17th International Conference on Persons förra året.
Burgos och Auxier i Berlin
Category: Philosophy
Ryn i SvD: Presidentmaktens stärkande igen
Claes Ryn återvänder till SvD med en viktig artikel om presidentmaktens ickekonstitutionella utvidgning och stärkande i USA, med rubriken ‘Var försiktig med vad du önskar’. Den motsvarar en annan, nyligen publicerad i The Hill (jag tror ursprungliga rubriken där var ‘Be careful what you wish for, liberals – you might just get Donald Trump’, d.v.s. lik SvD:s).
Ryn upprepar en huvudtes i sin första i USA publicerade bok, Democracy and the Ethical Life (1978). Ryn utgår från att den starka presidentmakten bärs fram av liberaler, vänstern och allmänt “progressiva” krafter, medan instanserna i det konstitutionella systemts checks and balances är en “konservativ” kraft i betydelsen representerande den högre etiska orienteringen.
Som jag påpekade redan under Trumps första presidentperiod uppkommer emellertid frågan hur situationen ska förstås när förhållandet är det omvända: när kongressen och högsta domstolen, och hela det politiska etablissemanget, domineras av i problematisk mening liberala krafter, inklusive neokonservativa, och det i stället på åtminstone vissa centrala områden är den starka presidentmaktens företrädare som, oaktat sin formella radikalism, i substans står för de modererande, mer konservativa värderingarna.
Vår tids populistnationalism gör frågan aktuell på ett sätt den inte var på 1970-talet – väl dock med visst undantag för Nixon, som Ryn nämner men inte i detta perspektiv. Det allmänna och äldre fenomenet bonapartismen kunde förtjäna att beröras mer i detta sammanhang, som del av Revolutionens paradigmatiska historiska utvecklingskurva, och med dess dubbla politiska innebörd och potential.
Tilläggas kan förstås även, som jag också diskuterat i några av mina texter om Ryns tänkande, att kravet på Konstitution ju en gång var den liberala Revolutionens stora fältrop, mot den absoluta furstemakten. Ryns konservatism, som bygger på en viss filosofisk uttolkning av den konstitutionella andan snarare än den exakta formuleringen av en bestämd existerande konstitution, är primärt en “sann liberalism” i Babbitts mening.
Konfucius’ analekter
Trevlig film (om det kallas så) från CGTN, i deras serie ‘China in the Classics’:
Literature and the American College
Nyutgåva av Babbitts första bok, publicerad av Claes Ryns National Humanities Insitute 1986, med inledning av Russell Kirk:
Irving Babbitt: Literature and the American College
Babbitts verk “will”, enligt Ryn, “always stand as a monument to American intellectual culture at its finest”.
Jag har tidigare publicerat ett av kapitlen, What Is Humanism?, uppdelat i fyra delar, och med en inledning där jag diskuterar varför denna fråga är viktig, och varför även just Babbitts svar är viktigt.
Irving Babbitt: What Is Humanism? 1
Irving Babbitt: What Is Humanism? 2
Panteismstriden
Dylan Shaul introducerar den tyska s.k. panteismstriden i tre presentationer på den av Holm rekommenderade kanalen Seekers of Unity.
Del 1: Spinoza, Lessing, Jacobi, Mendelssohn
Del 2: Kant
Del 3: Hegel
Striden är central i min historiska argumentation rörande personalismens ursprung och tidiga utveckling, och man vill ibland ropa “stopp” och tillfoga kommentarer av olika slag, inte minst ifråga om den moderna panteismens mer fullständiga innebörd och förstås just personalismens framväxt, Jacobis fullständiga filosofi, och den sene (eller mellerste och sene) Schelling.
Spinozismen är en typ av brytning med den allmänabrahamitiska exoterismen och dess ortodoxa teologiska utläggning, och som sådan sofiskt partiellt giltig, men den uppvisar distinkt moderna särdrag som skiljer den från den platonska traditionen, och som blir än tydligare om man betraktar Hegels profanhumanistiskt-immanistiska system (delvis baserat, förutom på det exokristna generalmörkret ifråga om Skapelsen, Människan och Historien, på särutvecklingar inom den specifikt västerländska esoterismen enligt vilka Gud själv verkligar sig i Historien) som slutresultat av panteismstriden och lösning av dess “problem”.
Jacobis åskådning har drag av exoterismen, men kan inte reduceras till den, i synnerhet som han utöver sin exofideistiska salto mortale utvecklar en högre förnuftsuppfattning mer i linje med platonismen och de former av den postkantianska idealismen som närmar sig den. Tonvikten läggs dock av Jacobi på förnuftet som förnimmande, som en fakultet av högre perception. Analysen är som i all västerländsk filosofi litet oklar och primitiv i det att den inte fokuserar på och inte har, eller utvecklar, ett tillräckligt begrepp om bevetenheten, varheten, i sig: denna förblir i huvudsak blott implicit och något som måste förutsättas. Men genom att ta fasta på och införliva detta – och en del andra – moment hos Jacobi nådde den personalistiska idealism som utvecklades parallellt med och efter hegelianismen fram till en position som utan att avvisa panteismen som brytning med bokstavsexoterismen höjde sig över den till vad som kunde uppfattas som en ny form av idealistisk teism.
Shaul beaktar inte denna aspekt eller dimension av panteismstriden och dess utgång, utan kvarstannar i det vanliga perspektivet på dess huvudaktörer. Men det innebär inte alls att hans framställning är dålig i sig, så långt den når.
Shaul är assistant professor i filosofi vid University of California, Riverside.
Schelling och personalismen
Utmärkt session om – främst sene – Schelling med två doktorander, Ariën Voogt från Protestantiska teologiska universitetet i Utrecht och Vittorio Alves från Leuven (katolska), på 17th International Conference on Persons i Berlin i somras.
Nicholas Capaldi och den analytiska filosofin
Nicholas Capaldis grundliga genomgång från 1998 av den oundvikliga självupplösningen av det helhetliga projekt och program som den analytiska filosofin ursprungligen koncipierades som, tematiskt följd inom alla dess områden, med nödvändig början i den för hela projektet grundläggande vetenskapsfilosofin och förhållandet till vetenskapen, och fortsättande med metafysiken, kunskapsteorin, språkfilosofin, den filosofiska psykologin, vad Capaldi kallar den analytiska samhällsvetenskapen, etiken, den politiska filosofin och historiefilosofin.
När jag en gång träffade Capaldi på en av American Philosophical Associations stora konferenser i Philadelphia och nämnde att jag köpt boken blev han så generad p.g.a. dess höga pris att han bjöd på en extravagant frukost på hotellet dagen därpå, vilket gav möjlighet till fördjupad diskussion om innehållet. Jag har känt på samma sätt när jag träffat folk som köpt min bok om personalismen. Böcker som dessa är inte prissatta för individuella köpare utan för institutioner, främst universitetsbibliotek. Det gör tyvärr att alltför få läser dem.
Nicholas Capaldi: The Enlightenment Project in the Analytic Conversation
Claes Ryn i Norrköping
Traditionsenligt långt sommarbrunchmöte härom veckan.
Berlin Paper
This is the abstract of my paper, ‘What Is Vedantic Personalism?’, at the 17th International Conference on Persons in Berlin last week; it follows up the one at the 16th conference in Mexico City two years ago, ‘Christian and Vedantic Personalism’:
–
At three of our international conferences on persons we have had presentations on what in my paper at the last one, in Mexico City in 2022, I called “Vedantic personalism”. I focused on the identification of the difference between the Vedantic understanding of the identity of the self, on a general level, and the basic characteristics of the original Christian understanding of the human being that is accepted in most western personalism. But is there really such a thing as Vedantic personalism? Personalism and the term person have not normally been associated with Hinduism and especially not with Vedanta. In this paper, I analyse and explain, in a broad historical perspective, how it has become possible to speak of Vedantic personalism, how it seems to me it should be understood, and what sets it apart not only from Christian personalism but from the main current of Vedanta.
17th International Conference on Persons
The 17th ICP takes place this year in Berlin, July 22-26.
This is the abstract of my paper, ‘What Is Vedantic Personalism?’, which follows up the one at the 16th conference in Mexico City two years ago, ‘Christian and Vedantic Personalism’:
At three of our international conferences on persons we have had presentations on what in my paper at the last one, in Mexico City in 2022, I called “Vedantic personalism”. I focused on the identification of the difference between the Vedantic understanding of the identity of the self, on a general level, and the basic characteristics of the original Christian understanding of the human being that is accepted in most western personalism. But is there really such a thing as Vedantic personalism? Personalism and the term person have not normally been associated with Hinduism and especially not with Vedanta. In this paper, I analyse and explain, in a broad historical perspective, how it has become possible to speak of Vedantic personalism, how it seems to me it should be understood, and what sets it apart not only from Christian personalism but from the main current of Vedanta.
Jan Olof Bengtsson 