Category: Language

“Delsanning” är ett begrepp jag ganska ofta använder, och således har ett visst bestämt behov av. Jag finner det märkligt att ordet inte förekommer i SAOL eller ens SAOB. Det måste innebära att andra inte ser samma användningsområden för det som jag. Därför vill jag kort förklara och försvara termen, sådan jag förstår den.

Jag föreslår att delsanning kan definieras, och användas, på två sätt:

1. Som något som är delvis sant, men också delvis falskt, något som till en del eller några delar är sant, men i andra falskt. I denna betydelse ligger termen nära “halvsanning”, vilket ju snarast betyder något som har ett inslag av sanning som dock närmast blir bedrägligt, orsakar accepterande av helheten som sann trots att den är falsk, eller som mer sann än den i verkligheten är. En delsanning i denna första mening kan också vara något som inte innehåller entydigt sanna och falska delar, utan där den samtidiga sanningen och falskheten i stället handlar om att detta något, som helhet, utan att uppdelas, är sant i ett avseende, en aspekt, ett perspektiv, på ett sätt o.s.v., och falskt i andra. Även här ligger betydelsen nära “halvsanning”. Delsanning i denna första mening är dock i ingetdera fallet identiskt med “halvsanning”, eftersom detta senare ord väl oftast har en pejorativ innebörd som delsanning med denna första definition enligt min mening inte behöver ha.

2. Som något som är sant, men som också är en del av en större helhet, som, som sådan, är falsk eller inte helt sann, då den innehåller en eller flera andra delar som är falska, och där detta förhållande mellan den sanna delen och den mer eller mindre falska helheten, det faktum att den sanna delen är en del av en sålunda beskaffad helhet, är så viktigt att det påverkar förståelsen och bedömningen av den sanna delen även som sådan. Så är normalt fallet när den sanna delen endast eller oftast förekommer som del av en specifik helhet och främst är känd som sådan.

För det begränsade semantiska syftet här behöver vi inte gå in på frågan om definitionen av sanning.

När termen i den första meningen utgör något som till en del är sant men till andra delar falskt, utgör detta något en helhet av det slag som, i den andra meningen, en delsanning är relaterad till, är en del av. D.v.s. den sanna delen i det som är en delsanning i den första meningen är då en delsanning i den andra meningen. Omvänt är den helhet som en delsanning i den andra meningen är en del av en delsanning i den första meningen.

En komplikation inträder kanske i fall av en ytterligare nivå av begreppslig över- och underordning, där en delsanning i den första meningen, alltså något som innehåller en sann del i en helhet som också innehåller en eller flera falska och därför som sådan är falsk, i sin tur på för dess egen förståelse och bedömning väsentligt sätt ingår som del i en större helhet som, som sådan, är falsk i samma mening, om än inte samma utsträckning, som denna delsanning. Denna större helhet är då förstås också en delsanning i denna mening, d.v.s. den första meningen, eftersom den även som en dess egna del innehåller sin dels sanna del, även om den större helheten, som innehållande ytterligare falskheter, är mindre sann än sin delsannings-del som helhet – vilken senare därför nu kanske i högre grad uppfattas som en delsanning i den andra meningen.

Själv använder jag ofta termen delsanning i den andra meningen, samtidigt som jag har intrycket att den normala eller vanligaste betydelsen – i vilken jag också använder termen – är den första. Någon vedertagen definition som bekräftar det sistnämnda tycks dock alltså inte finnas.

Att begreppet är viktigt och nödvändigt förefaller mig uppenbart, och likaså den dikotomisering jag här föreslår. Det är ofta helt nödvändigt att avskilja sanningar från vad jag här för enkelhetens skull kallat “falska helheter” som de är kända för att ingå i, d.v.s. att skilja delsanningar i den andra meningen från delsanningar i den första. Men det går noga taget inte ens att, som jag här för definitionens syfte gjort, beskriva en helhet som innehåller en eller flera sanna delar men också flera falska än sanna delar, som “som helhet falsk”, lika litet som en helhet som innehåller några falska men flera sanna delar kan beskrivas som sann som helhet. Den korrekta beskrivningen av sådana helheter är egentligen endast att de är delsanningar i den första meningen, eller “delfalskheter”. Ja, även oavsett proportionerna mellan sanna och falska delar är den helhet där båda förekommer en delsanning i den första meningen eller en delfalskhet i motsvarande mening, och måste, såvitt jag kan se, för många syften benämnas på just detta sätt.

Det enda som, såvitt jag kan se, återstår att säga om Elin Ersson – allt annat har sagts av Julia Caesar på hennes blogg (Samhällssabotage som ideologi), av Kent Ekeroth på Samhällsnytt (Elin Ersson försökte stoppa utvisning – av en 52-årig afghan dömd för misshandel), och av Ross Clark på The Spectator (How a Swedish student’s protest against forced deportation could backfire) – är att hon förberett sitt långa egenfilmade framträdande förbluffande illa.

Själva nyckelordet i hennes engelska plaidoyer för afghanen och för sig själv, ett ord som hon upprepar otaliga gånger, ger hon en felaktig grammatisk form. Det heter “deported”, inte “deportated”. En större språklig variation, en omväxling med, förslagsvis, “expelled”, skulle förstås också haft den goda effekten att minska felets frekvens och därmed högst påträngande karaktär.

Det här avslöjar väl, till skillnad från hennes aktions sakliga budskap, inte någon moraliskt problematisk omdömeslöshet hos Elin Ersson. Men det är ett kulturellt problem.

Elin Ersson lider troligen av den generande vanliga svenska åkomman att felaktigt tro sig tala fullgod engelska. Sverige är USA. Det är bara att pladdra på, i alla sammanhang. Ingen har varnat henne. Inte bara hennes kurskamrater utan även hennes lärare på socionomutbildningen tycker att hon talar utmärkt engelska.

I de flesta vardagliga situationer skapar det väl inga större problem. Men ska man genomföra spektakulära manifestationer av det slag Elin Ersson gav sig på, med den mediala spridning hon sökte och fick, borde det väl rimligen kräva bättre förberedelse, och väl helst också med åtminstone något litet mått av ödmjukhet och självkritik när det gäller den egna förmågan.

Det behövs folk som börjar säga ifrån, även på detta underordnade område.

Man kunde kanske tänka sig att SvD:s kultursidas läsare vet vad en recension är. Men det är onekligen stora förändringar i medialandskapet, teknologin gör mediakonsumtionen (i detta fall vad som tidigare snarare kallades tidningsläsandet) till något annat än vad den tidigare var, och många läsare av enskilda artiklar i tidningarnas nätupplagor, artiklar som delas i sociala media eller länkas till i andra på nätet lästa artiklar, är exempelvis inte medvetna om att det är just respektive tidnings kulturavdelning de befinner sig på – eller ens på respektive tidning. Och tidningarna vet mindre om vilka deras läsare är.

Måhända är det faktiskt också så att en stor del av läsarna inte längre kan anses veta vad en recension är. Att så är fallet tycks hursomhelst vara SvD:s övertygelse. Under en längre tid har jag konstaterat att man känt sig föranledd att lägga in en liten ruta i varje recension (som också uttryckligen rubriceras som sådan) med texten “En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk”.

Om det kanske är litet märkligt att en institution som SvD, som publicerat recensioner i snart 150 år, anser sig behöva förklara vad en recension är, blir det avgjort märkligt när definitionen är ofullständig till den grad att den helt enkelt blir felaktig. Under sin långa historia torde väl SvD har publicerat lika många recensioner av facklitteratur, d.v.s. verk som inte är konstnärliga.

Särskilt märkligt blir det när det lilla rutan med den felaktiga förklaringen undantagslöst dyker upp också i just recensioner av icke-konstnärliga verk. Till exempel finner vi den idag i recensionen av Lars Leijonborgs memoarer. Vi har knappast att göra med någon generaliserad förvirring orsakad av Warhol-inspirerade estetiska teoretiker bland kulturskribenterna som förklarat att någon författare gjort legitima anspråk på att vad som synes vara ett facklitterärt verk i själva verket är ett litterärt konstverk. Inte heller handlar det om någon sådan förvirring orsakad av blandgenrer i gränslandet mellan vetenskap och fiktion. Eller om en djup insikt i det estetiskt selektiva och gestaltande momentet i historieskrivningen och biografin. Nej, hur man än vrider och vänder på det kan Leijonborgs memoarer knappast accepteras som ett konstnärligt verk – inte ens om de faktiskt innehåller fiktion.

SvD måste ju ha fått många påpekanden från läsarna av detta fel. Varför rättar man det inte? Rutan har som sagts setts under en lång tid. Är det så att man inte förstår vad som är fel? Eller kan det verkligen vara så att ingen försökt påpeka det?

Det här säger något om den publicistiska kulturens nedgång. Vi har att göra med ett fel av en typ man tidigare bara fann i ännu ej särskilt utvecklade, mer eller mindre “alternativa”, rena amatörpublikationer. Men idag är de stora, gamla, etablerade medierna i allmänt formellt, språkligt och förstås även i s.a.s. begreppsligt avseende sedan länge på väg att sjunka ned till samma nivå som dessa.

Förklaringen är förstås en mer allmän kulturell nedgång. Utbildningsväsendet producerar inte längre tillräckligt många som förmår upprätthålla den tidigare nivån, och i synnerhet inte journalister. Och mediahusen väljer att inte längre prioritera upprätthållandet av denna nivå. Man föredrar att spara på detta område, i förlitande på att den allmänna nivåsänkningen gör att läsarna ändå inte märker något. Eller så är det redan så illa att redaktörerna och ägarna inte ens själva är medvetna om kvalitetsförsämringen.

Samtidigt har de största alternativmedia, ännu helt utan de gamla mediernas ekonomiska resurser, och utan vad man tidigare antog var deras åtminstone i någon mån fortlevande långa traditioner av redaktionellt hantverkskunnande, börjat höja sig till deras normalnivå av professionalism. Allt detta är sannerligen signifikativt.

De första gångerna jag såg det trodde jag att det bara var ett skrivfel: “i stort sätt”, med “ä”. Men när jag upptäckte att det blev vanligare och vanligare, blev jag tvungen att börja misstänka att uttryckets betydelse faktiskt numera missförstods. Att det uppfattades som handlande inte om att se något i stort, utan om ett särskilt “sätt”, ett “stort” sådant – trots att denna, som det föreföll, ofta faktiskt tänkta betydelse var mycket dunkel och alltid oförenlig med de meningar i vilka uttrycket ingick. Naturligtvis kunde det i viss mån fortfarande förklaras som ett skrivfel, en stavning föranledd av att för många ingen skillnad i uttal mellan “sett” och “sätt” föreligger.

Kanske har detta fel alltid gjorts i samma utsträckning, kanske är det bara så att vår tids omfattande skrivande, i sociala media, av personer som tidigare inte skrev, helt enkelt gör att missuppfattningens vanlighet för första gången avslöjas.

Men när jag läste en hel bok av en känd filosof, utgiven på ett Svenska Akademien närstående förlag, i vilken det genomgående och på många ställen stod “i stort sätt” i stället för “i stort sett”, tyckte jag att denna förklaring inte längre riktigt räckte till. Det föreföll mig som om åtminstone i ett fall som detta författaren verkligen trodde att det hette, och att det på något sätt betydde, “i stort sätt”. Vilket i sin tur var anmärkningsvärt i beaktande av både författaren och förlaget. Lika anmärkningsvärt var att det senare hade använt en – ovanligt nog – namngiven korrekturläsare, d.v.s. en granskare som, åtminstone i detta sammanhang, måste förväntas ha varit, eller ansetts ha varit, en professionell allmän språkkännare.

Att detta fel kan förekomma i sådan utsträckning i ett sådant sammanhang, säger mycket om dess allvarlighetsgrad. Jag vill tillägga att det inte alls är uteslutet att det var korrekturläsaren som själv infört felet, som genom sin egen felaktiga uppfattning om uttryckets stavning och betydelse helt enkelt ändrat i filosofens manuskript. Tvärtom framstår det för mig som den sannolika förklaringen. Den lärda filosof det här var fråga om gör knappast sådana fel. Att jag finner denna förklaring rimligast beror också på att jag själv har blivit utsatt för sådant.

En förnumstig assistent på ett stort och respekterat amerikanskt universitetsförlag tog sig en gång före att, i en artikel till en tidskrift de utgav, efter att jag godkänt vad de hävdade var de s.k. “final proofs”, ändra ett två gånger förekommande latinskt uttryck så att det blev grammatiskt felaktigt. Det blev förstås en chock när jag fick mina exemplar av tidskriftsnumret med min artikel. Bilden av den okunniga assistenten som på eget bevåg, utifrån ren subjektiv impressionism och dumhet, utan de mest elementära kunskaper i latin, ändrade i min text var och förblir utomordentligt löjlig. Men samtidigt var ju det hela ofantligt generande för mig, författaren. Jag är medveten om att alla fel inte kan undvikas; den mänskliga faktorn gör det omöjligt, inte minst i längre, svåra texter. Men det här var något helt annat och för mig nytt.

Problem med redaktörer som inte förstod mina formuleringar och publicerade försämrade versioner av mina texter hade jag redan tidigare haft. Och förhållanden av detta slag hade också redan ofta fått mig att tvivla om meningsfullheten av att ägna sig åt humaniora i dagens akademi. Men efter denna sant extrema händelse tappade jag faktiskt mycket av lusten att fortsätta med det. Varför skulle man göra det när även första klassens institutioner som är ägnade att tjäna och befrämja arbetet har så låg kompetensnivå att de tvärtom aktivt förstör det genom att införa egna grova fel? När de stjälper mer än hjälper? Bättre i så fall att verka för en grundlig rekonstruktion av skolan i västerlandet, för återetableringen av ett verkligt klassiskt lärdomsgymnasium. På så sätt kunde man åtminstone skapa en möjlighet för en genuin humanistisk kultur och vetenskap i framtiden. Skolan ger idag i bästa fall viss förberedelse för högre naturvetenskaplig och teknisk utbildning. Men den lägger ingen som helst grund för högre humanistiska studier. Därför förfaller vår kultur.

Hursomhelst skulle det, insåg jag, fortsättningsvis komma att krävas långt större övervakning av alla redaktioners och förlags handhavande av mina texter, och kräva massor av tidskrävande extraarbete.

I stället för “varse”, “att bli varse” någonting, har, tycks det, “varse om” blivit vanligt. Det är oklart varför. Jag var tills för något år sedan omedveten om att detta tillagda “om” överhuvudtaget användes och betraktades som korrekt. Som jag förstått det är det tillräckligt, och har det varit det normala, att säga att man “blir varse” någonting, utan “om”.

Är inte “om”-tillägget problematiskt i ljuset av sammansättningarna “varsebli” och “varseblivning”? De synes förutsätta att “varse” används ensamt, utan “om”. Använder man “varse” med “om”, borde man väl, om man vill vara konsekvent, säga “varseombli” och “varseomblivning”, eller åtminstone “varsebli om” och “varseblivning om”. Dessa varianter har jag dock inte hört.

Å andra sidan tycks “om:et” naturligt i svenskan. Jag skrev exempelvis ovan att jag “tills för något år sedan var omedveten om att” detta “om” nu betraktades som korrekt. I de större europeiska språkens användning av sina motsvarigheter till “medveten” och “omedveten” är det inte nödvändigt: där räcker det med “medveten att”. Åtminstone såtillvida som “varse” är ett ord som – liksom det äldre och väl sällan använda “var” – ligger mycket nära “medveten”, framstår det som naturligt att säga “varse om” och “varse om att” på svenska.

En ny och allt vanligare språklig formlöshet är “rendera i”. Den har med all sannolikhet uppkommit genom påverkan från “resultera i”, men är till skillnad från denna senare sammanställning med en preposition felaktig av såväl aktuellt semantiska som etymologiska skäl. “Rendera”, som betyder samma sak som “resultera i”, eller “ge” (som resultat), kommer direkt från franskans “rendre”, att ge eller återge, som i sin tur sägs härröra från en folklig-latinsk ombildning av “reddere” till “rendere”, med liknande betydelse. Ordet finns även i engelsk form “render”, med något vidare betydelse. Såväl på latin som på franska, engelska och svenska är det ett transitivt verb som inte kan göras om till ett prepositionsverb, och inte behöver det för att ha ett objekt. Något renderar något annat, och det gör det direkt, utan tillägg av “i”.

Inte minst nationalister har ofta anledning att använda ordet “chauvinism”, i syfte – hoppas man – att markera att de inte accepterar det fenomen ordet betecknar. På grund av nationalisters ökade närvaro i debatten, inte minst i poddar och annan hörbar form på internätet, och deras motståndares därmed likaledes mer framträdande kritik, enligt vilken fenomenet inte undviks, kan nog användningen sägas ha ökat. Därmed blir det vanliga felaktiga svenska uttalet mer störande, och det finns större anledning för språkvården att påpeka det.

“Chauvinism” uttalas ofta fel på liknande sätt som “defaitism“, om än, möjligen p.g.a. likheten med “chaufför”, där jag har en känsla av att det korrekta uttalet ofta på något sätt dröjer kvar, och eftersom “au” naturligt uttalas “rätt” på engelska, inte med samma nästan undantagslösa regelmässighet. SAOL anger pedagogiskt uttalet som “sjåvinism'”; “sjaovinism” är fel.

Det skadar inte att känna till etymologin. Chauvinism är, skrev Ugglan i början av 1900-talet, “ett tämligen nytt ord, hvarmed fransmännen ursprungligen betecknade en blind beundran för Napoleon I och det första kejsardömets ‘gloire’. Därefter blef det en benämning på den öfverdrifna franska nationalkänsla, den själfbeundran och det svärmeri för den krigiska äran, hvilka en tid under det andra kejsardömet voro Napoleon III:s förnämsta stöd. Slutligen har det öfvergått till betydelsen af ensidig, skrytsam och utmanande patriotism i allmänhet. Ordet chauvinist (fr. chauvin) lär ursprungligen varit ett öknamn, erinrande om en soldat Nicolas Chauvin från Rochefort, hvilken på sin ålderdom med så naiv skrytsamhet berättade minnen från revolutionskrigen och så öfverdrifvet uttryckte sin beundran för Napoleon, att hans namn blef en populär benämning på andra hans gelikar, hvarefter teatern upptog typen och ytterligare bidrog att popularisera den (först lär typen under detta namn förekommit i bröderna Cogniards 1831 uppförda vådevill ‘La cocarde tricolore’).”

Man noterar den pedagogiskt försvenskade stavningen av “vaudeville”.

Förlaget Arktos har startat en insamling för att kunna översätta till engelska Alain de Benoists tidiga, massiva kritiska översiktsverk Vu de droite: Anthologie critique des idées contemporaines från 1977. Det är utmärkt, detta är ett både historiskt betydelsefullt och alltfort aktuellt verk, alldeles oaktat vilka invändningar man kan ha mot delar av författarens produktion. Det var den första bok av de Benoist jag tittade på, någon gång på 80-talet, och det är kanske också fortfarande hans mest kända – inte minst för att den vann ett av Franska Akademiens stora priser, Prix de l’Essai, året därpå, 1978.

Dock verkar arbetet med den engelska utgåvan redan ha framskridit ganska långt. Man återger nämligen redan en bild på vad som ser ut att vara en redan färdig “Volume I”, med omslag med bild och den tryckta titeln View from the Right. (Det förklaras att den engelska utgåvan ska uppdelas i inte mindre än tre volymer.) Denna titel nämns också i den ledsagande texten: “It’s time to translate the book that is widely considered to be Alain de Benoist’s magnum opus – Vu de droite, or View from the Right.” Någon översättning av undertiteln anges inte, och syns inte på bilden.

Eftersom de Benoist själv skriver på den av personerna bakom Arktos ävenledes drivna sidan Right On, måste man anta att han själv är involverad i det nya förtjänstfulla översättningsprojektet, och därmed har accepterat den av allt att döma redan fastställda engelska titeln.

Vissa kommer kanske ändå reagera mot att den inte motsvarar det franska originalets, som alltså har “vu” och inte “vue”. Presentationens omedelbara juxtaposition av den engelska och den franska titeln ser litet märklig ut. Det hade väl inte varit omöjligt att använda titeln Viewed from the Right, eller hellre, Seen from the Right? Även på franska är väl Vu de droite litet originellt? Författaren måste ha haft en särskild tanke med just denna titel, som motiverade dess ovanlighet. Det måste ha varit viktigt för honom att betona det i boken behandlade sedda som just sett (från höger), inte synen (från höger) som sådan.

Och då kunde man, hur subtil på gränsen till det meningslösa vissa kanske än skulle invända att skillnaden är, tycka att det borde ha uppfattats som viktigt med den fullt möjliga exakta engelska översättningen, som såvitt jag kan se knappast vore vare sig mer eller mindre uppseendeväckande än det franska originalet. Kanske kommer något litet förord att förklara varför de Benoist valde, eller godkände, den förändring som “view” innebär? Frågor av detta slag är inte helt oviktiga när det gäller verk av denna betydelse.

En ny försvenskning av latin

En latinsk form som vi i större utsträckning än andra språk bevarat oförändrad i svenskan är den neutrala substantivändelsen “-ium” (och väl också bara “-um”). Den har dock de senaste åren börjat genomgå en spontan förändring i språkbruket, som Språkrådet fördömde 2002:

“Seminarie, som man ibland hör folk säga, är inte en korrekt form i svenskan. I stället bör man skriva (ett) seminarium. Vad som är lite speciellt med detta ord är att det i bestämd from singular heter seminariet och i obestämd form plural seminarier, d.v.s. former där -um tas bort innan ändelserna -et respektive -er läggs till. Även som förled i sammansättningar används en form utan slut-um, seminariedeltagare.

På samma sätt hanteras de flesta av orden på -ium: akvarium, auditorium, gymnasium, medium, solarium, symposium, terrarium. Dessa ord med t-genus skall inte blandas ihop med de ord med n-genus av typen radie, serie, studie som redan i sin grundform slutar på -ie och får -r som pluraländelse: radier, serier, studier.” (Veckans språkråd, v. 25, 2002)

SvD:s språkbloggerska Ylva Byrman håller emellertid tio år senare (25/5 2012) inte med om detta och tror att “-ie”-formerna – “inom något decennie eller så” – kommer vara accepterade och införda i SAOL. Hon anför som tyngsta argument att den danska Retskrivningsordbogen kommer att införa båda formerna, “-ium” och “-ie”, som korrekta (och detta skulle ske redan i 2012 års upplaga).

Jag tror att hon mycket väl kan ha rätt. Det finns i sig ingenting konstigt med försvenskandet av “-ium”-formerna. Motsvarande anpassningar förekommer som sagt i de flesta stora europeiska språken (jfr tyskans “Seminar”, engelskans “seminar” och “seminary”, franskans “séminaire”, och italienskans och spanskans “seminario”), även om de inte är generella och vissa ord behåller den latinska formen. Anpassningarna är där verkligen heller inga nyheter.

En intressant fråga är vilka orsakerna till förändringarna/anpassningarna är. Den pågående svenska förändringen är utan tvekan ett resultat av att latinet i allmänhet fortsätter försvinna bortom det samtida svenska språkmedvetandets horisont. Tidigare har latinska former inte känts helt främmande, även de som inte läst latin i skolan och inte behärskar deras betydelse och grammatiska funktion har kunnat använda dem. Idag orkar det folkliga örat inte längre med “-ium”, det känns konstigt och passar inte in. Språkrådet antyder själv en specifik anledning till det, och Byrman förtydligar: “Att språkbrukare…utifrån ordformer som seminarier och seminarieuppgift skapar singularformen seminarie, tycker jag är ett rätt rationellt beteende.”

Men det är inte självklart att alla anpassningar av latinska former generellt gått till på detta sätt i de europeiska språken. Ibland har “folkspråken” i själva verket starka inslag av lärd konstruktion: när de började utvecklades under medeltiden var det ofta, har jag ett intryck av, mycket kvalificerade språkbrukare, i högsta grad lärda personer med full behärskning av medeltidslatinet, som själva genom en process av medveten reflektion utformade och lanserade “folkspråkliga” varianter av latinska ord. Och på sina håll har denna process fortsatt in i modern tid, inte minst väl vid fastställandet av det italienska riksspråket under 18- och 1900-talet. Men naturligtvis kan inte heller detta gälla generellt. De romanska språken förekom i långt fler och mindre enhetliga former än idag, och primärt måste väl deras utveckling ha varit ett spontant folkligt skeende; i de icke-romanska språken var ju anpassningen av latinska ord än mer naturlig.

Även om danskarna och Byrman har rätt i att “-ie”-formerna kommer accepteras, återstår enligt min mening en del att säga om detta. Den normativa frågan, och diskussionen, om det “korrekta”, om riktigt och felaktigt språkbruk, kvarstår ju alltid, trots dess principiella historiska relativitet i det stora perspektivet, som helt nödvändig.

Byrman skriver att hon “har personligen inget principiellt att invända mot former som ett seminarie. I bruket smälter de in tämligen oproblematiskt, och de kan inte missförstås. Den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord.” Fastän jag alltså inte ser den aktuella svenska anpassningen som kontroversiell i ett jämförande europeiskt språkperspektiv, och även håller med om Byrmans argument här, finns det andra delar av hennes argumentation som jag tycker är otillräckliga.

Hon går nämligen vidare till att hävda att det är rationellt att språkbrukare skapar singularformen “seminarie” utifrån “seminarier” och “seminarieuppgift” eftersom “serier och arkivarier har singularformerna serie och arkivarie“. Det känns som en onödig motivering: det framstår som fullt tillräckligt att språkanvändarna skapar “seminarie” utifrån “seminarier” och “seminarieuppgift”, även om det kanske visar att “-ie” i största allmänhet är en naturlig försvenskning. Att “serier” och “arkivarier” har singularformerna “serie” och “arkivarie” är mindre relevant än den enkla härledningen av “seminarie” från detta ords egna pluralform och sammansatta former. Men om det förra nu ska anföras som motivering förefaller den mig också otillräcklig.

Byrman är själv åtminstone delvis medveten om varför: “Man kan invända att ord på -ie tidigare alltid varit en-ord… Det heter ju en arkivarie, men vi säger inte en seminarie.” Men detta beror ju i sin tur på att de helt enkelt inte är eller var “-ium”-ord. “Serie” kommer av latinets “series”, som antagligen använts i denna form i svenskan i äldre tider, och den latinska formen “arkivarius” användes definitivt i svenskan, och så sent som i början av 1900-talet, innan den ombildades till “arkivarie”. Dessa ord – och det finns många fler – är således, med den nuvarande svenska genusindelningen, utrum, under det att de ord vars förändring Byrman diskuterar ju alla är neutrum och har en typisk latinsk neutrum-ändelse. (Att Språkrådet här talar om “n-genus” och “t-genus”, och Byrman om “en-ord”, beror kanske på språkvetarnas otillräckliga pedagogik i lanseringen av den nya indelningens terminologi?) Vore det faktum att orden “serie” och “arkivarie” har pluralformerna “serier” och “arkivarier” det enda argumentet för att vi ska acceptera “seminarie” o.s.v., skulle jag inte tycka att förändringen var försvarbar.

Så menar nu inte Byrman. Men hon tycks inte fästa någon avgörande vikt vid genus-skillnaden, utan anför i stället vad som kan beskrivas som ytterligare ett argument i samma riktning. Det neutrala ordet “premium” har redan, påstår  hon, fått en svensk parallellform: “premie”, liksom “studium” fått parallellformen “studie”. Dessa ord är “en-ord”, d.v.s. utrum, vilket får Byrman att spekulera “om även ord som kompendie och stipendie på sikt kan komma att bli en-ord”: “I en studie av Språkbankens bloggkorpusar fick jag noll träffar på inventarium och 23 träffar på (en) inventarie. Den senare formen verkar alltså tränga ut den förra, åtminstone i gemene mans språkbruk. Men SAOL har än så länge endast med uppslagsordet inventarium.”

Byrmans position blir härigenom knappast starkare. “Premie” och “studie” är knappast “parallellformer” av “premium” och “studium”, utan former som används p.g.a. en annan betydelse. Formerna är m.a.o. inte “parallella”. Ett “premium” är ett mer abstrakt fenomen, en “premie” en konkret manifestation av detta fenomen, på samma sätt som “studium” är något mer abstrakt och en “studie” ett konkret föreliggande resultat av ett studium, exempelvis i form av en bok eller artikel. Orden betyder helt enkelt inte samma sak, på det sätt det uteslutande är fråga om när det gäller de förändrade neutrala ord som diskussionen gäller. Ett “seminarie” är inte en konkret manifestation av ett “seminarium”, ett “imperie” inte av ett “imperium”, ett “stadie” inte av ett “stadium”, ett “kriterie” inte av ett “kriterium”, o.s.v. Med det förra menas exakt detsamma som med det förra.

Och samma sak gäller “inventarium” och “inventarie”. Den sedan alltid helt övervägande användningen av “inventarium” är som beteckning för en förteckning över, företrädesvis, lösöre och värdeföremål, under det att den skilda formen “inventarie” kommit att brukas för att beteckna ett enskilt sådant föremål. Det är högst oklart för mig om formen “inventarie” verkligen i gemene mans språkbruk håller på att tränga ut “inventarium” som beteckning för en förteckning över lösöre.

Det enda ord jag kan komma på som man kanske skulle kunna tänka sig vore ett bra exempel är “bakterie”. Det har nämligen på engelska den latinska neutrumformen “bacterium”. Problemet är, såvitt jag kan se, att det är oklart om det förekommit i latin, ens i en betydelse motsvarande den grekiska (βακτήριον, diminutiv av βακτηρία, stav, käpp) eller någon annan från dagens skild. Wessén säger nämligen att ordet i nutida betydelse först användes av den tyske naturforskaren C. G. Ehrenberg 1828. Även om ordet i tyskan liksom i svenskan synbarligen alltid slutat på “-ie” (och i tyskan, franskan och spanskan är det femininum, under det italienskan givit det en maskulin form) är det i och för sig inte omöjligt att det från Ehrenberg upptogs i det lärda nylatinet så sent som under första hälften av 1800-talet, eller att Ehrenberg själv introducerade det på latin, och att detta bidrog till att den engelska formen blev latinsk. Men det är knappast sannolikt att han upptog ordet från ett existerande latinskt språkbruk. Det troliga är väl att han upptog det i tyskan direkt från grekiskan, såsom skedde i nyskapelsen av många medicinska termer i tyskan och andra europeiska språk. För att ta ställning till detta (enda?) möjligen hållbara exempel som ett argument för den förändring i det svenska språkbruket som vi här diskuterar måste man därför bedöma vilken betydelse som ska tillmätas det faktum att ordet ytterst härstammar från ett grekiskt ord i neutrum.

Sedan kan det förstås hända att språkbrukarna, om den pågående förändringen fortsätter och blir bestående, kommer börja betrakta de nya formerna som utrum i stället för neutrum. Men de exempel på “-ie”-ord som redan är utrum som Byrman anför talar inte i sig för den generella formförändringen av de hittills neutrala “-ium”-orden. Såtillvida håller jag med Språkrådet gentemot henne: de senare orden “skall inte blandas ihop med de ord med n-genus av typen radie, serie, studie“, även om de djupare skälen för detta skiljer sig mellan dessa svenska utrum-exempel på ett sätt som även Språknämnden förbigår. “Radie” och “serie” är redan i sina latinska former utrum (“radius” är maskulinum, “series” femininum), och “studie” är som sagt semantiskt skilt från “studium”.

Om man vill försvara förändringen är det, föreslår jag, mycket bättre att bara hävda att “-ie”-formen i största allmänhet är den naturliga formen för det gemena svenska språkörat, och att den redan visat sig vara det i fallet med vissa latinska utrum-ord och enstaka neutrum-ord för vilka en alternativ form krävts p.g.a. en vanlig andra betydelse. Men Byrmans ytterligare argument (jag kallar dem så för enkelhetens skull, men jag vill inte ge intrycket att hon insisterar på vikten av förändringen; hon anför bara ett antal fakta som hon uppfattar som talande för den, och ger sin prognos enligt vilken förändringens allmänna genomslag och officiella godtagande är sannolika inom kort tid) talar snarare mot förändringen än för den. De gör det genom att i verkligheten indirekt avslöja orsakerna till att de nya “-ie”-formerna fortfarande låter fel i många svenskars öron. Jag har här försökt tydliggöra dessa orsaker.

Även om inte heller jag personligen har något principiellt att invända mot “-ie”-formerna, och håller med Byrmans helt allmänna formuleringar om att dessa smälter in tämligen oproblematiskt i språkbruket, att de inte kan missförstås, och att den normala principen i svenskan är att försvenska och försöka böja i analogi med liknande ord, är jag därför inte benägen att gentemot Språkrådet försvara förändringen på det sätt hon kan sägas göra.

Om jag skulle skrivit en vanlig, trevlig kulturartikel eller språkspalt, eller en artikel för en till allmänheten riktad språktidskrift, skulle jag här med en rad intressanta exempel illustrerat hur svenskan i mindre utsträckning än andra europeiska språk anpassat latinska ord och namn. Här kan jag, hoppas jag, ta mig friheten att hoppa över detta och med tråkig, specialiserad begränsning enbart ställa frågan varför detta förhåller sig så. Vad säger språkvetarna om anledningen till denna frånvaro av försvenskning?

Jag kan tänka mig två förklaringar, men ingen av dem känns självklart riktig, och det finns säkert fler och bättre. Den första är att de latinska formerna i ovanlig grad känts kongeniala för det svenska örat, förenliga med det svenska språket i övrigt, och därför inte i behov av någon anpassning. Det är en förklaring som i sin tur ger upphov till nya frågor – både om svenskan och om de övriga europeiska språken, inte minst dem som direkt utvecklats ur latinet men som ändå anpassar de latinska orden och namnen (eller väl huvudsakligen namnen: de flesta latinska orden har väl i dessa fall redan fått distinkta folkspråkliga former).

Den andra förklaringen är att de latinska orden och namnen i Sverige historiskt huvudsakligen använts av personer som studerat latin i skolan, och för vilka de därför inte utgör något okänt, främmande element som behöver omformas i svenskan, under det att i övriga Europa även delar av befolkningen som inte läst latin i skolan av olika anledningar i större utsträckning måst använda de latinska orden och namnen, och en anpassning därför blivit naturlig. Även denna förklaring ger upphov till nya frågor, av mer allmänt kulturhistoriskt slag.