Leanders kritik bygger i mycket på Babbitts klassiska romantikanalys i Rousseau and Romanticism (1919) och andra verk. Efter en mellanperiod, representerad bl.a. av en Jacques Barzuns romantiktolkning (Romanticism and the Modern Ego (1943), i reviderad version under titeln Classic, Romantic, and Modern (1961)), synes mig romantikforskningen åtminstone delvis ha rört sig tillbaka till positioner som mer överensstämmer med Babbitts. Barzun bibehöll Babbitts i tiden utvidgade romantikbegrepp; vad han gjorde var mindre att ifrågasätta det deskriptiva momentet hos Babbitt ifråga om romantikens utsträckning framåt i tiden, än att vända sig mot hans värdering.
Det utvidgade romantikbegreppet kvarhålles på trettiotalet hos en forskare som Mario Praz, och efter Barzun av Morse Peckham. Senare har det ytterligare vidgats av flera forskare. Idag ser vi sedan en tid i vissa kretsar också ett nytt intresse också för Babbitt själv och hans romantiktolkning, och Ryn har bidragit till en del av detta i USA. [Utöver Ryns egna verk kan nämnas George Panichas & Claes G. Ryn, eds, Irving Babbitt in Our Time (1986), Thomas R. Nevin, Irving Babbitt (1984), Stephen C. Brennan & Stephen R. Yarbrough, Irving Babbitt (1987), Milton Hindus, Irving Babbitt, Literature, and the Democratic Culture (1993), och George Panichas, The Critical Legacy of Irving Babbitt (1999); se också min recension av den sistnämnda i Humanitas, Vol. XII, No. 2, 1999.]
Det viktiga här är dock inte minst det sätt på vilket Leander kompletterar Babbitts romantiktolkning med sin utläggning om den högre romantiken. Leanders distinktion förefaller mig relevant bl.a. vid den typ av studium av 1800-talets idealism, inklusive den svenska med tänkare som Nils Fredrik Biberg, Samuel Grubbe, Erik Gustaf Geijer, Christopher Jacob Boström, Axel Nyblaeus, Pontus Wikner och Vitalis Norström i spetsen, som jag försökt bedriva, samtidigt som denna idealism omvänt är viktig för uppfattningen av Leanders romantikanalys. Leander hänvisar alltså även själv, om än kort, till denna tradition.
Begreppet “personlighetsidealism” blev under den andra hälften av 1800-talet en vanlig benämning på den filosofiska riktning som kommit att dominera den svenska akademiska filosofin, och som även i hög grad satt sin prägel på det allmänna svenska kulturklimatet under den oscarianska eran. I mer allmän mening är personlighetsidealismen en karaktäristisk 1800-talsföreteelse, en åskådning som sammanfattar tidens tro på individernas, personligheternas, de “store männens”, hjältarnas roll i historien, nyhumanismens bildningsideal i dess karaktäristiska individiuella utgestaltning, religionens individualistiska frigörelse från ortodox enhetlighet, och olika schatteringar av den individualistiska liberalismens politiska idéer och faktiska politiska och samhälleliga förändringar.
När begreppet personlighetsidealism användes av filosoferna åsyftade det emellertid utöver och i väsentliga avseenden både transcenderande och modifierande allt detta också en mer exakt filosofisk ståndpunkt som definierades i kontrast inte bara mot de filosofiska strömningar som icke var idealistiska – den frambrytande realismen, naturalismen, positivismen o. s. v. – utan också mot de typer av idealism som i några väsentliga avseenden icke ansågs ge plats åt personligheten i viss mening, olika typer av panteistisk eller monistisk idealism sådana de återfanns framför allt i den tyska postkantianska huvudlinjen.
Termen kan användas som en motsvarighet till den anglo-amerikanska personal idealism; de skillnader som föreligger mellan den svenska traditionen – i synnerhet den boströmska skolan – och den anglo-amerikanska partiella motsvarigheten är inte av det slag som uppställer några hinder för denna användning. Ibland, eller för vissa syften, går jag rentav längre och talar i stället för personlighetsidealism helt enkelt om “tidig personalism”; den amerikanska varianten av personal idealism, som, som jag försökt visa på annat håll, sprang direkt ur samma europeiska tradition som den svenska personlighetsidealismen, är upphovet till och identisk med en huvudströmning av personalismen.
Problemet med denna beteckning är dock, trots bestämningen “tidig”, att den alltför lätt leder till sammanblandning med de distinkta formerna av europeisk 1900-talspersonalism, som inte är idealistiska. Det är därför avgörande att betona att den tidiga personalismen var idealistisk. Eftersom jag dessutom tror att den filosofiskt hållbara personalismen måste vara idealistisk i den distinkt filosofiska mening jag avser med den termen, använder jag i brist på bättre term också personlighetsidealism, trots att vissa – men långt ifrån alla! – av dess allmänna 1800-talskonnotationer är missvisande.
1800-talet i allmänhet, ja redan 1700-talet, är en idéhistoriskt komplex tid inte minst av det skälet att begreppsliga nyheter eller åtminstone dramatiska förskjutningar på idéernas område ofta döljs bakom en yta av terminologisk oföränderlighet och konstans. Det gäller inte minst idealismen. Leanders romantiktolkning bidrar även oavsett sin värderande utformning bl.a. till att förklara skillnaden mellan sådana nyheter – inklusive omtolkningar – i personlighetsidealismen som står i strid mot äldre, mer allmänt idealistiska åskådningar, och sådana inslag som visserligen i väsentliga stycken är historiska nyheter men som likafullt i mycket låter sig förenas med dessa. Leander skjuter i synnerhet in sig på arten av den “platonism” som präglar romantiken, men även på dess “kristendom” och “transcendentalfilosofi”:
“Man kan inte rätt förstå den svenska fosforismen såväl som dess parallellföreteelser i Tyskland, om man icke fasthåller insikten, att deras schellingianska absoluta enhet är den rousseauanska naturen…Det poetisk-erotiska stämningsruset, det dunkla känslosvallet förmenades vara enheten med det gudomliga, det Absoluta. Den kristlig-platonska salvelsen är i grund och botten av yttre art, ty andan är klart dionysisk. När Atterbom menar, att Platon och Pythagoras voro ‘de första fosforisterna’, maskerar han blott en avart av rousseauismen under Platons vördade namn, liksom Almqvist maskerade den under Kristus’…Den platonska idévärlden blev för fosforisterna ett rousseauanskt naturtillstånd, ett erotiskt njutningsparadis, efter vilket de trånade och som de trodde sig återvinna i den inspirerade känslosamhetens stund. Ehuru Albert Nilsson har betecknat allt detta som ‘den platonska strömningen’ i svensk litteratur, bör det väl dock vara uppenbart, att den i sin grundinspiration icke är platonsk utan rousseauansk. Platons idévärld var framför allt en rymd av sedliga imperativer; den ställde krav på människan, den fordrade självövervinnelse och mödosam strävan i ständig kamp mot begären. Ehuruväl platonismen liksom transcendentalfilosofien och kristendomen är diametralt motsatt romantikens dionysoskult, har denna dock ständigt maskerat sig i deras terminologi. Samma anda, som framträdde med öppet visir hos Nietzsche, Strindberg, Fröding och den unge Heidenstam, ville vid seklets början gärna drapera sig i platonismens och religionens språk. Liksom den unge Atterbom är platonsk idealist, så är Almqvist salvelsefull kristen. Men vad visar sig hans’’törnrosliv’ vid närmare analys vara? Det innebär, att i en extatisk känsla av sin egen godhet göra, vad som faller en in.” [Romantik och moral, 62 ff.]
Omdömet om Schelling är förenklat och överdrivet. Men bakom platonismens, den kristna trons och transcendentalfilosofins fasad döljer sig ändå i romantiken mycket av den rousseauanska primitivismen. Den personlighetsidealistiska filosofin skilde sig visserligen ofta medvetet och uttryckligen från romantiken. Ändå var den i hög grad påverkad av denna, åtminstone i vidare mening och inledningsvis. Leanders distinktion hjälper oss att bättre förstå hur detta hänger ihop. Om den personlighetsidealistiska filosofin var på vakt mot den lägre romantiken, var den dock själv, som vi skall se, ett uttryck för den högre.
Redan Benjamin Höijer stod vid den moderna idealismens främsta vägskäl. I ena riktningen flyter här den subjektivistiska och konstruktionistiska strömmen vidare utöver Fichte och utöver Fausts “i begynnelsen var dådet” (handlingen, die That, Fichtes Thathandlung) i riktning mot vissa aspekter av den tidige Schellings och Hegels filosofier, mot den romantik som utvecklade sig såväl ur den subjektiva jagidealismen och den objektiva panteismens idealism, mot den nihilistiska strävan att bli ett med den blinda världsviljan, mot litteraturens många romantiska missförstådda genier och “hjältar” som sätter sig över samhällets trånga konventioner och den objektiva moraliska ordningen i övertygelsen att endast på denna väg, den demoniserade rousseauismens väg, finna sitt sanna själv, eller snarare uppgå i den nihilistiska, demoniska världsviljan, o.s.v. Av guden kan här snabbt bli ett monstrum.
Övermänniskans subjektivistiska jagförgudning var visserligen skild från den tidige Schellings objektiva panteism. Men i det att det förment gudomliggjorda jaget, uppgånget i världsprocessens absoluta alljag, ibland i den romantiska idealismen i en mening själv satte naturen som blott sitt eget uttryck, var också denna subjektivism en variant av panteismen. Den absoluta friheten och det autentiska livsuttrycket, den maximala jagexpansionens och jagexaltationens hybris övergår i upplösning, destruktion, förintelse av den individuella personligheten; vad som uppnås är enhet med den arbiträra, amoraliska världsviljans totaljag.
Här finns förvisso alla varianter, vissa mer, andra mindre demoniska. Höijer själv var relativt sett en måttfull fichtean, och Axel Nyblaeus framhåller nogsamt hans karaktäristiska reservationer. Hos andra kunde större eller mindre residuer av traditionella uppfattningar av gudomen blandas med de nya föreställningarna om världsviljan. Carlyles och Emersons varianter av pragmatisk och heroisk subjektiv idealism som, ofta medels drastisk stilistik, söker kommunicera de värden som dock alltid blott hjältejaget allena förmår skänka världen, men bakom vilken åtminstone potentiellt döljer sig den monistisk-panteistiska enhetens upplösning, om än denna nu är mer viljebetonad än i äldre rationalistiska och mystiska versioner – denna idealism befinner sig i den linje vi här beskriver, liksom i hög grad Wagner. Andra, mer utrerat lägre-romantiska former saknades dock ej, åtminstone inte bland poeterna.
I den andra riktningen flyter emellertid den moderna idealismens ström vidare mot andra aspekter av Hegels filosofi (Hegel reagerar, liksom Goethe, mot romantiken, men, också liksom Goethe, på ett ambivalent sätt [Michael Allen Gillespie, Nihilism Before Nietzsche (1995), 110-21.]), men framför allt över den sene Schelling till den spekulativa teism eller personalistiska idealism som den svenska personlighetsidealismen eller tidiga personalismen representerar. Detta sker under centralt definierande kritik mot den första riktningen.
Den förste och i vissa avseenden grundläggande kritikern i Tyskland av den första strömningen, Jacobi, stod utanför inte bara upplysningsrationalismen, utan också utanför hela idealismen från Kant till Fichte. Men man behövde för att kritisera den första riktningen inte ta steget utöver all idealism. Alternativet, som de svenska personlighetsidealisterna och deras motsvarigheter i andra länder valde, var att bibehålla den moderna idealismens insikter om självmedvetandet på olika plan, och i övrigt gradvis återgå till och förnya den platonska idealismen och den kristna teismen i allmän form – insikterna om självmedvetandet inordnades i mycket i en nyformulerad traditionell ram.
Tilläggas bör att framför allt i de länder där den akademiska idealismen etablerade sig först långt senare mellan- och blandformer skulle bli vanliga, och att vad som i England och USA ofta kom att kallas absolute idealism (Bradley och andra), i motsats till personal idealism – ofta måste sägas vara en tredje variant, där aspekter av hegelianismen och en mer radikalt betonad monism samtidigt är fri från subjektivism och voluntarism. I Sverige inskränktes idealismen dock snabbt inom den andra strömfåran, den som samtidigt kunde rymma en hegelianism av “höger”-karaktär och den spekulativa teismen eller personalismen. Höijer fick ingen efterföljare i den mer specifika inriktningen av sin idealism trots dess för den svenska linjen typiska modifikationer.
In this book Babbitt discusses the most significant of the nineteenth-century critics. He begins wih Madame de Staël and Chateaubriand, continues through Sainte-Beuve, Taine and Schérer, and ends with Renan and Brunetière. Babbitt not only analyzes the ideas and taste biases of these thinkers, but he annunciates his own critical position as well. Babbitt, the teacher of T. S. Eliot, Van Wyck Brooks, Austin Warren, Norman Foerster and Theodore Spencer, has and continues to have a great influence on American thought. The bitter enemy of romanticism, he looked to a new humanism to combat the rise of an excessive subjectivity. He demanded restraint, discipline, and a hard-headed study of the facts. His insistence that what writers write can be studied independent of their lives helped inspire the “New Criticism”.
En 
This strongly and lucidly argued book gave early warning of a political-intellectual movement that was spreading in the universities, media, think-tanks, and foreign-policy and national security establishment of the United States. That movement claims that America represents universal principles and should establish armed global hegemony. Claes G. Ryn demonstrates that, although this ideology is often called “conservative” or “neoconservative”, it has more in common with the radical Jacobin ideology of the French Revolution of 1789. The French Jacobins selected France as savior of the world. The new Jacobins have anointed the United States. The author explains that the new Jacobinism manifests a precipitous decline of American civilization and that it poses a serious threat to traditional American constitutionalism and liberty. The book’s analyses and predictions have proved almost eerily prophetic. President George W. Bush made neo-Jacobin ideology the basis of U.S. foreign policy, and it continues to exercise great influence in both parties. This new edition of a modern classic contains a thought-provoking afterword by the author that brings the book up to date.
The first edition of The New Jacobinism received extraordinary praise:
Jan Olof Bengtsson 