Babbitts verk “will”, enligt Ryn, “always stand as a monument to American intellectual culture at its finest”.
Jag har tidigare publicerat ett av kapitlen, What Is Humanism?, uppdelat i fyra delar, och med en inledning där jag diskuterar varför denna fråga är viktig, och varför även just Babbitts svar är viktigt.
Dylan Shaul introducerar den tyska s.k. panteismstriden i tre presentationer på den av Holm rekommenderade kanalen Seekers of Unity.
Del 1: Spinoza, Lessing, Jacobi, Mendelssohn
Del 2: Kant
Del 3: Hegel
Striden är central i min historiska argumentation rörande personalismens ursprung och tidiga utveckling, och man vill ibland ropa “stopp” och tillfoga kommentarer av olika slag, inte minst ifråga om den moderna panteismens mer fullständiga innebörd och förstås just personalismens framväxt, Jacobis fullständiga filosofi, och den sene (eller mellerste och sene) Schelling.
Spinozismen är en typ av brytning med den allmänabrahamitiska exoterismen och dess ortodoxa teologiska utläggning, och som sådan sofiskt partiellt giltig, men den uppvisar distinkt moderna särdrag som skiljer den från den platonska traditionen, och som blir än tydligare om man betraktar Hegels profanhumanistiskt-immanistiska system (delvis baserat, förutom på det exokristna generalmörkret ifråga om Skapelsen, Människan och Historien, på särutvecklingar inom den specifikt västerländska esoterismen enligt vilka Gud själv verkligar sig i Historien) som slutresultat av panteismstriden och lösning av dess “problem”.
Jacobis åskådning har drag av exoterismen, men kan inte reduceras till den, i synnerhet som han utöver sin exofideistiska salto mortale utvecklar en högre förnuftsuppfattning mer i linje med platonismen och de former av den postkantianska idealismen som närmar sig den. Tonvikten läggs dock av Jacobi på förnuftet som förnimmande, som en fakultet av högre perception. Analysen är som i all västerländsk filosofi litet oklar och primitiv i det att den inte fokuserar på och inte har, eller utvecklar, ett tillräckligt begrepp om bevetenheten, varheten, i sig: denna förblir i huvudsak blott implicit och något som måste förutsättas. Men genom att ta fasta på och införliva detta – och en del andra – moment hos Jacobi nådde den personalistiska idealism som utvecklades parallellt med och efter hegelianismen fram till en position som utan att avvisa panteismen som brytning med bokstavsexoterismen höjde sig över den till vad som kunde uppfattas som en ny form av idealistisk teism.
Shaul beaktar inte denna aspekt eller dimension av panteismstriden och dess utgång, utan kvarstannar i det vanliga perspektivet på dess huvudaktörer. Men det innebär inte alls att hans framställning är dålig i sig, så långt den når.
Shaul är assistant professor i filosofi vid University of California, Riverside.
Utmärkt session om – främst sene – Schelling med två doktorander, Ariën Voogt från Protestantiska teologiska universitetet i Utrecht och Vittorio Alves från Leuven (katolska), på 17th International Conference on Persons i Berlin i somras.
Nicholas Capaldis grundliga genomgång från 1998 av den oundvikliga självupplösningen av det helhetliga projekt och program som den analytiska filosofin ursprungligen koncipierades som, tematiskt följd inom alla dess områden, med nödvändig början i den för hela projektet grundläggande vetenskapsfilosofin och förhållandet till vetenskapen, och fortsättande med metafysiken, kunskapsteorin, språkfilosofin, den filosofiska psykologin, vad Capaldi kallar den analytiska samhällsvetenskapen, etiken, den politiska filosofin och historiefilosofin.
När jag en gång träffade Capaldi på en av American Philosophical Associations stora konferenser i Philadelphia och nämnde att jag köpt boken blev han så generad p.g.a. dess höga pris att han bjöd på en extravagant frukost på hotellet dagen därpå, vilket gav möjlighet till fördjupad diskussion om innehållet. Jag har känt på samma sätt när jag träffat folk som köpt min bok om personalismen. Böcker som dessa är inte prissatta för individuella köpare utan för institutioner, främst universitetsbibliotek. Det gör tyvärr att alltför få läser dem.
At three of our international conferences on persons we have had presentations on what in my paper at the last one, in Mexico City in 2022, I called “Vedantic personalism”. I focused on the identification of the difference between the Vedantic understanding of the identity of the self, on a general level, and the basic characteristics of the original Christian understanding of the human being that is accepted in most western personalism. But is there really such a thing as Vedantic personalism? Personalism and the term person have not normally been associated with Hinduism and especially not with Vedanta. In this paper, I analyse and explain, in a broad historical perspective, how it has become possible to speak of Vedantic personalism, how it seems to me it should be understood, and what sets it apart not only from Christian personalism but from the main current of Vedanta.
This is the abstract of my paper, ‘What Is Vedantic Personalism?’, which follows up the one at the 16th conference in Mexico City two years ago, ‘Christian and Vedantic Personalism’:
At three of our international conferences on persons we have had presentations on what in my paper at the last one, in Mexico City in 2022, I called “Vedantic personalism”. I focused on the identification of the difference between the Vedantic understanding of the identity of the self, on a general level, and the basic characteristics of the original Christian understanding of the human being that is accepted in most western personalism. But is there really such a thing as Vedantic personalism? Personalism and the term person have not normally been associated with Hinduism and especially not with Vedanta. In this paper, I analyse and explain, in a broad historical perspective, how it has become possible to speak of Vedantic personalism, how it seems to me it should be understood, and what sets it apart not only from Christian personalism but from the main current of Vedanta.
Längre intervju, eller snarare samtal, med Claes Ryn med anledning av nya boken:
Sympatiske Michael Vlahos var professor på Johns Hopkins och the National War College, har länge skrivit för The American Conservative, är knuten till nya Institute for Peace & Diplomacy, och nu även Senior Editor på Agon. Samtalet, som är en del i Agons poddserie Radicalis, äger rum hemma hos Ryns i Potomac.
Han är eller har varit verksam i danska Kristendemokraterne, och Cura är helt inriktad på kristdemokratisk ideologi: personalism, naturrätt, s.k. “sfaeresuveraenitet”, subsidiaritet, broderskapstanke, förvaltarskap.
På Curas förlag har han givit ut flera böcker om personalismen, och senast publicerade Cura en översättning av Emmanuel Mounier. Det hela framstår som imponerande ambitiöst och mycket sympatiskt.
Det visar sig att Maria Marić på svenska kristdemokratiska idéinstitutet Civitas härom året intervjuade Bjarke Friis på Cura. Även han kan ha varit med på någon av personkonferenserna; jag tror Norgaard Mortensen någon gång tagit med sig kolleger på Cura dit.
“Tage Lindbom (1909-2001) var en av Sveriges mest originella filosofiska och politiska tänkare under 1900-talet. Tage Lindbom hade Herbert Tingsten som handledare och disputerade 1938 i statsvetenskap om den tidiga arbetarrörelsens historia i Sverige. Lindbom var chef för Arbetarrörelsens Arkiv 1938-1965 och en av socialdemokratins främsta kulturpolitiska företrädare. Efter avfallet från socialdemokratin med «Efter Atlantis» (1951) utvecklade Lindbom sina idéer om Västerlandets utveckling och kris med utgångspunkt i de filosofiska idéer och sociala krafter som drivit utvecklingen. Tage Lindbom var arkivchef, kulturpolitisk företrädare och senare i livet muslimsk mystiker och religionsfilosof, men i föreliggande essä är fokus på Tage Lindboms statsvetenskapliga syn på konservatismens utveckling i ljuset av den fortgående sekulariseringen.”
Jan Olof Bengtsson 