Fredrik Ullén is professor of cognitive neuroscience at Karolinska Institutet in Stockholm, whose Nobel Assembly awards the Nobel Prize in Physiology or Medicine. His research focuses on neurobiological mechanisms of expertise, learning, and creativity, with special emphasis on musical expertise and musicianship. A major current effort is to analyse various questions related to the biology of music from a neurogenetic perspective, in collaboration with the Swedish Twin Registry.
Ullén is also an internationally well-known pianist, whose repertoire includes many of the most complex and demanding works in the piano literature, such as Ligeti’s complete piano études, Reger’s Spezialstudien and Sorabji’s Études transcendantes, but who is also interested in creative programming with couplings of new and traditional literature.His solo CDs have been enthusiastically praised by internationally renowned critics and have received a number of prestigious awards. Ullén is a member of the Royal Swedish Academy of Music.
Among cheaper hotels (i.e., cheaper than Concordia, which offers the special conference rate mentioned in the Call for Papers) are Ahlström and Sparta.
Some links to websites providing information about Lund and Lund University have been added in the sidebar on the conference site: one to Lund’s Tourist Office, one to InfoLund, and one to the official website of Lund University. Two Wikipedia articles which have been deemed passable have also been added, one about the city and one about the university.
We have the pleasure to advertise the internationally well-known philosopher – primarily but not exclusively philosopher of religion – Keith Ward as our keynote speaker.
Ward has not only written much on personhood and its meaning, but has also done pioneering work in comparative philosophy and comparative theology, studying most of the world’s major traditions of thought. The latter too is relevant since we seek to make comparative perspectives on personhood one theme of this conference (not to the exclusion of anything else!), hoping to have more scholars – and also representatives – of non-Western traditions as speakers.
Ward has been F. D. Maurice Professor of Moral and Social Theology and Professor of the History and Philosophy of Religion at the University of London, and Regius Professor of Divinity at Oxford. After retiring from the last of these posts in 2004, Ward has taught at Gresham College in London as Gresham Professor of Divinity; this is one of his lectures there (1-6):
By the 1970s Personalism of the Boston University, Harvard, and California varieties had all but disappeared from discussions in the American philosophical community. The only exceptions were the Personalistic Discussion Group meeting each year at the American Philosophical Association, Eastern Division and the Society for the Advancement of American Philosophy. Tom Buford at Furman University, was confident teachers of philosophy across the United States were discussing in their classes themes close to the heart of Personalism. In 1983 at the APA in Baltimore, Maryland, Buford over lunch with Erazim Kohak, Boston University, discussed bringing Personalism back into the American philosophical community with a journal that Tom Buford would edit, publish, and distribute at Furman University. The Personalist Forum, named by Kohak, began publication in 1985. But, Buford wanted the conversation to include philosophers in Europe. He dreamed of an international meeting alternating between the United States and Europe and widening the discussion to include any area of philosophy that took persons seriously. But, how do that? A contact in Europe was the key.
In the Fall of 1987 Charles Conti of the University of Sussex visited a friend in Clemson, South Carolina. John Lavely, Professor of Philosophy at Boston University, encouraged Charles to contact Buford. They made arrangements for Conti to drop by Buford’s home in Greenville, a city close to Clemson. After the game Conti and Buford met; over a plate of tacos Buford shared his dream. They agreed informal discussions were taking place and that both a journal and an informal institutional setting was needed. Buford proposed a conference, Conti suggested his college at Oxford, Mansfield, and they agreed to hold it in the summer of 1989. The next summer, 1988, Buford visited Conti at his home in Brighton, England to formulate a call for papers.
By that time Conti had made arrangements with Mansfield College to hold the conference the following summer. The conception was to focus on and limit the scope to serious discussions of persons, whatever the philosophical tradition or framework. Within that broad umbrella personalists could discuss themes important to them and clarify, modify, and defend their thought in conversations with philosophers from other persuasions. The first call for papers expressed that conception. Buford and Conti agreed to call the meeting “International Conference on Persons.” Buford handled the program, and Conti local arrangements.
The first International Conference on Persons was held at Mansfield College, Oxford in the summer of 1989 with approximately 90 in attendance.
Papers in any area or discipline are welcome, so long as their themes are relevant to the ideas and concepts of persons, personhood, and personality as a philosophical, theological, psychological, social, political, historical, creative, or linguistic concern.
Papers must not exceed a length of 3000 words and should be prepared for blind review.
In the e-mail sent with the submission, we require the following eight items:
1. word count – 3000 words maximum
2. author’s name
3. academic status (professor, unaffiliated, graduate student)
4. institutional affiliation (if any)
5. mailing address
6. e-mail address
7. the paper’s title
8. an abstract – 200 words maximum
Submission deadline for abstracts is MAY 1, 2013. Full papers will be reviewed on a rolling basis, since travel plans for some need to be made well in advance. Submissions of complete papers will be refereed as soon as they are submitted. Those who submit abstracts will receive preliminary approval of the abstract, but full acceptance depends upon the complete text, due by JUNE 1, 2013.
No more than one submission by the same author will be considered.
Email as an attachment a copy of your paper and/or abstract in rich text format to:
Each paper will have a commentator. Persons whose papers are accepted will be expected to serve as commentators, if asked. Others interested in commenting should send a note to the conference e-mail address above by June 15 detailing availability and areas of interest. Copies of papers will be available by July 1 or earlier. E-mails of authors will also be available for purposes of sending your commentary in advance of the conference.
WEBSITE
The conference website provides information about travel, accommodation, registration, confirmed speakers etc. as it becomes available:
Något förtjänar även i samband med persontematiken att sägas också om Kants estetik, eller de estetisk-filosofiskt relevanta partierna av kritiken av omdömeskraften, men detta måste jag återkomma till senare, i mån av tid. Den har i vår tid varit av stor betydelse inte minst för Roger Scruton. Själv vill jag dock se dess sanningar – såväl som exempelvis Schillers estetisk-filosofiska sanningar – insatta i ett större idealistisk-filosofiskt sammanhang av viss typ, och allt detta måste också idag, liksom allt annat i den moderna idealismen (detta är ett grundläggande perspektiv som måste finnas närvarande för den rätta förståelsen av allt jag försöker säga om idealistisk filosofi), på nytt sätt kopplas tillbaka till den klassiska idealismen – inte minst nyplatonismen – och den större andliga traditionalismens förståelse av skönheten.
Den platonska traditionens dualism har av Kant förkastats tillsammans med den nya tidens dogmatiska rationalism. Men oklarheterna – i mycket liknande de som återfinnes hos Leibniz – rörande vad fenomenvärlden ytterst sett är i förhållande till vår egen uppfattning, rörande tinget i sig, och rörande vår utveckling mot allt större förnuftighet, gör att de enligt Kant obesvarbara frågorna likafullt tränger sig på, visar sig oundvikliga, trots att han ofta nog avhänt sig de “dogmatiska” och “spekulativa” traditionernas svar såväl som deras motsvarighet som blott modest troslära.
Kant är på sitt eget sätt instängd i den distinkta, komplexa immanentism som i mycket präglat den västerländska filosofin alltsedan den kristna dogmatikens etablerande och som varken nya ansatser av platonism eller Descartes’ nya substansdualism kunnat på allvar bryta sig ur. Men Kant står även tämligen långt från den kristna ortodoxins dualism mellan den transcendente Guden å ena sidan och skapelsens immanens, inklusive människan, å den andra. Kants dualism mellan fenomen och noumen är naturligtvis någonting helt annat än även den radikala kristna dualismen, och såtillvida har Kant redan hunnit en bra bit på den väg väg bort från såväl ortodoxins som t.o.m. upplysningsdeismens dualism som den senare tyska idealismen skulle fortsätta vandra i riktning mot olika varianter av (icke-radikal) monism.
Även om den moraliska utvecklingens mål uppnåddes skulle som vi sett för Kant, som trots annanvärldslighetens nödvändighet som postulat för moralen endast undantagsvis spekulerar om ett de rena andarnas ovetbara tillstånd, det empiriska jaget kvarstå tillsammans med det noumenala som oaktat gränsoklarheterna är något mer än den rena apperceptionens transcendentala jag. Målet måste ju därför vara ett immanensens mål med ett bevarat empiriskt jag som alltifrån början och fortfarande är sinnligt-individuellt men nu “fullkomnat” i förnuftighet. Då det empiriska jaget alltifrån början och fortfarande är individuellt måste med denna tolkning den icke-individuella personaliteten tänkas oupplösligen förenad med den sinnligt-fenomenella individualiteten. Trots de utförligt etablerade distinktionerna mellan empiriskt jag, transcendentalt jag (självmedvetande, subjekt), noumenalt jag och postulerad själ undgår Kant inte en deras sammanblandning som leder till oklarheter och systematiska inkongruenser av ett slag som knappast alltid kan accepteras som nödvändiga endast med hänvisning till vår kunskapsförmågas begränsningar.
Delvis beror detta på det i sammanhanget oerhört vaga begreppet “människan”, som Kant exempelvis inte ens undgår att stundom motsägelsefullt identifiera med det transcendentala subjektet. Det är “människan” som tänker det noumenala och det fenomenella, det är “människan” som tillhör båda sfärerna. Samtidigt sägs emellertid “människan” vara ett gränsbegrepp, d.v.s. snarast en idé – och med det helhetliga systemet överensstämmande är ju endast att uppfatta denna människa, liksom de båda sfärerna på vardera sidan om gränsen, som tänkt inte av människan som sådan utan endast av det transcendentala subjektet.
Liksom thomismen i persondefinitionen såväl som i övrigt fastnade i en oupplöslig härva av det formella och materiella fastnar Kant i en delvis motsvarande härva av det fenomenellt-empiriska, det transcendentala, det noumenala och det postulerade. Men naturligtvis måste sägas att distinktionerna likafullt ibland är intressanta och t.o.m. litet viktiga. Inte minst Kants bidrag till utvecklingen av den “moderna” förståelsen av den skapande fantasin – som jag diskuterar utförligare i kategorin Value-Centered Historicism – och den nya idealismens förnuftsbegrepp var av stor betydelse. De oklarheter eller otillräckligheter inte minst ifråga om personbegreppet som Kant lämnade i arv till de idealistiska efterföljarna kan inte fördölja den fördjupning filosofin i åtminstone vissa begränsade avseenden, och åtminstone i jämförelse med den närmast föregående, genom honom erhöll.
Jan Olof Bengtsson 