Jan Olof Bengtsson

Socialkonservatismen utvecklades en gång som ett alternativ till både den klassiska liberalismen och den framväxande socialismen i dess olika former, med deras respektive uppenbara brister. Samtidigt behandlade den med dessa riktningar gemensamma frågor och problem, en gemensam ny samhällelig verklighet, och vissa överlappningar fanns därmed oundvikligen med båda. Den var i mycket en del av ett i filosofisk mening idealistiskt och samtidigt historicistiskt kulturparadigm, som på visst sätt gick utöver sin tids sociala klassmönster och intressekonflikter, och som ägde en stark wissenschaftlich förankring i den samtida statsläran, nationalekonomin och även den samtidigt framväxande sociologin. Den var inget enhetligt fenomen, terminologin var oavgjord och skiftande – åskådningen ifråga var exempelvis förhanden även där själva termen socialkonservatism inte användes. Skillnaderna mellan olika länder var avsevärda. Men en gemensam trend var ändå urskiljbar, en någorlunda enhetlig riktning, där man på olika håll på liknande sätt utifrån vad som kan beskrivas som ett slags alternativmodern åskådning tog sig an samtidens nya problem på ett sätt som, föreslår jag, i sina huvuddrag fortfarande äger den största relevans och som idag kan återupptagas och kreativt vidareutvecklas och anpassas till vår tids krav.

Den populistiska nationalismen, inte minst hos SD i Sverige (även om jag finner både populismen och nationalismen problematisk i vissa former och otillräcklig i alla, använder jag inte dessa termer generellt i pejorativ mening, utan har lärt mig att ta fasta på de högre och värdefulla formerna av det de betecknar), har gjort anspråk på att omfatta en socialkonservativ åskådning, och explicit anknutit till några av denna riktnings tidigaste företrädare. Det är en ypperlig politisk positionering, som helt motsvarar vår tids politiska verklighet och krav. Men tillägnelsen, utvecklingen och anpassningen av den till den samtida situationen är ännu bristfällig. Det visar sig, föreslår jag, inte minst i det sätt på vilket man de senaste åren ensidigt närmat sig högerns liberalism, socialkonservatismens ena historiska motståndare, och avfärdat den andra, vänsterns socialism. Just utifrån socialkonservatismens historiska tradition i Europa (i USA har, som jag uppfattat det, begreppet en annan mening, vilket kan skapa viss förvirring; det handlar där främst om moraliska och kulturella värderingar i civilsamhället, en betydelse som inte motsäger den europeiska sådan jag förstår den, men däremot utelämnar den senares social- och välfärdspolitiska dimension) inställer sig flera frågetecken inför denna förskjutning av partiets inriktning.

Det har, vill jag minnas, någon gång från ledningen sagts att man, i det nya samarbete med M och KD som man eftersträvar, skulle genom sin socialkonservatism komma att utöva ett modifierande inflytande på dem. Det är en riktig tanke. Men det kan inte hjälpas att de anpassningar som skett under närmandet och för att uppnå dess mål väcker tvivel hos en del om det verkligen kommer bli möjligt. Om vi bara ser till frågor som berör socialpolitiken i mer begränsad mening (jag har tidigare tagit upp flera andra), så ändrade man sig redan under den förra mandatperioden om vinster i välfärden, a-kassan, fas 3, pensionärsskatten, arbetsmiljön, och kollektivavtal vid offentlig upphandling, och efter valet har anpassningen fortsatt.

Alla de tidigare ståndpunktena i dessa frågor var inte nödvändigtvis de rätta. Det finns givetvis, och bör finnas, gemensamma punkter hos socialkonservatismens och socialdemokratins välfärdspolitik, såtillvida som socialkonservatismen måste ta in vänsterns allmänna frågeställningar i sin förståelse och sina egna analyser; detta är en av de saker som utmärker socialkonservatismen i mer egentlig mening. Men socialkonservatismens välfärdssystem måste ändå i väsentliga avseenden utformas på annat sätt än de socialdemokratiska. De äldre svenska systemet kunde förvisso ifrågasättas på många punkter; dess brister härrörde just från det faktum att det var socialdemokratiskt och inte socialkonservativt, det vill säga att det samhälle det fungerade inom, och som därmed också bestämde dess värderingar, i mycket var kulturradikalt i stället för kultur- och värdekonservativt i den mening som socialkonservatismen, med all konservatism, försvarar. Men denna skillnad gör att socialkonservatismens samhälle på helt annat sätt kan bära upp den offentliga välfärden så att den verkligen blir effektivt stödjande, fri från de välkända missförhållanden – passiviseringen, den inlärda hjälplösheten, det ohederliga utnyttjandet – som gör att alternativet för många enbart framstår som en avveckling.

Allvarligare än enskilda sakfrågor på detta område, där olika ståndpunkter också ofta är möjliga utifrån samma ideologiska principer, är emellertid den mer allmänna ideologiska förskjutning som SD:s anpassningen ser ut att ha inneburit, och som på nytt sätt principiellt möjliggör problematiska och felaktiga utfall på det socialpolitiska området. Jag har intrycket att vad man här inte minst gör är att man helt enkelt underskattar vänsterns mer substantiella ideologiska och teoretiska positioner. Kanske är det också så att man inte på djupet förstår vissa av dess väsentliga frågor och analyser. Man tar inte längre in dess perspektiv på det sätt som socialkonservatismen måste – det perspektiv som ofta förblir viktigt i enskilda frågor även sedan man förkastat den övergripande ideologiska sammanhanget. I allt högre grad tycks man se på det politikområde vi här talar om från vad som inte minst i Sverige brukar kallas nyliberalismens, inte socialkonservatismens perspektiv.

Det är visserligen lätt att inse varför man i allt högre grad helt enkelt ignorerar vänstern. Vänstern har länge låtit sig lätt avfärdas på detta sätt. Dess oändliga politisk-korrekta excesser, långt bortom vänsterns klassiska frågor och långt över gränsen till det löjeväckande – Jon Kjölstad kallar den “underlivsvänstern” – erbjuder oavbrutet nya stora träffytor inte minst för just populistisk sarkasm. Men även dess mer djupgående ideologiska och politiska motsägelser är en lika hållbar orsak till avfärdandet, även om de sällan tas upp i den populistiska politiska retoriken. Filosofen och programskrivaren åt Vänsterpartiet Torbjörn Tännsjö förklarade sig redan för länge sedan sätta sitt hopp – hoppet om en socialistisk världsregering – till George Soros, och även socialdemokratiska intellektuella lyfter ogenerat fram egna kopplingar till exempelvis dennes universitet i Budapest, i samband med utfall mot Orbán och Fidesz. Vänstern älskar Soros och finansieras av Soros, en huvudsaklig företrädare för den finanskapitalism som den i övrigt säger sig bekämpa. Men det är olyckligt att Soros i så hög grad på grund av sin flamboyanta öppenhet kommit att metonymiskt representera denna kapitalism i debatten, såtillvida som det döljer andra lika viktiga liknande aktörer som också borde lyftas fram och kritiseras.

Den intellektuella kollaps som just här föreligger, och som väl inte en enda ledande svensk vänsterdebattör undgått, den ständigt för allt fler uppenbara och himmelsskriande motsägelse som de alla med krampaktigt självdestruktiv envishet upprätthåller, tog jag för många år sedan upp i mitt inlägg Vad invandringsfrågan handlar om. Ann Charlott Altstadt tillhör den väl ännu mycket begränsade kategorin vänsterintellektuella som har lång erfarenhet, och som hoppar av inte på grund av att de övertygats av nyliberalismen, som många i sextioåttavänstern gjorde redan på 80-talet, utan synbarligen enbart på grund av den invandringsrelaterade problematiken. I en krönika i Fokus efter förra årets val skrev hon under rubriken “Farväl till vänstern“:

“Det tog 34 år för befolkningen att 2004 ha ökat till 9 miljoner. [Altstadt menar: från 8 miljoner.] Men redan 2017 blev vi 10 mil­joner och 2028 är vi 11 mil­joner. Enligt SCB kommer den ökningen att bestå av bland andra 418 589 personer från länder utanför Europa med lågt/medelhögt Human Development Index.

Så jag undrar exakt hur hög skattehöjning Vänsterpartiet har kalkylerat med för att matcha asylaktivismen. Alltså finansiera den redan nu underdimensionerade offentliga sektorn, så att den till skillnad från i dag kan tillgodose hela den växande befolkningens behov.

Exakt hur ska välbeställda väljare övertalas att rösta för ständigt högre skatt i stället för att välja privata alternativ när välfärden krackelerar? Och hur tänker sig Vänsterpartiet att lösa de sociala och kulturella motsättningar som kommer att öka än mer? Utanförskapet, fattigdomen och kriminaliteten. Parallellsamhällen som växer, liksom i dess skugga, hederskulturen och religionens förtryck.

Till skillnad från ordföranden för Vänsterpartiets kvinnonätverk, tvivlar jag starkt på att islamister som Omar Mustafa är ‘en av de bästa krafterna i Sverige för jämlikhet och jämställdhet’.”

En vänster sådan som den Altstadt beskriver här låter sig förvisso lätt avfärdas. Hela den bisarra, postmarxistiska vänstern har i verkligheten blivit ett instrument för kapitalismen. Kraven på skattehöjningar, exempelvis, motsäger på intet sätt detta: den globala kapitalismen kontrollerar i stor utsträckning staten, och låter den göra transfereringar i sitt eget intresse. Dagens dominerande vänster är vd Jean-Claude Michéas lärjunge Charles Robin helt enkelt kallar “kapitalets vänster“. Finanskapitalismen kräver massmigrationen, och vänstern lyder den, tjänar den, genomdriver högre skatter för att betala den. Men det är inte bara så att vänstern får betalt för att framhärda i den för vår tid avgörande motsägelse som Altstadt pekar på. Vänstern gör det villigt även därför att den ju ser att finanskapitalisterna, och för den delen även deras allierade bombliberalerna, i så stor utsträckning vill samma sak som numera den själv. Soros är ju själv vänsteraktivist. Såväl vänsters protester mot bankernas och megakoncernernas ekonomiska globalism som dess Bush-hat och demonstrationer mot krigen i Mellanöstern på 00-talet ter sig mycket avlägsna. Idag är det vänstern som står för det man då protesterade mot. Jürgen Habermas försvarar reservationslöst bank-EU:s franske president Macron, vars militariserade polis med största hårdhet slår ned de gula västarna. Vänstern har till stor del blivit en kapitalets bombvänster.

Den sociologiska förklaringen av hur det kunnat bli så är vid det här laget välbekant. Den nya vänstern har utvecklats ur studentvänstern med dess medelklassbakgrund och bristande eller obefintliga kontakt med arbetarklassen. Det gjorde å ena sidan att den kunde bli långt mer radikal än denna klass, att den lätt tog till sig leninismens lära om de partiintellektuella som revolutionärt avantgarde. Under sextio- och sjuttiotalen kände den sig förvisso ofta tvungen att proletarisera sig själv och lämna universitet för fabriksgolvet, men detta stod inte i motsättning till teorin såtillvida som man på fabriksgolvet samtidigt åtog sig ett ledarskap bland annat i den fackliga kampen. Men å andra sidan gjorde dess akademiska natur att den också blev mottaglig för de nya teoretiska riktningar – strukturalismen, poststrukturalismen, postmodernismen och andra – som gradvis förde den bort från marxismen. Den förvandlade visserligen institutionernas korridorer under sin långa marsch, men den blev också omisskännligt formad av dem på ett sätt som tillade ytterligare dimensioner till dess icke-proletära väsen. När den nyliberala offensiven kom var motståndskraften svag. En rad ledande vänsterintellektuella avföll snabbt.

Ändå undrar man ofta hur det hela fungerar på det subjektiva planet, rent psykologiskt, och i synnerhet när det gäller den problematik Altstadt tar upp. Alltmer öppet och ibland rentav med avsevärd arrogans motarbetar vänstern nu själv, som tämligen renodlad etablissemangsvänster, den svenska arbetarklassen (i den vida mening som idag är den enda möjliga), och för den delen också de länders intressen, varifrån de flesta invandrare kommer. Den lönedumpande och välfärden på sikt omöjliggörande invandringen prioriteras till enorma kostnader, som annars hade kunnat användas inte bara till välfärdens utveckling utan också göra långt större nytta i form av så kallad hjälp i närområdet vid flyktingkriser; länder som fått fred går att återvända till, och önskar sina flyktingar tillbaka; afrikanska regeringar uttrycker missnöje med att deras folk utvandrar och att Europa befrämjar det. Ofta verkar vänstern bara sitta så djupt fast i sina motsägelser att den inte ens förstår dem som sådana och därför varken kan eller vill söka någon väg ut ur dem. Men det normala är kanske snarare att dess enda sätt att dölja vad den själv objektivt ställer till med socialt och ekonomiskt, är att, typ, bekämpa den logik och det förnuft som avslöjar motsägelserna som en förtryckande patriarkalisk struktur, att gå in i ett eskapistiskt glömske- och undergångsrus och hoppas att ingen annan ska se något heller?

Det är ofta svårt att förstå hur vänstern överhuvudtaget kan fortsätta identifiera sig själv som sådan. Vänstern i varje rimlig historisk mening har länge framstått som döende. Men det finns ingenting inom det nuvarande systemet och den etablerade, offentliga, politiska diskursordningens spel som kan stå för en coup de grâce, och det beror inte på högerns svaghet, och inte heller enbart på den kvarvarande underliggande kraften i den allmänna, djupa historiska, kulturella dynamik som producerat vänstern som konstitutiv del av moderniteten. Det beror i stället på att inte bara de reella finanskapitalistiska, maktpolitiska och ideologiska intressena bakom både vänstern och högern, utan även systemets själva funktion och dynamik behöver just båda som fast fixerade i den liberaldemokratiska konfigurationen av högst begränsad och delvis skenbar åsiktsmångfald och polaritet. Det åsiktsspektrum som sammantaget, som helhet, och analytiskt oåtkomligt inom de givna ramarna och därför också normalt osynligt, länge ledde utvecklingen i en entydig, välkalkylerad riktning. I mycket samma faktorer och samma strukturautomatik som skapat dagens höger driver också vänstern sådan den numera ser ut (liksom förvisso också en stor del av gårdagens). Dagens vänster är inget hot, utan en väl integrerad del av systemet.

Vad den typiska vänstern numera ägnar sig åt är huvudsakligen bara en förlängning av den gamla radikala, liberala borgerlighetens intressen. Men det är den yra av självrättfärdigt moraliserande kulturrevolutionär aktivism som detta dock tillåter, den ständigt utvidgade, förment emancipatoriska rättighetskampen och i vid mening kritisk-teoretiska kulturella exercisen, som förklarar vänsterns märkliga självidentifikation i en situation där kapitalet styr alltmer oinskränkt och den ordning, eller icke-ordning, man i första ledet försvarar mot det växande antalet dissidenter nödvändiggör att det gamla jämlikhetsidealet måste stå tillbaka.

Borgerlighetens försvarare å sin sida, inklusive de pose- och plymkonservativa, måste konformistiskt, med endast smärre, ytliga variationer, i det väsentliga insistera på samma saker som vänstern, eller åtminstone stillatigande acceptera dem. Ingen drar några entydiga gränser. Mer minoritetsrättigheter (av varje för “värdegrunden” stärkande slag)! Och samtidigt, mer integration! Kapitalismen presiderar över den kulturradikala vänsterrevolutionen – vars alltmer dominerande substantiella resultat idag dock alltså blir fundamentalistisk islam – samtidigt som den skapar klassklyftor som väl är större än på flera århundraden.

Etablissemangshögern är således inte något alternativ. Den populistiska nationalismen däremot kan erbjuda ett sådant, genom att den gradvis tonar ned själva populismen och nationalismen, eller bevarar deras högre och avvecklar deras lägre former, för att i stället övergå till en genuin, fördjupad och nyskapande socialkonservatism, under mobilisering av de för ett sådant ändamål historiskt tillgängliga intellektuella resurserna. Detta skulle kunna bli dess politiska och ideologiska egenart, som skiljer den från alla andra, idag alltmer konforma politiska riktningar och partier, och som är lika unik, självständig och på alla sätt välgrundad som någonsin något annat inom politiken. Här finns dess stora, historiska möjlighet. En politik som kan fånga upp och representera stora grupper inom både vänstern och högern och mitten, sådana dessa i centrala avseenden alltmer meningslösa formationer fortlever idag. En social konservatism, med tillräckliga frihetliga inslag, öppen för i första hand europeiskt samarbete, som äger en potentiell social bas som inom kort nästan skulle kunna garantera en egen majoritet. Det rent sakliga, objektiva politiska behovet av en sådan socialkonservatism är enormt. Man skulle kunna sammanfatta det som behovet av en konservatism fri från nyliberalismen.

På 70-talet, när Sovjetkommunismen fortfarande fanns kvar och en stagnerande ekonomi i väst ofta hotade välfärdssystemen, var en del av nyliberalismens reformer plausibla. Sådana anpassningar i vad som då ännu, före nyliberalismens genomslag, kallades “blandekonomin” – en ekonomi som av flera skäl är nödvändig i den västerländska modernitetens typ av samhällen – är oundvikliga och helt naturliga. Fortfarande fanns en betydande moralisk tyngd i de allmänt frihetliga argumenten, en tyngd som så att säga spreds från den politiska dimensionen till den ekonomiska. Sovjetkommunismen fanns inte bara kvar utan uppfattades fortfarande också som stark och expansiv, ingen förutsåg dess snara sammanbrott, och vittnesbörden från dissidenterna i öst och exempelvis Solidaritets kamp i Polen hade, trots att de inte berättade hela historien om östkommunismen, en entydig, oavvislig innebörd för inte bara vår politiska utan även vår kulturella och allmänmänskliga självförståelse och existens. Näringslivets röster framstod också fortfarande i mycket som realekonomiska, de handlade om verkligt, konstruktivt företagande och om den svenska industrins villkor i Sverige.

Parallellt med nyliberalismen skedde också en ytterst välbehövlig introduktion av genuina konservativa tänkare och idéer – som dock i själva verket gick långt utöver, ja i flera fall var oförenliga med just nyliberalismen. Tidigare okända utländska politiska tänkare och tankeströmningar började diskuteras i Sverige, samtidigt som det blev möjligt att börja erövra vår egen tradition av sådana, ända tillbaka till 1800-talet. En “liberalkonservatism” framstod som en rimlig kompromiss, dessutom i linje med mycket av den moderna svenska högern, om man gick litet längre tillbaka än tiden närmast före Gösta Bohman. När de nyliberala reformerna presenterades som en del av en fördjupad, burkeansk åskådning, i förening med de seriösa, historiskt förankrade kultur- och värdekonservativa idéer som några få vid den tiden åter gavs möjlighet att uttrycka i en liten nisch i den svenska borgerlighetens nya idéorgan, kunde även jag, i den dåvarande, mycket annorlunda historiska situationen, i viss mån acceptera dem.

Men den liberalkonservativa syntesen gick inte längre att upprätthålla när den mer postmoderna vänsterlibertarianismen inom kort tog över, med ett kulturellt program i mycket direkt övertaget från vänstern, det vill säga det program som de bakomliggande kapitalintressena naturligtvis också stödde inom den mer egentliga, men nu sig snabbt anpassande vänstern. Den kulturella, värdemässiga och moraliska konservatismen fick inte längre plats. Liberalismen trängde ut konservatismen. Högerns motsägelser blev lika stora och uppenbara som vänsterns, all sammanhållande ideologisk stringens upplöstes. Det enda som kvarstod med konsekvent identitet, bakom såväl högern som den nya socialdemokratins och postkommunismens vänster, var de rena kapitalintressena och de sedan länge verksamma globalistiska ideologierna. Detta skulle nu vara historiens slut – ett sant deprimerande sådant.

Och det var dessa krafter som även gjorde nyliberalismen till något annat än vad den ekonomiska liberalismen tidigare varit i den politiska debatten. Vad som utvecklades var en ny globalistisk finanskapitalism, skild från tidigare industribyggande och nationellt mer ansvarstagande kapitalism. I den snabbt framväxande nya typen av risk- och spekulationsekonomi kunde reformernas löften att avhjälpa strukturfel inte infrias utan att de senare ersattes av nya och värre missförhållanden. De enkla, ogenomtänkta, och i sin tillämpning ofta rent “flummiga” marknadsmodellerna trängde in, drivna av förespråkarnas typiskt radikala ideologiska nit, på område efter område av offentlig verksamhet. Inte minst på många vardagscentrala sådana – vård, skola, post, järnväg, elförsörjning, taxi – har avregleringarna och privatiseringarna ibland blivit närmast farsartade misslyckanden, iakttagbara och inte sällan konkret kännbara för folk på ett helt annat sätt än de bakomliggande nya och lättare döljbara förhållandena på finansmarknaderna som sådana. Även i de nya statliga företagen har marknadiseringen lett till samma språkliga vulgarisering som i det privata näringslivet. Fungerande, avancerade, helhetliga teknosystem har förstörts. Det finns helt enkelt områden som lämpar sig för privat företagande och marknadsfunktionen, och andra som inte gör det.

När välfärden krackelerar, skrev Altstadt, kommer de välbeställda välja privata alternativ i stället för att betala ständigt högre skatt. Ja – men som hon också tydliggör krackelerar ju välfärden därför att skattemedlen går till annat än den välfärd folk tidigare röstade för. Det är verkligen inte någon apriorisk självklarhet att staten, kommunerna och landstingen automatiskt sköter allt bättre eller att sträng reglering löser alla problem. Men det är uppenbart att det privata näringslivet idag sköter många saker sämre än den offentliga sektorn tidigare gjorde, och att avreglering kan vara smått katastrofal. Den enfaldigt implementerade New Public Management-filosofin för myndigheters styrning innebär en total förvirring rörande grundläggande principer för olika samhällssfärer, ett recept för den offentliga ordningens förfall. Det står helt klart att “blandekonomin” är i behov av justering i motsatt riktning mot den som i någon mån var rimlig på 70-talet.

Vi står här också inför det kulturella problem inom svensk borgerlighet som jag tidigare tagit upp i några aspekter. Den kultur som i tillräcklig utsträckning krävs för att uppbära och ta ansvar för den nya ekonomiska frihet och makt som nyliberalismens propagandister genomdrivit. Kulturen och moralen är avgörande för både den privata och den statliga verksamheten, bortom (de idag alltför små) olikheterna i incitamentsstruktur och belöningar. Vänsterns kulturradikalism kan inte förstå det, och högerns satsningar som exempelvis Axess har här inte räckt till. En introduktion till hur det ser ut ges av journalisten Bengt Ericson i hans bok Den nya överklassen: En bok om Sveriges ekonomiska elit, som bland mycket annat är en beklämmande studie i ängslig konformism. Det är den här “eliten” som integritetslöst bryter ned den svenska kulturen med alla engelska företagsnamn. Björn Elmbrant ger i sin senaste – tyvärr slarvigt redigerade – bok Marknadens tyranni ett annat exempel: pensionsfondbolaget Allras ägare Alexander Ernstberger, som har “trixat undan miljoner av 180 000 sparares pengar”. Denne “köper härom året en 253 kvadratmeter stor villa på Lidingö med sjöutsikt för rekordhöga 50 miljoner kr. Han äger och kör en helikopter men också en Porsche 911 Turbo.” Och hans “likaledes unge medägare David Persson Rothman köper en stor fastighet på Värmdö för 23 miljoner. Han äger också en bostadsrätt på Östermalm, en svart Ferrari Berlinetta F12 och en BMW M7X.” Det handlar, påpekar Elmbrant, “om livsstilsmarkörer, att tala om för hela världen att så här gör vi som finns på toppen”; Ernstberger “lär flyga sin helikopter bara några gånger om året och Lidingöbron lämpar sig knappast för fartövningar med Porschen”. Den ofta aggressiva, nyrika omdömeslösheten, vulgariteten och ofta nog kriminaliteten – senast har vi sett den hos bankerna – i den “ekonomiska elitens” beteende är dock inte enbart en produkt av den svenska borgerligheten av idag. Den är också socialdemokratins verk – Kjell Olof Feldts, Göran Perssons, Björn Rosengrens, Erik Åsbrinks, Thomas Bodströms socialdemokratis. Tony Blairs socialdemokrati. I Elmbrants exempel handlar det alltså om det även av socialdemokraterna genomdrivna nya svenska pensionssystemets förvaltare.

Det utrymme för en seriös socialkonservatism som nyliberalismens långtifrån enbart av inkompetens förklarade misslyckande skapar är ofantligt, även långt bortom det allra mest påtagliga området, massinvandringen och mångkulturalismen. Alla de problem som här alltmer oavvisligt tränger sig på borde för övrigt vara akuta angelägenheter inte bara för en socialkonservatism, utan för vilken autentisk konservatism som helst. Men efter att framgångsrikt ha frigjort sig från den radikala nationalismen, utvecklat en kommunikationsplan som åtminstone möjliggjort en rörelse i riktning mot en allmän kulturell nivåhöjning även inom partiet, och anammat termen socialkonservatism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning, har SD nu, och i synnerhet sedan förra årets valrörelse, alltså med stor beslutsamhet inriktat sig på att i stället för att försöka fylla behovet av en socialkonservativ politik närma sig den vanliga, nyliberala svenska högern i form av M och KD, som tillhör de politiskt huvudansvariga för felkonstruktionen av dagens system, eller snarare den systematiska dekonstruktionen av gårdagens. Risken känns överhängande att man därmed vänder sig från det politiska utrymme man var exceptionellt väl situerade för att fylla genom sin karaktäristiska mittenposition i en egen dimension, bortom höger och vänster.

Att partiet närmar sig just M och KD innebär visserligen att det rör sig på för mig välbekant mark, såtillvida som det var dessa partier jag, efter att ha anslutit mig till den lilla kulturkonservativa falang som i någon mån släpptes fram vid 80-talets början, länge varit med i och kom från när jag anslöt mig till SD. Jag har därför skrivit mycket om förhållandet mellan SD och just dem under de första åren efter min övergång. Dessa artiklar blir, vågar jag påstå, än mer aktuella och relevanta nu. Men de handlade förstås inte om likheterna mellan SD och dem eller om hur SD borde bli mer lika dem, utan tvärtom om olikheterna, om dessa partiers otillräcklighet, om hur SD skilde sig från dem. Jag analyserade hur de borgerliga partierna övergivit det värdefulla i konservatismen, pejlade i vilken utsträckning SD kunde övertaga dess arv, brottades med populismen och nationalismen, välkomnade framlyftandet av socialkonservatismen, och identifierade styrkan i den position på visst sätt bortom höger-vänsterskalan som skulle uppnås med de övriga positioneringar som gjordes och som jag i någon mån ville komplettera och precisera. Att M och KD närmade sig SD hade jag naturligtvis ingenting emot, och än mindre förstås att kvalificerade företrädare för dessa partier följde med till SD. Att dessa och andra partier påverkades och förändrades av SD:s politik var förstås ett av de sätt SD skulle utöva sitt inflytande på svensk politik och debatt. Men att i stället SD skulle anpassa sig till dem var en helt annan sak och motsatsen till min avsikt. Skillnaderna var stora och centrala, och inte minst var det socialkonservatismen, i förening med den övertagna kultur- och värdekonservatismen, som jag hoppades skulle markera dem.

När Jonas Sjöstedt tar upp inte bara vinsterna i välfärden utan också bankerna är Åkesson egentligen svarslös; han tycks veta att de nyliberala svaren inte skulle övertyga, och kommer därför inte med dem, eller möjligen bara med en halvhjärtad liten del. Men tystnaden är också talande och inte heller den övertygar. Samtidigt kör SD:s egen Sjöstedt, Oscar, över det interna motståndet i dessa frågor; nästan plågsamt tydligt blev det på de senaste landsdagarna. Den nya linjen när det gäller EU bör, har jag föreslagit, välkomnas, men som jag också påpekade finns det kvarstående frågetecken och naturligtvis en risk att även denna linje i verkligheten kommer visa sig innebära en anpassning till nyliberalismen: anslutningen till ECR-gruppen och därmed brittiska Tories är utan tvekan delvis problematisk i detta avseende, och kan förstås se ut som om den helt passar in i och är ett nytt uttryck för det nuvarande mönstret av anpassning. Det har redan länge talats om hur näringslivet lobbat på riksdagskansliet. Partiets liberalisering har alltmer entydigt kommit att omfatta även nyliberalismens distinkta ekonomi. I allt högre grad tycks man beredd att acceptera den nya, historiskt extrema pluto-oligarkin eller oligo-plutokratin, som även av de redan av Marx analyserade allmänna, kapitalismen som sådan karaktäriserande orsakerna administrerar en lika extrem kulturrevolution. En revolution vars allra mest påtagliga resultat i vår tid ju är just den massmigration och därmed kulturomvandling som SD en gång bildades för att motarbeta, och som fortfarande är partiets viktigaste profilfråga.

Mattias Karlssons alltmer prononcerade intresse för och vilja att liera sig med den amerikanska konservativa rörelsen, den amerikanska konservativa rörelse som alltifrån Reagan och fram till Trump haft stort inflytande på Republikanerna, som under senare årtionden starkt dominerats av neokonservatismen och i stor utsträckning finansierats av “träsket”, och som ända sedan 50-talet som helhet uppvisade den karaktäristiskt instabila och ytterst sett ohållbara föreningen av konservatism och libertarianism som några försökte sig på också i Sverige, är förstås i detta sammanhang inte heller oproblematiska. Man skulle gärna vilja undvika detta omdöme, dels eftersom rörelsen i början på den konservativa sidan förvisso vekligen ägde flera viktiga tänkare, tänkare som jag själv skrivit om alltsedan 80-talet, men dels också av det skälet att Karlsson här återigen visar att hans ideologiska engagemang och kunskaper går långt utöver den övriga partiledningens. Det är ett av Karlssons attraktiva drag att han börjat uppta en del av de värdefulla konservativa idéer som på 80-talet följde med nyliberalismen in i den svenska debatten genom att de kvarvarande mer genuint konservativa personerna inom högern åter tillfälligt råkade få komma till tals vid tillbakarullningen av vänstern. Först var det Roger Scruton, och nu när han gått vidare till amerikanerna finns det anledning att hoppas att han också fördjupat sig i Russell Kirk, Eric Voegelin, Richard Weaver, Leo Strauss, James Burnham, Peter Viereck, Robert Nisbet och andra. De räknas alla till den konservativa rörelsen, och även om de sinsemellan är ganska olikartade tänkare, och inte alla använder termen konservatism på det sätt Kirk och Viereck gör, uttrycker de verkligen olika väsentliga varianter och aspekter av vad som kan kallas konservatism, även om ingen, utom möjligen Viereck som åtminstone kommer nära, är socialkonservativ i europeisk mening. Och därifrån, på denna omväg, borde steget inte vara långt till Claes Ryn och den värdecentrerade historicismen. Ett memento är emellertid Karlssons märkliga angrepp på paleokonservatismen härom året. Det gör att man här måste avvakta något, att det finns en risk att det kan komma att bli ett ställningstagande endast för den neokonservativa och ensidigt marknadsliberala sidan, eller för den delen för den rörelsens definierande förening eller syntessträvan, som i sig på ohållbart sätt inkluderar denna sida. Det skulle innebära ytterligare en bekräftelse på hans partis in- eller underordning i den nyliberala, ensidigt atlanticistiska regimen.

Dick Erixon har ofta på bra sätt anpassat sig till SD sedan han blev redaktör för den partirelaterade nättidningen Samtiden. Men det kan inte hjälpas att han var en av de ledande krafter i Centerpartiet som förvandlade det till dagens nyliberala extremistparti. I grunden finns åtskilligt av hans nyliberala åskådning kvar och sätter sin prägel på hans krönikor på ett sätt som är typiskt för partiets nya inriktning. Även hans nya partis framväxande egenart, socialkonservatismen i mer distinkt och självständig mening, börjar därmed i någon mån suddas även genom honom, och en delvis ny partiprofil tonar fram. Från KD kommer nu en av SD:s främsta kandidater i Europaparlamentsvalet, Charlie Weimers. Han gjorde sig känd som en av de mer utpräglade konservativa redan i KD:s ungdomsförbund, dessutom med ovanliga och för många provocerande nationalistiska inslag som givetvis nu gör hans partibyte naturligt. Men han för samtidigt med sig den vid det här laget inom borgerligheten självklara, allmänna syn på ekonomiska och sociala frågor som är omisskännligt nyliberal. Under den presskonferens där kandidaterna till Europaparlamentet presenterades betonade han kontinuiteten med sitt arbete för KD och vad som skulle bli den bestående närheten till EPP-gruppen, och han tog avstånd från EU:s sociala pelare på det svepande och urskillningslösa sätt som blivit typiskt för det mot nyliberalismen tenderande SD, men som knappast framstår som självklart för ett europeiskt parti som kallar sig socialkonservativt och som numera accepterar andra lika stora delar av det överstatliga Europasamarbetet.

Det är i den här situationen som jag befarar att SD gör misstaget att underskatta och förhastat avfärda vänstern. Den vänster som trots allt inte är död. Att den inte är det, trots dess fastnande i de institutionskorridorer den skulle marschera igenom, beror inte bara på den alltfort starka helhetliga modernitetsdynamik som på ett djupare plan under århundraden framburit den. Det beror också på de groteska, specifika ekonomiska och övriga samhälleliga former nyliberalismen antagit. Vad vi ser är faktiskt att på grund av dessa en historiskt mer normal vänster börjar vakna till visst nytt liv, om än fortfarande merendels inom ramen för de motsägelser jag inledningsvis pekade på. En vänster som trots de begränsningar denna nya ram ålägger den, med hjälp av sina äldre, genuina analytiska traditioner och redskap – som såväl i Sverige som internationellt trots allt stundom fortsatt utvecklas också under senare årtionden, även om de inte längre fått politiskt genomslag eller dominerat debatten – med ny vitalitet lyckas producera analyser på hög nivå och kopplade till konkreta förslag präglade av en ny, på sina områden relevant och nödvändig radikalitet. Vilket politiskt genomslag detta kommer få återstår att se, men det visar hur det är ett faktum att det fortfarande endast är vänstern som i Sverige, bland annat genom ett nytt initiativ som den socialdemokratiska föreningen Reformisterna och det fackliga idéinstitutet Katalys, står för de väsentliga analyserna och den relevanta kritiken av nyliberalismen och dess resultat. Och den förnyade svenska kritik vi nu ser är en del av en internationell utveckling, främst inom forskningen.

Den kvarstående, motsägelsefulla ideologiska helhet inom vars ram det mesta av detta sker – samtidigt som korridorerna gjort vänstern postmarxistisk, har vänstern ändå obevekligt gjort korridorerna till åsiktskorridorer – hotar visserligen att undergräva detta arbete och omöjliggöra praktisk-politiska resultat. De viktiga och giltiga insikterna riskerar att neutraliseras av etablissemangsvänsterns dominerande, relativa överbyggnadstrivialiteter i kapitalets tjänst. Men vi ser ändå en ur en rik tradition sprungen, förnyad och analytiskt välgrundad opposition mot några av nyliberalismens och finanskapitalismens mest problematiska aspekter, och därmed ett reellt alternativ till just det som i verkligheten alstrar vad populistnationalisterna kallar “kulturmarxismen“. Det svenska fastklamrandet vid nyliberalismen, såväl teoretiskt som ifråga om dess ofta bisarrt dysfunktionella resultat i det redan verkställda samhälleliga genomförandet, börjar framstå som provinsiellt och som rent kuriöst i sin extremism. Det viktiga ligger i att det här handlar om klassiska, substantiella vänsterfrågor och en lång intellektuell tradition av deras analys, långt bortom underlivet.

Hos den möjligen försiktigt framväxande svenska vänsterpopulismen börjar man till och med, i likhet med Sahra Wagenknecht i Tyskland, i någon liten mån våga börja nyktra till ifråga om den flagranta kardinalmotsägelsen, kapitalistlakejeriet i invandringsfrågan. Partiet Kommunisterna, det gamla KPML(r), går här ännu längre, lika långt, tycks det nästan, som populistnationalisterna. Ja, de utvecklar nu närmast en egen populistnationalism från vänster, om än på ett sätt som de menar har stöd i marxistisk teori sådan de tolkar den. Och det är begripligt att de gör det. Sovjetunionen omfattade 140 olika folk och språk, och hade i motsats till nyliberalismens globalistiska ordning, som de till skillnad från etablissemangsvänstern givetvis konsekvent bekämpar, åtminstone en nominell nationalitetspolitik för deras bevarande. Internationalen var inte en Antinational. Frank Baude, KPML(r):s gamle ledare, lämnade för fem år sedan Kommunisterna i protest mot att partiet tagit en “promenad ut i det medelklassiga politiska träsket” genom att acceptera den “småborgerliga avvikelsen” feminismen. Ändå framstår Kommunisterna som ganska kompromisslösa i avvisandet av den postmarxistiska vänsterns typiska, globalkapitalismen befrämjande engagemang, eller åtminstone i sin fokusering på allt det denna nya vänster övergivit i den gamla marxistiska.

Att det är vänstern som nu, i olika schatteringar, och med de risker det medför, står för en vändning mot sina gamla centrala frågor, frågor rörande den ekonomiska basen, skulle inte ha varit nödvändigt om den nu under lång tid snabbast växande politiska rörelsen, det vanliga slaget av populistnationalism, verkligen stod för en genuin socialkonservatism på det sätt SD gjorde anspråk på, om dess socialkonservatism var en fördjupad och utvecklad sådan, på det sätt den skulle ha kunnat vara. En hållning till de nya vänsteranalyserna av nyliberalismen och dess följder i linje med socialkonservatismens historiska tradition skulle igenkänna, erkänna och ta fasta på deras många delsanningar, och extraherat och frigjort dessa från deras uppblandning med de många övriga och fortfarande givetvis oacceptabla ideologiska momenten. Som det nu är saknar SD en självständig ekonomisk-politisk åskådning, och kan därför på intet sätt hantera den problematik vänstern åter med förnyade resurser tar itu med. Förvisso kvarstår vissa konkreta sakpolitiska skillnader gentemot den borgerliga högern. Men genom att kontinuerligt tona ned dessa har man lämnat fältet fritt för vänstern, för en vänsterns åtminstone möjliga och kanske sannolika comeback eller renässans, och under alla omständigheter för en dess klara demonstration av en analytisk överlägsenhet på specifika delområden. På detta område framstår den otillräckligt socialkonservativa populistnationalismen i jämförelse som högst primitiv.

I tron att ett närmande till M och KD ska möjliggöra regeringssamarbete och, antar jag, verkligt politiskt inflytande på det fortfarande avgörande, om än också fortfarande ibland ensidigt prioriterade invandringsområdet, riskerar SD att i allt högre grad välja bort möjligheten att etablera sig som en självständig politisk kraft. Tidigare talade man om sig själva som ett “tredje block”, och med rätta. Ja, när de två andra blocken blev alltmer lika i de för partiet avgörande frågorna, framställde man sig som ensamma stående mot “sjuklövern”, och höger- och vänsterblocket tvingades också verkligen gå samman, mest tydligt i decemberöverenskommelsen, enbart för att hålla SD borta från makten. Nu vill man i stället se sig som ett nytt “konservativt block” tillsammans med M och KD, som därigenom bara bli en variant av ett av de två tidigare block som man inte tillhörde: ett rent borgerligt högerblock. Vilket idag innebär: ett nyliberalt block.

Jag undrar om det inte är en kortsiktig strategi. Riskerar man inte att förhastat vinna en allians av osäkert värde till priset av en långsiktig förlust av väljare? Är det inte bättre att först utan anpassningar växa ytterligare som eget “block” för att sedan verkligen på avgörande sätt kunna bestämma politiken i det nya block som i en framtid kan bildas? Är det omöjligt att överhuvudtaget tänka sig ett samarbete även med andra partier? Trots att M och KD tvingas börja ge upp motståndet mot samarbete, ser det kanske inte entydigt ljust ut för SD:s strategi när just de nu med förenade ansträngningar lyckats få Orbán och Fidesz avstängda från EPP-gruppen på grund av deras motstånd mot Soros’ och andra oligo-plutokraters migrationsplaner?

Altstadts farväl till vänstern är, tror jag, förhastat. Även från sådant håll som nyliberaler normalt gärna åberopar kommer internationell forskning som starkt ifrågasätter deras allmänna marknadsutopism och uppvisar den blandekonomiska interventionismens och de offentliga välfärdssystemens gynnsamma effekter även för den ekonomiska utvecklingen. De grupper jag nämnde, såväl som en rad enskilda forskare och debattörer, har nu även i Sverige med ny övertygelse tagit upp flera av de frågor som lika väl skulle ha kunnat vara den socialkonservatisms som den populistiska nationalismen borde utvecklats till. Senast har, exempelvis, Katalys i samarbete med föreningen Positiva pengar och med stöd av Reformisterna till och med, och helt in linje med de ståndpunkter jag kort försökt försvara, tagit tag i den helt avgörande frågan om banksystemet och affärsbankernas skapande av pengar, en av de viktigaste av de frågor som de svenska nyliberaliserade populistnationalisterna skyggar tillbaka från. Samuel Kazen Orrefur presenterade i förra veckan en viktig rapport, ‘Förstatliga pengarna – så stoppar vi bankerna från att skapa finanskriser’. På det rent deskriptiva planet hade Riksbankens expert på e-kronan, Hanna Armelius, signifikativt nog inga invändningar vare sig mot Orrefurs från läroböckerna helt avvikande förklaring av hur pengar skapas eller mot hans beskrivning av vilka konsekvenser detta skapande får; hon nämnde endast att Riksbanken liksom andra centralbanker numera bara reglerar penningmängden genom räntan, och att det inte är dess sak att ändra systemet på det sätt rapporten föreslår.

Såvitt jag kunnat se är det primärt mer eller mindre paleokonservativa högerdissidenter som hittills dominerat kritiken av penningproduktionen, även om vänsterdissidenter förvisso också bidragit. Det väsentliga är att de varit just dissidenter. Den svenska partipolitiska vänstern och dess kommentariat har tidigare mig veterligen inte fokuserat på denna centrala aspekt av kapitalismen. Nu tycks de något yrvaket hänga på ett utifrån initierat projekt. Men det gör de rätt i. På detta sätt kan de ta ett fast grepp om en helt grundläggande och central ekonomisk fråga i vår tid, och göra den till vad den också borde vara och måste bli, nämligen en politisk fråga.

På detta sätt kan vänstern nu ytterligare lägga beslag på och etablera ett analytiskt och opinionsmässigt övertag på det politikområde där SD nu tycks på potentiellt fatalt sätt börja kompromissa med icke- och i realiteten antikonservativa nyliberalismen. Och dessutom göra det på ett sätt som utan de svårigheter som annars ofta – och inte minst genom de nyliberala ekonomernas rökridåer – vidlåder just detta område, låter sig översättas till pedagogiskt tillgänglig politisk kommunikation och opinionsbildning. Som Göran Greider påpekar handlar just detta med pengarna egentligen överhuvudtaget inte om höger och vänster. I själva verket borde hela kritiken av nyliberalismens ekonomi vara lika mycket socialkonservatismens som vänsterns. Men i Sverige idag, där socialkonservatismen inte själv utvecklat denna kritik, och den relevanta kritiken från den europeiska nya högern fortfarande är okänd för de flesta, är de kvalificerade versionerna av vänsterns kritik nödvändiga att beakta.

I stället för att, som socialkonservatismen förr, redan från början, under 1800-talet, erkänna vänsterns viktiga delsanningar eller snarare identifiera dem som sina egna, har SD snarast börjat avväpna sig själva och göra sig irrelevanta på och oförmögna att hantera ett för framtiden och inte minst för deras egna övriga frågor avgörande politikområde. Man förefaller helt i onödan överlämna det till vänsterns partier. Utifrån vad jag tror måste ses som en ytlig och ohållbar strategisk bedömning tycks man vara på väg att osjälvständigt låsa in sig i nyliberalismens högerbur. Det vore ett typiskt uttryck och bevis för det otillräckliga i populismen. Att borra sig ned till de djupaste analysnivåerna ifråga om ekonomin är ett av de nödvändiga sätten på vilka vi kan transcendera den delvis illusoriska, systemimmanenta polariteten mellan den etablerade vänstern och högern, och förstå såväl dess ursprung som dess innebörd.

Den tidiga socialkonservatismen, i den historiskt egentliga mening i vilken jag använder termen och som är den mening som förblir verkligt politiskt relevant, vände sig alltså inte bara mot den framväxande socialistiska vänstern i dess karaktäristiska ideologiska former, av vilka marxismen kom att bli dominerande, utan i lika hög grad mot den klassiska liberalismens samhällssyn och ekonomi. Det var en konsekvent och självständig position vars grundlinjer därmed började tecknas, en position som det åtminstone ser ut som om det finns en risk att SD nu, även om socialkonservatismen finns kvar i partiets program, kan vara på väg att överge. Och det problem som därmed aktualiseras är centralt för den populistiska nationalismen även i övriga Europa, inte minst nu inför valet till Europaparlamentet. Ska den rädda Europa kan den inte glida samman med den nyliberala högern.