Category: Politics

De anonyma, av kloakpåhopp präglade nätdiskussionerna i interna partifrågor är en ny dimension av svensk politik som inte kan ignoreras. Tidigare har jag själv bemött underjordiska angrepp som inte varit direkt partipolitiskt relaterade genom att skriva här i bloggen, ovan jord. Och jag fortsätter med detta även när jag nu, efter att jag varit formellt engagerad i partiarbete som ledamot av SD Stockholms stads styrelse, blivit indragen i detta speciella slags offentlig diskussion. Smutskastningen har pågått länge, och i anmärkningsvärd och beklämmande utsträckning är det just till SD som detta nya politiska fenomen hittills varit begränsat. Det måste bli ett stopp för det här beteendet. Det är ovärdigt Sveriges snart största parti.

Inte minst det faktum att det tydligt framgår att några av deltagarna är ganska centralt placerade aktörer visar att fenomenet är ett uttryck för en karaktäristisk, problematisk kultur inom just vårt parti. Vad icke-medlemmar på avstånd från oss skriver går förstås inte att göra något åt. Men ofta är det bevisligen fråga om mycket initierade, aktiva medlemmar, ja i åtminstone ett fall har det handlat om en anställd partifunktionär. Partiveteranen Joakim Larsson, som, som jag nämnt, tillhör de ytterst få partiföreträdare som skriver på Flashback under eget namn, twittrade härom kvällen “ett gratis råd till alla internetkrigare och tangentbordscowboys: Ni är inte så anonyma på Flashback som ni tror.” Detsamma gäller väl, antar jag, i exempelvis Avpixlats kommentarfält.

Den person som nu startat Flashback-tråden om den aktuella styrelsefrågan i SD Stockholms stad står tydligt den kvarstående delen av den sittande distriktsstyrelsen nära. Signaturen Alfacred sprider skrupelfritt för offentligheten tf ordförandens de senaste månaderna plötsligt omfattade, obegripliga uppfattning om en stor del av sin nära politiska omgivning, inklusive mig – en uppfattning som, milt uttryckt, strider mot hans tidigare. Jag hade just kommit till slutsatsen att signaturen Frappant inte rimligen kunde vara en medlem av gamla SDU utan snarare var en gammal nationaldemokrat, när han nu själv säger sig vara SD-medlem och ha varit närvarande på senaste årsmötet i Stockholm. Man behöver ju inte tala sanning på Flashback, men stämmer det måste många veta vem detta är, och det framgår också av andras inlägg att hans identitet är känd.

Nu drabbas i synnerhet alla i nystartsförslaget för Stockholms stad. Men alla sidor drabbas, såsom också varit fallet flera gånger tidigare. Partiet drabbas. Så här får det inte gå till. Jag förstår inte varför inte fler reagerar när det är uppenbart att det inte är vilka som helst som skriver. Varför kan dessa partiföreträdare inte stå för sina uppfattningar och, så långt en sådan är möjlig, föra en normal debatt i exempelvis den nu aktuella styrelsefrågan under sina egna namn, ovan jord, och inom ramen för partiets regler? Eller en anständig anonym debatt, om de är så rädda? Det är mycket svagt, ser ytterst illa ut, är givetvis direkt partiskadligt: i skydd av anonymiteten åsidosätter de hämningslöst och på obehagligaste sätt vår kommunikationsplan och våra etiska riktlinjer. För min del kommer jag inte acceptera denna (o)kultur.

2013

Nu har det lugnat ned sig i kloaken. Förhoppningsvis har mina inlägg bidragit till det. I så fall har det än en gång visat sig att det är fullt möjligt att, även om det är tidskrävande, på effektivt sätt bemöta anonyma påhopp och allmänna dumheter av den typ som så ofta förekommer där nere. Man hoppas nu att alla kan ansluta sig till det samlande styrelseförslag för SD Stockholms stad som presenterats, och som, vad man än må tycka om enskildheter, jag tror i alla fall på det hela taget kan sägas överensstämma med vad jag kallat “enhetslinjen”.

Varken den gamla eller den nya SDU-ledningen tycks heller dela trådens kritiska analys av nystartsförslaget, så de spekulationer som förekommit om att det var missnöjda SDU:are som låg bakom den, kan sannolikt glädjande nog avfärdas nu. De gamla försvararna av SDU som anslöt sig till trådstartarens angrepp är kanske snarare gamla nationaldemokrater med ännu äldre konflikt med SD-ledningen och utan närmare insyn i vad som sker i Stockholm.

Dock kvarstår en del missuppfattningar om mitt eget förhållningssätt till frågan om distriktsstyrelsen som jag, efter att hittills ha inriktat mig på de politiska missuppfattningarna av det nya styrelseförslaget, nu tänker kommentera. Signaturen SmokeyNegroni menar med rätta att trådstartarens kloakerier, de påhopp på det nya styrelseförslaget och mig själv som redan föranlett mig att skriva en hel serie inlägg, bara riskerar att få mig att avfärda tråden och ”stänga [m]itt sinne för de intelligenta diskussionerna och den relevanta kritik som framförs här”. Så har dock ännu inte skett, jag har bemött vad som kunnat urskiljas av kritik som överhuvudtaget är meningsfull att bemöta, och jag fortsätter nu med detta.

Smokey är en av dem som tror att jag är naiv. Han tycks inte ha läst mitt bemötande av denna missuppfattning i inlägget Problemet med Magnus Olsson. Som jag förklarade där, och som jag tvingades förklara ett oändligt antal gånger i olika sammanhang redan förra våren med anledning av den ”enhetslinje” jag försökte försvara, menar jag att det är naivt att tro att jag är naiv. Det är märkligt att man kan göra sådana anspråk på att förstå politiska maktstrider och samtidigt inte uppfatta mina tal- och skrivhandlingars performativa funktion under förra årets konflikt såväl som nu.

Jag är nog, skriver han, ”tyvärr inte så mycket mer än en snäll och naiv akademikertyp. Han [d.v.s. jag] förstår sig inte på politiska maktstrider, för han har placerat huvudet uppe bland molnen och det är där han vill ha det. Ansträngningen för att förstå sig på politiska maktstrider skulle störa hans själsfrid, så han låter bli. Därför blir det tyvärr helt ointressant vad han har att säga, om han nu ens sade något alls med sina luddiga formuleringar.”

De sista påståendena om att jag kanske inte säger något alls och att mina formuleringar är luddiga är bara irrationellt nonsens av den typ som så ofta tillgrips på Flashback. Jag har ju redan i flera inlägg visat att det bara är så att Smokey och andra helt enkelt inte förstår vad jag säger, och att det beror på att de, förblindade av hat mot Mattias Karlsson, är oförmögna att uppfatta att det händer annat i partiet än det som passar in i deras gamla analys och problembeskrivning, att det är en ny situation.

Samsynen hos dessa förfelade kritiker när det gäller mitt förhållningssätt till politiska maktstrider är emellertid anmärkningsvärd. Smokey kommenterar på följande sätt mina formuleringar förra våren om att jag inte förstod vad de då pågående konflikterna i sak handlade om, och där jag uppmanade till åsidosättande av personmotsättningar för partiets och Sveriges skull, till övervinnande av de missförstånd som döljer det som förenar: ”Inte ens när han är i skottgluggen för det själv, så förstår han målet och metoden bakom Mattias Karlssons måttlösa maktambitioner. Jag tänker mig att JOB nog har läst Machiavelli, men att han trots allt inte har förstått vad boken handlar om.” Och: ”Maken till naivitet! JOB förstår verkligen ingenting. Förbluffande! Men jag har trots allt träffat många akademikertyper som honom i mitt liv. På sitt eget område är de briljanta, men utanför det är de naiva. På det personliga planet är de viljelösa, och mer precist: De saknar viljan till makt. Och i och med denna avsaknad så förstår de sig inte heller på det politiska maktspelet. Det är en främmande värld för dem, ungefär som för ett tamdjur som tittar in i djungeln men inte kan förstå kampen som pågår där.” Smokey är överens med Frappant, som tycker att jag “mest liknar vad F G Bengtsson kallar ‘…en stackars Fågel Blå…bland den höga politikens gamar och slaghökar'”.

Men sanningen är att jag bara agerar på det sätt jag tror är bäst för den politik jag arbetar för, och konflikterna har varit skadliga för den. Jag försöker också vara verksam på andra områden än politiken och har därför aldrig prioriterat någon politisk karriär: här i bloggen anger jag tre nivåer av engagemang, som också utgör en hierarki. Därför styrs mitt politiska engagemang även av mina ståndpunkter på de övriga nivåerna. Att kämpa för poster i partiet och själv insistera på att man själv är den mest lämpade för dem är från mina utgångspunkter onödigt. Men om jag prioriterade en politisk karriär i SD skulle det knappast tjäna vare sig mina personliga maktsträvanden eller det jag tror på att ytterligare engagera mig i förra årets personkonflikt som sådan, där ena sidan tonade ned de politiska skillnaderna och den andra producerade de mest krystade bevis för sina anklagelsepunkter. Det vore bara småskuret och sekteristiskt. Jag har sagt vad jag har att säga om den konflikten, det kan inte missförstås, och det förblir vad som gäller för min del.

Påståendet att jag är ”viljelös” är särskilt anmärkningsvärt när det nu börjar framstå som om det i själva verket inte heller för den av Smokey representerade åsiktsgrupperingen i kloaken handlar om någonting i sak politiskt väsentligt. Min enhetslinje handlar däremot definitivt om något sådant, som med stor tydlighet beskrivits genom åren här i bloggen: det “nya tredje”. Jag skrev förra våren många ganska vitt spridda inlägg om konflikten som framför allt men inte uteslutande var kritiska mot partiledningen, och i samband med landsdagarna i november fick jag anledning att följa upp med ytterligare sådana, om medlemsutskottets ordförande. Har Smokey läst dem? Vilka ytterligare viljeyttringar vore motiverade?

Frappant är emellertid inne på samma märkliga spår: ”JOB är väl ingen enkel Karlsson-marionett. Men han är ett exempel på att intelligens och gott omdöme långt ifrån alltid förenas i samma person, och dessutom saknar han riktig övertygelse åt något annat håll än att akademisk stil och profil är viktigast här i världen. Han är ett tomt käril.” Bara så att jag förstår vad han (inte hon, har det visat sig) menar: kan Frappant ge exempel på företrädare för SD som uppvisar mer riktig övertygelse åt något håll? Kan han peka på några sådana som givit ett innehållsligt fullständigare uttryck för sin ideologiska (och övriga) åskådning?

Jag påminner om att vad som föranleder Frappants kritik i denna tråd är att jag inte, som han, menar att Jimmy Hesselbäck och Maggi Haglund är de bästa att utgöra presidiet i SD Stockholms stads styrelse under nästa verksamhetsår, utan att jag tror att David Lång och Jakob Eriksson kommer göra ett bättre jobb. ”Gentleman kan man vara bland gentlemän”, skriver han. “Man sviker saken, och man sviker Sverige, om man inte för kampen med alla medel som också fienden för den med. Om man börjar följa en massa egenpåhittade regler…som fienden helhjärtat struntar i…då har man förlorat innan man har börjat.” De stora orden visar att frågan om Hesselbäck/Haglund contra Lång/Eriksson för Frappant är dödligt allvar: “Det är väl ett beslut som man kan ha rätt att fatta för egen del, att vara som lammet för slaktaren för att man tycker det är så fruktansvärt jobbigt att vara motvalls. Men när ett folk med tusenåriga traditioner hotas, då har man ett ansvar för mer än bara sin egen högvärda person. Då får man göra det som behövs och vara den man måste vara, då är finkänslighet och fundersamhet två mycket stora misstag man kan göra sig skyldig till, och dessutom något som fienden bara flinar åt.”

Detta är patetiskt. Men hade det verkligen handlat om några avgörande politiska sakfrågor skulle kritiken ändå knappast ha framstått i mycket bättre ljus. Jag måste förstås erkänna att mitt politiska engagemang såväl som jag själv har brister. Men jag känner inte igen som någon mer utbredd uppfattning att jag är som lammet för slaktaren, tycker det är jobbigt att vara Motvalls o.s.v. Signaturen MrSkargard skriver rentav att jag ”är beredd att be om ursäkt för [min] egen existens så fort [jag] blir ifrågasatt”! När jag först läste detta, som skrevs med anledning av mitt inlägg SD och kloaken, trodde jag att det var ironi riktad mot trådstartaren, Tjockisen, som påstått att jag är ”så mesig och dålig att [jag]…står och darrar och skriver långa brev om hur PK [jag] egentligen är när Expo kommer gående”. Jag trodde Skargard ville peka på hur löjligt felaktigt detta påstående var.

Egentligen är det förstås också löjligt att bemöta en figur som Tjockisen, som registrerat sig på Flashback enbart i syfte att kasta smuts på det nya styrelseförslaget, och som skriver på betydligt lägre nivå än de andra (om han bara hade sakligt ifrågasatt förslaget, även om det skedde anonymt, hade jag respekterat det och det hade kunnat leda till en värdefull diskussion). Men eftersom Skargard möjligen instämmer, och jag nu står här i periferin, avskild från både akademin och politiken, utan några mer pressande åligganden, avsätter jag ytterligare lite tid för att säga följande.

Expo och DN ”kommer gående” och antyder att jag är antisemit och neofascist. Jag svarar att jag inte är det, i motsats till vad Tjockisen tydligen hoppas och tror att Hesselbäck och Haglund skulle gjort. Att försvara sig mot påhopp och felaktiga anklagelser är inte att be om ursäkt för sin existens, det är att värna sin existens. Har Tjockisen tänkt på varför Expo och DN angriper mig och inte dem han stödjer? När har jag darrat och skrivit att jag egentligen är PK? När har jag backat från någonting jag blivit påhoppad för? Tvärtom har jag varje gång upprepat, ja insisterat på just detta. Jag kan nämna att den påstått extremistiske neofascisten Gustav Kasselstrand av detta skäl riktade vad som av mina underjordiska interlokutörer utan tvekan skulle betecknas som Karlsson-artad kritik mot en första version av mitt svar Om antisemitism, och motsatte sig publicering av det i februari förra året. Därför publicerade jag det först i april i bloggen, och i reviderad form, efter ett andra påhopp från Expo och ett nytt sådant från DN.

Vidare är min ambition också att gå till motangrepp. Jag vill uppvisa angriparnas problematiska motiv. Jag är ute efter att vederlägga och rulla tillbaka det de står för och verkar för. Och det är det jag, mutatis mutandis, nu också gör med felbedömningen av nystartsförslaget och rumpstyrelsen i Stockholm. Tycker Skargard att jag, som alla andra, bara ska förakta och ignorera Flashback?

Även signaturen KlausStein ansluter sig till de övrigas uppfattning. Han förklarar visserligen att han inte syftade på mig när han talade om ”gubbar”, och tar avstånd från vad jag tolkade som ett radikalmodernistiskt åldersförakt som både var förkastligt i sig och märkligt när de personer han försvarade mot mig nästan alla var betydligt äldre än jag. Stein har i själva verket ”tvärtom under hela [sitt] liv alltid hyst stor respekt för äldre just för deras erfarenheters skull. Ordet ’gubbe’ ska i sammanhanget läsas ut som en fortsättning på ordet ’kastrerad’ och beskriver snarare en håglös, impotent person. Någon som är ’fat and happy’, fast varken fet eller glad. En person som gett upp och istället glider med trots att han egentligen vill något annat. Kort sagt, en kastrerad person. Och det har ingenting med ålder att göra, utan med brist på virilitet och energi.”

Karaktäristiken gäller, visar det sig alltså, bara mina partivänner Mikael Jansson, Joakim Larsson och den nu som ordförande för Stockholmsdistriktet aktuelle David Lång, och inte mig själv: ”Vad det gäller JOB själv sedan kan iaf. jag konstatera (med den insyn jag har vilken jag inte tänker gå in närmre på) att han inte är en kastrerad gubbe i vilket fall. Det får man ge honom.” Men återigen, man kan inte undgå att fråga sig vad i kritiken av de andra partiföreträdarna det politiskt handlar om här. Det visade sig ju att Stein inte bryr sig särskilt mycket om de ideologiska och åsiktsmässiga skillnader som jag tog för givet att skribenterna läste in i konflikterna och betraktade som hela anledningen till sitt engagemang, inklusive den maniska besattheten av Mattias Karlsson och hans förment tyranniska maktvilja.

Hursomhelst: jag menar mig driva en tämligen distinkt och entydig politisk linje, inte vara håglös, inte ha gett upp, inte glida med, inte egentligen vilja något annat. Jag har även delvis haft invändningar åtminstone mot Jansson och Larsson i frågorna om NATO och aspekter av förhållningssättet till Ryssland, liksom jag ifrågasatt vissa företrädares ståndpunkter i Mellanösternfrågor. Eftersom Stein tycks känna till sådana saker om mig blir det desto märkligare att han ändå ansluter sig till Smokeys och Frappies uppfattning av mitt förhållningssätt till den hårda och vilda politiska djungeln.

Stein talar om mitt ”korta politiska inhopp i SD”, som om jag redan lämnat partiet. Men jag agerar som sagt bara på det sätt jag menar bäst befrämjar den sak jag och, i för mig åtminstone hittills tillräcklig utsträckning, partiet arbetar för. Jag är givetvis medveten om maktdimensionen och eftersträvar förvisso s.a.s. makt för denna sak. Men ingen av skribenterna förstår de subtiliteter som i den komplexa verkligheten är involverade här. För att tillspetsa det och anknyta till Smokey: de förstår inte vikten av själsfrid i detta sammanhang, av att också ha huvudet bland molnen, av att förstå det faktiskt viktiga och relevanta för det som sker på jorden av vad som försiggår även bland molnen. Det är inte bara så att falsk romantisk pseudoidealism som förnekar de hårda realiteterna leder bort från verkligheten; det är också så att den likaledes vanliga typen av falsk, förment illusionsfri realism som ignorerar den sanna idealismen i lika hög grad leder bort från den.

Stein tror att ”inhoppet” var ”ett par första stapplande steg utanför elfenbenstornet [jag] vanligtvis tillbringar [min] tid i”. Men ända sedan början av 80-talet har jag kontinuerligt haft åtminstone viss kontakt med partipolitiken, tidigare i KD och M, och dessutom tror jag att mitt elfenbenstorn – ja, för vissa syften bejakar jag ett mått av distans till åtminstone några aspekter av det politiska livet – är av delvis speciellt slag. Även om det står i den politiska periferin kan bevisligen åtminstone viss påverkan på politiken utövas från det.

Men allaledes oavsett detta ligger mycket av det väsentligaste jag försöker göra bortom politiken, på de andra nivåerna av min (anspråkslösa) verksamhet som jag nämnde ovan. Jag tvekade verkligen när William Hahne föreslog att jag skulle lämna elfenbenstornet. Det handlar om kulturella, filosofiska och andliga budskap som jag försöker förmedla – saker som även av rent strukturellt-institutionellt systemtvång motarbetas i dagens samhälle och akademi. Jag är m.a.o. dissident i fler avseenden än det politiska, ja på nästan alla områden och nivåer av min verksamhet och mina övertygelser. Alla dessa har betydelse för politiken, men i sig är politiken bara en del, och till skillnad från de andra områdena och högre nivåerna finns det många bra personer i SD som kan ta hand om den.

”Tyvärr”, skriver Stein, ”bjöd verkligheten på starkt motstånd och visade ingen hänsyn till hur JOB tyckte att saker och ting egentligen borde funka, så han sprang skrämt in igen och låste dörren efter sig”. Skrämmande är kanske ett för starkt ord för de saker och ting som inte funkade så som jag tycker att de borde funka. Men det stämmer verkligen att de inte gjorde det. Jag har gjort vad jag kunnat för att få det som funkat dåligt att funka bättre. Men till slut nåddes en gräns, där det ”starka motståndet” gjorde att det inte längre kändes meningsfullt att fortsätta med detta under ytterligare ett år, på bekostnad av det övriga jag ägnar mig åt i elfenbenstornet. Om man vill ha mig med i partiarbetet kan vissa saker helt enkelt inte funka som de funkar.

Att konstatera detta är inte att ”varken förstå SD eller partipolitik”, som Stein säger. Inte heller är det att ”kasta skit ut ur sitt fönster”. Var har jag gjort det? Jag har inte ens gått in på orsakerna till att jag inte ställer upp för omval, utan bara fokuserat på de allmänna politiska missförstånden rörande nystarten. Jag tror på partiet och mina partivänner, även, på rätt plats, dem jag inte i allo är överens med. Tilltron hos enstaka underjordiska skribenter till den sittande rumpstyrelsen, till Jimmy Hesselbäck som en svensk Donald Trump och Maggi Haglund som en trygg farmor för medlemmarna är verkligen rörande. Dessa två kommer som jag redan sagt förhoppningsvis förbli delaktiga i partiarbetet. Tilläggas bör dock att även Haglund nu hoppat av och inte heller hon ställer upp för omval.

Jag hoppas nu att med nystartsstyrelsen allt kan utvecklas i rätt riktning. Om så sker kan jag kanske, när man nått tillräckligt långt om några år, komma tillbaka i någon begränsad roll om intresset finns kvar. Det stämmer inte att jag har låst dörren. Och under tiden är alla välkomna till elfenbenstornet. Här finns som sagt, förutom allt det andra, även politik.

En stor del av diskussionen om nystartsförslaget för SD Stockholms stad handlar om frågan om arvodering av distriktsstyrelsens ledamöter. Jag vill från början fastslå att den diskussion som förts i styrelsen i denna fråga, eller åtminstone det jag tagit upp angående den, uteslutande gäller beredningen av de ärenden som under hösten kom upp med förslag om arvoden.

Det är givetvis inte så att distriktet överhuvudtaget inte kan betala ut arvoden eller att nya avlönade tjänster inte kan inrättas. Det kan förvisso vara en nödvändig del av utvecklingen av verksamheten och av vår politik för staden. Distrikten är stora enheter i ett stort parti, med många specifika lokala förhållanden att ta i beaktande. Nya satsningar, ökad professionalism, och knytande av ny kompetens till distriktets arbete var en viktig del av den vision den styrelse som tillträdde förra året gick ut med och vann medlemmarnas förtroende för. Det kan självklart kräva att arvoden och löner kan betalas ut. Arvodering kan utan tvekan vara på sin plats för att befrämja kompetens och sakkunskap. Men systemet för detta måste vara väl genomtänkt och kriterierna strikta.

Det finns i dagens politiska partier alltid en spänning mellan behovet av professionalisering och det demokratiska kravet på ”vanliga människors” representation i deras ledning. Här måste man förvisso finna en balans, vilket kan vara svårt. Men det är ofrånkomligt att partierna behöver experter, högutbildade sakkunniga på olika politikområden, och det är inte minst nödvändigt att just SD knyter fler sådana till sig, även på distrikts- och kommunföreningsnivå. I själva verket är de enda alternativen här inte de motsatta polerna okvalificerad amatörism å ena sidan och teknokratiskt expertvälde å den andra. Båda kan, tror jag, även i vår tid undvikas genom rätt typ av ledarskap, som förmår ta tillvara, förena och komplettera såväl den spontana folkliga opinionen som specialistkunskapen.

Några områden kan urskiljas där arvodering framstår som rimlig. Omedelbart efter att vi tillträtt förra våren försökte jag betona behovet av bättre samordning mellan distriktsstyrelsen och våra i styrelsen icke representerade ledamöter i kommun- och landstingsfullmäktige för politikens utveckling och konsekvensen och enhetligheten i dess kommunikation till väljarna och media. I synnerhet den beklagliga konflikten med förre tf ordföranden Maria Danielsson medförde allvarliga brister här, som kvarstod under en stor del av verksamhetsåret.

I egenskap av gruppledare i stadshuset knöt Danielsson till sig en ganska stor grupp personer som ledde arbetet med varsitt politikområde i den kommande skuggbudgeten, och av vilka en arvoderades. Det var ett i princip riktigt, och viktigt, initiativ. Problemet var att distriktsstyrelsen överhuvudtaget inte var inkopplad och något samarbete inte kom till stånd. När Danielsson ersattes som gruppledare var budgetförslaget ännu inte siffersatt, och det arbete som gjorts togs inte tillvara. På detta sätt blev budgetarbetet lidande av konflikten. Här skulle i stället en stor gemensam satsning från styrelsen och kommunfullmäktigegruppen behövts, och det hade här varit på sin plats att kvalificerade sakkunniga arvoderades.

Detsamma gäller politikutvecklingen i allmänhet, utöver budgetarbetet. Detta var ett område som det var meningen att jag skulle arbeta med under hösten (efter att under sommaren mest ha ägnat mig åt medlemskontakter på våra öppet-hus-träffar på vårt tillfälliga kansli på Stureplan, och genom vår Facebook-sida). En arbetsgrupp tillsattes för att revidera SD Stockholms stads programtexter, dess politiska åsiktsdokument, med hjälp av kvalificerad expertis på respektive politikområde som skulle knytas till gruppen. Det var en ytterst angelägen uppgift.

Jag gjorde en grundlig språklig och formell omarbetning av de korta, sammanfattande texter om de olika områdena som ligger på vår hemsida, utan att naturligtvis på egen hand kunna ändra något i sakinnehållet mer än ifråga om några enstaka uppenbart obsoleta punkter. Det politiska innehållet måste först förändras, d.v.s. förbättras, vidareutvecklas, fördjupas, i de fullständiga åsiktsdokumenten. Och resultatet av distriktsstyrelsens arbetsgrupps revidering av dem kan sedan endast presenteras i form av förslag till medlemmarna, som dessa har att ta ställning till och besluta om på årsmötet.

Detta är hursomhelst ännu ett exempel på ett område där viss arvodering kunde ha varit på sin plats. Redan till nästa årsmöte borde vi, tyckte jag, ha haft ett förslag klart. Eventuella av medlemmarna föreslagna modifikationer och kompletteringar kunde sedan, givetvis tillsammans med fortsatt arbete av våra specialister, inarbetas under nästa verksamhetsår. På detta sätt skulle vi bli väl förberedda inför valrörelsen 2018. Av oklara skäl visade det sig emellertid omöjligt att gå vidare med detta arbete.

Ett tredje område där arvodering varit i princip möjlig är de utbildningssatsningar som styrelsen på ett tidigt stadium började planera och som jag också hoppades att jag skulle kunna bidra till – en ”akademi” på distriktsnivå med inte bara enstaka föreläsningar utan även reguljära kurser för partiarbetare siktande på förtroendeuppdrag av olika slag och på olika nivåer.

Här avstannade dock planeringen eftersom det var oklart vilka satsningar av detta slag riksorganisationen hade på gång. Det ansågs att utbildningsverksamheten skulle komma att gereras enbart från centralt håll, inte på distriktsnivå. Hur det verkligen ligger till med den saken är emellertid högst oklart. Jag har inte fått några entydiga signaler från riks om att de ensamma ska bedriva all utbildning i partiet. Tvärtom har jag fått intrycket att man där är öppen för en arbetsfördelning mellan riks- och distrikt-, ja kommunföreningsnivån. Dialog om just detta förekommer rentav just nu mellan riks och vår arbetsgrupp för bildande av kretsföreningen SD Norrmalm-Östermalm-Gamla Stan.

Jag finner detta mycket lovande, men menar att denna dialog från vår sida borde förts också av distriktsstyrelsen. En samordning med riks avseende utbildningens innehåll är självklart nödvändig, och en del kan förvisso läggas upp centralt. Men det förefaller inte rimligt att all utbildning ska bedrivas centralt i Sveriges snart största parti. Här ska, tycker jag, distrikten kunna göra mycket på egen hand, inklusive knyta till sig kvalificerade lärare som på rätt sätt kan paketera för partiets syften relevanta aspekter av organisationskunskap, statsvetenskap, ekonomi, historia, politisk filosofi, juridik, offentlig förvaltning, och specialiserad kunskap på områden relaterade till enskilda politikområden och sakfrågor.

Ett fjärde självklart område, inte för arvodering utan för avlönade tjänster, är den vanliga kanslipersonalens. Här har dock hos oss stor oenighet rått om fördelningen av uppgifter och tjänster mellan distrikts- och stadshuskansliet.

I vilken utsträckning distriktsstyrelseledamöter ska besluta om arvodering av sig själva – en arvodering som enligt uppgift inte förekommer hos exempelvis Moderaterna – är däremot högst oklart. Här krävs relativt grundlig utredning och förberedelse. Vad är praxis i partiet i övrigt? Vilka normer och riktlinjer finns? Vilka ska arvoderas, för vad, och varför? Hur ser arbetsbeskrivningen ut? Vilka belopp är rimliga? Ett seriöst system med arvoden kan inte undvara en adekvat beredning som i tillräcklig utsträckning klargör, definierar och motiverar allt detta.

2014

Nomi Prins: All the Presidents’ Bankers

Responsen från mina vänner i underjorden på mitt inlägg Karlsson, Hahne och Stockholm är märkvärdigt svag. Jag tog upp punkt efter substantiell punkt som borde vara av centralt intresse för signaturen Frappant, sedan länge, genom alla striderna, en av de mest fanatiska försvararna av gamla SDU och kritikerna av Mattias Karlsson, ibland men inte alltid i en på Flashback vanlig stilistisk modalitet som jag inte ännu en gång behöver gå in på.

Jag försökte på mycket konkret sätt visa att, och varför, det inte föreligger någon skillnad i politisk inriktning eller självständighet mellan den sittande rumpstyrelsen och det nya förslaget till nystart för SD Stockholms stad, ett förslag till en ny distriktsstyrelse. Men det verkar som om Frappant inte kan förhålla sig till informationen. Han kör på som vanligt, i blindo, på autopilot, oförmögen att ställa om till den nya situationen. Han slår ifrån sig och försöker svepande avfärda vad jag säger med omdömet att det är ”Allsmäktigt ordblaj i kolossalformat av en person som ställt sig själv i periferin av alla politiska skeenden.”

Den billiga bluffen går ingen på. Det stämmer förstås att jag ställt mig själv i periferin, såtillvida som jag meddelat att jag inte ställer upp för omval och därmed inte själv ingår i nystartsförslaget. Det är dock oklart hur från denna position det påstådda “ordblajet” kan bli ”allsmäktigt”.

Det är bra att man inte går ut och attackerar varandra i större media som förra året vid denna tid. Ett styrelseförslag har lagts fram, ett annat kanske kommer, och sedan blir det ett årsmöte där man diskuterar saken. Det är fullt normalt och i sin ordning, liksom det var det för ett år sedan. Behövs mer diskussion, för man den i adekvata fora internt. Räcker inte det, behöver man föra diskussionen offentligt, exempelvis i sociala media, i bloggar, i kommentarfält, gör man det på ett sätt som överensstämmer med partiets kommunikationsplan och etiska riktlinjer.

Även om det bara är i underjorden, är det beklagligt att påhopp av det slag jag diskuterar ägt rum, och åtminstone delvis kommit från personer som det framgår är engagerade och styrelsen närstående medlemmar. Inte minst därför att de trots min nya position i periferin fokuserar så mycket på mig, svarar jag dem. (Mitt tillbakadragande från det formella politiska arbetet var alltså frivilligt, men faktum är att jag också ställts i periferin av Expo och DN, som säger att jag är en hemsk antisemit och neofascist, vilket innebär att jag inte kan undervisa på universitetet eller, antar jag, skriva i några tidningar längre.)

Andra låter sig utan motstånd angripas. Självklart kan man inte bemöta alla påhopp. Men många menar också att man helt enkelt kan och bör ignorera dem när de sker på Flashback. Men ett av mina projekt här i bloggen har ju varit att visa dels att det relativt nya fenomen dessa påhopp på nätet utgör är problematiskt och, mer eller mindre, berör samhället i stort, dels att det är möjligt att i tillräcklig utsträckning framgångsrikt bemöta många av påhoppen i vanliga debattermer. Det är detta projekt signaturen KlausStein inte förstått.

En annan sak jag kan ägna mig åt i periferin är att skilja kloakeriet från vad som kan urskiljas av verkliga, substantiella och väsentliga argument. Och då kan man få fram saker som ofta berör även andra, ovan jord.

Såvitt jag har förstått menar Frappant att den föreslagna nya styrelsen skulle innebära en väsentlig politisk omorientering i fel riktning. Men om han vill övertyga mig om detta måste han bemöta vad jag faktiskt säger, inte bara komma med förolämpningar. Ingenting har hittills presenterats i tråden som skulle kunna uppväga vad jag anför och utgöra trovärdiga skäl till varför någon som helst skillnad gentemot nuvarande ledning föreligger.

Jag upprepar därför frågan. Exakt vilka avgörande skillnader för SD:s politik är det man tror att det nya styrelseförslaget skulle medföra? För det måste väl vara ett oerhört starkt engagemang för vissa politiska ståndpunkter, en viss politisk inriktning, som driver Frappant och de andra kritikerna? Ett engagemang för saker som de nu ser hotade? Samma saker, närmare bestämt, som de såg hotade under förra årets strider? De saker William Hahne stod för, trots att, som Frappant påminner, det var han som en gång begick misstaget att nominera mig, ”proffsblajaren”?

Men när man går vidare till signaturen KlausSteins reaktion visar det sig att det faktiskt inte alls är säkert att det förhåller sig så. För honom handlar det inte om något sådant engagemang. Detta är mycket anmärkningsvärt. Stein skriver att jag ”fullständigt har missuppfattat iaf. min [Steins] drivkraft. Jag bryr mig inte om Hahne för han är redan ute ur leken sedan snart ett år tillbaka. Jag bryr mig heller inte så mycket om exakt var nuvarande styrelse står ideologiskt eller har för åsikter i saker och ting. Det jag reagerar på är maktmissbruket från partiledningens sida. Karlssons rädsla och tyranni som smittar av sig på alla hans undersåtar.”

Detta kan väl rimligen bara gälla Stein själv, ett undantag? Drivkraften för det enorma, ihållande och envisa engagemanget från skribenter som Frappant och SmokeyNegroni måste väl vara grundat i ideologi och åsikter om saker och ting? Men det kan inte hjälpas att efter läsningen av Steins inlägg ett tvivel smyger sig in. En hållning av den typ han nu avslöjar skulle kunna förklara tomheten och tillgripandet av lättgenomskådade skällsord i Frappants kommentar.

Andra i tråden försöker ju i alla fall, om än med stilistisk klumpighet, tala i med kloakspråk uppblandade högstämda termer om den sittande styrelsens upphöjda nationalism, om hur den men inte det nya styrelseförslaget kan ”rädda ett folk med tusenåriga traditioner” o.s.v. Men hos Stein handlar det alltså nästan uteslutande om maktmissbruk och tyranni från partiledningen. Detta är ju samma sak som i åtminstone defensivt syfte under förra året uttalades av vissa företrädare för SDU: det var i verkligheten uteslutande en personkonflikt, en personlig maktkamp; partiledningen uteslöt SDU-ledarna och avskilde till slut hela förbundet enbart för att man kände sig hotad av dem.

Jag har mycket svårt att se att detta skulle vara den verkliga och tillräckliga drivkraften för de långvariga Flashbackkrigarna. Är det verkligen tillräckligt viktigt för dem om Karlsson eller Kasselstrand styr partiet, eller Lång eller Hesselbäck eller Hahne styr Stockholm, om ideologiska och politiska skillnader mellan dessa är oviktiga? Anser de verkligen Karlssons maktmissbruk och tyranni vara av sådant slag att de i sig motiverar denna kamp?

Man får väl tillstå att de faktiskt skulle kunna göra det. Nästa fråga som i så fall uppkommer är förstås om Karlsson verkligen är en maktgalen tyrann. Låt oss för att slippa den diskussionen här anta även det. I det läget återstår ju fortfarande att bevisa att det nu handlar om detta, att även nystarten för Stockholm är ett uttryck för Karlssons maktmissbruk och tyranni. Här har kritikerna såvitt jag kan se knappt ens börjat försöka. Som så många andra trådar svämmar den nu aktuella över av idel impressionistiska lösligheter. Jag beskrev lite av hur det gick till när förslaget tillkom. Exakt hur var Karlsson, eller på hans uppdrag hans ”undersåtar”, involverade i detta? Initierade de processen? Ingrep de senare? När och hur?

Det är inte bara så att nystartsgruppen naturligtvis bestrider att det handlar om detta. Den bestrider också att det handlar om några politiska skillnader. Den sittande styrelsen har närmat sig och uppnått ett modus vivendi med partiledningen. Det nya styrelseförslaget innehåller flera personer från Hahnes styrelse och stöds av ännu fler därifrån; den accepterar naturligtvis att den nuvarande styrelsen åstadkommit mycket bra och avser att bygga vidare på det.

Länge var det även meningen att Hesselbäck skulle vara med i förslaget, ja att han skulle sitta kvar som ordförande. Hahne har inte tagit ställning utan förhållit sig neutral i denna konflikt i det parti han inte längre får vara med i. Här ovan jord har jag hittills bara hört en enda av våra medlemmar, Towe Egeland, ifrågasätta nystarten. Och även om några som gör det under jord är medlemmar, kan man inte säga att de är många.

Min erfarne partivän Joakim Larsson skriver föredömligt under eget namn på Flashback, fullt medveten om det förkastliga i det anonyma förtalet. Åtminstone tidigare har också flera andra partivänner gjort det. Borde även jag göra det?

Signaturen KlausStein hänvisar till mina ”övriga skriverier om Flashback”, d.v.s. mina äldre skriverier, långt före min nu pågående diskussion om tråden om SD Stockholms stad. Han finner dem “allt annat än imponerande”, vilket bl.a. innebär att han gör anspråk på att ha läst dem. Problemet är att han har missat det mesta jag sagt om varför jag skriver om Flashback här i bloggen.

Klaus anser att den typ av blogginlägg jag skriver om vad som skrivs på Flashback, ”hela den här typen av av inlägg, dessa ’kommentarer’ om vad anonyma användare på flashback skriver, [är] otroligt löjliga. Antingen är man med i diskussionen eller så är man det inte. Ingen tar den skrikande killen på bänken på allvar.” Eftersom frågan om varför jag inte själv skriver på Flashback utan tvekan nu är aktuell igen, så ska jag ännu en gång förklara det. Det har, som framgår av mina ”övriga skriverier”, tidigare funnits flera skäl till varför jag inte gör det, men de som gäller nu är följande.

Som jag nämnt har jag skrivit själv på Flashback. Klaus tar fasta även på detta, men vill mena att jag ”inte klarade av att hantera faktumet att även [jag] måste förhålla [mig] till Flashbacks regler”. Jag hade ju nämligen berättat att två moderatorer ingrep mot mig. I ett kommande inlägg kan jag återge min korrespondens med en av dem och med en av forumets admins för att visa vad det verkligen handlade om: att det inte alls var fråga om tillämpning av någon av de få reglerna utan om rent godtyckliga ingripanden som i verkligheten inskränkte den yttrandefrihet som är Flashbacks påstådda grundidé och hela poäng. Den enda bakomliggande orsak till dem som lätt kunde urskiljas var den jag nämnde: man får inte kritisera kloakeriet. Denna oskrivna regel tycks vara rent psykologiskt betingad: inte bara de många rasande skribenterna utan även moderatorerna och administratörerna tar sådan kritik som en personlig förolämpning.

Det kommer framgå varför mina inlägg i mediakrigstråden inte var off topic. Det var inte så att jag diskuterade kloakeriet enbart på Flashback. Tvärtom tog jag, med hänvisning till några mediakrigare, upp ett vida utbrett fenomen som jag hävdar i själva verket är nyckeln till hela förståelsen av mediakriget. Ingenting kunde vara mer on topic. Genom att förbjuda diskussion av det omöjliggör man all verklig förståelse av kriget. Mycket av värde sägs ändå i tråden, men den verkliga förståelsen är otillåten. Det är ett märkligt omvänt elefanten-i-rummet-fenomen, av samma slag som de vi finner i den politisk-korrekta debatten. Tråden hade sin egen censur, sin egen politiska korrekthet. I min egen tråd blev jag sedan avstängd tills, hette det, jag bekräftat mottagandet av moderatorns varning – utdelad efter att några inlägg redan tagits bort – för ”trams och off topic”. Detta var lika groteskt som det förbud jag ålades i mediakrigstråden.

Den omedelbara anledningen till att jag inte skriver på Flashback sedan dess är att jag helt enkelt inte godtar dessa varningar. Jag har inte bekräftat mottagandet av den senare och förblir därför avstängd. Jag skulle gärna skriva, och hade en mängd saker att säga framför allt i medietråden, även om andra saker än de jag faktiskt hann skriva lite om där (några enstaka inlägg tror jag t.o.m. står kvar, efter att andra tagits bort även där). Men jag kan tyvärr inte deltaga på de villkor som moderatorernas åtgärder uppställer. Jag tänker därför fortsätta protestera tills det allmänt förstås varför det jag säger inte är off topic och trams, d.v.s. tills det överhuvudtaget förstås vad det är jag säger.

Hade modereringsåtgärderna inte vidtagits skulle jag nu ha skrivit i den nya tråden om SD Stockholms stads styrelse. Men redan innan jag skrev i de ovan nämnda trådarna hade jag av olika skäl diskuterat med Flashbackskribenterna genom inlägg i min blogg – skäl som ofta i sig var föremål för utförlig diskussion. Och några av dem kvarstår som åtminstone goda argument för att fortsätta med detta. Jag vill ta detta tillfälle att påminna om dem.

Signaturen SmokeyNegroni upprepar den missuppfattning jag redan ett oändligt antal gånger bemött: ”Ett uppenbart problem med JOB’s kommentar är att han beskriver Flashback som en monolitisk klump. Det är ungefär lika dumt som att avfärda hela Internet med att det bara skulle vara porr, pladder och reklam, och fullständigt missa den pivotala roll som Internet spelar för medborgarsamhället som guldgruva för den mest värdefulla information som finns att tillgå.”

Det förhåller sig precis tvärtom: anledningen till att jag överhuvudtaget diskuterar Flashback är just att jag inte betraktar det som en monolitisk klump. Jag har efter den första trevliga kontakten nästan enbart tvingats polemisera mot dåliga inlägg, men att jag befattar mig med forumet till att börja med beror på att jag tar det på allvar och finner mycket av värde i det.

Jag vill ta tillvara och lyfta fram detta värdefulla innehåll, skilja det från kloakinnehållet. Det bästa på Flashback är innehållsligt långt bättre och formellt ofta fullt i klass med vad som skrivs i gammelmedia och alternativmedia. Flashback, inte bara internätet i allmänhet, har med alla sina brister utan tvekan betydelse för medborgarsamhället sådant det teknologiskt gestaltar sig i vår tid. Det intresserar mig också därför att jag gärna vill relatera till nätets specifika resurser i just denna blogg.

Det är på flera sätt ett paradoxalt fenomen. Etablerade skribenter fortsätter uppenbart att ta sin tillflykt till det för att uttrycka sina verkliga tankar. I detta anonyma forum med dess sunkiga design och reklam, och snabbt förlorade i långa trådar där de inom mycket kort tid blir svårfunna och bortglömda, finns massor av bra inlägg och diskussioner som borde göras tillgängliga på annat håll.

Om man går djupt in i någon kontroversiell politisk tråd, kanske med skribenter med specialkunskaper på något för en själv mindre känt område, och stannar där en tid, följer den några dagar, öppnar sig ibland en fascinerande, subkulturell värld för sig, där obestridligen viktiga marginaliserade sanningar kommer fram. En annan unik sak är trådar i det utrikespolitiska delforumet där personer med bakgrund i länder berörda av pågående konflikter eller andra viktiga skeenden bidrar i realtid med fakta, perspektiv och ställningstaganden som är frånvarande och okända i övriga media. Så minns jag i alla fall att det var för några år sedan – idag gör jag inte så ofta sådana djupdykningar. Att vissa för mig viktiga trådar har blivit betydligt bättre såtillvida som de nu i långt större utsträckning är fria från kloakinnehåll, tycker jag mig dock ha kunnat se.

På något sätt känns ändå Flashback ännu mer marginaliserat idag än för fem år sedan. Det är ytterst sällan det som skrivs där citeras och länkas till någon annanstans. Man kunde tänka sig att det vore vanligt på Facebook och Twitter, men nej – åtminstone jag ser nästan aldrig något från Flashback där.

Genom bloggen når jag läsare jag helt enkelt inte skulle nå på Flashback. Det är s.a.s. inte jag som är den skrikande killen på bänken, utan Flashback som är en enda stor bänk med skrikande killar (och på Flashback skriks det verkligen). Som ingen tar på allvar. Det är de som, genom att envisas med att år efter år skriva bara där, ställer sig utanför diskussionen med åtminstone vissa för mig viktiga grupper av läsare.

Flashback-skribenterna må tycka vad de vill om detta, men det är en god anledning till att diskutera med dem här och inte där. Men notera att det ju ändå är en direkt diskussion, inte bara ”kommentarer”, även om de s.a.s. måste få formen av sådana. Jag diskuterar alltså med Flashback, om än inte på Flashback.

Vad jag genom detta idealt sett skulle begränsa mig till att göra är alltså att lyfta fram de bästa skribenterna för en ny publik som borde läsa dem, en publik som i långt större utsträckning än jag och därmed också i hög grad orättvist betraktar forumet som helt enkelt icke-respektabelt. Från första början argumenterade jag för att de bästa skulle flytta till ett annat forum där de nådde fler. Efter fem år känns det ännu mer absurt att så mycket värdefull politisk analys ligger dold för så många i framför allt tråden om mediekriget. Det är en gåta att de bästa skribenterna fortfarande inte gör åtminstone något litet mer än det de nu gör av sitt material. Var och en av det stora antalet förstklassiga skribenter skulle kunna nå inte bara fler utan framför allt andra läsare än dem de nu når, de skulle komma in i diskussionen, lämna bänken, tas på allvar, redan om de bara startade varsin anonym blogg. För att inte tala om vad som skulle hända om de framträdde med samma inlägg under sina verkliga namn.

Eller samma inlägg komponerade till större helheter, till reguljära artiklar eller åtminstone blogginlägg. Och här kommer vi till ett annat skäl till att skriva här och inte där: jag vill ofta kunna skriva längre texter än vad som är möjligt eller åtminstone normalt och accepterat på Flashback. Jag har försvarat det korta forumformatet som ett tekniskt framsteg för debatter. Men det är inte tillräckligt i sig. Idag vänjer sig folk alltför mycket vid det, den negativa reaktionen på blotta längden av mina texter är vanlig. Gårdagens inlägg om Karlsson, Hahne och Stockholm var, hette det exempelvis, i ”kolossalformat”. Denna inställning är givetvis ett problem som finns i hela mediavärlden – texter som s.a.s. inte borde bli kortare blir det även på annat håll.

Men nu är det ju alltså så att jag mest har polemiserat mot dåliga inlägg och skribenter. Då gäller förstås inte att jag vill lyfta fram dem. Men kvar står att jag endast här i bloggen når mina läsare, och att jag endast här kan göra mina egna inlägg permanent lätta att hitta, dela och sprida. Av detta skäl publicerade jag också trådstarten till Flashbacks politiska inflytande här i bloggen. Kloakeriet reducerade detta inflytande, påstod jag föga djärvt. Det är och förblir något djupt sjaskigt och oanständigt över ett forum där folk blir anonymt förtalade på det sätt som där sker. Men både i den tråden och i min tidigare diskussion om Flashback här i bloggen var det oundvikligt att komma in på frågan om hela den offentliga tonen och grunderna för den politiska kulturen som sådan – sådant som naturligtvis under mycket lång tid underminerats inte minst av media- och underhållningsindustrin. Men även de bästa skribenterna visade sig oförstående och avvisande inför mina argument. Medvetenheten om de sociala och politiska konsekvenserna tycktes utplånat på ett sätt som man faktiskt ännu inte alls märker bland “vanliga människor”.

Den känsla man fick var att snart bara högafflarna står mot pseudoeliterna. Skulle så bli fallet så handlar det om medborgarsamhällets död i stället för dess teknologiska befrämjande. Att en generell bildningsnivå som omöjliggör smaklösheter och verkligt missbruk av yttrandefriheten är en utopi hindrar inte att en norm kan upprätthållas i en utsträckning som åtminstone i det väsentliga sätter sin prägel på den offentliga debatten under någorlunda normala förhållanden. Det visar den historiska erfarenheten. Men med teknologin har demarkationslinjen mellan de tidigare reguljära offentliga fora och inte bara det vanligaste köksbordet utan den mest försunkade drängstugan kollapsat. Allt jag säger i detta inlägg tycks numera obegripligt för väldigt många. Det kommer nu antingen ignoreras eller kloakas, hånflinas och högafflas på Flashback.

Hela min, som man kunde tycka, självklara analys av yttrandefrihetsfrågan som jag fick anledning att snabbt göra efter min första kontakt med detta forum, kvarstår därför som i sin helhet giltig. Ja, den framstår som ännu mer angelägen idag, när de lätt förutsedda åtgärderna (eller förberedelserna för åtgärder) från myndigheters såväl som Googles, Facebooks och Twitters sida för att inskränka yttrandefriheten har tagit nya hotfulla steg framåt. Detta är ett annat ämne än SD Stockholms stad, men det är ett ännu viktigare. Och för det gäller därför i ännu högre grad att diskussionen bör föras i fora där den verkligen når alla som bör nås.

I stället för att skriva på Flashback kommer jag fortsätta med vad KlausStein uppfattar som blotta kommentarer här i bloggen. Just nu bemöter jag grova påhopp och förvrängningar i vad som sägs om SD Stockholms stad. Dessa kommentarer är i själva verket en direkt diskussion med Flashback-skribenterna. Men de är också riktade till fler och andra. Vad som skrivs på Flashback är som sagt ofta bättre än det som skrivs på annat håll. Men även när det är sämre, som lika ofta är fallet, är det ändå ibland viktigare.

Utan tvekan har Mattias Karlsson ett stort inflytande i SD. Utan tvekan finns en del hos honom som kan ifrågasättas, och jag ska nedan återkomma till det. Men det allt och alla övervakande och kontrollerande maktmonstrum som uppmålas i Flashbacktråden om det nya styrelseförslaget för SD Stockholms stad känner jag inte igen. Besattheten av Karlsson är grotesk.

Jag tror ju inte på att ignorera Flashback. Jag har visserligen nu i fem år sagt att ett bättre forum med mindre kloakinnehåll vore att föredra. Men jag har under lika lång tid ändå försvarat forumet. Det är inte bara så att vi där finner några av Sveriges främsta politiska analytiker och skribenter, framför allt i den nu under långa perioder nästan kloakfria tråden ‘Början på ett mediakrig om mångkulturen’. Min första kontakt med Flashback var ett mycket trevligt möte med goda och sympatiska debattörer, som ledde till ett menings- och värdefullt idéutbyte.

Det är också så att jag gör anspråk på att tidigare ha visat att man med framgång kan bemöta, vederlägga, vinna debatter mot forumets kloakvarelser, som i fegt skydd av anonymiteten gör hämningslöst bruk av den ovanliga yttrandefriheten och “laglösheten”. För detta syfte behöver man inte själv skriva på forumet, även om jag prövat också det. Kort sagt, och än en gång: Flashback är, trots dess stora och ibland frånstötande brister, viktigt: Flashback bör tas på allvar.

Det är mycket tråkigt att konstatera att bland dem som i detta forums alltför ofta dominerande kloakmodalitet anonymt attackerar det nya styrelseförslaget liksom så många gånger tidigare återfinns initierade och engagerade partimedlemmar. Det är inte snyggt gjort, det strider mot kommunikationsplanen, och det fordrar genmäle.

Jag har också hört att vissa tänker sig att trådens motståndare till det nya styrelseförslaget för SD Stockholms stad är medlemmar av gamla SDU, där man ju förvisso har anledning att vara missnöjd inte minst med Karlsson p.g.a. hans starkt personliga engagemang i förra årets konflikt med ungdomsförbundet.

Onekligen skulle inte bara det begränsade, förblindade fokus på Karlsson och därmed oförmågan att uppfatta de verkliga ideologiska och sakpolitiska dimensionerna kunna sägas tyda på det, utan även användningen av ordet “gubbe” (ibland i olika starkt pejorativa sammansättningar) som skällsord om inte bara David Lång, Mikael Jansson och Joakim Larsson utan även mig själv, på ett sätt som tycks vilja signalera hur ung skribenten är och att ålder är ett fel. Angreppsvinkeln är dock kanske lite märklig, när den samtidigt försvarade rumpstyrelsens ledamöter med bara två undantag är pensionärer och även undantagen närmare sig pensionsåldern.

Men jag vill inte tro att det förhåller sig på detta sätt. En av de saker jag uppskattade med SDU var idén om det “nya tredje”, det som varken var det gamla första, bunkern med dess tidigare partiella sunkkonnotationer, eller det halvgamla andra, anpassningen till problematiska former av eller uttryck för liberalismen och den rådande politiska korrektheten som kunnat urskiljas på sina håll i partiet under senare år och som kritiker associerar inte minst med Karlsson. Visionen om det nya tredje innefattade en lång rad viktiga nya intellektuella och kulturella element som jag fortfarande anser nödvändiga för partiet och dess framtid, och den motsvarar vad jag själv länge i sak förespråkat bl.a. här i bloggen. Jag har därför upptagit termen i min egen politiska vokabulär: det nya tredje är vad jag själv försöker försvara.

Med denna paroll, som jag uppfattade den, markerade SDU ett avståndstagande både från neokonservativt inspirerad liberalpopulism och från det lägre-nationalistiska kloakpöbelvälde som många tyvärr fortfarande har anledning att förknippa med Flashbacks politiska avdelning.

Efter att vår tidigare sekreterare i Stockholmsstyrelsen, den utmärkte Adam Berg, lämnat en hjärtskärande redogörelse för hur SDU behandlats av partiledningen, frågade jag vad förbundet nu, när det avskilts från SD, skulle ägna sig åt. Svaret fick mig att snabbt ompröva min position i en ganska viktig fråga. Han svarade att de huvudsakligen skulle verka för att få bort den nuvarande ledningen för SD!

I just det ögonblicket ändrade jag mig. Jag hade tidigare varit mot idén om ett nytt national-socialkonservativt parti med mer tydlig paleokonservativ eller post-paleokonservativ profil än SD. Jag ansåg inte att det behövdes, att krafterna borde samlas i SD. Och jag är fortfarande inte säker på att det behövs, även om numera, med SD:s tillväxt och problematiska anpassning, utrymme för det i och för sig finns i svensk politik. Men Bergs svar gav mig anledning att tycka att SDU ändå bör starta ett sådant parti.

För alternativet som jag genom detta svar på något chockartat sätt blev medveten om, att dessa trevliga, begåvade, välutbildade och på andra sätt resursrika ungdomar som begripligen vägrat övergå till Ungsvenskarna skulle ägna sitt fortsatta politiska engagemang främst åt att bekämpa ledningen i ett parti som de inte längre på något sätt var knutna till och inte har någon framtid i, framstod omedelbart som fullständigt absurt. Som ovärdigt, futtigt. I jämförelse med detta stod det plötsligt klart att bildandet av ett nytt parti vore åtminstone en långt mer konstruktiv politisk insats för Sverige och Europa.

Och ja, det vore bättre även för SD. Vilka som än driver Flashbackkampanjen mot nystartsförslaget för Stockholm är den en beklämmande indikation på vad den dåliga idén om ett SDU med kamp mot den nuvarande SD-ledningen som verksamhetsidé i värsta fall, under ledning av andra företrädare för förbundet än de nuvarande, skulle kunna leda till: ett i och för sig begripligt agg efter en oförrätt, som övergår i destruktiv bitterhet och ty åtföljande myopisk verklighetsanalys där personfixering, paranoia och kanske rentav hämndbegär överskuggar alla större sammanhang.

Nu kan jag alltså verkligen inte tro att det är någon av de kultiverade SDU:are jag känner som skriver på Flashback. De senare är motsatsen till det nya tredje; de hör inte hemma i SDU. Men till mina vänner i det gamla ungdomsförbundet vill jag nu med än större emfas föreslå: Släpp Karlsson och SD! Glöm dem! Gör något nytt och positivt! Starta ett eget parti!

Frågan uppkommer emellertid igen: är ett sådant parti nödvändigt? Jag är som sagt inte fullt övertygad om det. Detta kan förändras, men som jag hittills har bedömt det är SD fortfarande en meningsfull, framkomlig politisk väg i det extrema Sverige med dess mycket speciella förutsättningar.

I diskussioner med Karlsson har jag insisterat på att hans förståelse av svensk kultur och identitet är alltför ensidigt hembygdsgård och nyckelharpa och inte tillräckligt Europa och Athen, Rom och Jerusalem (vid sidan av det nya tredje i allmänhet var de sistnämnda tonvikterna det främsta skälet till mitt försvar för SDU). Jag har problematiserat partiets överdrivna folkhemsnostalgi, och ifrågasatt riktigheten av Karlssons beteckning ”neofascism” för den franska nya högern och identitarismen.

Jag har vidare motsatt mig inte bara avskiljandet av SDU utan också uteslutningen av William Hahne, Gustav Kasselstrand, Anton Stigermark och Christian Westling. Jag anser Karlssons samröre med Expo förkastligt. Jag anklagar Karlsson för att vara en av dem som låg bakom medlemsutskottets bisarra personärende mot mig själv och dess slutprodukt i form av en tragikomisk varning. Jag säger att han i alltför hög grad är ombord på den rörelse i riktning mot accepterande av problematiska element i liberalismen och av den katastrofala, Europaförstörande, världskrigsorienterade, USA-ledda politiken från ”väst” i främst (men naturligtvis långtifrån enbart) Mellanöstern och Ukraina.

Räcker det? Ingen i den kvarvarande Stockholmsstyrelsen kommer ens i närheten av att offentligt ha kritiserat Karlsson och partiledningen i den utsträckning jag har gjort.

I övrigt anser jag att Karlsson är en habil talare och debattör; att hans kulturella och historiska intressen fördelaktigt skiljer honom från den vanliga modernistisk-rationalistisk-ekonomistisk-teknokratiska svenska manliga politikertypen; och att han gjorde en god insats som Åkessons ersättare som partiledare åtminstone under den första delen av dennes frånvaro efter senaste valet.

Det nya styrelseförslaget handlar inte om för eller mot Mattias Karlsson och partiledningen. Det handlar inte heller om för eller mot vår uteslutne ordförande William Hahne. Denne är själv väl införstådd med problemen med den återstående styrelsen. Några i partiledningen stödjer säkert förslaget, men David Lång är mig veterligen den ende därifrån – eller, mer exakt, från partistyrelsen – som överhuvudtaget varit involverad i förslagets utarbetande, och han blev det såvitt jag förstår p.g.a. att han ombads ställa upp av andra föreslagna ledamöter, d.v.s. på distriktets egen nivå. Både han och Jakob Eriksson är ju skräcködlor från Mikael Janssons tid eller t.o.m. tiden före honom, och förkroppsligar bunkern (post-sunk). De har förvisso också anpassat sig alldeles för mycket till vad kritikerna anser vara karlssonismen, men att de skulle stå närmare den än det ideologiskt relativt ointresserade tf presidiet med Jimmy Hesselbäck och Maggi Haglund gör stämmer faktiskt inte.

Flashbacktrådens enkelspåriga analys missar vilka ståndpunkter de olika partiföreträdarna i verkligheten intar och vad det innebär. Jag bortser här från signaturen TjockisMattias’ åtminstone implicita hyllning av Hesselbäck som, tillsammans med Hahne, antisemit och neofascist – Tjockisens inlägg är av sådan karaktär att många rimligen misstänker att han är ett troll från nystartslägret som försöker kompromettera dess motståndare. Det är tillräckligt absurt att på fullt allvar bara den kvarstående styrelsen beskrivs som de enda rakryggade, stolta, idealistiska nationalisterna, och mer närstående Hahne än jag.

Nu gör jag i och för sig inga större anspråk på betydenhet på nationalismens områe. Om jag, som påstås, ser ut som ett mellanting mellan en ledsen hund och en vissen blomma så måste det väl dock, förutom på att jag ju är kloakrensare och mitt tillstånd bestäms av den ohälsosamma arbetsmiljön, bero just på den situation jag varit tvungen att försöka hantera i denna styrelse. Jag ska inte ge mig in på någon motsvarande bedömning av rumpstyrelsens ledamöters utseende, men medger gärna att om åtminstone suppleanten Kristina Andersson inget motsvarande ofördelaktigt kan sägas i detta avseende, eller för den delen i något avseende: om än inte någon drivande politiker, är hon, som jag uppfattat det, en sympatisk, lågmäld person som jag föreslagit på något sätt borde räddas undan styrelsens pågående haveri. Tilläggas måste dock i samband med denna kanske något marginella punkt att i beaktande av de tillfällen och de platser där jag synts i SD-sammanhang det faktum att Tjockisen vet hur jag ser ut “i det verkliga livet” visar att han är en aktiv medlem och närstående någon eller några i styrelsen närstående. Det är alarmerande.

Viktigt och intressant här är exakt vilka avgörande skillnader för SD:s politik det är man tror att en styrelse med Hesselbäck och Haglund skulle medföra, i jämförelse med det nya styrelseförslaget? Till och med om man verkligen tror att Hesselbäck och Haglund är de främsta hahnianerna uppstår frågan om den faktiska politiska skillnaden, såtillvida som också SDU själva förra året, även om det säkert p.g.a. omständigheternas tryck var lite överdrivet, ofta insisterade på att det inte fanns några politiska och ideologiska skillnader mellan dem och det s.k. moderpartiet. Det var, förklarade många från SDU, i verkligheten uteslutande en personkonflikt, en personlig maktkamp.

Men Hesselbäck och Haglund är åtminstone knappast särskilt radikala hahnianer. Det finns något rörande med tron på Hesselbäck som “Sveriges Donald Trump”, och den tilltro som sätts till att Haglund som “trygg farmor” för sina aktivistbarnbarn ska ”rädda ett folk med tusenåriga traditioner” o.s.v. Tonen och stilnivån blir patetisk i sammanhanget av denna naivitet. De i styrelsen kvarblivna är i sak och handling inte på något sätt är mer kritiska mot partiledningen och Karlsson, står inte på något sätt närmare Hahne än Jonas Malmgren, Per Ossmer, Monica Skogman, Per Sefastsson eller för den delen jag själv.

Haglund har starka sakpolitiskt neokonservativa tendenser. Hon tycks mig stå så långt från Hahne, exempelvis på för SDU-konflikten centrala områden som Mellanösternpolitiken, att det är svårt att se att det skulle ha funnits någon djupare politisk grund för hans upptagande av henne i sitt styrelseförslag och för hennes stöd till honom. Allt måste ha handlat om deras missnöje med förre tf ordföranden Maria Danielsson, och inte ens det missnöjet kan ha varit mer än delvis av gemensamt slag.

Om skillnaderna är så stora, varför har Hesselbäck deltagit i massor av möten med nystartgruppen? Varför har han varit villig att tillsammans med dem som nu avgått ansluta sig till den? Varför har denna grupp varit villig att ha honom kvar som ordförande, och senare som vanlig ledamot? Det var först när han inte längre erbjöds att sitta kvar som ordförande och man inte accepterade hans andra villkor – ett villkor som inte hade någonting med den politiska inriktningen eller ens med nystartens personsammansättning i övrigt att göra – som han helt nyligen hoppade av nystarten och förklarade att han i stället skulle lägga fram ett eget förslag där några nya namn skulle ta de avhoppades platser (det är för mig just nu högst oklart var den märkliga, kvarstående, likaledes av SDU-avskiljandet drabbade enmansvalberedningen står i allt detta).

Detta var litet förvånande, eftersom Hesselbäck tidigare inte alls insisterat på att just han måste vara ordförande, utan kunnat uppvisa avsevärd ödmjukhet, anspråkslöshet och självkritik. I detta nya egna förslag ville han hursomhelst för bara några veckor sedan, trots att han visste att jag stött nystartsidén och därmed – om han skulle ha varit den Flashbackkritikerna tror att han är – måste ha förstått att jag var en genomfördärvad karlssonian, att jag skulle vara kvar.

Malmgren avgick inte bara p.g.a. missnöje med styrelsebeslut under hösten; det var också en s.a.s. uppskjuten protest mot uteslutningarna och avskiljandet av SDU. Det senare skälet var inte i sig tillräckligt för att han skulle ta steget, men det kvarstod som ett av skälen när han efter av honom upplevda missförhållandena i styrelsen tillkommit fattade sitt beslut. Ossmer har under hela verksamhetsåret i alla kontakter med partiledningen vidhållit sin kompromisslöst hårda kritik av dess stöd, med allt det innebar, för Danielsson på förra årsmötet såväl som mot uteslutningarna och behandlingen av SDU, något som tydligt kunde iakttas exempelvis under landsdagarna.

Den starkt decimerade styrelsen har tagit stora, konkreta steg för att förverkliga sitt sedan länge uttalade mål att skapa den goda relation till Karlsson och ledningen som var omöjlig p.g.a. Hahne. Själv har jag ju inga invändningar mot detta, men det måste göras i rätt syfte. Åtminstone en av Haglunds anhängare, ledamoten Bruno Nordmark, har på sätt som jag av barmhärtighet avstår från att beskriva sökt stöd hos Karlsson och Paula Bieler mot dem som röstat mot Haglundfalangens dåliga förslag. Kan detta accepteras så är Jenny Ribsskog och Linnéa Cortés verkligen inte några större problem.

Det är högst beklagligt att den här onödiga pseudokonflikten fortsätter även i år, i ny form. Alla motsättningar kan förvisso inte alltid rymmas inom ett och samma parti. Men skiljaktigheter av den typ jag i detta inlägg exemplifierat med gör det fortfarande med god marginal, även om det förvisso inte är omöjligt att de utvecklas till en punkt där det blir nödvändigt att gå skilda vägar. Det är högre i tak än kritikerna tror.

Men just dessa kritiker , som nu ånyo skapar och förstorar motsättningar, visar att min enhetslinje fortfarande behövs. Jag säger därför detsamma som jag sa då – och jag tror mig här ha visat varför jag har goda grunder för det: Det finns ingen konflikt. Signaturen SmokeyNegroni lyfter lägligt fram några citat från mig från i våras: När jag säger att jag inte förstår vad striden i sak handlar om är jag helt uppriktig. Och: Är det helt omöjligt att göra en liten ansträngning för att åsidosätta personmotsättningar och, för partiets och Sveriges skull, övervinna de missförstånd som döljer det som förenar?

Att det nya styrelseförslaget nu läggs fram har ingen som helst stor och djup politisk innebörd. Det handlar inte alls om någon strid mellan Hahne-anhängare och det nya tredje å ena sidan och Karlsson-anhängare och det halvgamla andra å den andra. Stor och bred enighet bör kunna nås för detta förslag.

Anonyma, kloakmässiga påhopp på partivänner, ofta från personer som har avsevärd kännedom om interna partiförhållanden och uppenbart är relativt centralt placerade, ja ibland t.o.m., som i nätdebatterna kring förra årsmötet i SD Stockholms stad, är av de initierade lätt identifierbara anställda partifunktionärer, tillhör de dystraste fenomenen kring detta parti.

Jag har länge försökt motarbeta nätforumet Flashbacks kloakeri i största allmänhet. När jag först upptäckte Flashback för fem år sedan, efter att min uppmärksamhet fästs på att en tråd där ägnats mig, gav jag mig, genom inlägg här i bloggen, in i en trevlig och värdefull diskussion med deltagarna. Snart tog dock tyvärr kloakproblematiken över, och det blev nödvändigt att övergå till polemik mot kloakeriet. Inom kort urartade tråden helt.

Men jag har alltid försökt fortsätta tro på Flashback och bedöma forumet med urskillning. Jag har erkänt värdet av och bejakat möjligheterna med dess paroll om “yttrandefrihet på riktigt”, och även sett en avsevärd förbättring, d.v.s. reduktion av kloakinnehållet, under senare år, exempelvis i signaturen DogDylans tråd ‘Början på ett mediakrig om mångkulturen’ som, på det hela taget, är ett viktigt fenomen i den nya svenska mediaverkligheten.

Därför är det mycket tråkigt att nu se ännu en förtals- och smutskastningskampanj, denna gång i en tråd om det nya styrelseförslaget för SD Stockholms stad. Jag själv och två andra som sitter i styrelsen under innevarande verksamhetsår angrips. De två andra föreslås även sitta kvar i den nya styrelsen. Eftersom jag avböjt att medverka i det nya förslaget beror attacken på mig enbart på att jag, i samband med att jag offentligt meddelade här i bloggen att jag inte ställer upp för omval, uttryckte stöd för det. När jag sedan riktade kritik mot tråden i ett svar till en kommentator som frågade om min uppfattning om den, fortsatte, och intensifierades, attackerna.

Men jag är ju van och härdad. Det är bara att dra på sig kloakrensaroverallen, hålla för näsan och ge sig ned ännu en gång. Det skulle förstås vara lätt att bara ignorera allting. Men just därför att jag vill tro på Flashback och dess skribenter, tar jag det hela på allvar. Jag tänker, vid behov, fortsätta försöka göra det ingen annan gör.

För några år sedan prövade jag att frångå den princip jag tidigare följt och nu återgår till, nämligen principen att svara och diskutera endast genom inlägg i denna egna blogg: jag skrev själv, i egenskap av “Kloakrensaren“, i tråden om mediakriget. Jag anknöt till inlägg om en grupp konservativa opinionsbildare som intog med SD:s överensstämmande ståndpunkter rörande mångkulturen, men ändå kände sig tvungna att markera avstånd till partiet. Jag föreslog att detta hade att göra med en s.a.s. mer allmän “kloakproblematik” i perceptionen av partiet, skapad inte bara av Flashback utan även av debatten i många nätfora och kommetarfält. Jag uttryckte m.a.o. en åsikt om de nämnda opinionsbildarna, på samma sätt som hela tråden var ägnad sådan opinionsbildning i media. Moderatorn “Siegfrid” påstod emellertid groteskt nog att mina inlägg var off topic, utdelade en varning, och raderade inläggen. När jag enligt instruktionerna överklagade till “admin4” och “admin5” fann den förre modereringsåtgärden riktig och den senare svarade inte ens.

I detta läge startade jag en egen Flashbacktråd, ‘Flashbacks politiska inflytande’, ägnad kloakproblematiken, men denna gång begränsad till kloakeriet på just Flashback. Även i den är det, menar jag, mycket lärorikt att studera responsen på mina argument. Jag vågar tro att den hade viss effekt, att många skribenter läste den och höll med. Situationen har i alla fall förbättrats i enlighet med mitt syfte, åtminstone i vissa centrala politiska trådar. Men de som själva skrev i denna nya tråd var med endast enstaka undantag våldsamt fientliga. Efter en tid blev en moderator, “ÅnkelGunnar”, som själv omedelbart gett sig in i diskussionen, så upprörd av min argumentation att han helt godtyckligt och grundlöst började ta bort mina inlägg, och till slut stängde han av mig.

Så ligger det alltså i själva verket till med yttrandefriheten på Flashback. Man får inte kritisera kloakeriet. Det är just kritik mot själva kloakmässigheten, oavsett övriga åsikter, som många finner så oerhört upprörande och provocerande. Och det är det jag finner så allvarligt, och inte bara för SD utan för hela den politiska kulturen i Sverige. Hur är det möjligt att inte förstå att det är ett problem?

Inte sällan tycks skribenterna helt enkelt förneka att det är fråga om kloakartade påhopp, och tro att det bara handlar om legitim och på adekvat sätt framförd kritik. Men hur kan någon bestrida att exempelvis de nya angreppen på bl.a. Per Ossmer, Per Sefastsson, Jenny Ribsskog och mig är kloakartade?

Signaturen Frappant menar nu rentav att det är jag som är kloakartad. Jag är enligt henne ”the pot calling the kettle black”. Men det är inte kloakeri att benämna kloakeri kloakeri, att kalla en spade en spade. Förbluffande nog säger Frappant i nästa andetag, omedelbart efter att hon kallat mig den svarta pottan, att jag gör fel i att vara en gentleman som inte för kampen med de medel fienden använder, att jag ”följer en massa egenpåhittade regler…som fienden helhjärtat struntar i”, att jag uppvisar en finkänslighet som fienden bara flinar åt. Min fiende här råkar ju vara just kloakeristerna och deras kloakeri.

Och hur är det möjligt att förneka att påhoppen är påhopp, och fega anonyma sådana? Förra året drabbades hela den nya Stockholmsstyrelsen av detta, i enlighet med vad jag inledningsvis skrev ovan. Nu drabbas nästan hälften av samma på förra årsmötet valda styrelse. Men oavsett vem som angrips är jag ju mot metoden i sig, som sådan. Som jag ett oändligt antal gånger förklarat säger jag inte att den ska förbjudas, att yttrandefriheten ska inskränkas, utan bara att jag också, i samma yttrandefrihets namn, har rätt att bekämpa metoden och polemisera mot dem som använder den.

För partiets skull har varken jag eller någon i det nya styrelseförslaget gått ut, velat gå ut, eller avsett att gå ut med någon offentlig kritik mot vad som återstår av den sittande styrelsen, och jag har flera gånger kritiserat båda sidor i förra årets konflikt för deras grova offentliga anklagelser och motanklagelser. Men nu dyker alltså omedelbart nya kloaksmutskastare upp i Flashbacks underjordiska offentlighet, och det framgår att åtminstone trådstartaren, “TjockisMattias”, är en starkt engagerad, aktiv partimedlem som står mycket nära tf ordföranden och tf vice ordföranden.

Fenomenet är mycket allvarligt. Varför förekommer detta i sådan monstruös utsträckning just i SD? Varför beter sig en sådan person på detta sätt? Det är uttryck för en osund partikultur, och det strider mot partiets kommunikationsplan. Varför har vederbörande inte fört en vanlig, intern diskussion om detta? Det finns tyvärr, som jag själv fått erfara, fall där sådan diskussion inte fungerar, eller snarare där man överhuvudtaget inte kan få till stånd en sådan. Men det gäller inte i det nu aktuella fallet – här finns ju åtminstone ännu alla möjligheter till det. Om denna medlem emellertid verkligen anser sig ha legitim kritik som måste framföras externt, offentligt, varför gör han det inte i en civiliserad ton, och varför vågar han inte skriva under med sitt verkliga namn? Vad han gjort är att han ytterligare fördjupat partiets kloakproblematik och stött bort fler opinionsbildare och viktiga nya väljare – inte minst i Stockholm.

Jag ställer inte upp för omval till SD Stockholms stads distriktsstyrelse, och avslutar därmed mitt formella arbete för partiet. Strax före jul meddelade jag valberedningen att jag ställer min plats till förfogande.

Jag uppskattar medlemmarnas förtroende, och har som ledamot av styrelsen under det verksamhetsår som nu går mot sitt slut försökt arbeta för förverkligandet av vad jag för ett år sedan uppfattade som den nya styrelsens vision, ideal och mål, såväl som av den “enhetslinje” jag under förra våren fann det nödvändigt att förespråka med anledning av de märkliga och beklagliga motsättningarna inom distriktet och delvis även partiet i övrigt.

Det är min förhoppning att det nya styrelseförslag som nu presenterats, med några tidigare medlemmar av den för ett år sedan valda styrelsen, och många bra såväl kända som nya namn, och med David Lång som ordförande, Jakob Eriksson som vice ordförande och Jenny Ribsskog som andre vice ordförande, kommer kunna vinna medlemmarnas förtroende på årsmötet den 20:e mars och därmed föra detta arbete vidare.

Jag är glad att ha lärt känna många fina partivänner under min tid i styrelsen. Till dem som hade velat se mig sitta kvar och som jag med detta besked måste göra besvikna, kan jag inte säga mer än att jag möjligen, under förutsättning att utvecklingen nu går i rätt riktning, kan tänka mig att i någon begränsad funktion återkomma till partiarbetet om några år. Men jag uppskattar verkligen det vänliga intresset – tack och lycka till!