In Creative Chaos, journalist and author William Van Wagenen tells the real story behind the U.S. and Israeli origins of Syria’s so-called “civil war” of 2011-2016 which led to the takeover of the country by Hayat Tahrir al Sham (HTS) in 2024.
The book examines the U.S.’s role in instigating an al Qaeda-led insurgency against the Syrian government, in collaboration with regional powers, including Qatar, Turkey, and Saudi Arabia.
William Van Wagenen is a writer for the Libertarian Institute. He has written extensively on the Syrian war, with a specific focus on the role of US planners in sparking and exacerbating the conflict. William holds a master’s degree in Theological Studies from Harvard University and survived a kidnapping in the Sinjar region of Iraq in 2007.
Det lilla partiet KPP i Polen uppges ha förklarats strida mot den polska konstitutionen. Svenska SKP:s tidning Riktpunkt har i flera artiklar följt den utveckling som lett fram till detta. Googles AI berättar – med en felaktig länk till Polska förenade arbetarpartiet – att Polens konstitutionella domstol i onsdags avgjorde att partiets aktiviteter
“strider mot landets konstitution och beslutade att förbjuda partiet. Förbudet motiveras med att partiets mål och verksamhet är oförenliga med konstitutionen, som förbjuder partier som förespråkar totalitära ideologier som nazism, fascism och kommunism. Domstolen ska nu besluta om att avregistrera partiet, vilket i praktiken innebär att det upphör att existera.”
Google förklarar närmare:
“Bakgrund: Försök att förbjuda partiet pågår sedan tidigare. År 2023 infördes ändringar i straffbalken som ger upp till tre års fängelse för att offentligt främja ett kommunistiskt statligt system eller sprida, sälja eller inneha material som syftar till detsamma. Även kommunistiska symboler kan vara föremål för straff om de används för att främja ett totalitärt system.
Domstolens beslut: Domstolen fann att de mål och den verksamhet partiet bedriver är oförenliga med konstitutionen, som förbjuder partier som förespråkar totalitära ideologier.
Konsekvenser: Förbudet leder till att partiet omedelbart måste avregistreras och upphör därmed att existera som officiellt politiskt parti.
Tidigare händelser: Förbudet är ett resultat av en längre politisk process som inletts sedan regeringspartiet Lag och Rättvisa (PiS) kom till makten. Ett tidigare försök att lagstifta mot kommunistiska symboler och idéer gjordes 2017.”
Det här är, till skillnad från mycket annat som av vänstern beskrivits så, en entydigt fascistisk typ av åtgärd initierad av högernationalistiska PiS. Den ligger visserligen helt i linje med den “liberala demokratins” långa rad av liknande åtgärder alltsedan kalla krigets början. Men det är PiS allena som nu har drivit igenom den, under ledning av presidenten Karol Nawrocki och utan stöd av regeringspartiet KO och Tusk. Det har m.a.o. möjliggjorts av PiS’ i väst så hårt kritiserade tillsättningar av domare, här närmare bestämt i konstitutionsdomstolen, Trybunał Konstytucyjny.
Domaren Krystyna Pawlowiczs motivering att partiets ideologi “goes against the fundamental human values and the traditions of European and Christian civilization” framstår som mycket märkligare och falskare idag än den tidigare skulle gjort. Jag ger ordet till dr Wiki, som hänvisar till vad som ser ut som trovärdiga polska och kinesiska källor:
“Amongst the radical left parties, the KPP has been classified as rather conservative. The party is friendly towards religion, and published an article titled ‘Communists and Catholics – working people – united by a bond of solidarity and fraternity’ in which it argued: ‘It is not that the Communists were and are opposed to Catholics. On the contrary…’. It reasoned that instead of being anti-theist, the Polish People’s Republic was strongly religious in terms of customs, and that the Vatican had authority over the priests on religious matters. It demands a fairer agreement between the Vatican and the Polish state. The KPP spoke against same-sex partnerships, criticizing the political culture of Polish centre-left parties in which ‘the pinnacle of leftism has become the fight for the rights of sexual minorities’. The party argues that centre-left parties are ‘full of people who are wealthy and therefore absolutely uninterested in the fate of the poorer social classes’, and criticized same-sex partnership proposals as ‘a priority for the homosexual lobbies based on the ideology of the European Union’. The Polish Communist Party also argued that ‘who equates the vision of the left with the defence of sexual minorities, feminism, abortion and euthanasia reveals the lack of ideology […], clearly betraying the entire left’. It wrote:
‘Since the early 1990s, the rivalry between political parties, which have failed Polish society in the 21st century, has focused on abortion, religion in schools, crosses in the Sejm and other public places, and more recently, gender and animal rights. These petty bourgeois parties and their leaders argue about this instead of issues that are relevant for a society that has “broken free” from communist “oppression”.’…
In 2025, the party reiterated its position on feminism and the LGBT movement:
‘Our position on LGBT and other issues such as quotas and feminatives [specifikt polskt politisk-korrekt språkfenomen, tycks det som] has remained unchanged for many years. These topics have dominated the activities of organisations and many parties in the West, in our opinion diverting public attention from the real causes of social problems and tensions. […] Everyone should have the right to their own views, including those who do not like people of a different orientation. Currently, even those who express their views on these topics very cautiously are immediately classified as backward, and their words are labelled with the overused term “hate speech”.’”
Tiderna har förändrats. Det politiska sakläget har förändrats. Det är nu KPP som står för den meningsfulla konservatismen. Och även för Europa. Medan PiS verkar för Epstein- och folkmordsatlanticismen.
Over and over, U.S. government officials and their mainstream media allies called Russia’s 2022 invasion of Ukraine an “unprovoked attack.” The slogan became so overused that people began to ask the obvious question: Why do they protest so much?
In Provoked: How Washington Started the New Cold War with Russia and the Catastrophe in Ukraine, Scott Horton explains how since the end of the last Cold War and the fall of the Soviet Union, successive U.S. administrations pressed their advantage against the new Russian Federation to the point that it finally blew up into a full-scale war between Russia and Ukraine.
From NATO expansion into Eastern Europe, to “shock therapy” economic policy, the Balkan and Chechen wars, color-coded revolutions, new missile defense systems, assassinations, Russiagate and ultimately the brutal conflict in Ukraine, Provoked shows what really happened and why it did not have to be this way.
From the Inside Flap:
Over and over, U.S. government officials and their mainstream media allies called Russia’s 2022 invasion of Ukraine an “unprovoked attack.” The slogan became so overused that people began to ask the obvious question: Why do they protest so much?
In Provoked: How Washington Started the New Cold War with Russia and the Catastrophe in Ukraine, Scott Horton explains how since the end of the last Cold War and the fall of the Soviet Union, successive U.S. administrations pressed their advantage against the new Russian Federation to the point that it finally blew up into a full-scale war between Russia and Ukraine.
From NATO expansion into Eastern Europe, to “shock therapy” economic policy, the Balkan and Chechen wars, color-coded revolutions, new missile defense systems, assassinations, Russiagate and ultimately the brutal conflict in Ukraine, Provoked shows what really happened and why it did not have to be this way.
Blurbs/Reviews:
“Scott Horton has become an invaluable chronicler of the destruction wrought by our interventionist foreign policy. With his new book Provoked, Scott blows the lid off the mountains of lies used to justify Washington’s waste of billions of dollars and countless Ukrainian lives in a futile proxy war with Russia. Truth is the greatest disinfectant and Scott Horton’s crucial account of this awful chapter in U.S. foreign policy is like a spring cleaning. Read this book and pick up copies for your friends…and adversaries!”
Dr. Ron Paul, former Texas congressman, chairman and founder of the Ron Paul Institute for Peace and Prosperity and co-host of The Liberty Report
“Provoked is manna from heaven for anyone who wants to know where the extreme Russophobia in the West came from, as well as the central role the United States played in causing the Ukraine war. Horton provides a detailed account of America’s foolish and dishonest behavior toward Russia in the years since the Cold War ended.”
John J. Mearsheimer, R. Wendell Harrison Distinguished Service Professor of Political Science at the University of Chicago
“Scott Horton’s important new book traces America’s journey to war and intervention through a succession of presidencies and builds a case that points to a frightening, potential final destination for the United States: isolation and alienation from most of the world. Scott’s message is simple. Stop now before it’s too late.”
Col. Douglas Macgregor, U.S. Army (ret.), CEO, Our Country Our Choice
“Scott Horton is a treasure. He is also the neocons’ nightmare. He knows their deceptions and lies and he is fearless in exposing the disasters they have wrought. Provoked is the most thoroughly researched, rationally grounded, and compellingly presented assault on war and defense of peace written in English in the post-9/11 era. It will become the standard against which all similar works are measured, and indispensable reading for all who need to understand how the American government has time and again brought civilization to a terrifying precipice.”
Judge Andrew P. Napolitano, New York Times best-selling author and commentator, host of the Judging Freedom Podcast
“Scott Horton’s new book is one of the rare literary works that is impeccably sourced, unimpeachable in its logical conclusions – and fearless in presenting the truth, regardless of how unpopular or inconvenient it may be. It’s a hard read, though. Not because of its length – its very thorough – but for its revelations and implications: our country has some ugly warts that must be addressed and some sins for which it must atone. If we honestly look ourselves in the mirror and make necessary changes, we can avoid some of the worst outcomes. Ignore Scott’s sage observations, however, and we could be in for a rough future.”
Lt. Col. Daniel L. Davis, U.S. Army (ret.), author of Eleventh Hour in 2020 America: How America’s Foreign Policy Got Jacked Up– andHow the Next Administration Can Fix It and host of Daniel Davis – Deep Dive
“Delving deep into the record of how the U.S. national security machine lied and conspired to birth a new Cold War that grows hotter by the day, Scott Horton has once again done us a fantastic service. Never has the axiom that the devil is in the details been more powerfully demonstrated. His account, powerful because it is so detailed, covering the serial cynical maneuvers that expanded and transformed Nato into an instrument of aggression all the way to the promotion of the war that has destroyed Ukraine is a resource that apologists for these feckless policies will find it hard to answer.”
Andrew Cockburn, Washington editor, Harper’s Magazine, author of The Spoils of War: Power, Profit and the American War Machine
About the Author:
Scott Horton is director of The Libertarian Institute, editorial director of the online written publication Antiwar, host of Antiwar Radio for Pacifica, 90.7 FM KPFK in Los Angeles, California and host of the Scott Horton Show podcast. He has conducted more than 6,000 interviews since 2003. He is the author of Provoked: How Washington Started the New Cold War With Russia and the Catastrophe in Ukraine (2024), Enough Already: Time to End the War on Terrorism (2021), Fool’s Errand: Time to End the War in Afghanistan (2017) and editor of The Great Ron Paul: The Scott Horton Show Interviews 2004-2019 (2019) and Hotter than the Sun: Time to Abolish Nuclear Weapons (2022). He lives in Austin, Texas with his wife, Larisa Alexandrovna Horton.
For decades, people have debated the strange link between Leon Trotsky’s followers and the rise of Neoconservatism – but rarely has the full story been told.
This book cuts through myths and half-truths, tracing how Trotsky’s disciples in the U.S. shifted from revolutionary socialism to shaping Republican foreign policy. Clear, factual, and timely, Trotsky and the Neoconservatives reveals the real history behind a debate that still echoes in politics today. Caleb Maupin brilliantly explains the lineage from Trotskyism to Max Shachtman, Irving Howe, Irving Kristol, James Burnham, Jeane Kirkpatrick, Anne-Marie Slaughter, Carl Girshman, C.L.R. James, Bayard Rustin, Michael Harrington, George Meany, and many others. How is it possible for DC war hawks to trace their roots back to a Bolshevik who led the Red Army? It makes perfect sense, and Caleb Maupin puts the pieces all together.
JOB’s Comment:
Alan M. Wald’s The New York Intellectuals, which Maupin often refers to, gives a fuller understanding of this connection, from the perspective of a Trotskyist who disapproves of it and of the development that led to it.
SwebbTV:s Mikael Willgert intervjuar Markus Allard, som ställer upp med Örebropartiet i riksdagsvalet nästa år.
Om Allard kan undvika de återvändsgrändsallianser som gjort både SD och AfS omöjliga (atlantsionistextremismen resp. fashbunkerextremismen) och all med dessa komprometterad unknationalism, och dessutom tona ned den vulgära och likaledes överspelade populistjargongen, skulle detta någon gång kanske kunna börja utvecklas till det nya svenska politiska alternativ som behövs.
Men den politiska analysen måste förstås snabbt utvecklas och fördjupas på flera områden: ekonomin, migrationen, kulturen, och inte minst de alltmer avgörande utrikes- och säkerhetspolitiska frågorna, givetvis inklusive deras ofantliga – särskilt långsiktigt – ekonomiska dimension. Som hos Wagenknecht i Tyskland. Hittills ger Allards politik bara intryck av förvirrad, osammanhängande ytlighet.
På det globalpolitiska området finns den stora, delvis gamla, delvis på nytt sätt framväxande, och idag viktigaste opinion – med motsvarigheter i hela väst och inte minst i USA – som nu måste erhålla parlamentarisk och medial representation, präglad av mogen helhetlig förståelse, djupgrundad personlig övertygelse, och seriöst, långsiktigt målbestämt syfte.
Malcom Kyeyune skulle här kunna spela en viktig roll. Han måste bli chefsideolog. Allard har jag inte följt närmare och jag vet inte mycket om honom utöver att han, fastän sonson till Henry Allard, och fastän signalerande en vag vilja till en ny vänsterpopnat, inte bara lagt sig till med en tröttsam, grov jargong av den vanliga popnats slag utan t.o.m. nyligen, långt efter SD:s atlanthögersvek, medverkat med ett eget program på Riks. Utan tvekan läser jag in sådant i hans planer och uttalanden som man bara kan hoppas på, och hittills på mycket svaga grunder. Det hoppingivande är egentligen uteslutande Kyeyunes närvaro i bakgrunden och – fastän jag inte följt det heller – Allards nära samarbete med honom under lång tid.
Utifrån grundkonturerena av Kyeyunes åsiktsprofil och analyser, sådana jag i alla fall uppfattat dem genom några av hans artiklar, främst de engelska, skulle möjligen på lång sikt och med åtskillig ideologisk korrigering, vidareutveckling och komplettering kunna göras ett riksparti med en helhetlig politik; ett parti och en politik av åtminstone den allmänna nya typ och inriktning jag fått intrycket att Kyeyune kan tänkas förstå behövs.
–
“I detta avsnitt av Willgert intervjuas Markus Allard, kommunpolitiker i Örebro och riksdagskandidat för Örebropartiet. Tillsammans med Mikael Willgert diskuteras Allards begrepp ‘transferiatet’, en analys av samhällsstrukturer inspirerad av marxistisk klasslära, anpassad till den svenska välfärdsstaten. Transferiatet definieras som grupper som försörjs genom skattetransfereringar: det övre skiktet omfattar roller som mångfaldsstrateger, förnyelsedirektörer och kommunikatörer, medan det lägre skiktet främst består av bidragsberoende migranter som inte integreras i den produktiva ekonomin.
Allard beskriver en ömsesidig beroenderelation mellan politik, byråkrati och vad han kallar sugsnabelkapitalism – företag som Northvolt, vilka utnyttjar statliga resurser utan motsvarande värdeskapande. Han analyserar vänsterns utveckling från arbetarparti till försvarare av transferiatet, samt högerns återhållsamhet inför institutionella strukturer. Migrationen framställs som en faktor som bidrar till bidragsberoende och samhällsosäkerhet, med förslag om tvångsåtervandring för kriminella. Svensk kriminalitetsbehandling exemplifieras som en tillämpning av ‘mjuk makt’ mot brottslingar – exempelvis samtal i stället för ingripanden – medan produktiva medborgare möter sträng byråkrati.
Med bakgrund i vänsterrörelsen har Allard reviderat sin ståndpunkt: nutida socialism gynnar inte arbetarklassen, utan en elit fokuserad på ideologisk produktion. Han förespråkar ett parti för ‘de produktiva’ – från vårdpersonal till företagare – och en politik som minskar transferiatets omfattning genom budgetjusteringar. Allards släkthistoria, som sonson till talmannen Henry Allard, kontrasteras mot hans fristående politiska linje: ingen blocktillhörighet, utan en flexibel vågmästarroll prioriterande sakfrågor.
Avsnittet avslutas med Allards planer: sikta på 12 procent i Örebro län eller 4 procent nationellt för att påverka den politiska debatten. En analys av svensk politik som utmanar etablerade perspektiv och belyser ekonomiska och sociala dynamiker.”
Brittiske Shakespeareforskaren och elitteorikännaren Neema Parvini, författare bl.a. till uppmärksammade boken The Populist Delusion (2022), en samtidig kort introduktion till Mosca, Pareto, Michels, Schmitt, Jouvenel, Burnham, Francis och Gottfried, å ena sidan, och å den andra distinkt argumentation mot trumpismen baserad på deras tanketradition, och till en balanserad artikel om Evola i Chronicles i september, intervjuar Maupin på sin vältittade kanal Academic Agent.
Maupin ger en relativt kort men ändå någorlunda heltäckande uppdatering om sin version av den riktning eller tendens jag är benägen att vilja beteckna som konservativ socialism eller socialistisk konservatism. D.v.s. det jag har sett som, om än fortfarande långt ifrån teoretiskt färdigutvecklad, den mest relevanta och avancerade allmänna formen av “post-paleokonservatism” efter den svenska populistnationalismens sammanbrott 2018 med dess nu av allt att döma definitivvordna populistiska avfärdande av allt kvalificerat nytänkande, eller tänkande överhuvudtaget.
Då det redan stod klart (och det har bara fortsatt bekräftas sedan dess, kulminerande under de senaste åren i SD:s slutliga förvandling till pådrivande NATO- och sionismkrigshetsar- och folkmordsparti) att dess viktiga och giltiga opinionsimpulser, om några sådana efter deras monumentala missbruk finns kvar i Sverige, måste räddas över till ett nytt och annat helhetligt politiskt och ideologiskt sammanhang av utvecklad socialkonservatism.
“I welcome @CalebMaupinTV to discuss how the fake woke left popularised by Bread Tube and figures like ContraPoints, Destiny, Vaush and Hasan Piker crowded out the real socialist left, and even before that, how the CIA crushed the communist left for an anti-communist, pro-NATO one. We also discuss Trotsky, Stalin, Soviet history, Trump, Mamdani, and many other topics!”
Tunge redaktören för Monthly Review, enligt prof. Wiki “the longest continuously published socialist magazine in the United States” (sedan 1949), sociologiprofessorn John Bellamy Foster, kommenterar en rad centrala frågor och områden inom kapitalismen i dagens utvecklingsstadium i en vittfamnande ny intervju på kanalen India & Global Left.
“What defines global capitalism today? Are we moving into a new age of ‘techno-feudalism’, or is monopoly capitalism still the dominant force?
In this in-depth interview, John Bellamy Foster, editor of Monthly Review and leading Marxist thinker, joins India & Global Left to unpack the core structure of global capitalism, imperialism, and the new global economic order.
Foster challenges the popular idea of ‘techno-feudalism,’ arguing that capitalism – not technology – still drives exploitation and inequality. He explains why this narrative often reflects social democratic illusions about technology, welfare states, and the role of the Global South.”
Två tal av svenska sektionen av RKI:s, d.v.s. RKP:s, ledare Ylva Vinberg bekräftar att dessa trotskister numera inte bara i mycket framför samma kritik av vänstern som mina mer konservativa marxister, CPI:s Maupin, ACP:s InfraHaz och CPGB-ML:s Mckay, utan samma kritik av vänstern som dessa framför mot just trotskismen. Detta äger förhoppningsvis motsvarigheter i den strida strömmen av publikationer från den nya internationalens centrum i Britannien.
Jag kan ha fel, och jag är medveten om den underliggande problematiska motivationen ifråga om deras förhållningssätt till postmarxismens karaktäristiska frågor. Men det framstår ändå, s.a.s. på ytan, som en tillspetsning av tidigare formuleringar av deras positioner som inte är helt betydelselös, ens när man erinrar sig den historiska mångfalden och variationen inom trotskismen som även tidigare kunnat ge upphov till mer eller mindre av sådana partiella överensstämmelser på icke alltid självklara områden (tolkningen av Trotskij själv är ju också en ständigt fortgående process, men den kan inte alltid vara relevant för de nya frågor som kommit att dominera vänstern, inklusive västmarxismen, i vår tid).
Det ena talet är en internationell orientering om världsläget på en workshop i Göteborg i september, det andra en inrikespolitisk genomgång på RKP:s andra kongress i juni.
I grunden måste man dock tills vidare anta att positionen är oförändrad. Redan tidigare, innan partiet bildades och Vinberg bara företrädde organisationen Revolution som i sin tur bara var en svensk sektion av Internationella Marxistiska Tendensen, var hon kritisk mot exempelvis identitetspolitiken (ras, gender, sexualitet). Men dess fel var bara att den splittrat och försvagat arbetarklassen och kommit att ersätta klasskampen som universallösning för “allt förtryck”; de ekonomiska frågorna hade ersatts av identitetspolitikens sociala och kulturella. Analysen pekade riktigt på att identitetspolitiken medvetet och avsiktligt användes av kapitalismen på det beskrivna sättet, men den var ändå ganska enkel och begränsad.
Det är inte så att hon med de starkare formuleringarna nu faktiskt närmat sig McKays, InfraHaz’ och Maupins mer djupgående paleosocialistiska uppfattning att åtminstone några av de olika identitetspolitiskt fokuserade intressena och kraven i vissa avseenden också är problematiska i sig själva. Det är inte så att det inte handlar endast om sådant som identitetspolitiken anses ha rätt i att det behöver befrias. Att den inte anses ha fel främst i att prioritera dem framför den gemensamma, enade klasskamp som s.a.s. automatiskt kommer leda även till deras frigörelse.
Det kan finnas skäl att återkomma till den djupare motivationen för Vinbergs formuleringar i dessa frågor, sådana de framkommer exempelvis i detta föredrag från 2021. Här vill jag dock begränsa mig till de ovan länkade föredragen, där svagheterna ändå också är uppenbara, särskilt i frågorna om massmigrationen och dess orsaker, multikulturalismens karaktär som ideologi och krafterna bakom den, och exempelvis, som följd av dessa, gängkriminalitetens konkreta problem. Vinberg nämner visserligen att massinvandringen är något kapitalet och storföretagen behöver och tjänar på, men hon betonar det inte alls på samma utförliga sätt som dem jag vill se som mer eller mindre konservativa socialister. Här kvarstår inte minst en karaktäristisk skillnad i synen på nationen och olika kulturella traditioner; Maupin, InfraHaz och Mckay kan peka på den sovjetiska nationalitetspolitikens principer på ett sätt som en trotskist knappast kan.
Mycket av det Vinberg säger i dessa frågor skiljer sig inte från den vanliga vänstern, och det gör s.a.s. inte heller det hon inte säger. “Rasism” är även hos henne en primär analytisk kategori – en kategori som är relevant ifråga om radikalnationalismen, men fullständigt otillräcklig för det helhetliga grepp om de nämnda ämnena som jag försökte antyda i ‘Invandringspolitik och världspolitik’. Detta blir därmed naturligtvis en sakligt onödig låsning för RKP i förhållande till den populistnationalistiska opinionen, av samma vänsterborgerligt korrekta slag som de som fick Frank Baude, Robert Mathiasson och andra ledare för trotskismens bokstavsförkortade gamla motståndare inom bokstavsvänstern, K, att lämna det partiet.
Analysen av migrations- och mångkulturfrågorna blir otillräcklig på just det sätt den i övrigt på ytan riktigt kritiserade vanliga etablissemangsvänsterns och postmarxismens är det, och således även från ett marxistiskt perspektiv. Hela bilden, hela det komplexa kausalsammanhanget – fattigdomen, imperialismen, neokolonialismen, krigen, behovet av och önskan om löneneddrivande billig arbetskraft, den ofantligt utvidgade, allmänt välfärdsstatsomöjliggörande reservarmén av arbetslösa, det ideologiska eller intressebetingade opinions- eller propagandaarbetet från olika håll och med olika motiv för etnisk och kulturell mångfald, för upprotning av lokala kulturella traditioner och för gränsers allmänna nedbrytande, måste beaktas och i grunden förstås om en adekvat bedömning och behandling av frågorna ska bli möjlig.
Men Vinberg säger ändå också mycket som är riktigt och viktigt – har visat sig vara viktigt och riktigt – om populistnationalismen och rasismen. Och min poäng här är alltså inte betydelsen av skillnaden gentemot bättre marxistiska analyser, utan tvärtom den möjligen litet anmärkningsvärda likheten på ett plan i analys och ståndpunkter även hos denna svenska RKI-representant med de nämnda av annan ideologisk socialistisk-politisk inriktning, som jag försökt lyfta fram som relevanta för en konservativ socialism. Dessa likheter blir snabbt uppenbara för den som börjar lyssna på de ovan länkade talen och därmed gör det onödigt för mig att här återge Vinbergs exakta ord.
Alla andra skillnader ifråga om det historiska skeendet under 1900-talet kvarstår utan tvekan, som framgår av annat material från RKI. I det första talet här kommer Vinberg exempelvis med i ljuset av den historiska problematikens komplexitet litet vansklig korthet kort in på frågorna om strategin mot nazismen och den spanska fascismen. Men den samsyn som nu delvis tycks finnas inte bara ifråga om högern, inte bara det geopolitiska skeendet, med visst undantag (dock ett mindre sådant än, i Sverige, hos SKP och, tror jag, de äldre trottarna kring tidskriften Internationalen) för frågan vilka länder som är imperialistiska i Lenins mening, och inte bara ekonomin, utan t.o.m. åtminstone på visst sätt även den vanliga vänstern och dess distinkta politiska korrektheter, kan kanske sägas med ganska god marginal uppväga oklarheterna på dessa punkter.
Den kunde rentav ge åtminstone viss anledning att undra hur länge det kommer anses meningsfullt att fortsätta upprätthålla de skarpa organisatoriska gränslinjerna och politiska identifikationerna i termer av förhållandena, skeendena och delvis rent personliga motsättningarna under första hälften av 1900-talet. Hur relevanta är 60- och 70-talens gamla bokstavsvänsters oändliga sektanstrukna splittringsdynamik för vår tids nya förhållanden och för yngre generationer? Flera årtionden efter Sovjetunionens upplösning och dengismens Kina? Det är en ny historisk situation.
Ingetdera lägret kan ju ha helt rätt, ha hela sanningen. Och från konservativt-socialistiskt perspektiv har ju båda fel i mycket, framför allt på det större åskådningsmässiga, filosofiska, värdemässiga och kulturella planet. Från det perspektivet finns i alla fall ingen som helst anledning att alltför mycket uppehålla sig vid deras gamla rigiditeter.
Platsen där många politiska demonstrationer de senaste åren mot NATO och DCA och för Gaza och Palestina hållits, eller varifrån de utgått. Med föregående eller efterföljande politiska diskussioner på de omkringliggande konditorierna och bagerierna.
Mer från Revolutionära Konservativa Internationalen, eller närmare bestämt dess brittiska sektion, Revolutionary Conservative Party, i form av ett nytt avsnitt av Fiona Lalis och Khaled Malachis nya program, eller podd, A World on Fire:
“The end of the Cold War was meant to usher in an unprecedented era of world peace.
Yet, three decades of endless conflict have instead left a trail of destruction and barbarism across the globe. Far from being peacemakers, the Western powers carry a blood-soaked record that speaks for itself.
Now, as tensions rise once again in Latin America, Ukraine, and the Middle East, we ask: Why do capitalists go to war?
Is it enough to point to the profits of the arms industry, or is war and militarism rooted more deeply in the very foundations of the capitalist system itself?”
Liksom i förra avsnittet ligger de intressant nära en Mckays analys och bild av världsskeendet, med starkt fokus inte bara på högerns utan lika mycket på vänsterns fel. De trotskistiska särdragen framstår nästan som nedtonade på ett sätt som kanske i bästa fall pekar mot en framväxande konservativ samsyn på de här behandlade områdena. Åtminstone är det ett faktum att det föreligger stora gemensamma överlappningsytor.
Och detta gäller även i relation till den traditionellt-konservativa och paleokonservativa kritiken. Man kan sammanfatta det som att Lali och Malachi helt enkelt säger det mesta av det väsentliga som alltid återfunnits också i denna kritik av neocons och interventionistliberaler på de behandlade områdena, och att de säger det på samma sätt, men att de därutöver tillför de marxistiska delsanningar – ekonomiska, sociologiska, politiska – som där saknas.
Deras frånvaro i den högerbundna kritiken gör, trots allt det som är rätt och riktigt i den, så långt den går, att den ändå är helt otillräckligt verklighetsförankrad och verkningsfull; ja, att den rent principiellt förblir maktlös i de för den nödvändiga förändringen avgörande avseendena. Och detta även nu när den i USA slutligen rör sig utöver de begränsade intellektuella kretsar där den under mycket lång tid kontinuerligt formulerats, och utöver Pat Buchanans och Ron Pauls politiska minoritetsfalanger. Under det förenade inflytandet av verklighetens oignorerbara tryck och omprövande populära mediapersonligheter som är för stora för att tystas och marginaliseras är den på väg att bli en majoritetsriktning bland de republikanska väljarna.
Men det kommer inte räcka. Det kan inte räcka, när denna opinionsriktning fortfarande uppvisar de brister jag pekade på i min kommentar till Daniel McCarthys i övrigt bra framställning av de olika huvudtyper som länge ensamma utgjort konservatismen i Amerika. Krigen, det kulturella förfallet och massmigrationen beror till avgörande del på den kapitalism eller marknadsekonomi som även de själva tjänar; på den borgerliga ideologins konstitutiva begränsningar.
Nu kompletteras de typer av konservatism McCarthy gick igenom förhoppningsvis av den amerikanska sektionen av RCI, Revolutionary Conservatives of America, om även de förmår fasthålla de i min mening konservativa tendenser vi ser i den brittiska. Och i USA finns ju också – såväl i de avseenden som diskuteras i detta avsnitt av ‘World on Fire’ som i viktiga andra – den nya, nödvändiga konservativa socialismen tills vidare representerad av American Conservative Party med InfraHaz som ordförande. Som vanligt handlar det om den inifrån USA kommande förändring som förblir det viktigaste av allt när det gäller att rädda västerlandet.
Men har dessa nya partier och denna nya international verkligen förmågan att lyckas med detta? Har de resurserna att övervinna det modernitetens allmänproblematiska idéarv som marxismen i så hög grad bygger på? Har de perspektiv och insikt nog att revidera det, uppge sina reduktionistiska vetenskaplighetsanspråk, och utveckla en genuint filosofisk förståelse av verkligheten som helhet och dess överordnade värden?
Trots de genombrott som skett inom det marxistisk-aktivistiska lägret i USA under, ungefärligen, de senaste fem åren – med början strax efter den svenska populistnationalismens sammanbrott 2018, som visade att den inte tänkte utvecklas i den riktning jag hoppats på och därför tvingade mig till nya omprövningar – uppvisar de hittills existerande organiserade politiska uttrycken alltför stora ofullkomligheter i detta avseende.
InfraHaz, med sitt uttryckliga bejakande inte bara av element av konservatism utan, via Dugin, förutom heideggerianska inslag också rent traditionalistiska i den traditionalistiska skolans mening, nådde i sina tidiga framställningar längst, tillsammans med Maupin som numera t.o.m. övergått till att benämna sin socialistiska position “innovationistisk” i stället för marxistisk.
Under samma tid utvecklade Mckay i Britannien en i sak i hög grad motsvarande konservativ argumentation utan någon som helst teoretisk revision, vilket bekräftade rimligheten av det begrepp jag velat använda: paleosocialism. D.v.s. en socialism av äldre marxistisk typ som, fastän givetvis också kulturradikal i väsentliga avseenden, låg så långt från postmarxismens kapitalistiska överbyggnads- och surrogatvänsters politiska korrekthet att den trots den allmänna materialistiska åskådningen ändå i vissa avseenden kunde jämförelsevis betraktas som i god mening kulturellt konservativ och med rätta benämnas så. Och som även i mycket kunde ses som den norm och historia som västmarxismen, som Losurdo och Rockhill visar, kommit att avvika från i synnerhet under kalla kriget, och som implicerades av vissa av deras forskningsresultat.
Vad som talar för att marxisterna kommer fortsätta utvecklas i rätt och i ny mening revisionistisk riktning är dels att kulturen i allmänhet har fortsatt röra sig bort från den kontextspecifika 1800-talsmaterialism – långt bortom den metodologiska, den möjliga, blott fenomenellt-metodologiska – som marxismen alltid suttit fast i, genom den kraftigt accelererade spridningen av fler religioner och andliga traditioner i väst, inklusive sådana som är långt mer avancerade än exoabrahamismen överhuvudtaget, även om det också fortfarande är vanligt med förenklade nyandliga popriktningar, i sin tur anpassade till andra problematiska västerländska kulturella tendenser: modernitetens romantiska sida, i stället för den rationalistiska.
Och dels att yngre socialister rimligen mer och mer kommer upptäcka att denna materialism numera kommer från högern och kapitalismen. Det är dess systems behov inte minst av teknologiutveckling som nödvändiggör en materialistisk utbildning och indoktrinering som ensidigt formar hela samhället och därmed bryter ned dess kulturella, moraliska och andliga förutsättningar. Systemet är ett maskineri drivet av i hög grad historiskt och kulturellt betingade intressen. Det är deras krav som exempelvis oavbrutet, direkt och indirekt, befrämjar den akademiska filosofins fortfarande på flera håll helt dominerande s.k. fysikalism i olika former – som allmän åskådning den mänskliga illusionens tätaste mörker.
Som Chris Hedges har framhållit och jag tagit upp i några inlägg är också den s.k. “nya ateismen” en distinkt atlanthögerprodukt. Förr, påpekar han, fördömde den amerikanska högern Sovjetblocket för dess ateism; idag är det just från denna höger som ateismen kommer. Till skillnad från Mckay försvarar han nu teismen i sig. (Det kunde ju på den punkten nu invändas att neocons och atlantevangelikaler – med svenska efterföljare särskilt i KD, L och SD – för närvarande håller på att förvandla även kristendomen till en folkmordsideologi, i linje med den gammaltestamentliga åskådning som alla kristna omfattar som en gång giltig och med deras egen tolkning fortfarande giltig.)
Allt detta gör att det framstår som osannolikt att socialister i yngre generationer idag och i nya i framtiden på allvar kommer kunna omfatta marxismens hela problematiska gamla idéarv. Men deras existerande organisationer har länge stått under ledning av äldre personer som varit ofullkomligt mottagliga för de nämnda förändringarna och i hög grad insisterat på ortodoxi, och de yngre företrädarna ansluter sig till och följer dem hittills explicit: RCI:s företrädare hänvisar ofta till sina som självklara generella auktoriteter. Här finns ett oerhört tröghetsmoment.
Ändå måste frågan ställas om det är mer sannolikt att högerkonservativa skulle på effektivt sätt tillägna sig och införliva marxismens sanningar än att de socialistiska marxisterna accepterar konservatismens och traditionalismens. Svaret på den frågan är nej, så länge det innebär eller omfattar en historiens rörelse utöver kapitalismen. Det är ju en av marxismens viktigaste sanningar att kapitalismen inte är ett tidlöst system och inte kommer bestå för evigt. Och det är en delsanning som alla konservativa borde välkomna. Men tillhör de den borgerliga högern kan de ju inte göra det.
Olle Bengtsson 