Category: Politics

Vad som sker i USA är avgörande, och vårt fokus på detta i Europa och inte minst Sverige är såtillvida nödvändigt.

För antingen kommer det sjunkande atlantsystemet, lett av de outvecklade och inskränkta politiska och finansoligarkiska människotyper och som kommit att helt dominera under den nyliberala eran till slut i ren nihilistisk desperation inleda ett atomvärldskrig, förstöra hela mänsklighetens framtid hellre än acceptera sin egen imperialisms slut.

Eller så kommer en ny, i USA framvuxen, i de “överordnade värdenas” mening konservativ socialistisk eller vad man med Pierre Lerouxs term skulle kunna kalla kommunionistisk rörelse, i samspel med kommande motsvarigheter i Europa och med övriga världen, rädda västerlandet och integrera det i en gemensam mänsklig framtid.

Vår väg måste givetvis vara en europeisk väg. Men denna måste lika självklart ha en universell, ja primärt en universell dimension. I den alternativa och högre form av “globalisering” som det konservativt-socialistiska alternativet möjliggör kommer ju också världens civilisationer och folk att fortsätta närma sig varandra. Historiska egenarter och specifika förhållanden är realiteter som måste beaktas, och som även rymmer distinkta kulturella värden som på nytt sätt och i nya former måste bevaras i en framväxande universalkultur. Men modernitetens utveckling i sig har redan för länge sedan gjort kulturernas skarpa avgränsningar obsoleta.

Våra lokala liv är och måste förbli viktiga. Men tekniken gör att vi redan de facto lever i hela världen, i varje del av världen, med eller t.o.m. utan resor, och det är lätt att tänka sig hur mänsklighetens liv i detta avseende kommer se ut, måste se ut, om 1000 år. Vår strävans riktning måste i centrala avseenden vara internationellt gemensam, och den måste även bli förnyat internationellt organiserad.

De första 50 minuterna av Caleb Maupins senaste liveström är en utmärkt sammanfattning av den politiska situationen från ett amerikanskt perspektiv, och en stark plädering för den vidmakthållna konservativt-socialistiska “innovationismens” linje efter några månader med den nya Trumpadministrationen.

Efter att han började använda betecknigen innovationism i stället för marxism, utvidgande sin kritik av den samtida vänstern, intog han i linje med sin redan definierande “konservativa” och för populistnationalismen i mycket förstående typ av socialism en mer positiv inställning till Trump. Det märks nu att han blivit mycket medveten, smärtsamt medveten, om behovet att nu i högre grad försvara denna inställning, i ljuset av Trumps fortsatt och delvis förstärkt problematiska tendenser på centrala områden. Maupin väger det bra mot det dåliga, och kommer fram till att situationen är något bättre än den skulle varit med Harris. Men verkligen inte – det är uppenbart – så mycket bättre som han hade hoppats. Viktigast, och mer entydigt starkt argumenterat, är dock det genererlla fasthållandet vid och insisterandet på att resorption i den vanliga “vänstern” är utesluten.

Det är nödvändigt att den svenska amerikaniseringen nu vänds till ett uppmärksammande av den rörelse han och hans Center for Political Innovation försöker bygga upp, liksom av de andra närliggande projekt i USA som jag försökt lyfta fram. Maupins allmänna analys och vision ligger, redan i sina allmänna grunddrag, ljusår före samtliga existerande, nu överspelade europeiska politiska och ideologiska lägers, och utgör ett vackert vittnesbörd om den amerikanska energiska och positiva andan när den är som bäst och mest konstruktiv.

De kvarstående ofullständigheterna gäller endast vissa aspekter – historiska, värdemässiga, etiska, metafysiska, andliga – av marxismen när den felaktigt uppfattas som helhetlig åskådning, och förståelsen av den högre-kosmopolitiska universalitet som den rätta orienteringen på dessa områden förutsätter. Men dessa brister kan lätt avhjälpas i den fortsatta internationella utvecklingen av den nya “konservativa” socialismen. Och det är något inte minst vi européer bör kunna bidra med.

Ganska stora puertoricanska X-kontot COMBATE (@upholdreality) jämför några idag framträdande aspekter av vad det uppfattar som Kinas och USA:s ekonomiska system och deras funktionssätt och resultat i en tråd vars nio delar jag lägger samman här:

“The United States consumes what others build.

China builds what others need.

In a conflict over trade, finance, and supply chains – Only one system can scale production, redirect flows, and absorb pain.

This isn’t a war China fears. It’s one it calculated.

–

The U.S. economy rests on financial rent and military coercion.

Its power depends on maintaining monopoly control over flows it no longer produces: – Software it licenses – Patents it enforces – Currency it prints

The U.S. outsourced labor, privatized infrastructure, and handed capital the steering wheel.

China retained state control and made production the spine of its development strategy.

It now produces more manufactured goods than the U.S., Japan, and Germany combined – because it never surrendered the means to do so.

–

The U.S. economy is dominated by the FIRE sector – Finance, Insurance, and Real Estate – which makes up over 20% of U.S. GDP (doubling the manufacturing share), yet produces no tangible goods.

Credit flows to speculation: asset inflation, buybacks, and debt servicing – not production.

The U.S. Federal Reserve defends asset prices, not industrial stability. China’s financial system is subordinated to national goals.

Over 70% of banking assets are state-controlled.

China’s “Big Four” banks are among the largest in the world – funding infrastructure, manufacturing, and tech development.

State-owned enterprises control over 40% of China’s industrial assets, directing capital into strategic sectors: energy, telecom, transport, and heavy industry.

One system is ruled by finance.

The other commands finance to serve production and sovereignty.

–

This isn’t just a clash of policies – it’s a clash of economic systems.

The U.S. economy is structurally driven by short-term profit and private capital. Results:

– Core industries outsourced

– Infrastructure neglected

– Annual trade deficits over $1 trillion, financed via money printing and debt

– More GDP from fictitious assets and paper than goods

China’s economy is built under long-term state direction:

– Investment flows to infrastructure, industry, and technology – before demand exists

– National priorities guide capital, not stock prices

– Projects are judged by strategic impact, not quarterly returns

– Economic planning spans decades, not election cycles

Where one system waits for the market to justify action, the other builds the foundation first – then scales everything around it.

Only one of these models is structurally equipped for a prolonged struggle.

–

In response to sanctions, embargoes, and global instability, China did not beg for reintegration.

It reorganized.

Xi Jinping’s Dual Circulation policy, launched in 2020, formalized this pivot:

– Internal circulation builds a self-sustaining cycle of production, consumption, and tech upgrading

– External circulation reroutes trade and investment toward non-hostile, dollar-optional partners

In 2023:

– Roughly 60% of GDP growth came from domestic demand

– Manufacturing investment rose 8.5%, led by semiconductors and green tech

– Yuan-based trade settlements increased 35% YoY [year-over-year]

– Most export growth went to BRICS+, ASEAN, and RCEP

This was not isolation. It was systemic insulation – a deliberate firewall against imperial leverage.

–

Structural insulation requires monetary sovereignty – not symbolic, but operational.

China is dismantling the architecture of dollar dominance not through confrontation, but through replacement: a parallel financial system rooted in state control, commodity trade, and productive alignment.

– The People’s Bank of China has signed currency swap agreements with 40+ central banks, allowing trade to bypass the dollar

– CIPS, China’s alternative to SWIFT, cleared over ¥100 trillion in 2023 across 65+ countries

– Yuan-denominated oil contracts in Shanghai now cover nearly 10% of global Brent trade [Nordsjöolja]

– The digital yuan has processed ¥1.8 trillion, designed for cross-border use under sanction conditions

As Xi Jinping stated, “Financial security is an important part of national security.”

China’s response is not reactive.

It is systemic: an architecture built to protect development from the empire of debt.

–

Monetary sovereignty alone is insufficient.

If the core technologies remain foreign-controlled, so does the future. The West does not defend innovation – it defends monopoly.

– Intellectual property functions as a rent extraction regime

– Licensing locks in dependency

– Export bans are not regulation – they are containment tools

China’s answer is structural:

– ¥1.3 trillion ($180B+) invested in semiconductor autonomy since 2020

– Huawei’s in-house 5G phones broke U.S. containment in 2023

– SMIC [Semiconductor Manufacturing International Corporation] has reached 7nm fabrication under sanctions

– Beidou satellite system fully replaces GPS in national infrastructure

– AI, quantum, and biotech are now embedded in state-directed research pipelines

You cannot build a sovereign economy on rented code, outsourced fabrication, and foreign-controlled patents.

China understood this – and began severing the licensing leash.

–

China is not merely defending itself from economic warfare.

It has built the capacity to escalate – quietly, structurally, and at scale.

– IP enforcement is discretionary – China can revoke recognition of U.S. patents and copyrights, undermining entire rentier sectors

– Effective monopoly over rare earth production

– U.S. tech firms subject to exclusion from procurement and regulatory access

– Divestment from U.S. treasuries is gradual, but real

And beneath the surface:

– China’s undeclared gold reserves are estimated by some analysts at 5,000-8,000 tons, well beyond the official figure

– A gold-backed yuan or BRICS trade currency would not need global adoption- just bilateral trust from major energy and commodity exporters

– A formal declaration would trigger capital flight from dollar assets, upward pressure on gold, and questions about U.S. solvency in real terms

The U.S. depends on threats and spectacle.

China leverages material chokepoints and policy discretion.

Escalation does not need to be loud to be effective.

It only needs to be unanswerable.

–

What gives China the advantage in a prolonged economic conflict isn’t just its resources.

It’s the structure of its political economy – shaped by revolution, consolidated by planning, and never fully surrendered to private capital.

– Land is publicly owned. There is no rentier landlord class extracting rent from the productive sector.

– The banking system is majority state-owned

– The state holds commanding positions in energy, transport, telecoms, and heavy industry.

– Billionaires are allowed but not in command. When they move against the national plan, they are removed – legally, administratively, or, when necessary, terminally.

Capital is permitted to operate. It is not permitted to rule.

This system reflects a historical break from Western capitalist development.

This is not simply a policy difference.

It is a different historical resolution to the question of who governs the economy.

In this economic war, the system that still commands its own foundations holds the strategic high ground.”

Vad kan man tillägga här? Säkert finns punkter och siffror som kan ifrågasättas. Men den helhetliga bilden framstår som viktig. Västs argument känner vi ju väl, eftersom de är vad vi dagligen för höra i våra gammelmedia. Kanske bör sägas att västs borgerliga ekonomer inte förstår arten och betydelsen av den mer helhetliga systemskillnaden, utan bedömer Kinas agerande dels utifrån västs kapitalisms kriterier i deras ideala, eller ideologiska, form, dels utifrån västs verkliga realism, ja dess direkta imperialisms operationsmönster.

När det system som enligt deras egen intressebestämda ekonomiska vetenskap aldrig kan fungera tycks överträffa deras eget (såsom många i väst uppfattade var fallet även med det i jämförelse med dagens Kina betydligt mindre kapitalistiska sovjetiska systemet från slutet av 1920-talet – stora depressionen, första femårsplanen – till 1950-talet), framstår problemet för västs analytiker – som exemelvis Victor Davis Hanson vid Hoover Institution – därför som att Kina dels bara konkurrerar medels vad som utifrån de illusoriska ideologiska marknads- och frihandelsprinciperna stämplas som orättvisa metoder, såsom assymetrisk merkantilism, men dels också genom lömska strategier eftersträvar global hegemoni genom neokolonialism.

Responsen är anmärkningsvärd inte bara i ljuset av den i ledande kretsar sedan länge explicita amerikanska hegemonisträvan, utan också av USA:s egen (men i väst ingalunda nya) långtgående statliga sammanväxt med kapitalismen, rakt motsatt “marknads”-propagandisternas officiella ideal.

Det allra minsta man kan säga om detta är att det är ett ensidigt och partiellt sätt att uppfatta saken. Fångade i den klassiska liberala nationalekonomins snäva perspektiv är de helt enkelt fortfarande inte medvetna om den historiska och samhälleliga totalitetens kontinuerliga dynamik i rörelsen utöver kapitalismen. De tolkar ännu skeendet i linje med den situation som ledde till de båda världskrigen, då olika nationellt formerade borgerligt-kapitalistiska imperialismer stod mot varandra, och kan bara hantera det genom egen regression till just merkantilism. Mer avvikelser från de egna ekonomiska idealen blir följden för det primitiva och föråldrade systemet, nya vilda Trump-tullar, sanktioner och militära hot lösningen.

Om tusen år kommer övergången, föreslår jag, vara lätt att förstå för alla. Det är inte en lång tid i kosmiskt perspektiv. Och möjligen kommer den vara lätt att förstå mycket tidigare. Man kan s.a.s. med säkerhet förutse att mycket, både materiellt och ideologiskt, kommer ha förändrats långt utöver vår nuvarande förmåga att föreställa oss.

Europas och Amerikas väg till socialismen kommer vara en annan än Kinas. Men som vi hurhelst det kommer gå för Kina under de närmaste århundradena väl redan kan börja ana där, kommer socialismen överallt se mycket annorlunda ut än den i sig konstitutivt revolutionära borgerlighetens enkla och ständigt massproducerade propagandas trött-slitna skräckbilder.

Den kommer inte vara utopia och inte ett gudsrike på jorden. Den kommer inte vara ett Historiens och Mänsklighetens Mål. Den kommer inte präglas av något likhetsjäm. Den kommer inte skänka det mänskliga livet dess verkliga mening.

Men med rätt nytänkande och de nödvändiga teoretiska omprövningarna kommer den inte bara förbättra de materiella och sociala villkoren, utan även i högre grad än dagens kapitalism och dess ohämmade fortsättning kunna erbjuda förutsättningar för att rädda de överordnade värden som enligt Ambjörnsson den önskvärda konservatismen borde hävda: naturen, kulturen och samlevnadsmoralen. Socialismen är inte en frälsningslära och inte en helhetlig världs- och livsåskådning, utan måste förstås som endast en följd av modernitetens faktiska utveckling; som ett nödvändigt sätt att hantera den.

Den borgerliga kapitalismen och dess liberala och liberalkonservativa ideologi är uppenbart, förstådda som i essentiella grunddrag avslutade och bestående giltiga formationer, ett historiskt halvvägshus. Det enda konsekventa alternativet till socialismen är vad jag föreslår bör kallas den inte bara ideologiska utan materiella mediaevalism som reaktionärerna aldrig orkar tänka till slut och explicit artikulera som politiskt mål för nuet. I likhet med borgerligheten förstår de att den är omöjlig, och önskar de den i verkligheten inte; även de är ju i grunden formade av moderniteten. Så har det varit ända sedan 1700-talet.

Och fascismen i vid mening är, hos dess åtminstone i god tro tänkande ideologer, d.v.s. de som inte bara är krisredskap för den vanliga högerns repression utan verkligen eftersträvar vad de tror kan vara en självständig tredje väg, resultatet av den samtidiga vägran att förstå både socialismen och feodalismen i adekvata historiska termer. Därför sitter den oundvikligen mer eller mindre fast i den borgerliga kapitalismens konditionalitet.

Den svenska populistnationalismen i SD:s form har sedan länge konstruerat en enkel motsatsställning mellan sig själv och högern å ena sidan (Tidö), och vänstern och vänsterliberalismen å den andra. Det strider mot och omöjliggör politiskt arbete i enlighet med det egna principprogrammet, där det talas om att “kombinera de bästa elementen från de traditionella höger- och vänsterideologierna”, och hänvisas till historiska, Sverige definierande politiska reformer som i hög grad utgör resultat av vänsterns – i vid mening – politik.

Hur har de kunnat komma undan med detta grova, förenklade, rent högerpopulistiska grepp? Åtminstone i termer av opinionsstödet kan det tyvärr lätt förklaras. Utöver de numera ganska stora väljargrupper som verkligen tillhör högern, kommer från högern, och alltid i största allmänhet varit mot vänstern, och utöver även de lägre medelklass- och arbetarväljare som kommit att rösta höger under ett halvsekel av nyliberal propaganda, finns bland de egentliga och i det förflutna partikaraktäristiska kärnväljarna framför allt ett i stor utsträckning annat, vitt utbrett ogillande av vänstern, såväl den socialdemokratiska som den mer radikala.

Det är ett ogillande, ett s.k. missnöje, som riktar sig mot en historiskt ny politik på under detta halvsekel uppkomna nya områden. Främst naturligtvis invandringen och multikulturalismen, men också den utvidgade och accentuerade postmarxistiska och postmoderna kulturradikalism som kritiserats under amerikanska benämningar som politisk korrekthet och, senast, wokeism. En ny, alienerande, överbyggnadsorienterad vänster har vuxit fram, skild från den som var avgörande för förverkligandet av den solidariska välfärdsmodell, den välfärdsstat, den höga grundläggande nivå av ekonomisk och social trygghet och det folkhem som SD:s principprogram hyllar redan i sin korta inledning.

Detta motsvarar eller är en del av en internationell utveckling inom den västerländska vänstern, som under senare år utmanats av en lång rad kritiker som jag velat beteckna som “paleosocialister” och med viss utförlighet försökt introducera. Mckay och MWM:s Noah Khrachvik ger i en intervy (i den franska betydelsen av entrevue, ett möte, ett samtal) nyligen, under rubriken ‘Battling the Fake Left’, en introduktion till vänstern sådan den på det hela taget sett ut i väst i allmänhet under hela mitt liv, sådan även jag repellerats av den, sådan även jag avvisat den – sådan den gjort mig till konservativ.

De är inte klassiska socialdemokrater av den typ som i Sverige och i varierande grad i väst i allmänhet genomförde de nämnda, i någon mån till den materiella basen relaterade reformerna. De är i stället klassiska kommunister, men sådana som p.g.a. den nya överbyggnadsvänstern, den som förklarar möjligheten av SD:s nya, ensidiga, allmänt vänsterfientliga retorik och politik, kommit att starkt betona de sidor av den klassiska marxism-leninismen som direkt strider mot denna uppenbara postmarxism.

Det är detta som gör dem viktiga. Det är deras avgörande, nya bidrag till en konservativ socialism. Men en socialdemokratisk, delvis motsvarande tendens, som betonar hur den klassiska socialdemokratin skilde sig från den nya vänster som stött ifrån sig den arbetar- och lägre medelklassopinion som den äldre byggde på, har också vuxit fram i form av brittiska Blue Labour och i kretsen kring den amerikanska tidskriften Compact.

Det är med en korrekt blick både för opinionsläget och det faktiska sakpolitiska som i Sverige Tiden-redaktören Payam Moula sedan flera år försökt driva även den svenska socialdemokratin i riktning mot vad som i denna internationella riktning benämns postliberalism, och som i någon mån kunnat förena sig med den inom anglosfärens höger framvuxna “national conservatism”-rörelsen, där Patrick Deneen (Why Liberalism Failed, Regime Change: Toward a Postliberal Future) är ett ledande namn, också använder termen.

Denna postliberalism är temat för förra årets sista nummer av Tiden. Medverkar gör Blue Labours Maurice Glasman, som senast utgav Blue Labour: The Politics of the Common Good (2022), och den av den brittiska teologiska riktningen radical orthodoxy (John Milbank m.fl.) påverkade, i Britannien verksamme tyske stats- och religionsvetaren Adrian Pabst, nu vid University of Kent, författare till The Crisis of Global Capitalism : Pope Benedict XVI’s Social Encyclical and the Future of Political Economy (2011), The Demons of Liberal Democracy (2019), Postliberal Politics: The Coming Era of Renewal (2021) och, senast, tillsammans med Ian Geary utgivare av Blue Labour: Forging a New Politics (2025).

Den socialdemokratiska delen av denna omsvängning är varken lika överbyggnadskonservativ eller lika basradikal som den kommunistiska. Efter den långa nyliberala erans kapitulationer och anpassningar kan socialdemokratin – inklusive brittiska Labour och amerikanska Demokraternas vänsterfalang – överhuvudtaget inte räknas till den socialistiska vänstern ens i den historiska reformistiska meningen; inte ens Corbyn eller Sanders kan beskrivas i termer av klassisk socialdemokrati. Detta gör att SD:s ofta förekommande identifikation av dagens vänster med vänsterliberalismen i alla fall är korrekt. Men denna vänster är ingalunda så skild från SD:s egen höger som de tror och gör gällande i det parlamentariska spelet.

Den parlamentariskt representerade vänstern, och den nästan totalt dominerande mediala, är idag i dess helhet ingenting annat än en vänsterborgerlighet som tagit många nya steg åt höger. T.o.m. de radikalare grupper som äger visst medialt och organisatoriskt utrymme är i verkligheten tillsammans med SD ombord på ett helhetligt vänsterborgerligt intressemässigt och politiskt-operativt maskineri i imperialismens tjänst – den imperialism, såväl i specifik leninistisk som allmän för-leninistisk mening, som en meningsfulla typ av värde-, moral- och kulturkonservatism måste motsätta sig.

I detta perspektiv blir gränserna för den socialdemokratiska postliberalismen tydliga, gränserna för den innebörd den där kan tänkas erhålla. Postliberalism är i sig ett bra begrepp eftersom det, förstått som i lika hög grad gällande det kulturella som det ekonomiska, är tillämpbart på båda leden i begreppet konservativ socialism. Men det kan, föreslår jag, inte ersätta det senare, eftersom detta, på just det sätt som behövs, är både mer positivt och mer entydigt.

Post-begreppen, som exempelvis postmodernism, och ett klumpigt och som litet humoristiskt avsett som jag använt, postpaleokonservatism, rymmer ju en dubbelhet i det att de inte markerar någon enkel negation eller något entydigt avlägsnande-från, utan bara något som kommer efter, ett nytt-annat som dock mer eller mindre förutsätter och i någon mån bygger på det föregående, det gammalt-samma. Givetvis måste en konservativ socialism också beakta de framsteg liberalismens historia, den av liberalismen präglade historiska epoken möjliggjort. Men som ideologisk beteckning blir postliberalism alltför derivativ.

Och vad Payam Moulas postliberalism innebär i aktuella sakpolitiska termer kan vi dessvärre se i en artikel i Aftonbladet nyligen, där han förklarade att “enorma summor”, “svindlande summor” ska gå till “försvaret”. Moula motsätter sig inte de nedskärningar i välfärden som kommer krävas, utan framhåller bara att de inte kommer räcka. För krigets skull krävs därför också en 50-procentig “krigsskatt” på bankernas räntenetto m.m. “Nu är det en fråga om att försvara vårt land. Och i en krigsekonomi måste alla dra sitt strå till stacken.” “Vår nöd är stor, och tiden är knapp” – alltså, innan ryssen kommer.

Denna extremt formulerade, skräckmånglande krigshets är atlanticismens imperialism, nu övertagen av Europa på det sätt Thomas Fazi och andra klargjort. Den är sveket mot den svenska och i högsta grad socialdemokratiska traditionen på utrikes- och fredspolitikens områden, med det anseende dess diplomatiska och andra initiativ givit oss i världen och den fördelaktiga ställning den nu skulle kunnat ge oss i den framväxande multipolära ordningen (även som kapitalistiskt land, om “näringslivs”-ledningen haft mer långsiktigt tänkande rådgivare).

Hur kan Moula (och Magdalena Andersson och alla andra) överhuvudtaget vara socialdemokrater om de tror på Aftonbladsartikelns politik? Partiet upprätthöll ju den svenska neutralitetslinjen t.o.m. under andra världskriget, när två av våra närmaste grannländer ockuperats och Sverige sannerligen var hotat. Hansson måste ju för dem vara den nattsvartaste landsförrädare och långt värre än Orbán, Le Pen, Weidel och Trump. Sverige har inte varit det minsta hotat av Ryssland i samband med det tragiska kriget i Ukraina som atlanticismen bär en så stor del av skulden för.

Moulas skräckmångleri är också ett uttryck för atlanticismens och EU:s kapitalregims försök till inhemsk konsolidering, övervakningskontroll och repression, som nödvändiggörs av systemets inbyggda fel och därav följande kontinuerliga nedgång. När imperialismen (råvaror, billig arbetskraft) och dess aggression inte längre fungerar som tidigare, måste i stället exploateringen av den egna befolkningen öka. Detta är ju också en möjlig innebörd av postliberalism. Maupin har i många år talat om “the low-wage police state”.

Postliberal eller ej är den socialdemokratiska etablissemangsvänstern – numera helt och hållet inkluderande Vänsterpartiet – m.a.o. lika fake som den vänster Mckay och Khrachvik diskuterar, och detta gäller i hela väst. Därför är den enda teoretiskt intressanta och relevanta vänstern idag den som representeras av de nya “konservativa” socialister och kommunister jag försökt lyfta fram de senaste åren, och de vänstertänkare som åtminstone fullt förstår dem och ligger på samma allmänna våglängd, som Fazi.

De argumenterar plausibelt att den parasitiska monopol- och finanskapitalismen under den nyliberala erans ekonomiska verklighet dragit ned väst till en nivå där socialdemokratin inte längre kan erbjuda någon väg tillbaka till den typ av välfärdsstat som kunde förverkligas under efterkrigstiden. Det är således inte bara så att denna reformism förutsatte Sovjetunionens existens, var en eftergift som borgerligheten kände sig tvungen till för att förhindra samma utveckling i väst. Rent systemtvång driver nu i stället fram extern aggression och intern repression. Och de argumenterar förstås alltså även att den existerande etablissemangsvänsterns överbyggnadsbegränsade surrogatpolitik – den som Moulas kritiker inom vänstern försvarar – är en del av denna sjunkande kapitalisms ävenledes hopplösa och cyniskt politisk-korrekt använda kulturella, moraliska och värdemässiga förfall.

Under andra omständigheter skulle Moulas postliberalism kunnat bli en värdefull och sympatisk ny utveckling inom den svenska socialdemokratin, som låg mycket nära vad SD borde ha utvecklats till. Under dagens är det omöjligt. Moulas artikel i Aftonbladet visar tyvärr i vilka intressens tjänst postliberalismen tills vidare står.

Ett urval av Lindboms artiklar i ex-trotskisten René Coeckelberghs’ tidskrift Jakobs stege 1977-81, utgivna 1996 av Johan Sundeen och Jonas De Geer.

Det kunde synas finnas en viss spänning mellan titelns “vår tid” och undertitelns “idéhistoria”, men utgivarna förklarar i sin inledning sambandet mellan “den idéhistoriska porträttserien ‘glömda tänkare’” och nuets situation.

“Gemensamt för dessa tänkare” (de Maistre, Tocqueville, Proudhon, Frantz och Donoso Cortés), förklarar de, “är att de från sina respektive utgångspunkter med märklig klarsyn förutsagt och varnat för väsentliga inslag i det djupa kristillstånd i vilket västerlandet befinner sig. En kris vars viktigaste beståndsdel är själva förnekelsen av densammas existens.” Och: “Det är som efterkrigstidens mest skarpsynta skildrare av detta förvirringens tillstånd som Lindbom har sin storhet. I de inledande bidragen ‘Socialismen och paradiset’ och ‘Konformismen som spöke’, liksom den avslutande ‘Konservatism i vår tid’ tecknas bilden av den moderna utvecklingen fram till vår tid som en rad tragiska misslyckanden. De tekniska framsteg som skulle underlätta människans tillvaro har istället förslavat och alienerat henne, demokratin som skulle befria människorna och göra dem stolta och självständiga har istället gjort dem isolerade och maktlösa.”

Tage Lindbom: Konservatism i vår tid

Efter att ha diskuterat den brittiska budgeten i höstas återkommer Mckay med en analys av Starmers finansminister Rachel Reeves’ kompletterande s.k. spring statement, som nu levererats.

Eftersom de inte alls bara handlar om specificiteter i brittiska Labours politik utan i hög grad omfattar hela det ekonomiska systemet i dess nuvarande tillstånd, och inte minst därför att de av detta skäl i stor utsträckning är generaliserbara och gäller också andra västländer, äger dessa avsnitt på Mckays kanal den största relevans även för oss.

De visar också indirekt vad som är felet med den konservativa oppositionen mot västetablissemanget, nämligen det faktum att denna i det väsentliga, det katastrofala väsentliga, är med på högerns och borgerlighetens, och därmed även socialdemokratins (inklusive V:s i Sverige och dess motsvarigheters i andra länder, och hela den kompatibla, överbyggnadsradikala mediavänsterns) ekonomiska politik.

Det gäller också populistnationalismen, som med SD i Sverige särskilt vinnlagt sig om att lägga beslag på konservatismens ideologiska beteckning, men också tappat bort sin nationella och socialkonservativa egenart i de avgörande frågorna. Den har inte bara misslyckats i uppnåendet av eller bara närmandet till sina mål; den har också förstärkt den politik och därmed förvärrat det tillstånd den ursprungligen sa sig finnas till för att motverka. Det ytliga och opportunistiska SD arbetar sedan länge endast för de krafter som orsakar massmigrationen och multikulturalismen, ja för de intressen som skapar den radikala s.k. islamismen.

Att de kan göra det, kan påstå att deras kompromissallianser är en framkomlig väg, beror just på att de, i stället för att kvarhålla och vidareutveckla den socialkonservatism de en gång gav intryck av att bekänna sig till, faktiskt tror på den vanliga, mediokert-borgerliga propagandan om den s.k. “marknadsekonomin”, som blir alltmer komiskt tom och genomskinlig för varje i verkligheten starkt statsunderstött finansmonopolistiskt-imperialistiskt år. Det gör deras politiska arbete helt futilt. SD-grundade och -närstående kanalen Riks intervjuar med stort intresse den kulturradikale extremlibertarianen Johan Norberg, som oförtrutet upprepar sin pinsamma skolgårdspropaganda om denna “marknadsekonomi”, eller, som han också och mer korrekt säger, kapitalismen.

Verkliga, ekonomiskt utvecklande marknader på begränsade områden, sådana de idag finns i socialistiska länder, kan inte finnas under denna regim, och ingen som stöder den, ingen som inte kräver ett verkligt systemskifte, kan längre försvara en tillräcklig värde-, moral- och kulturkonservativ åskådning. Det spelar nu ingen roll hur mycket man, i sig sympatiskt, talar om affärsetik och att bädda in denna ekonomi i en högre moralisk och kulturell samhällelig ordning och gemenskap o.s.v. Historien har visat att det är omöjligt, och att så förhåller sig är idag mer uppenbart än någonsin.

All filosofiskt och historiskt kvalificerad traditionalism lär affärsklassens direkta formella och substantiella underordning och allt annat är nonsens. Den enda meningsfulla konservatismen handlar om de överordnade värdena, och måste därmed självklart principiellt avvisa kapitalborgerligheten som innehavare av den högsta och ytterst enda makten. Den kräver först av allt en de privatkapitalistiska intressena principiellt och entydigt överordnad politisk instans, d.v.s. det som även några fascister subjektivt och i övrigt ideologiskt förvirrat eftersträvade, men i frånvaro av en tillräcklig alternativ maktbas aldrig kunde uppnå.

Vad vi nu ser är att populistnationalisterna antingen krossas med öppet antidemokratiska metoder, när de fortfarande alltför mycket går emot det samlade etablissemangets intressen, eller ansluter sig som stödtrupp och förstärkning till den borgerliga högern och, åtminstone i någon mån, enligt det klassiska fascistiska mönstret – sådant det i Sverige explicit förklarats av organisationen “Det Fria Sverige” – börjar hjälpa den med de extra kraftmetoder förtrycket kräver. Populistnationalismen är i sig hopplös som opposition.

Från Ju-Hyun Park från Nodutdol igen, i detta avsnitt av The China Report med Amanda Yee. Vikten av att förstå det antipacifiska som atlanthökarna håller på med i Pacifiken. Det hamnar i europeisk medieskugga p.g.a. Trumps fredssträvanden i Ukraina – eller snarare: ingen bryr sig om det, ingen har några invändningar mot det, eftersom man själva blivit lika mycket imperiehökar och tagit över Ukrainahökandet efter USA, på fullt allvar påstående att Ryssland planerar att erövra Europa.

Ett nytt program på BreakThrough News förra året är The China Report, där roliga “Radio Free Amanda” på X, Amanda Yee, som även är redaktör för PSL:s Liberation News och vars X-konto nu ersatts av detta, fått en plats som “programledare” tillsammans med välformulerade K. J. Noh, känd bl.a. från CounterPunch. The China Report är förstås ett naturligt och viktigt tillskott. Under rubriken ‘The Next Ukraine?’ diskuterar här Noh Taiwan – ännu ett ämne, tror jag, som jag inte själv separat kommenterat – med Norton, som är väl positionerad för detta sedan han, efter flera år i Nicaragua, för något år sedan flyttade till Kina.

Libanesisk-amerikanska Rania Khalek intervyar kände indiske ekonomen Prabhat Patnaik. Ranias program Dispatches är upplagt så att varje avsnitt har en gratishälft och en andra som man måste bli “medlem” i BreakThrough News för tillgång till; den senare ingår därför inte i denna video med rubriken ‘Neoliberalism Is Dying on a Global Scale. What Comes Next?’.

Patnaik ser tydligt och korrekt de fascistiska tendenserna i väst, men förstår populistnationalismen uteslutande i deras termer. Det är givetvis från mitt perspektiv missvisande. Dagens populistnationalism har till avgörande del andra orsaker än den historiska fascismen, och äger i sig en värdefull systemskiftespotential som måste frigöras från den fascistiska som följer med dess fatala högeridentifikation.

För Patnaik har rätt i att det är vad han uppfattar som “vänstern” som i global skala kommer möta och övervinna den imperialistiska globalkapitalismen. Den “vänster” som jag ser som en socialism som, till skillnad från denna kapitalism, också kan vara och måste bli konservativ i den mening jag noga har försökt ange.

En ytterligare kommentar som måste tillfogas här är att Patnaik tillhör de många vänsteranalytiker som tycks se massmigrationen i allmänhet som oproblematisk, eller åtminstone inte behandlar den som ett problem. Här fäster han uppmärksamheten enbart på beklagligt inhuman behandling av invandrare i väst, med exempel från repatriering.

Även detta vanliga ensidiga perspektiv är förstås en svaghet, som han har gemensam med hela den kapitalistiska etablissemangsvänstern (Vänsterpartiet, Die Linke, La France Insoumise, de amerikanska Demokraternas s.k. “squad” o.s.v.), men som är litet märklig hos personer som han, som inte alls tillhör denna vänster, utan med all säkerhet egentligen förstår att hela frågan måste sättas in i det större sammanhang jag introducerade i mitt inlägg Invandringspolitik och världspolitik – ett sammanhang som helt motsvarar hans egen helhetliga ekonomiska och politiska analys i övrigt.

Svagheten är i själva verket typisk för BreakThrough News och de personer de väljer som medverkande i sina program, ja för den större krets kring Party for Socialism and Liberation som BTN tillhör och där Brian Becker – som har ett eget BTN-program, The Socialist Program – och Norton ingår. De är helt enkelt alla fortfarande i hög grad “marinerade”, som det brukar heta i alternativmedias kommentarfält, i nyliberalismens pseudovänsters politiska korrekthet, fastän de i övrigt är så mycket mer klarsynta än den. I synnerhet Maupin har kunnat ingående analysera dem eftersom PSI startades av en utbrytargrupp – under Beckers ledning – från det gamla halvtrotskistiska Workers World Party, som han själv under lång tid tillhörde.

Detta är en av de cenrala punkter där skiljelinjen blir tydlig mellan denna grupp och vad jag vill se som åtminstone viktiga nya riktningsutpekare för en konservativ socialism i det avgörande landet USA som just Maupin, CPA och MWM. De senare är där de enda socialister som förstår det katastrofala hinder för socialismen i hela världen som den populistnationalismdrivande alienationen av västerlandets arbetarklass genom massinvandringen (och hela denna typ av vänsters wokeism) utgör.

Det finns historiska orsaker som gör delar av den icke-västliga invandringen till väst naturlig och oundviklig. Men nödvändigheten av det sant inter-nationalistiska socialistiska alternativ jag antytt till den av fattigdom, imperialistiska krig, och kapitalets behov av billig arbetskraft och till wokeismen knuten samhällsdestruktiv multikulturalism orsakade massigrationen och extrema remplacemangspolitiken under de senaste årtiondena, är uppenbar.

Kim Iversen intervyar Maupin, som förra året utgav boken Who are the Houthis? What are they fighting for?. Under flera år, så länge Daniel Larison medverkade i The American Conservative, brukade jag dela hans utmärkta artiklar om Jemen i sociala media, men jag tror dessvärre inte att jag själv skrev något om USA:s, Britanniens och Saudiarabiens långa krig där.

Norton talar utförligare, med Haiphong, om Jemen här.

Eftersom jag nästan aldrig tittar på Fox News visste jag inte vem den person Trump på grundval av sitt TV-tittande utsett till försvarsminister, Pete Hegseth, var. Jag reagerade mest på att han efter Trumps fredsutspel i en intervju med Breitbart sa att han inte utesluter kärnvapen till Ukraina.

Nu har Norton förklarat vem han är. Det inte minst anmärkningsvärda med denne Fox-medarbetare är väl kanske att han har en examen från Harvard. Vad säger det om elitutbildningens tillstånd i USA? Han framstår som en tragisk skrattspegel av den misslyckade amerikanska konservatismen.

Det visar sig också att han redan själv i Bryssel uttryckligen sagt det som Brian Berletic och Thomas Fazi varnat för, nämligen att det nu handlar om en “arbetsfördelning” mellan USA och Europa, där Ukraina bara överlåts åt Europa för att USA:s krafter ska kunna frigöras för ett kommande krig mot Kina.

Huruvida Trump själv och hela hans övriga administration i verkligheten uppfattar det på detta sätt, d.v.s. att en fortsättning av kriget i Ukraina i själva verket är önskvärt, är oklart, och kanske inte troligt. Men alldeles oavsett detta är ju ledande vansinneskrafter i Europa helt inställda på att verkställa Hegseths idé.

Norton står åsiktsmässigt nära kretsen kring PSL, Brian Becker och BreakThrough News, som ofta är naivt och svepande kulturradikal på den vanliga postmarxistiska vänsterns sätt. Kanske har hans konflikt med Max Blumenthal delvis med detta att göra, eftersom The Grayzone – där han tidigare arbetade – rört sig bort från detta läger och åtminstone delvis, på föredömligt sätt, närmat sig Maupins, ACP:s och MWM:s linje.

Alla som följer de senare (och jag hoppas att fler i Sverige snabbt börjar göra det och börjar skriva om dem, så att jag inte behöver ägna mig så mycket åt detta) känner till deras kritik av de felaktiga politiska ställningstaganden PSL-kretsens gamla etablissemangspolitiska korrekthet lett den till.

Hos Norton gör detta drag sig ofta mer eller mindre påmint så snart han, som här, kommer in på andra saker än den rena geopolitiska ekonomin. Men det är bara marginellt, och man får inte låta sig störas alltför mycket av det eftersom det inte försvagar hans insatser på det senare området, som han som tur är valt att specialisera sig på.

Men även på andra punkter är hans kritik av Hegseth i högsta grad träffande. Om Trump på allvar vill åstadkomma fred i Ukraina är det i sig utmärkt; men att i stället förbereda krig mot Kina, och fullfölja Hegseths hela övriga agenda, är lika utomordentligt dåligt.

Och än värre blir det när Europa i sin nya exempellösa enfald och dårskap vill indirekt hjälpa till med detta genom att på egen hand fortsätta atlanticismens allmänna för-trumpska avgrundspolitik på sitt eget territorium. Mer än någonsin krävs nu ett alternativt Europasamarbete, mellan alla anständiga självständighetskrafter som vill stoppa detta och rädda vår kontinent.