för en sådan. Sionisterna var ju i jämförelse med dem i mycket produkter av ett nytt samhällsklimat i Europa under senare delen av 1800-talet, när nationalismen ej längre var liberal utan blivit konservativ i en idémässigt till stora delar ny mening, och fortsatte utvecklas till det nya som vi benämner fascism.
Det var till stor del i överensstämmelse med detta hela klimat som sionisterna utvecklade sin version till den nya nationalismen, byggande på den egna gamla exoteriska nationalreligionen som självklar huvudsaklig identitetsdeterminant även när de, liksom Herzl ännu moderna sekulära européer, inte bokstavligen trodde på den. En sionistisk ideolog som författaren Maurice Samuel hade med sina etniska stereotyper arbetat hårt på att framställa judar som så djupt olika gentilerna att de omöjligen kunde naturligt leva tillsammans med dem och integreras i deras samhällen, trots att detta på många håll sedan mycket länge var ett faktum och såväl bland judarna som de andra folken uppfattades som normalt.
Efter kriget och fascismens nederlag kom trots allt detta i stället den stat som var på väg att bildas, och den stat som strax faktiskt bildades, att framstå som snarast socialistisk. Ideologerna i haskala-traditionen hade fortfarande också haft stort inflytande, och resultatet tycktes ligga i linje med det nya politiska och allmänideologiska klimat som snabbt blev dominerande i väst åtminstone tills kalla kriget kom igång – något som knappt hade skett 1948. Trumandoktrinen proklamerades just detta år, och året därpå grundades formellt NATO, även om dess förberedelse gick tillbaka till krigets tidiga skede. De kommunistiska motståndsrörelserna i flera länder åtnjöt högt anseende och Sovjetunionen beundrades. Israels grundande stöddes även av Stalin, vars födelsedag därför under några år offentligt firades där.
Under 50-talet förändrades denna bild visserligen snabbt, och det blev i stället en Tingstens antikommunistiskt anpassade liberala Israel – det som Lars Gustafsson när han själv konverterat till judendomen med vänlig ironi beskrev som “ett nytt Danmark” – som bland många blev den förhärskande uppfattningen av den nya statsbildningen. Ändå levde det socialistiska intrycket länge kvar. Den judiska religionen tycktes i många israelers ögon fortfarande bara eller åtminstone huvudsakligen ha varit det kulturarv, den historiskt identitetsskapande faktor som reformliberalernas gamla center skulle begränsa sig till att på visst sätt förvalta, utan att ta den på något primitivt bokstavligt allvar. I det allmänna kulturlivet kunde den nu, efter nazisterna, framställas som något slags källa till och garant för universell humanism.
Bundisternas fiende Ben-Gurion, som tillsammans med Weizmann och Jabotinsky stött östeuropeiska pogromisters hets för att få ut judar ur deras respektive länder, var nu verksam med sitt israeliska arbetarparti i den internationella socialdemokratiska rörelsen. Tillsammans utgjorde en rad författare, den allmänna samtida, huvudsakligen östeuropeiska kulturella dominans som pionjärernas bakgrund garanterade, och ett sådant uppmärksammat nytt särfenomen som kibbutzerna den reella grunden för uppfattningen av det moderna, avancerade och för många fortfarande socialistiska Israel. Det var en bild som inte saknade attraktion – inte heller för den allmänvästerländska nyvänster som så småningom arbetade sig fram och förbi den amerikanska och västeuropeiska antikommunismens högerfemtiotal och kom att ta över idéhegemonin på 60-talet.
Vad som nu sägs vara den verkliga expansionistiska och anti-arabsocialistiska innebörden av kortkrigen 1967 och 1973 var jag själv för liten för att då förstå. Men när Likud tog över makten 1977 gick det åtminstone att känna att något hade förändrats; det – sanningen motsvarande – intryck av gammal knarr-stel polsk fascist som Begin gav kunde inte förenas med något av det universalhumanistiskt progressiva man förknippade med Israel och de jämnåriga och nyvänsterister som åkte och plockade apelsiner. Varken det förhållandet att Carter lyckades atlanttvinga honom samman med Sadat eller Nobels redan alltmer bisarra fredspris räckte för att förändra det intrycket.
På nytt sätt började nu också det exoteriska abrahamo-ortodoxt nationalreligiösa tona fram som literalistiskt allvar. Man tänkte att gamla Ostjuden hela tiden kanske hade fylkats vid muren; många tycktes ha flyttats dit redan som förberedelse för det nya statsbygget. Eller man påmindes åtminstone om att delvis liknande tradjudar alltid i åtminstone någon liten mängd hade bott i Palestina. Och man upptäckte alltså även hur jabotinskianerna hade funnits kvar sedan nazisamarbetet och terrorhärjningarna på 30- och 40-talen. De israeliska s.k. nya historikerna hade dock ännu inte avslöjat arten och omfattningen av nakban. Man förstod ännu inte, som många nu gör, hur redan från början Israel var krigsaggressorn; hur de omgivande arabstaterna tycks ha intervenerat först efter att den etniska rensningen genomförts i en rad viktiga gamla städer som Akko, Tiberias och Safed.
Jan Olof Bengtsson 