Staten och religionen

En det 21:a århundradets socialkonservatism bör, föreslår jag, utmärkas av försvaret av en sekulär stat i betydelsen en stat som inte omfattar och upprätthåller en statsreligion, utan reglerar de olika religionerna (och de med dem ibland sammanhängande etniska grupperna) och genom sin egen auktoritet strikt upprätthåller former för deras fredliga samexistens under erkännande av gemensamma allmänna värden.

Det kulturkonservativt nytänkande Kina närmar sig denna ordning åtminstone genom sin nya typ av tolerans för traditionella religioner, liksom den gamla kulturnationalistiska arabiska socialismen i Mellanöstern gjorde det och Mosaddegh och hans parti kanske skulle ha kunnat göra det i Iran. Ordningen borde bygga på den historicistiska förståelse för universalitet och partikularitet i den mångkulturella världen som Ryn beskrivit som utgörande och definierande en gemensam mänsklig grund.

Men denna filosofi måste kompletteras materiellt genom det i fördjupad analytisk kritik förankrade avvisande av den kapitalistiska imperialismen som den nyliberala eran och det kulturella tillstånd och det allmänna världsläge den lett oss fram till visat vara nödvändigt, och andligt genom de förnuftsmässigt tillräckligt förklar- och försvarbara metafysisk-filosofiska principerna för en kvalificerad religiös pluralism och dennas bakomliggande enhet.

Den upplysta mänsklighetens nödvändiga nya international måste även, och inte minst, vara andligt upplyst. En statsmakt som programmatiskt bedriver antireligiös politik och reduktionistisk-materialistisk propaganda, såsom i hög grad även den borgerligt-positivistiska västerländska liberala demokratins i sin enkla och spatiotemporalt provinsiella modernitetsutopism gjort, måste givetvis avvisas.

Statens i vid mening konfessionellt neutrala högre, överordnade humanistiska värden måste från de nämnda utgångspunkterna präglas av explicit universell öppenhet mot det andliga perspektiv och den andliga dimension som i enlighet med alla de största andliga lärarnas undervisning, genom mänsklighetens hela historia och i alla traditioner, representerar den prioriska, ytterst enda verkliga enheten.

Om neokonservatismen

Pascal Lottaz på Neutrality Studies (som är eller varit associate professor i internationella relationer vid universitetet i Kyoto) gör en utmärkt intervy i två delar med David N. Gibbs om neokonservatismen i historiskt perspektiv men också med hela analysen tillämpad på dagens situation:

Gibbs är professor i historia vid University of Arizona och författare till The Political Economy of Third World Intervention: Mines, Money, and US Policy in the Congo Crisis (1991), First Do No Harm: Humanitarian Intervention and the Destruction of Yugoslavia (2009), och Revolt of the Rich: How the Politics of the 1970s Widened America’s Class Divide (2024). På det sätt som idag är vanligt har han utöver universitetsinstitutionens allmänna sida om honom en egen, utförligare på universitetets adress, mer lik en personlig hemsida.

Beträffande Europa signalerar han att han ser wagenknechtianismen som den framkomliga vägen.

Jan Myrdal

Några oskarpa bilder på Myrdal talande på seminariet ‘Den vanartige Jan Myrdal’ i Zäta-salen i ABF-huset i april 2019, där även bl.a. Anders Björnsson, Jan Guillou, Dag Sandahl, Mats Svegfors och flera andra, inklusive en indisk gäst, medverkade. Detta var, antar jag, den då 91-årige Myrdals sista större offentliga framträdande.

Det finns mycket jag har problem med i Myrdals författarskap (inte minst allt som har att göra med hans personliga förhållande till sina föräldrar), ställningstaganden, allmänna åskådning och sensibilitet. Men en del är viktigt. Intresset för Kina är generellt viktigt. Vid detta tillfälle anknöt han till sitt gamla engagemang för Kina, och antydde att han uppfattade det som att landets strategi under Deng-eran visat sig vara riktig, och en framgång. Kina exemplifierade m.a.o. ånyo, eller i hög grad fortfarande, en framtidsväg.

Myrdal var också självständigt politiskt-inkorrekt i en rad andra frågor, som franska Front National och SD, och därmed i stor utsträckning populistnationalismen i allmänhet, samkönade äktenskap, och historierevisionistiska s.k. “förintelseförnekares” yttrandefrihet (säkert var han beveten om att bortom försöken att förbjuda dem väntade detsamma avseende revision/”förnekelse” av Solzjenitsyns, Conquests, Snyders och andras uppgifter om Sovjetunionens historia), även om den erforderliga precisionen i argumentationen också i dessa kanske ibland i någon mån kunde brista. Han identifierade hela tiden klarsynt den i den nyliberala eran helt dominerande postmarxistiska “kompatibla” vänsterns väsen.

Jag talade eller korresponderade aldrig med Myrdal. Men vid de två tillfällen vi åtminstone var i närheten av varandra (förutom vid detta seminarium en gång under 80-talets första hälft, när han kom marscherande – på Birger Jarlsgatan, tror jag, i alla fall hade jag just kommit ut från rökiga, nu sedan länge försvunna lilla konditoriet Madeleine, runt hörnet på Jakobsbergsgatan, där man, liksom på flera andra sådana kring Stureplan, från 50-talet och äldre, nu bortdrivna, stundom diskuterade poststrukturalism och angränsande ämnen i långa pauser från sittningar på KB – i spetsen för en första maj-demonstration) hade han samma inträngande sätt att möta min blick. Det är inte något jag kan tillskriva någon särskild betydelse, men jag fann det ändå litet ovanligt. Han hade väl helt enkelt ett ovanligt inträngande sätt att möta blickar.

Jan Myrdal om Aurora och alliansfrihet

Kinas samhällsbevarande politik

Tings Chak från Tricontinental-institutet berättar om de stora konservativa satsningarna på den kinesiska landsbygden under Xi Jinpings tid som president:

Det fokuseras ofta på de många välståndsglittrande, snabbt storvordna kinesiska städerna med deras avancerade kollektivtrafik o.s.v., men detta är förstås lika viktigt.

Intervyaren är den socialistiske statsvetaren och generalsekreteraren för Mazdoor Kisan-partiet i Pakistan, Taimur Rahman.

BSW och brandväggen

Tydligen kunde BSW:s resultat i det tyska valet slutligen fastställas till 4,98%, alltså 0,02 under 5%-spärren, vilket innebär att ytterligare endast omkring 9 500 röster hade krävts för inträde i förbundsdagen. Redan omedelbart efter valet, när resultatet såg ut att hamna på 4,97%, började man påpeka tekniska felaktigheter i valmaskineriet, bl.a. men inte enbart rörande utlandsröster, och kräva omräkning, något som efter det slutliga resultatets fastställande fortsatt med än större högljuddhet, och kanske på goda grunder.

Detta bråkande hör hursomhelst till det parlamentarisk-politiska spelet. Viktigare är emellertid hur Wagenknecht och den långa rad av betydande partiföreträdare som framträtt och gjort sig kända vid sidan av henne fortsatt sin politiska argumentation. Härom dagen talade hon på sitt vanliga lysande sätt i förbundsdagen mot avgrundspartierna CDU och SPD, och deras nya sinnessjuka krigskrediter. Den särskilt obehaglige blivande nye förbundskanslern, Taurus- och BlackRock-Merz, framstår som förkroppsligande mycket av den gamla tyska – och övriga västeuropeiska – högerns och borgerlighetens knarriga stelhet, inskränkthet, hårdhet, kyla och falskhet. Det är tyvärr inte svårt att föreställa sig hur denna personlighetstyp, ledande ett ruttnande, undergångsdömt system, till slut av ren nihilistisk dödsdrift utlöser ett kärnvapenkrig.

Det finns också andra viktigare frågor än det exakta valresultatet som partiet borde ställa sig, och nu övergå till att hantera efter den möjligen orättvisa behandlingen i valapparaten. Det finns större orsaker till att resultatet inte blev ännu bättre (det var förstås i sig – liksom i de framgångsrika lantdagsvalen förra året – sensationellt bra för ett helt nytt parti i dess första förbundsdagsval). Ja, till att det inte blev mycket bättre. Partiets potential är långt större, och den kan lätt förverkligas om de brister som tyvärr vidlåder det avhjälps.

Deras främsta och mest uppenbara fel är att de anslutit sig till CDU:s, SPD:s och övriga partiers brandväggeri gentemot AfD. Trots att de förstått det partiellt legitima och viktiga i populistnationalismens fenomen, eller åtminstone flera av de avgörande faktorer i samtidens sociala verklighet som som ligger bakom det, har de principiellt uteslutit samarbete med det parti som nu fick nästan 21% av rösterna.

Detta är inte bara strategiskt utan även sakligt fel. Den katastrofala följden är inte bara att de i stället måste vara öppna för samarbete med just CDU och SPD, utan också att de bidrar till att driva AfD i Taurus- och BlackRock-Merz famn, där dessa kommer bli lika fatalt skadliga som i Sverige SD i Tidöjuntan.

Felet beror på att de trots den populistiska och konservativa nyorienteringen fortfarande, genom de ledande företrädarnas personliga bakgrund och den allmänna sensibilitet den format, faktiskt förblir alltför bundna vid den gamla postmarxistiska och postmoderna, Soros-sponsrade etablissemangsvänsterns tanklöst reflexmässiga attityder.

Därför kan de trots allt inte förstå populistnationalismens fulla innebörd och betydelse. De kan inte se att hela västvärldens politik idag har populistnationalismen i en allmän mening, med dess ofullkomliga konservatism, som en gemensam förutsättning. Alla måste mer eller mindre ta hänsyn till den och anpassa sin politik till den, eller åtminstone ge sken av att göra det. Och BSW har alltså dessutom en verklig förståelse av att, och varför, den i avgörande stycken har rätt och etablissemangsvänstern fel.

Vår tids populistnationalism har i det väsentliga andra orsaker och motiv än den gamla högerpopulismen, radikalnationalismen, extremhögern, rasideologin och generiska fascismen. När dess motståndare bara tar fasta på de aparta nazister som dykt upp i dess partier och naziststämplar hela rörelsen, är det i mycket ett desperat försök att blunda för den nya verklighet den är en produkt av, och att förtränga vad det är de själva egentligen står för.

Populistnationalismens egen förståelse är oklar och förvirrad, vilket förvisso ofta orsakar en olycklig överlappning med fascistiska temata och konvergens mot fascismens historiska mönster och förebilder. Men vad den nya populistnationalismen ursprungligen i verkligheten främst var en reaktion mot, som en helt spontan folklighet, är den likaledes nya, även av högerns intressenter åtminstone indirekt stödda kapital- och kulturöverbyggnadsvänsterns politik och dess resultat.

Ingenting som kommer ens i närheten av massmigrationens och mångkulturens problem under de senaste årtiondena förekom på fascismens tid. Endast dessa, och sekundärt andra av den nämnda nya vänsterns wokeistiska excesser, är vad som kunnat göra den till en massrörelse även i Sverige, på ett sätt som alltid var en omöjlighet för fascismen. Nu är den en sådan massrörelse i hela väst, och oundvikligen så.

Men dess spontanpopulism och teoretiska och ideologiska blindhet och förvirring gör den till ett lätt offer för högerns intressenter, när pseudovänsterns kulturhärjningar och de politisk-korrekta fraserna visar sig otillräckliga och, som nu p.g.a. de globala politiska förändringarna, nya metoder, hårdare tag, blir nödvändiga. Först då, som uppköpt av och inordnad i den vanliga högern, blir även den nya populistnationalismen fascistisk.

BSW korrigerar här populistnationalismens och populistkonservatismens fatala fel på det enda möjliga och rätta sättet, det nödvändiga sättet: genom en konservativ socialism eller socialistisk konservatism. Eller åtminstone pekar de entydigt, och som enda parti, i den riktningen – mot den självklara politiska framtiden.

Men genom att upprätthålla brandväggen mot AfD stärkte de bara det etablissemang de bekämpar. Ja, de bidrog till att göra detta parti fascistiskt på riktigt, ställa det i tjänst hos Taurus- och BlackRock-Merz och därmed den urmodiga, totalirrationella västkapitalismens fortsatta, för mänskligheten – inklusive den överväldigande majoriteten av västerlänningar – förödande imperialistiska globalaggression.

Mer omedelbart avskräckte det givetvis massor av AfD-väljare från att gå över till dem. Självklart gör de rätt i att hårt kritisera AfD:s egentligt fascistiska inslag och tendenser, deras halvhjärtade NATO-kritik, deras nyliberala ekonomi, deras sionistiska vapenleverans- och folkmordspolitik, deras billiga oligarktjusadhet (Musk) och Trumptro, deras ibland frambrytande allmänna idioti (Weidel: “Hitler var kommunist”). Det är fullständigt nödvändigt att insistera på att de själva, BSW, borde vara det självklara valet för alla som på meningsfullt sätt är konservativa, står för en de överordnade värdenas konservatism – inte bara för alla som på meningsfullt sätt är politiskt och ekonomiskt socialistiska.

Men detta måste syfta till att förändra och förbättra populistnationalismen, inte principiellt förkasta dess nya stora parti och därmed huvuddelen av den allmänna rörelse det representerar. Med den fortsatt upprätthållna kritiken borde BSW i stället öppna för en allians med AfD, som vid sidan av sina fel också är de enda bland de övriga partierna som ännu står utanför etablissemanget och har rätt, ja har samma åsikt i flera andra och lika stora och avgörande frågor. Såvitt jag kunnat se har AfD nästan bara sänt ut positiva och välkomnande signaler till BSW.

BSW och AfD måste tillsammans, även i formellt samarbete, utmana systemet, genomdriva ett systemskifte. Genom förenad kritik och öppenhet från BSW:s sida bör populistnationalismen ännu kunna gradvis böjas i riktning mot den helhetligt hållbara nya politik som de själva måste gå i spetsen för. Den politik som nu ensam kan rädda Europa och hela väst.

Att förstå BSW och AfD

I väntan på en BSW-AfD-koalition

Sahra Wagenknechts linjetal

Wagenknechts nya parti

Johnstone, Wagenknecht och en ny Querfront i Tyskland

Sympatiskt från tyska vänstern

Wang Yi i München 

A Steadfast Constructive Force in a Changing World

Keynote Speech by H.E. Wang Yi
At the 61st Munich Security Conference
Conversation with China

Munich, February 14, 2025

Your Excellency Chairman Christoph Heusgen,
Dear Friends,
Colleagues,

The world we live in is an increasing mix of turbulence and transformation. Many people are asking the same question: Where is it headed? If I may borrow the theme of this year’s Munich Security Report, it is headed toward multipolarization. When the United Nations was founded 80 years ago, it had only 51 member states; today, 193 countries ride in the same big boat. A multipolar world is not only a historical inevitability; it is also becoming a reality.

Will multipolarity bring chaos, conflict and confrontation? Does it mean domination by major countries and the strong bullying the weak? China’s answer is, we should work for an equal and orderly multipolar world. This is another major proposition put forward by President Xi Jinping, and it represents our sincere expectation for a multipolar world. China will surely be a factor of certainty in this multipolar system, and strive to be a steadfast constructive force in a changing world.

Here, I want to make four points. 

First, it is important to advocate equal treatment. Rivalry between big powers had brought disaster to humanity, as evidenced by the lessons of the two world wars in the not-so-distant past. Whether it is the colonial system or the core-periphery structure, unequal orders are bound to meet their demise. Independence and autonomy is sought across the world, and greater democracy in international relations is unstoppable. Equal rights, equal opportunities and equal rules should become the basic principles of a multipolar world.

It is in this principle that China advocates equality among all countries regardless of size, and calls for increasing the representation and say of developing countries in the international system. This will not lead to “Westlessness,” but will deliver more positive-sum results to the world. The Munich Security Conference has invited more participants from Global South countries in recent years. This is a wise thing to do. Every country should have their voice heard. Every country should be able to find their place and play their role in a multipolar paradigm.

Second, it is important to respect international rule of law. As an old Chinese saying goes, circles and squares cannot be drawn without compasses and rulers, which means nothing can be accomplished without following norms and standards. The purposes and principles of the U.N. Charter provide fundamental guidance for handling international relations. They are also an important cornerstone of a multipolar world. The world today is witnessing incessant chaos and confusion, and one important reason is that some countries believe might makes right and have opened a Pandora’s box marked the law of the jungle. In reality, all countries, regardless of size or strength, are stakeholders in international rule of law. The multipolar paradigm must not be a state of disarray. Without norms and standards, one may be at the table yesterday but end up on the menu tomorrow. Major countries must take the lead in honoring their words and upholding rule of law, and must not say one thing but do another, or engage in zero-sum game.

It is based on the above points of view that China resolutely upholds the authority of international rule of law, and actively fulfills its international responsibilities and obligations. It is a member of almost all universal intergovernmental organizations and a party to over 600 international conventions. It never practices exceptionalism, still less cherrypicking. It is providing the greatest certainty in this uncertain world. I wish to emphasize that there should be no double standards in observing international law. Respect for all countries’ sovereignty and territorial integrity should mean support for China’s complete reunification.

Third, it is important to practice multilateralism. In the face of emerging global challenges, no country can stay unaffected, and the “we first” approach in international relations only leads to a lose-lose result. The U.N. is at the core of practicing multilateralism and advancing global governance. This edifice has shielded all countries from wind and rain for nearly 80 years, and is all the more needed in the multipolar world of the future. We should cement its foundation, rather than destroy its pillars. We should take up our responsibilities on governing global issues, rather than seek self-interests only. We should tackle common challenges in solidarity, rather than resort to bloc confrontation.

It is from this understanding that China upholds true multilateralism and advocates the vision on global governance featuring extensive consultation and joint contribution for shared benefit. We have firmly upheld the authority and stature of the U.N., and contributed to more than 20 percent of the U.N. regular budget. We have acted earnestly on the Paris Agreement on climate change, and built the world’s largest clean power generation system. We have also proposed and delivered on the Global Development Initiative, the Global Security Initiative and the Global Civilization Initiative, providing public goods for improving global governance. 

Fourth, it is important to pursue openness and mutual benefit. Development holds the key to addressing various problems. The multipolar world should be one where all countries develop together. Protectionism offers no way out, and arbitrary tariffs produce no winners. Decoupling deprives one of opportunities, and a “small yard with high fences” only ends up constraining oneself. It is important to pursue open cooperation, and support an equal and orderly multipolar world with a universally beneficial and inclusive economic globalization.

It is for this goal that China stays committed to sharing development opportunities with all countries. An Australian scholar called China an “enabler,” which I find very fitting. With a five-percent GDP growth last year, China contributed to nearly 30 percent of the world economic growth. It has served as an important engine for global economic growth, and shared with the world the benefit of its supersized market. China is willing to synergize high-quality Belt and Road cooperation with the European Union’s Global Gateway strategy, so as to empower each other and empower the entire world.

Friends,

China has always seen in Europe an important pole in the multipolar world. The two sides are partners, not rivals. This year marks the 50th anniversary of China-EU diplomatic relations. Taking this opportunity, China is willing to work with the European side to deepen strategic communication and mutually beneficial cooperation, and steer the world to a bright future of peace, security, prosperity and progress.

Thank you.

Drömmare

Fredsteater?

“Hurt China and Help Wall Street”

Trump och atlanticismen

Krigsförberedelser i Korea

Maupin om Trumps State of the Union

Drömmare

Maupins nya optimistiska trumpianism kontrasterade förstås, som jag noterade, skarpt mot Fazis, Nortons, och i synnerhet Mckays analyser. Den sistnämnde har nu följt upp sin kommentar till mötet mellan Trump och Zelenskyj i Vita huset med en längre analys av läget efter den sataniska respons på Trumps fredsinitiativ som är bankkartellen Europas 800 miljarder euro för nya krigssatsningar.

Mckay visar varför de alla – liksom även Trump själv – är hopplösa drömmare. Han kan göra det eftersom han tar in fler fakta, dimensioner och perspektiv, och har ett större analytiskt-begreppsligt instumentarium till sitt förfogande. Därför når han djupare än de andra nämnda kommentatorerna. I större utsträckning kan han synliggöra de principiella systemgivna gränserna för det imperialistiska västs självrestriktion av den typ såväl Maupin som traditionella konservativa och paleokonservativa önskar, tror på, och nu – som i USA de ledande publikationerna inom denna riktning, Buchanan-grundade The American Conservative och Chronicles – vill se i Trumps fredsinitiativ.

Maupins hopp är legitimt och taktiskt riktigt under förutsättning att han i sin nya innovationism inte tappar bort marxismens delsanningar; det pekar framåt, i riktning mot den uppdaterade, konservativa socialism som vår tid förhoppningsvis är på väg att utveckla “i världsmåttstock”, för att använda ett i 60- och 70-talsvänstern populärt uttryck. Den anti-neokonservativa konservatismen, i dess amerikanska form, har däremot misslyckats, konstaterade Claes Ryn i sin senaste bok. Och utöver de orsaker han analyserar har den gjort det därför att den helt enkelt i sig är otillräcklig för atlantsystemets självrestriktion; dess misslyckande är rent principiellt givet genom systemets egen karaktär och grundläggande verkningssätt.

Därför måste restriktionens och de överordnade värdenas konservatism frigöras från dess begränsningar och bli en del av det nödvändiga systemskiftet. Omvänt är detta nödvändigt också därför att endast den kan tillföra det kulturella, filosofiska och andliga innehåll som en Mckays åskådning saknar.

Fredsteater?

Här är, i en ny intervy, Brian Berletics hela, tunga argumentation som jag nämnde i inlägget om krigsförberedelserna i Korea.

Att Trumpadministrationens fredspolitik bara är teater, och att vad som i verkligheten sker är att hela Europa enrolleras för krig mot Ryssland, medan USA i en imperialismens nödvändiga, nya arbetsfördelning överför sina egna motsvarande ansträngningar till Kina.

Se även Berletics många egna videos med denna argumentation och analys. Notera också mina kommentarer i inlägget Att ha trott på Trump om det redan från början tvetydiga och motsägande i Trumpadministrationens fredsutspel.

Vad är att säga om Berletics tolkning? Till att börja med att man väl i någon mån åtminstone kan skilja mellan subjektiva intentioner och objektiva funktioner eller effekter i Trumpadministrationens agerande.

Men i vad gäller de senare, EU:s och Storbritanniens nya ofantliga krigssatsning, har vi nu hursomhelst bara rört oss än längre bort, katastrofalt längre bort, från den europeiska linje mot Ukrainakriget som jag föreslagit. Ett mått av kritik av USA har lagts till, men bara mot vad som uppfattas som dess fredslinje.

Om hela atlant-EU och Storbritannien blir involverade på det sätt de nu vill är det väl inte längre riktigt lika korrekt att som Boris Johnson tala om ett proxykrig. Hur illa det än behandlas av USA har krigsetablissemanget i Europa i mycket samma intressen som dess amerikanska motsvarighet.

Trump och atlanticismen

Maupin utvecklar som svar på George Galloways fråga om Grönland och Kanada och NATO:s självupplösning sin argumentation om Trumps nya orientering (i dubbel mening: hans nya orientering mot orienten) i linje med sin mångåriga analys av dennes motsättning till den atlanticistiska eliten i USA, d.v.s. det – numerärt begränsade – högsta skiktet av amerikanska kapitalister och dess otaliga organ, som förstås är drivande i imperialismen i såväl dess äldre som dess nyare former.

Som representant för ett lägre skikt, som är mindre intresserat av neokonservatismens gamla program och global full spectrum dominance, och s.a.s. bara ute efter att mer kortsiktigt och godmodigt tjäna pengar och därför önskar fred, är Trumps omläggning av politiken gentemot Europa, just nu särskilt med fokus på Ukraina och Ryssland, helt enkelt ett led i avvecklingen av atlanticismen som sådan.

Till skillnad från Liz Truss’ idé om ett “globalt NATO” är det åtminstone på det terminologiska planet logiskt att tala om en sådan. Men återigen inställer sig frågan om den kapitalistiska (o)ordningen som sådan klarar sig utan krig. Fazi ser tillbakadragandet från Europa snarast som – åtminstone objektivt – ett delegerande av aggressionen mot Ryssland till EU-länderna, ett vältrande av ansvaret och kostnaderna för NATO över på ett till USA och dess intressen fortfarande knutet Europa. Men även om vi förstår Trumps avsikt som en vilja till reell allians med Ryssland, måste frågan ställas om omställningen innebär den möjliga nedmontering av imperialismen som sådan som utan tvekan är vad Maupin hoppas på.

Imperialismen kan givetvis gå utöver och bli något mer, ja annat än atlanticismen. Det är ett faktum att, på det hela taget, varken Kina eller ens Ryssland agerar på världsscenen i enlighet med allmänt systembestämda diktat från sina respektive storkapitalborgerligheter, och att det såtillvida endast är väst som är imperialistiskt i den betydelse termen har i marxismen. Men USA kan självklart förskjuta sin imperialism från atlanticismens historiskt definierande fokusområden (kontrollen av Europa och Ryssland) och i stället inrikta den mot Östasien.

Truss’ globala NATO var förstås explicit riktat mot Kina som fiende. Trumps nya politik är alltså retoriskt annorlunda på den punkten. Men hur ser det faktiska amerikanska agerandet ut? Till att börja med betecknar utspelen – och de redan inledda åtgärderna, med BlackRocks köp av delar av Panamakanalen – rörande de amerikanska kontinenterna och Grönland en ren utvidgning av imperialismen, även om just denna del av den kan förstås som kompensatorisk, givet omöjligheten att samtidigt fortsätta bära kostnaderna för en konflikt med Ryssland. Men de kan samtidigt uppfattas som del av en kraftsamling för en förnyad satsning på Obamas “pivot to Asia” med mer entydigt offensiv innebörd. Det är vad politiken gentemot Taiwan, krigsförberedelserna i Korea, och motsvarande stöd i Japan, Filippinerna o.s.v. fortfarande indikerar.

Maupins vision för amerikanskt-kinesiskt samarbete av sådant slag som på något sätt avvecklar imperialismens konstitutiva operationsmönster är naturligtvis på alla sätt attraktiv och välgörande för världen, freden och mänsklighetens framtid. Men som alltid återstår alltså att se vad Trump nu faktiskt gör. Mycket tyder på att han har en klar intuition inte bara att USA:s framtid i hög grad ligger i relationen till Östasien, utan rentav att att det måste bli en relation präglad av utvecklat och fördjupat samarbete med Kina.

Under alla omständigheter måste Maupins vision stödjas. Dagens EU och Storbritannien, som låser fast Europa i en hopplös, olöslig, historiskt mytologiserad, evig konflikt med vår granne Ryssland och samtidigt helt förstör Ukraina, är just nu ett mycket större problem än USA. Om Trump verkligen helt ger upp även det indirekta, delegerade stödet till den imperialistiska hetsen att “besegra” Ryssland, att tillsätta en ny jeltsinistisk regim eller helt enkelt stycka upp federationen i små kontrollerbara Åslundländer, blir Europa snabbt ett betydelselöst bakvatten, ett atlanticismens sorgliga residuum. En ny europeisk ledning är akut nödvändig.