Category: Politics

Nu har Åkesson framträtt i radio med vad han uppenbart ser som en enkel och entydig förklaring av hela konflikten mellan SD å ena sidan och gamla SDU och nuvarande AfS å den andra. Han menar sig, hör man, glasklart och övertygande formulera “det som den här debatten har handlat om”, “det som gjorde det nödvändigt att bryta med de här personerna”, “den viktigaste skillnaden”, “den stora skillnaden”, “den helt avgörande skillnaden”, det “som har varit själva konflikten och anledningen till att de här människorna inte längre är med i vårt parti”, det som “är skälet till att vi inte vill ha med dem”.

Vi står inför det “ideologiska skäl” av vilket SDU uteslöts. Avvikelsen är fortfarande så oerhörd att AfS för Åkesson är ett “extremistiskt” parti. De “har en annan typ av nationalism som vi inte står för och som inte fungerar att samordna med vår politik, och det är därför de har ett eget parti”.

Det handlar naturligtvis om själva “synen på svenskheten”, “synen på nationen”. SD försvarar en “öppen svenskhet”, vilket innebär att “man kan bli svensk om man är född i ett annat land”, att alla kan bli svenskar, eftersom svenskheten “sitter i hur man beter sig”, i “vilka värderingar man har”. AfS förnekar enligt Åkesson detta, och menar i stället att svenskheten “sitter…i det biologiska”. Deras politik “bygger på genetik och biologi”, vilket innebär att de “är ute i väldigt grumliga vatten”.

Det är allt. Detta är en mycket begränsad förklaring i jämförelse med de yviga anklagelser som riktades mot ungdomsförbundet 2015 när uteslutningen genomfördes i två etapper (först med SDU-ledningen i april, sedan avskiljandet av hela SDU i september). En lång, bisarr lista på SDU:arnas alla förmenta förbrytelser delades ut på presskonferensen. Men hela tiden hade det det primärt talats om det personliga och organisatoriska samröret med olika “radikala” grupper, organisationer och individer som ansågs vara “neofascistiska” – inte minst Nordisk Ungdom och kretsen kring Motpol.

Fastän Åkesson inte längre nämner någonting om dem, menar han utan tvekan att de omfattar den felaktiga syn på svenskheten eller nationen som han på ovanstående sätt kort beskriver. Men menar han också att det är just den som gör dem till neofascister, att det är detta som är definitionen av neofascism? Det är ju i sak oriktigt. Åkesson har i radiointervjun släppt en mycket stor del av de explicita anklagelser som för tre år sedan riktades mot SDU och anfördes som grunden för de drastiska åtgärderna. Konflikten tycktes m.a.o. då handla om betydligt mer än det han nu explicit anger. Men ändå förstår man att han implicit hävdar att den ståndpunkt han tillskriver AfS är “fascistisk”, i den dominerande, samtida politiska mediedebattens vaga mening. För uttrycket “grumliga vatten” är väl avsett att, på denna debatts karaktäristiska sätt, anspela just på “fascistiska” tendenser.

Det uttryckliga fokus på neofascismen, med allt det innebär, och med den begreppsliga nyanseringen i form av bestämningen “neo”, är borta (AfS vatten är inte neogrumliga). Men Åkesson får alltså ändå tolkas som att han menar att skillnaden är lika enorm som någonsin, att AfS är precis lika extremistiska och grummelvattniga som SDU. Men det framgår nu att vad han och väl därmed hela SD-ledningen hela tiden egentligen enbart menade bara var det han nu anger som skillnadens innebörd. “Neofascismen” är reducerad till definitionen av nationaliteten i termer av biologi och genetik och byggandet av politiken på dem, vilket primärt innebär ståndpunkten att man inte kan bli svensk om man är född i ett annat land. Såtillvida framstår konflikten nu, trots den fortsatta extremismanklagelsen, som betydligt mindre än vad SD-ledningen åtminstone tycktes påstå för tre år sedan.

Vad jag alltifrån början hävdade var att dess sakliga grund var fullständigt obetydlig. Inte minst hävdade jag, eftersom jag här själv var direkt involverad, att ingenting av det William Hahnes våren 2015 valda styrelse för SD Stockholms stad hade signalerat att den eftersträvade politiskt på något sätt rörde sig utanför partiets principprogram och övriga relevanta dokument, såsom de kommun- och landstingspolitiska inriktningsprogrammen och den s.k. kommunikationsplanen. Inte heller fanns, såvitt jag minns, någonting sådant i SDU:s program. Och det var väl just därför att det inte fanns tillnärmelsevis så mycket som krävdes för partiledningens planerade uteslutning i detta program och i Stockholmsstyrelsens försiktiga s.k. “högersväng”, som det blev så viktigt med de oklara anklagelserna om kopplingar till bestämda personer och grupper utanför partiet. Det var bara deras åsikter, inte SDU:s och Stockholmsstyrelsens, som kunde utgöra grund för uteslutning.

Nu vidhåller Åkesson alltså inte anklagelserna om de dubiösa kopplingarna, utan begränsar sig till den enda, ovan redovisade anklagelsepunkten om AfS’ definition av nationaliteten och byggande av politiken på den. Det är hela den grummelvattniga extremismen. När ingen hänvisning således längre görs till suspekta grupper utanför vad som nu är AfS, tillspetsar sig naturligtvis i högsta grad frågan om anklagelsens riktighet.

Det blir därför ännu mer slående idag än 2015 att ingenting, inte det minsta lilla, av det Åkesson talar om återfinns i AfS’ program. Det finns inte ett ord om biologi och genetik, inte ett ord om att man inte kan bli svensk om man är född i ett annat land. Om det nya partiets politik verkligen, som Åkesson säger, “bygger” på just detta, och om detta är hela anledningen till den långvariga och uppslitande konflikten, borde det väl finnas åtminstone någon liten formulering om det i programmet?

I stället finner vi att AfS’ program talar betydligt mindre om svenskheten överhuvudtaget än SD:s. Som jag tidigare har påpekat saknar AfS’ program från mitt perspektiv tillräckliga ideologiska formuleringar. Man har velat ta fram ett stramt kortfattat och slagkraftigt program, präglat av största möjliga sakfrågefokuserade koncentration och skärpa. Men detta har också, och med viss nödvändighet, medfört fördelen att nationalismen överhuvudtaget tonats ned, och i mycket stor utsträckning. Det viktigaste i sammanhanget av intervjun med Åkesson är emellertid att i den mån frågorna om svenskhetens och nationens definition överhuvudtaget berörs, vi finner precis samma exklusiva fokus på “hur man beter sig” och “vilka värderingar man har” som hos SD.

“Det svenska medborgarskapet”, heter det, “kan endast förtjänas personer som visar att de ingår i den svenska nationella gemenskapen. Därför ska medborgarskap endast delas ut till de som klarar ett omfattande medborgarskapstest där man kan uppvisa goda kunskaper i svenska, svensk historia, svensk kultur och svenskt samhällsliv. Den som vill bli medborgare ska självklart kunna uppvisa att han eller hon inte ägnat sig åt kriminalitet eller på andra sätt legat samhället till last. En utomnordisk medborgare ska ha levt i Sverige i minst 10 år för att kunna bli medborgare.”

Jag uppfattar det här som alltför snävt. Medborgarskap är ju en vidare kategori än den nationella gemenskapen, och de moderna europeiska nationalstaternas historia har inte präglats, och har inte kunnat präglas, av någon begränsning av medborgarskapet till nationaliteten i denna mening, d.v.s. folket, även om den dominerande andelen medborgare ofta har tillhört och – utifrån nationalstatens premisser givetvis med rätta – ansetts böra tillhöra den. Även medborgare tillhörande andra folk har alltid accepterats i viss utsträckning. Att de historiskt huvudsakligen tillhört den större europeiska kulturgemenskapen, och att en tillräcklig s.a.s. yttre anpassning därvid alltid varit nödvändig, behöver inte sägas.

Men det finns ingen skillnad mellan AfS och SD på denna punkt. Någon “annan typ av nationalism” går verkligen inte att urskilja. Åkessons påståenden är obegripliga. Det är precis den här begränsningen av medborgarskapet till den nationella gemenskapen som även Åkesson avser när han insisterar på att man kan “bli svensk”. AfS’ program hävdar liksom Åkesson att en person född i ett annat land – eller, mer exakt, en utomnordisk medborgare, med vilket väl dock måste förstås en person av annan nationalitet i betydelsen tillhörighet till ett annat folk – kan ervärva svenskt medborgarskap i den snäva mening som ska definieras av tillhörighet till den svenska nationella gemenskapen, d.v.s. det svenska folket. Denna är det enda som ska definiera och grundlägga medborgarskapet. Därför förutsätter medborgarskapet att man har de rätta värderingarna (vilket visas av resultatet av ett omfattande kunskapstest) och det rätta beteendet (vilket visas av att man inte ägnat sig åt kriminalitet eller legat samhället till last).

AfS definierar således liksom Åkesson nationaliteten, svenskheten, i kulturella termer, inte i termer av biologi och genetik. Ingenting sägs om att svenskheten sitter i det biologiska. I båda fallen blir definitionen därför vag, såtillvida som den utelämnar den etniska dimensionen. Nationalitet i strikt mening, den nationella gemenskap som är skild från medborgarskapet, är ju detsamma som folk i strikt mening, d.v.s. det definieras i etniska termer. Det innebär i sin tur att det definieras inte bara i kulturella utan också i genetiska termer. Ja, ett folk, en nation, definieras ju primärt i genetiska termer, genom födsel, som en stor familj. Detta ligger ju i själva ordets etymologi. Men denna genetiska nationalitet hänger givetvis i sin tur å det närmaste samman med den kulturella nationaliteten, även om de kulturella aspekterna kan avskiljas från de genetiska såtillvida som även människor med annat genetiskt ursprung kan tillägna sig dem och därmed bli en del av nationaliteten, folket, i kulturell mening.

Varken Åkesson eller AfS kan ju rimligen förneka definitionen av folk i den strikta och fulla etniska mening som innefattar både kultur och genetik. Vad de gör är bara att de inte bygger sin politik på den. Här inställer sig naturligtvis frågan vad som ligger i termen “bygga”. Givetvis måste varje nationalstats politik i viss mån bygga på, innefatta, beaktandet av nationen i betydelsen folket i den strikta meningen. Även för varje historiskt existerande imperium har självklart frågorna om folken i denna mening varit central. Men inte ens i nationalstaternas fall innebär det att all politik måste handla bara om eller vara en politik bara för deras respektive definierande etnicitet. Många moderna nationalstater, eller åtminstone moderna stater som har nationalstatens form, innefattar ju också i själva verket liksom imperierna flera olika konstituerande etniciteter, inte bara en definierande och andra mer undantagsmässigt upptagna.

Eftersom AfS’ program inte nämner det etniska momentet i definitionen av nationaliteten i den mening programmet avser (den begreppsliga distinktionen mellan medborgarskapet och den nationella gemenskapen är ju given i och med att man säger sig vilja inskränka det senare till det förra), blir denna definition liksom Åkessons otillräcklig och ensidig. Men min poäng här är att det inte finns någon skillnad mellan dem. Båda accepterar att personer födda i andra länder – med vilket får antas att Åkesson menar personer tillhörande andra endast kulturellt definierade nationer, eftersom det som gäller nationaliteten svenskhet väl också måste gälla andra nationaliteter – kan bli svenskar inte bara i meningen formella svenska medborgare utan också i meningen ingående i den svenska nationella gemenskapen eller folket såsom kulturellt definierade. Och båda hävdar att de som ska bli svenska medborgare också ska kunna visas ingå i dem genom sitt beteende och sina värderingar.

Den tidigare ledande SD-företrädaren Erik Almqvist har fått en ny plattform som kolumnist på den såvitt jag förstår av Kent Ekeroth delvis styrda Samhällsnytt, en förbättrad och ansiktslyft version av Avpixlat. Hans senaste krönika, med rubriken Vår tid börjar nu, är en extremt optimistisk beskrivning av läget inför och möjligheterna efter riksdagsvalet. Jag vill inte vara någon party pooper – jag brukar hålla med om det mesta Almqvist skriver, och även jag känner optimism inför det allmänna läge som är hans utgångspunkt. Men den här gången har jag flera frågetecken. De gäller främst de specifika grunder Almqvist anger för sin optimism.

Almqvist tror på en majoritetsregering med M och SD. Det kan, menar han, räcka med 46% av rösterna, 27% för SD och 19% för M. Det är SD som har möjliggjort detta regeringsalternativ genom att de i “fråga på fråga…tydligt kommunicerat att man vill kompromissa för att få till stånd ett samarbete”. “Man har gjort sig ‘lättköpta’ vilket gör att det blir svårt för M att förklara för sina väljare varför de hellre skulle bilda regering med liberala och socialistiska partier, behäftat med massor av kompromisser, än med SD som sannolikt kommer låta M få igenom 90% av sitt partiprogram så länge man stramar upp invandringen lite mer.”

Det känns litet ovant att se Almqvist förespråka en koalition på dessa premisser. Alla vet att Almqvist har en djupare politisk och samtidshistorisk förståelse än åtminstone den som personer i den nuvarande SD-ledningen offentligt uttrycker. Vad man känner igen är den Almqvist som även här säger att han under mandatperioden många gånger “stört sig” på SD:s kompromisser. “När man väl har anpassat och liberaliserat sig i en fråga”, förtydligar han sin egen välbekanta tidigare analys, “så är det svårt att backa senare – i synnerhet som de nya medlemmar som man attraherar, och som nu bokstavligen väller in, är allt mer liberala.”

Trots detta förklarar han nu: “Men den kritiken har jag faktiskt släppt helt och hållet. Jag köper nu SD:s strategi med regeringsinflytande som ett mål överställt allt annat. Även när det innebär att man förespråkar en ökad invandring av kvotasylanter eller när man kastar ut motståndet mot NATO, EU, homoadoptioner och ‘integrationspolitiken’ genom fönstret.” (Almqvists kursiv.)

Det är anmärkningsvärt. Och det går långt utöver vad SD-ledningen själv säger. Även om också den förvisso själv går långt i vissa formuleringar av eftergifterna, skulle ingen i SD uttrycka sig på detta sätt, inte ens den mest liberale. När de är som bäst spelar SD åtminstone retoriskt fortfarande hårdboll med M.

Almqvist vet också att hans läsare inte är med på vad han säger här, och skyndar därför vidare till grunden för det nya ställningstagandet, som visar sig vara en särskild, och minst lika optimistisk, tolkning av innebörden av AfS’ framträdande. “Att jag har släppt kritiken betyder dock inte att jag har svängt alls. Anledningen till mitt nya tonläge stavas AfS.” (Almqvists kursiv.) AfS, “ett nationalkonservativt parti med principfasthet som affärsmodell”, gör att det “inte längre” är “nödvändigt att SD axlar allt ansvar att stå upp för konservativa och nationalistiska kärnvärden”. Ja, det är “kanske inte ens önskvärt“, eftersom vi “kämpar mot klockan”. (Min kursiv.) Det strategiskt rätta är att “SD gör vad man kan för att så snabbt som bara möjligt få till en gradvis politisk förändring som kan sakta ned den demografiska utförsresan. De mer tuffa, ideologiska och kostsamma striderna kan delegeras till AfS.”

Den enda invändning mot detta uppenbart vanskliga resonemang som Almqvist föregriper är den vanliga från SD-håll, nämligen att AfS tar röster från SD och därmed undergräver SD-M-majoriteten. Almqvist medger att detta är en risk, men ställer mot detta, inte helt logiskt, fördelen med ett AfS i riksdagen som kan fungera som vakthund mot just denna genom dem potentiellt äventyrade majoritetsregering. Den optimistiska visionen är ytterst långtgående. Almqvist tror uppenbarligen både på en SD-M-regering redan i höst, vilket i sig är optimistiskt nog, och inte bara ett riksdagsinträde för AfS, utan ett AfS som omedelbart kommer bli en tillräcklig maktfaktor i riksdagen för att upphäva följderna av SD:s kompromisser: “Personligen har jag inga som helst problem med om framtida regeringar grundade i kompromisser mellan liberalism och socialkonservatism, måste förhandla med ett nationalkonservativt parti i frågor som berör nationell suveränitet – såsom EU och NATO, eller migrationsrelaterade frågor om invandring, integration och återvandring.”

Almqvist ser det nuvarande läget “med en optimists ögon” (och mer nyktert konkret måste optimismen för honom alltså innefatta att AfS kommer in i riksdagen utan att äventyra SD:s och M:s regeringsunderlag). Det är verkligen det minsta man kan säga. Vi kommer få ett politiskt klimat som “går vår väg”: “Precis som vänstern i ett halvt sekel har haft S som statsbärande parti och V som en flankspelare som har tänjt gränser och pushat den politiska debatten vänsterut – på samma sätt kan vi nu gå in i (minst) ett halvt sekel med samma upplägg fast i motsatt riktning.”

Det här håller inte. Det är en optimism som förlorat kontakten med verkligheten, och som på högst riskabelt sätt döljer den. Jag befarar att Almqvist med sin nya dröm bara, och i högre grad än någon annan tidigare, riskerar att legitimera SD:s problematiska principlöshet och tilltagande oförmåga att stå upp för socialkonservativa och nationella kärnvärden. Regeringsmakten i sig, en regeringskoalition med M som M inte längre kan avvisa och som AfS inte kommer rycka undan grunden för, samt en liten uppstramning av invandringspolitiken, skall vara värt en kapitulation inför SD:s av Almqvist själv tidigare alltid konsekvent kritiserade felutveckling. Men Almqvist har inte ändrat sig – eftersom AfS kan förväntas med tillräcklig snabbhet upphäva effekterna av allt detta. D.v.s. av att M tillåtits få igenom 90% av sitt program! Det hela är märkvärdigt orealistiskt.

Och det är svårt att se att detta skulle vara ett uttryck för ett politiskt klimat som går vår väg. Givetvis kommer det ta tid att lägga om Sveriges invandringspolitik, självklart måste det ske gradvis. Men att vi inte bara ska acceptera utan t.o.m. välkomna att det nya största partiet, som arbetat hårt i trettio år för att nå denna position, ger upp så många centrala, definierande programpunkter, och att bara en gradvis politisk förändring som kan sakta ned den demografiska utförsresan ska kvarstå som politiskt krav och möjligt politiskt resultat? Att delegera alla de tuffa, ideologiska och kostsamma striderna till AfS, att förlita sig på att AfS ska kunna tvinga till förhandling om allt SD kastat ut genom fönstret, innebär ju bara en förskjutning, där AfS helt enkelt får ta över det som en gång var SD:s uppgifter – ett uppskjutande av ställandet av de politiska krav vi väntade oss från SD. SD:s liberaler måste ju jubla när de ser hur AfS kan användas för att legitimera hela deras agenda och mer därtill, ja hur en av deras mest kända kritiker på detta sätt vill ge dem fria händer.

Låt oss vara noggranna och fullständigt tydliga här, även till priset av flera upprepningar. Ponera att vi accepterar att SD når regeringsmakten genom att släppa alla avgörande krav och bara insistera på en liten uppstramning av invandringen. Är detta sistnämnda krav verkligen en tillräcklig legitimitetsgrund för den enorma kapitulationen på alla andra områden, för detta sätt att använda hela det även i internationellt perspektiv historiskt unika framgångsfenomenet SD? Hur stor blir uppstramningen? Kommer väljarna bli nöjda med denna SD:s insats i regeringsställning? Kommer deras popularitet växa under mandatperioden? Kommer deras maktställning på sikt förstärkas, så att de kan flytta fram sina positioner?

Almqvist framhåller som vi sett att vi kämpar mot klockan. Och han menar givetvis inte att den lilla uppstramningen, den gradvisa politiska förändring som kan leda till ett nedsaktande, innebär att vi vinner denna kamp. Därför inställer sig obönhörligt frågan: hur sannolikt är det att ett nytt parti, som börjar om från den punkt där SD en gång stod, tillräckligt snabbt får den makt som krävs för att kunna sätta den press på SD som SD inte kunnat sätta på M? Även om vi bara talar om invandringsfrågan? AfS ska med tillräcklig snabbhet kunna tvinga de båda nya regeringspartierna till en större uppstramning och ett större nedsaktande? För att inte tala om ett stoppande? Återvandring? Och på alla andra bortkompromissade punkter, allt det vi har tillåtit SD att kasta ut genom fönstret, ska AfS med samma snabbhet kunna vända den enorma fortsatta rörelse åt fel håll som skulle bli resultatet av den accepterade regeringspolitiken från SD-M?

Den förbluffande uppmuntran till SD att fortsätta lägga ned motståndet mot NATO känns direkt farlig. Vi ska bara lita på att AfS kommer in i riksdagen och omedelbart kan stoppa SD-M:s NATO-anslutning? Återigen, om AfS kommer in, varför skulle de kunna tvinga SD till förhandling, om SD inte kan eller ens bör tvinga M? Som Almqvist alltså själv skriver, “när man väl har anpassat och liberaliserat sig i en fråga, så är det svårt att backa senare – i synnerhet som de nya medlemmar som man attraherar, och som nu bokstavligen väller in, är allt mer liberala.” Det följer m.a.o. av Almqvists egna explicita premisser att kompromissandet i “fråga på fråga”, inskränkandet av SD:s krav till det minimum han nu anger, med stor sannolikhet blir permanent bestämmande för SD:s roll i kommande regeringsbildningar.

Och om vi ska bejaka hela detta mönster för SD:s del, varför skulle vi inte i sinom tid anmodas att också göra det i AfS’ fall – och AfS således i sin tur behöva kompletteras av ännu ett nytt parti? Givetvis ska vi tro också på AfS’ bidrag och insats. Men att som Almqvist gör nästan enbart förlita sig på dem, när SD kan bli största parti och slutligen också en reell, avgörande maktbärare i svensk politik, framstår som ansvarslöst. En långt säkrare väg att nå Almqvists och mitt gemensamma mål – även om framgång verkligen inte är garanterad på den heller – är att göra allt för att hålla SD på rätt kurs.

Nu kan man invända att samma argument i princip tidigare skulle ha kunnat anföras mot SD som lösning på M:s och KD:s (och för den delen S:s, för dem som röstat på dem) problem, trots att ett helt nytt och stort problemkomplex i form av massinvandringen och multikulturalismen tillkommit och varit orsaken till SD:s bildande. Om M och KD inte kunde uppnå regeringsmakten utan att anpassas till oigenkännlighet i enlighet med vänsterns, medias och de övriga intressegruppernas direkta och indirekta, grova och subtila diktat, varför skulle SD kunna det? Varför skulle de kunna vända utvecklingen?

Jag lämnade för tolv år sedan M och KD för SD av, trots det allmänna sakpolitiska lägets förändring, i princip samma skäl som nu får många att överge SD för AfS. Det blev helt enkelt omöjligt att fortsätta rösta och arbeta för dem. Jag såg förvisso SD som en lösning. De var utan tvekan något nytt och positivt. Jag förklarade att jag betraktade SD som framtidens stora svenska parti. Men de var naturligtvis en lösning på lång sikt. Och att M och KD gått den väg de gått var ju verkligen ingenting positivt, ingen rörelse i rätt riktning. Hur glädjande SD:s framträdande i sig än var, var dess nödvändighet inte ett tecken på någon helhetlig nationell politisk kursändring. Det skulle dröja länge innan de kunde åstadkomma något konkret. Vad som uppnåddes var en förändring av debatten, såtillvida som den problematiska och i vissa avseenden katastrofala utvecklingen trots etablissemangets samlade motstånd kunde börja belysas och diskuteras.

Det skulle kunna anföras att vid läsningen av Almqvists krönika i åtminstone några avseenden en parallell ligger nära med en s.k. “gammalmoderat” som 2006 tänkte att han kunde fortsätta stödja Nya M trots alla Reinfeldts vänsterkompromisser, inte bara därför att den regeringsställning de genom dem kunde uppnå åtminstone skulle möjliggöra påbörjandet av någon liten gradvis förändring exempelvis på det ekonomiska området, utan också, och lika viktigt, eftersom han nu kunde förlita sig på att SD, som han nu med ständigt stigande hopp såg närma sig riksdagen, skulle ta hand om allt som M övergivit och svikit. Eller med en KD:are som inför Göran Hägglunds politisk-korrekta anpassningar intalade sig att de var tolerabla för att de kanske räddade någon liten gradvis weimersk restauration i familjepolitiken in i regeringen, samtidigt som även han i verkligheten förlitade sig på att SD skulle ställa allt annat tillrätta.

Det finns något illusoriskt över hela det parlamentarisk-demokratiska spelet. Alla som ger sig in i det drivs oemotståndligt att acceptera vissa sakpolitiska positioner, en viss rörelseriktning som bestäms av de krafter som i verkligheten i avgörande utsträckning styr det – främst och i ständigt stigande utsträckning naturligtvis media – och som inte är organiserade i form av synliga partier och explicita politiska program. Och ett av resultaten är att denna processens innebörd såväl som dess mekanismer osynliggörs.

Förr fanns såväl en konservativ politisk kritik som en statsvetenskaplig och sociologisk analys, som med skärpa belyste och förklarade sammanhang som dessa. De var välbekanta självklarheter. Men detta var sanningar som med tiden kom att döljas just genom effekterna av den parlamentariska demokratins fortsatta utformning i enlighet med dem, sanningar som faktiskt varit möjliga att dölja, med de enorma propagandaresurser som står till maktens förfogande. Själva demokratin omdefinieras kontinuerligt i innehållsliga termer. Det är inte bara så att de analytiska instrumenten för parlamentarismens förbättring därmed går förlorade. Modernitetens romantiska pseudomoral gör den parlamentariska demokratin sakrosankt, och när kritik av dess bristande, verkliga funktionssätt formellt eller informellt närmast kriminaliseras, blir den, givet denna karaktär den antagit av partiell illusion, totalitär på det nya “mjuka” sättet.

Medels en stor mångfald tekniker bringas väljarna att tro att inte bara några utan i stort sett alla förändringar de, vid deras alltmer sällsynta seriösa och fördjupade historiska överblickar, konstaterar, är oundvikliga, nödvändiga, tillhör sakernas natur, tingens ordning. Ja, modernitetens stora myter om den generella utvecklingen och framsteget spökar fortfarande i bakgrunden av deras psykologi, till och med i dagens läge när, som den kanadensiske sociologen Mathieu Bock-Coté nyligen uttryckte det i en intervju i Le Figaro, “le politiquement correct se radicalise au rythme où la société diversitaire se décompose”. Allt större doser av underhållning, fotboll, droger och sex är också oundgängliga instrument. För de få som undgår indoktrineringen eller bedövningen och äger klarsyn, gäller att deras karriärer, ja ofta nog deras vanliga elementära deltagande i samhällslivet, möjliggörs och befrämjas av att de låtsas tro eller intalar sig själva att de är inbegripna i och arbetar för en positiv utveckling. Det är svårt att veta om och hur det får ett slut, när det kan gå så långt som vissa inslag på dagens Pridefestivaler, med inte bara understöd utan deltagande av regeringen, polisen och militären.

Inget av detta innebär dock att vi i verkligheten står inför en orubblig determinism eller, som några tolkar det, apokalyptik. Inte heller betyder det – för att återvända till partipolitiken – att nya oppositionspartier inte kan bidra till en förändring i rätt riktning. Det finns också brister i analogin mellan övergången från M eller KD till SD och övergången från SD till AfS. Skillnaden mellan de förra var mycket större än skillnaden mellan de senare är. Ett helt nytt, gigantiskt frågekomplex hade tillkommit som M och KD (och S och alla andra gamla partier) var fullkomligt oförmögna att hantera och som hade skapats genom deras misstag. Deras felutveckling hade gått mycket längre än SD:s idag. SD:s tillkomst och övergången till SD var nödvändig, oundviklig.

SD har som sagt förändrat debatten. Det kommer utan tvekan även AfS göra. Almqvist har säkert rätt när han säger att de kommer bli en flankspelare som tänjer gränser och pushar den politiska debatten utöver vad SD numera gör, och för vilken det därför finns ett uppenbart behov. Men frågan är om det generellt bara är dynamiken av nya, förment mer “radikala” partiers kontinuerliga tillkomst som förmår åstadkomma den faktiska politiska förändring som kan åstadkommas. Jag gör inte anspråk på att helt kunna bedöma detta. De gamla partierna kan helt enkelt implodera tillsammans med andra institutioner och strukturer som bär upp den nuvarande ordningen, och nya kan ta över. Men för att detta ska garantera verklig förändring krävs ju i så fall att de nya partierna inte genomgår den Zweckwandlung som gör dem intill förväxling och förblandning lika de gamla.

Åtminstone en hel del talar också för att verklig förändring i de för SD och AfS centrala frågorna sker när, åtminstone samtidigt, uppmjukningar och krackelyrer framträder i etablissemanget och man över hela det politiska spektrum, delvis från olika egna specifika utgångspunkter och motiv, börjar i någon mån ändra sig i just dessa frågor. Dessutom behövs ett ordentligt tryck från i befolkningen djupt kulturellt förankrade åsikter och värderingar. Där har Västeuropa och i synnerhet Sverige ett dåligt utgångsläge eftersom folk här i långt större utsträckning än det kommunistiska Östeuropa på allvar trott på vad som kanske kan sammanfattas som kulturradikalismen (även om kristendomen och i synnerhet den katolska kyrkan, trots dess nationella utgestaltning i vissa länder, alltid rent principiellt är en högst opålitlig grund för konservativt motstånd och europeiska traditionalistiska alternativ, som lätt kan konstateras när påven Frans systematiskt och med hjälp av hela sin ofantliga institution driver propaganda för massinvandringen, och en italiensk biskop säger att han vill göra alla kyrkor till moskéer om det kan hjälpa invandrarna). Likafullt gör det åskådningsexempel som det parlamentariska skeendet inte minst i Sverige utgör att det är fullt begripligt att vissa, och i synnerhet intellektuella, ger upp och hoppar av det partipolitiska arbetet, för att i stället satsa enbart på “metapolitisk” påverkan. På det området står de helt fria från det parlamentariska spelets ytterst svårövervinneliga och delvis dolda formatering, eller åtminstone mer eller mindre fria, beroende på i vilken utsträckning de väljer att skriva direkt om det.

Almqvists allmänna optimism ifråga om SD och AfS är naturligtvis inte ogrundad, grundlös. Vad jag vill påstå är bara att den är s.a.s. felgrundad. Även jag menar givetvis att det finns ett värde i att SD bildar regering med M, men bara under förutsättning att de inte kompromissar i de viktiga sakfrågorna i den absurda utsträckning Almqvist nu  tycks förespråka. Värdet av ett den regeringsbildning Almqvist hoppas på är helt beroende av i vilken utsträckning partiet kan stoppa den liberala anpassning som i verkligheten ju tyvärr går mycket djupare än blott en tillfällig skenmanöver för att få M att acceptera dem, även om den ännu inte går så långt som Almqvist nu godtar att den kan göra. Att överhuvudtaget förespråka en regeringssamverkan med M framför ett fortsatt skarpt oppositionsarbete som tvingar etablissemangspartierna att göra bort sig under ytterligare en mandatperiod medan man själv fortsätter växer som överlägset största parti, kan bara rättfärdigas om man kvarhåller skärpan i sin egen, självständiga politik och i stället tvingar M till eftergifter.

Vidare vore ett SD i regeringsställning tillsammans med M symboliskt viktigt i det svenska opinions- och debattlandskapet. Det var aldrig så att SD:s ideologi inte behövde ytterligare utveckling och fördjupning. Den liberala kompromissvillighetens lättköpthet har nu också skadat partiets trovärdighet och tyngd, och introducerat vanprydande inkonsekvenser i dess budskap och program. Det är faktiskt möjligt att SD inte längre har bäst politik i någon enskild fråga. AfS överträffar dem i de flesta, MED är överlägsna både SD och AfS i sin utbildnings- och forskningspolitik, och KVP (Kristna Värdepartiet) har väl en bättre familjepolitik än alla dessa tre. Men i grunden kvarstår mycket av SD:s stabila och välavvägda helhetssyn, och som helhet, när vi ser till samtliga frågor, är de klart överlägsna MED och KVP, om än förstås inte AfS. Många väljare har också endast vaga uppfattningar om SD:s kompromisser, och den formella framgång Almqvist tror på skulle åtminstone för de flesta se ut som en framgång också för det politiska innehåll som de under alla år fortsatt associera med partiet (och förhoppningsvis inklusive mycket av den uppryckning ur sunkbunkern som Mikael Jansson såväl som den nuvarande partiledningen åstadkom). Detta vore i sig värdefullt och på intet sätt oviktigt. Det skulle ytterligare förskjuta åtminstone debatten i rätt riktning, även om sakpolitiken i verkligheten skulle fortsätta i fel.

Det är också både begripligt och försvarligt att AfS bildats. Men detta bildande var inte oundgängligt på det sätt SD:s var. SD:s förfall har på intet sätt gått lika långt som M:s och KD:s. AfS bildades därför att ungdomsförbundet, som var på väg att tillföra en hel ny generation av partiföreträdare med alla de kvalifikationer SD behövde och alltför ofta saknade, blev uteslutet ur partiet på felaktiga grunder, eller snarare utan några grunder alls. Jag vill inte välja mellan SD och AfS. Jag stöder AfS endast därför att jag numera måste välja mellan dem. Jag lämnade inte SD p.g.a. deras liberala anpassningar eller partiledningens övertramp. I själva verket motsätter jag mig fortfarande splittringen och förblir mycket besviken över den. Jag ser AfS som bara en del av SD, den bättre delen som samtidigt som den inte kompromissar i de många av Almqvist nämnda frågorna, inte heller – hoppas jag – representerar något kvardröjande i eller någon återgång till sunkbunkern, det “gamla första”, en “återradikalisering”, utan tvärtom ett åtminstone möjligt steg framåt, fortsättande SD:s överskridande av sunkbunkeriet men undvikande dess liberala anpassning, det “gamla andra” som Almqvist nu motståndslöst tycks acceptera, i riktning mot det “nya tredje”. Det som jag ville att de skulle göra hela SD till.

Eftersom jag långtifrån ser SD:s regeringsbildning med M som så brådskande som Almqvist, och under de nu givna förutsättningar han beskriver överhuvudtaget inte som önskvärd, betraktar jag inte AfS hot mot SD-M:s regeringsunderlag som ett problem. Hellre då alltså ett SD som fortsatt växer mot egen majoritet tillsammans med ett likaledes växande AfS (helst redan nu i riksdagen men annars utanför), sätter ytterligare tryck på sjuklövern, och fortsätter tvinga den till groteska samarbetskrumbukter och andra övertydligt avslöjande ohållbarheter, och därmed till dess slutliga, hjälplösa opinionsmässiga nedgång.

Men fastän jag alltså tvingas välja AfS, åtminstone vid valurnan, innebär mitt fortsatta försvar för “enhetslinjen” givetvis också ett fortsatt försvar för SD. Utöver det rent symboliska värdet i deras fortsatta framgång, tror jag ännu på deras återfinnande av den rätta, bortkompromissade vägen, återhämtandet av det som kastats ut genom fönstret – som del av att även de till slut blir det “nya tredje”. Jag tror m.a.o. fortfarande på den allmänna politiska linje William Hahnes styrelse i SD:s Stockholmsdistrikt och Gustav Kasselstrand och andra SDU-ledare på annat håll i partiet skulle börja försöka driva, att det fortfarande är möjligt att arbeta för den inom SD, och att den trots allt förr eller senare, under trycket av såväl de konkreta samhällsförändringarna som AfS, kommer att kunna väljas av hela partiet. Vi måste helt enkelt sätta press på SD så att de upphör med anpassningen och kompromisserna i “fråga på fråga”. AfS uppgift och funktion ska verkligen inte vara att ge SD fria tyglar att följa med M och resten av sjuklövern åt vänster. Poängen med AfS i riksdagen är ju, till att börja med, att de ska sätta press på SD från andra hållet, i motsatt riktning, så att de tvingas hålla sig på rätt kurs.

Det skulle verkligen visa på ett politiskt klimat som går “vår väg”, till skillnad från SD:s nya “lättköpthet”, deras fortsatta abdikation och villiga efterföljd av M åt fel håll, med “regeringsinflytande som ett mål överställt allt annat”. Det skulle driva inte bara debatten utan även sakpolitiken i motsatt riktning mot de senaste femtio åren. Inte bara SD måste föras tillbaka på rätt väg. Detta borde ske även med M. Det är det som är det meningsfulla med deras möjliga regeringssamverkan med SD. AfS måste dra SD åt rätt håll, och SD och AfS måste dra M, ja så många partier som möjligt, bort från åtminstone de fatala, gemensamma ideologiska tillbyggnader från senare årtionden, som möjliggjort det mest påtagliga förfall som både SD och AfS primärt vänder sig mot. Och det bör dessa partier kunna lyckas med, med hjälp av ett i dess helhet förändrat opinions- och debattklimat, skapat av ett fortsatt och förbättrat kulturellt och “metapolitiskt” arbete.

Det är den möjligheten, den helhetliga förändringspotentialen i politiken och debatten, den redan bevisade förmågan att sätta press på hela etablissemanget, som gör att det finns verklig grund för optimism. Om även AfS i en framtid blir så stora att de kan ingå i en regeringsbildning – vilket ju är fullt möjligt och rentav realistiskt givet sakernas tillstånd och opinionens motsvarande, oundvikliga förändring – är SD deras självklara koalitionspartner. Det är givetvis den samverkan, den riksdagsmajoriteten, den regeringen vi i ett längre perspektiv måste arbeta för (helst vill jag såklart också se en återförening). Men om SD då har blivit vad Almqvist nu synes bejaka att de blir i deras möjliga allians med M, skulle detta AfS-SD-samarbete riskera att bli nästan lika meningslöst som den. Rör vi oss däremot i den motsatta, rätta riktningen, blir redan SD:s koalition med M, om vi nu vågar hoppas på den, av största värde. I båda fallen hänger givetvis regeringsbildningens meningsfullhet på att de sämre partierna tvingas kompromissa med och anpassa sig till de bättre, inte bara tvärtom.

Det alternativa Europasamarbetet gör vissa framsteg. Den grupp i Europaparlamentet som framför allt franska Front National (nu Rassemblement National), inte minst genom Marine Le Pens appel aux peuples d’Europe, drev på för att skapa i samband med förra Europaparlamentsvalet 2014 kunde slutligen konstitueras 2015 som, med den engelska beteckningen, ENF, Europe of Nations and Freedom. Förra året arrangerade det snabbt uppstigande partiet Alternative für Deutschland en konferens med ledarna för de andra stora partierna i denna grupp, utöver FN/RN FPÖ, Lega, Wilders o.s.v. Och härom veckan gjorde den väl hittills, med sin nya regeringsställning, mest framgångsrike av dessa ledare, Matteo Salvini, ett nytt utspel om att ena Europas mer eller mindre nationalistiska och populistiska partier.

Nu kommer Donald Trumps före detta “chefsstrateg” och säkerhetsrådgivare Steve Bannon, som efter att ha tvingats lämna dessa positioner sedan en tid varit verksam i Europa och bl.a. framträtt som talare hos FN/RN och i Italien och Ungern, med ett eget initiativ i samma riktning. Han vill starta en “rörelse” som helt enkelt ska heta The Movement, och bygga upp en stiftelse eller fond för att motverka George Soros inflytande och i stället befrämja de EU-kritiska partierna. Utan tvekan vill Bannon påverka val i Europa, vilket ingalunda är någon främmande idé i USA. Men initiativet är individuellt, och det politiska innehållet nytt.

Det intressantaste är Bannons idé om en ny “supergrupp” i Europaparlamentet som han vill ska bildas efter nästa års val. Detta är också det för Sveriges del viktigaste, såtillvida som han tänker sig att även SD ska ingå i den. Initiativet innebär därigenom ett återvändande till 2014 års utgångspunkter, ett nytt försök att förverkliga den större enhet som ENF inte lyckades uppnå. Han vill även ha med Sannfinländarna.

Att skapa en ny grupp i stället för att försöka värva nya partier till ENF, partier från vad som kommer att återstå av EFDD- och ECR-grupperna när Storbritannien lämnar EU, är säkert den rätta strategin. Det blir då en nystart för partier från olika grupper, vilka senare då rimligen ersätts av den nya gruppen. I stället för att anpassa sig till den redan existerande och av franska RN dominerade ENF, kan alla dessa partier vara med och från början bygga upp en ny, självständig enhet. Bannon tycks också vilja få med ungerska Fidesz, vilket skulle innebära att ett stort parti också bryts loss ur EPP-gruppen.

Bannon föreställer sig att denna nya supergrupp skulle kunna samla så mycket som en tredjedel av Europaparlamentets ledamöter. Det här är utan tvekan, och har hela tiden varit, det rätta målet: att ena alla de nämnda EU-kritiska eller -skeptiska partierna (och andra, mindre sådana) i en stor och slagkraftig grupp, som på allvar kan vända Europasamarbetet till ett samarbete som verkligen är för Europa och inte för den destruktiva, lägre typen av globalism. Nu föreslås en ny väg att nå dit, som rimligen har bättre förutsättningar att lyckas än den hittillsvarande.

Många frågor återstår, inte minst om just nationalismen och populismen som sådana. Och mycket återstår att göra när det gäller ideologisk utveckling, fördjupning och förfining. Men man måste börja någonstans, och i dagens Europa var det mycket länge sedan det överhuvudtaget fanns någon möjlig annanstans att börja. Endast de mer eller mindre nationalistiska och populistiska partierna förvaltar idag åtminstone viktiga delar av de traditionalistiska och konservativa insikterna. Med sin i vid mening socialkonservativa åskådning gör dessa partier det oftast också på ett intelligent och kreativt sätt som verkligen svarar mot tidens krav och nya, påträngande frågor.

Att det blivit så här, att det är dessa partier som nu är på väg att bli politiskt dominerande och agendasättande i Europa, har varit en oundviklig utveckling inte bara i ljuset av den gamla högerns kontinuerliga och alltmer fullständiga kollaps under globalistsubversionens tryck och dess historiskt exempellösa följder i form av massinvandringen och den principiella mångkulturalismen. Det har också varit oundvikligt på grund av att det för första gången blivit uppenbart för stora väljargrupper hur, och i vilken utsträckning, vänstern bara är en del av och ett instrument för en med den idag existerande högern gemensamt upprätthållen världsordning, att vår tids etablissemangshöger och etablissemangsvänster tillhör samma revolutionärt modernistiska, liberalsocialistiska, inte minst av det supranationella finansiella systemet unipolärt kontrollerade ordning (eller icke-ordning). Och att det i verkligheten inte finns något konstigt eller motsägelsefullt i detta.

Hur kan då en amerikan bidra till att befrämja de mot denna verklighet oppositionella partiernas fortsatta framgångar i Europa? Här kommer Bannon förstås att stöta på en del hinder i form av delvis orättvist generaliserande antiamerikanism. Mycket hänger på i vilken utsträckning Trump kommer kunna förverkliga sina kampanjlöften, inte minst när det gäller att stoppa den interventionistiska utrikespolitiken, d.v.s. användningen av USA och NATO som huvudsakliga tvångs- och våldsinstrument för den beskrivna globala ordningens upprätthållande och spridning. Att Trump bombar Syrien så snart media börjar skrika om högst osannolika gasattacker har gjort att det sett mörkt ut på denna front, men den senaste tiden, och inte minst toppmötet med Putin i Helsingfors, kan ge anledning att åter hoppas på Trump. Därmed kan Bannon, som själv i icke ringa utsträckning var med om att utforma valkampanjens linje även om inte heller hans utrikespolitiska ståndpunkter alltid är invändningsfria, få en rejäl skjuts i den nya europeiska karriär han tydligen siktar på, buren av en åtminstone relativt välförtjänt popularitet.

Om Trump och hans rörelse för de europeiska partier Bannon vänder sig till kan komma att representera det andra USA, det USA som alltid funnits där som ett alternativ till såväl den gamla liberala wilsonianismen som dagens, eller gårdagens, neokonservatism, kunde européerna i större utsträckning börja upptäcka också dess intellektuella traditioner, den egentliga amerikanska konservatismen och traditionalismen såväl som det bästa i den specifikt amerikanska populismen. Därmed kunde inte bara den delvis högst befogade antiamerikanism som kunde bli ett hinder för Bannon övervinnas, utan somligt i den långtgående amerikaniseringen av Europa under hela 1900-talet kanske till och med i viss mån vändas till något positivt.

För många av kontinentaleuropéerna kommer ändå en del huvudsakligen rent kulturella problem kvarstå. Som kunde förväntas är reaktionerna också hittills blandade. AfD:s Alice Weidel, som träffat Bannon, låter exempelvis positiv, medan partikollegan Jörg Meuthen är skeptisk. Typiskt nog är dock situationen annorlunda i det i just kulturellt avseende mer amerikaniserade Sverige. Jag har tidigare behandlat den åtminstone tidigare oreserverade Trumpkulten inom exempelvis den s.k. alternativhögern i Sverige, som framstod som, ja ofta själv tycktes vilja vara endast en gren av den amerikanska. Alternativhögern är nu ett kapitel för sig. Men också i AfS och stora delar av SD finns en mycket stark mottaglighet inte minst för Trumps och Bannons strategier, metoder och attityder.

Hur de fungerar i Europa måste alltså bli beroende av hur Trumps sakpolitik utvecklas och vilket USA han verkligen kommer företräda. Men också naturligtvis av vilken förståelse av Europa som Bannon visar sig ha eller kommer tillägna sig. Det finns hursomhelst anledning att ställa sig försiktigt positiv. Kan Bannon på det här antydda rätta sättet tillföra “hög energi” till det alternativa Europasamarbetet så är det välkommet. Att sådan energi saknats, att detta samarbete har brister och är outvecklat i förhållande till de involverade partiernas nuvarande storlek i sina respektive länder, att de även som nationalister behöver ett sådant samarbete, tillhör de iakttagelser som motiverat Bannons initiativ.

Samhällsnytt rapporterar att Kent Ekeroth redan varit i kontakt med Bannon och tycks vara ombord på projektet. Att han inte representerar SD i den utsträckning Bannon kanske tror gör givetvis att man inte kan dra några slutsatser rörande SD:s förhållningssätt. Ekeroth var ju också en gång i tiden individuell medlem i det europeiska parti ur vilket ENF bildades – tills partiledningen satte stopp för det.

Men Bannon kan nu förhoppningsvis ge en stark impuls i riktning mot den enade grupp i Europaparlamentet som så länge behövts. Bara att det i vidare kretsar börjar tänkas mer i dessa banor är ett stort steg framåt. Om stöd kan vinnas i de stora och mest framgångsrika kontinentaleuropeiska partier som Bannon tänker sig som medlemmar i en sådan ny supergrupp, av vilka två redan sitter i regeringsställning, en grupp som inte bara är ett utvidgat ENF utan något nytt och självständigt – då måste väl SD:s reservationer falla? Det är ju också AfD och Lega, och inte FN/RN som den nuvarande SD-ledningen fortfarande ogillar, som stått för de senaste initiativen ifråga om den alternativeuropeiska enhetslinjen. Och trots att Bannon, som vi vill hoppas, står för ett annat och hos oss mindre känt USA, kan väl ändå amerikansk input som sådan bara få svenskar att känna sig mer hemma.

SD byter partigrupp i Europaparlamentet från Europe of Freedom and Direct Democracy (EFDD) till European Conservatives and Reformists (ECR) – för att nu använda de vanliga engelska namnen, en praxis som dock ter sig mindre rimlig när Storbritannien lämnar EU och, om jag förstått saken rätt, engelska därmed inte längre kommer vara ett officiellt språk i unionen, eftersom man bestämt att varje medlemsland bara får ha ett eget språk och Irland valt gaeliska och Malta maltesiska.

Redan inför förra Europaparlamentsvalet ville SD gå med i ECR, men tilläts inte göra det eftersom de ansågs för “radikala”. Att de nu godtagits som medlemmar är fullt begripligt i ljuset av deras egen politiska utveckling sedan dess, men också naturligtvis av Brexit och de mer allmänna förändringarna i Europa i vilka ECR:s partier är involverade.

Åkessons svepande formulering om att bytet innebär att “vi breddar våra kontaktytor mot den konservativa sfären i USA som ECR sedan länge har ett nära samarbete med”, tyder tyvärr på att det är de av den för-trumpska neokonservatismen präglade grupperingarna han syftar på, eftersom det endast är dem som ECR och i synnerhet Tories “sedan länge” haft – kunnat ha – ett samarbete med.

Möjligen är det bara så att förtrogenheten med och urskillningen ifråga om konservatismens olika riktningar i USA är bristfälliga i SD-ledningen. Men som Åkesson nu uttrycker sig ser det mest ut som ännu ett steg i SD:s beklagligt förändrade inställning till NATO. Är dagens brittiska Toryparti under Theresa Mays ledning verkligen numera en förebild för SD? Det är i så fall högst uppseendeväckande, inte bara ur ett nationalistiskt utan även ett mer egentligt konservativt perspektiv.

Anslutningen till ECR behöver dock inte vara enbart negativ. Gruppen brukar betecknas som EU-kritisk, men inte i betydelsen att man vill avveckla EU, utan bara att man tämligen grundligt vill reformera unionen. Utan tvekan kan SD bidra till att förstärka dessa reformambitioner.

Inte ens en förändring av European People’s Party (EPP) i samma riktning är ju längre utsiktslös. Ungerska Fidesz, som i avgörande frågor ju i sak står närmast Europe of Nations and Freedom-gruppen (ENF), är visserligen fortfarande mest ett anmärkningsvärt undantag där, om än förvisso mycket gynnsamt för gruppen. Men Österreichische Volksparteis (ÖVP) nya regeringsbildning, det exempel Sebastian Kurz satt genom alliansen med Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ), har verkligen förändrat situationen. Detta är ett skifte av paradigmatisk betydelse för hela Västeuropa och ÖVP:s motsvarigheter där. The Spectator kallade nyligen Kurz Europas viktigaste politiker.

Men just därför måste man fråga sig om SD behövs för att förstärka ECR:s reformambitioner. Om de inte på annat håll kan göra mer för att uppnå den nödvändiga reformen av EU, och samtidigt befrämja sin politiska linjes framgång i hela Europa, som på alla möjliga sätt skulle gynna den även i Sverige.

I samband med förra Europaparlamentsvalet 2014 förespråkade jag att SD borde ansluta sig till bildandet av vad som kom att bli ENF, under förutsättning att denna nya grupp i sin tur ideologiskt utvecklades, tonade ner den otillräckliga populistnationalismen, och satsade på det alternativa Europasamarbetet och inte bara EU-motstånd. Det senare och för mig avgörande villkoret menade jag då i tillräcklig utsträckning uppfylldes av Marine Le Pens appel aux peuples d’Europe. Men härom dagen gjorde Matteo Salvini ett utspel om att ena Europas nationalistpartier som tycks gå utöver detta. Även på denna front fortsätter alltså ENF och dess partier röra sig i rätt riktning.

Det var, i ljuset av den beklagliga debatten om dessa Europaparlamentsgrupper och deras sammansättning 2014 som jag i viss detalj följde i mina inlägg, begripligt att SD då tvekade och valde EFDD. Vad jag hävdade var därför i stället att man på sikt borde orientera sig mot den nya grupp man då försökte bilda och som sommaren 2015 slutligen konstituerades som ENF. Man borde uppställa detta som det långsiktiga målet, målet inför nästa Europaparlamentsval 2019, åtminstone i den interna planeringen, och därför vidmakthålla goda relationer med dem.

Hade SD som helhet utvecklats på rätt sätt, skulle det idag varit fullt naturligt och opinionsmässigt möjligt att ta steget från EFDD till ENF i stället för till ECR. Både FPÖ och Lega har ju idag uppnått just det SD fortfarande strävar efter i Sverige, och sitter i regeringsställning med stort inflytande. De har därmed blivit förebilder för andra partier av SD:s typ, eller åtminstone den typ SD borde representera.

Allt vägt och mätt måste SD:s gruppbyte ses som ännu ett steg i fel riktning. Det innebär nämligen en fortsatt rörelse bort från de mest framgångsrika partierna av deras egen typ, ja väl i termer av växt och långsiktig tendens de mest framgångsrika i Europa överhuvudtaget: inte bara FPÖ och Lega utan även Rassemblement National (franska Front Nationals nya namn) och nu även det kanske mest signifikativa och viktiga av alla, Alternative für Deutschland. När Lega och gamla EFDD-vännerna, den italienska Femstjärnerörelsen (Movimento 5 Stelle) nu bildat regering till och med utan den gamla etablissemangshögern, borde man verkligen satsat på att förstärka ENF i stället. Därigenom skulle man, genom det alternativa Europasamarbetet, kunnat skapa förutsättningarna för samma maktskifte i andra europeiska länder, inklusive Sverige.

Man måste ju också notera att med Brexit, Tories, partiet som skapade ECR, och partiet med de stora amerikanska kontaktytorna, försvinner ur denna grupp. Förlorar den inte därmed lika mycket tyngd som EFDD när UK Independence Party är borta?

SDU såg den rätta framtidsvägen från början, och den är nu Alternativ för Sveriges linje. Kan detta parti på allvar bli det “nya tredje” bortom å ena sidan sunkbunkerns typ av nationalism och å andra sidan den liberala anpassningen i SD, borde här kunna utbreda sig en öppen aveny rakt in till centrum för Europas viktigaste politiska miljöer och avgöranden under överskådlig tid. Även om SD säkert, inte minst genom Peter Lundgren, kommer kunna fortsätta göra mycket bra i sin nya europeiska partigrupp, känns deras byte på det hela taget som en självmarginalisering och en återvändsgränd.

Framtidens sanna EU bör, föreslår jag, skapa en ny, utvidgad höghastighetsversion av 50-talets fantastiska TEE, som bidrar till att ytterligare binda ihop medlemsländerna, till att förstärka deras gemensamma europeiska identitet, till att alla i högre grad identifierar sig med hela Europa.

Så här skriver Gustav Kasselstrand nu på Alternativ för Sveriges hemsida:

“För mig som nationalist och Europavän har det alltid varit självklart att svenskar, fransmän och andra europeiska folk kämpar inte bara för våra respektive nationer utan även för vårt gemensamma Europa. Samarbete gör oss starka.

Av den anledningen valde jag under min tid som SDU-ordförande att knyta kontakter med likasinnade rörelser över hela Europa. När Front Nationals ungdomsförbund deltog på vårt seminarium i Visby 2013 var det första gången någonsin som Front National besökte Sverige. Front Nationals medverkan resulterade i gemensamt avståndstagande från den samlade svenska journalistkåren som tuggade fradga av förskräckelse. ‘De går över gränsen’, löd rubriken i Aftonbladet. Medias och andra partiers reaktioner stärkte ytterligare min övertygelse att fortsätta på samma linje.

I juni 2014 tvingades jag av partiledningen i Sverigedemokraterna att avbryta samarbetet med Front National. Två veckor senare blev de Frankrikes största parti i Europaparlamentsvalet med 25% av rösterna.

Jag såg det som ett stort misstag att SD valde att ta avstånd från Front National och istället ingå i EFDD-gruppen. Nigel Farage och UKIP i all ära, men våra närmaste allierade fanns – och finns fortfarande – i ENF-gruppen, inte i det politiska sammelsurium som EFDD utgörs av.

När Alternativ för Sverige tar plats i Europaparlamentet i juni 2019 ser jag det som en självklarhet att verka för ett samarbete med Front National.

Sedan det fenomenala valresultatet 2014 har partiet fortsatt röna framgångar. I första rundan av presidentvalet 2017 fick Marine Le Pen 7,7 miljoner röster, motsvarande 21,3% av rösterna. I andra valomgången röstade ytterligare nästan 3 miljoner fransmän på henne. Trots att hon förlorade mot Emmanuel Macron var hennes och partiets resultat alltjämt en betydande framgång: inte sedan 2002 hade Front Nationals kandidat kommit till andra omgången av presidentvalet, och jämfört med den gången fördubblade man nästan sitt resultat (från 17,8% till 33,9% av rösterna).

Om fem år är det återigen presidentval, och ingen kan utesluta att Le Pen – om hon kandiderar – mycket väl skulle kunna segra. Att i ljuset av dessa framgångar inte vilja dra lärdom av Front Nationals och Le Pens erfarenhet vore ett oförlåtligt strategiskt misstag. Räkna med att jag och mina partivänner i Alternativ för Sverige kommer att befinna oss på de franska barrikaderna i nästa presidentval.”

Nordisk Alternativhöger hjälper till genom att snyggt memifiera min kommentar om dem i inlägget Populism och ideologi:

Jag får väl tillstå att jag kanske uttryckte mig litet för hårt, såtillvida som den nordiska alternativhögern också presterar seriösa, utförliga analyser av saker och ting. Men det berodde i så fall på att jag just nu är särskilt upprörd över deras (åtminstone tidigare) hjälte Trump, vars stödtrupp, den amerikanska alternativhögern, de ju omöjligt kan förneka är deras förebild och från vilken de övertagit sin jargong.

Det blev hursomhelst en stor och till slut bra men från den nordiska alternativhögerns sida mestadels upprörd diskussion på Facebook, som upptog större delen av lördagskvällen. Kloakinslag à la Flashback saknades inte, och avslöjade även här, genom den karaktäristiska attityd jag vid det här laget känner ganska väl, hur avvisande några populister, nationalister och medlemmar av radikalhögern faktiskt är mot de ståndpunkter jag försöker försvara. Tyvärr förfaller de till kloakeri i stället för att engagera sig i seriös debatt. Några visade också att de inte förstått någonting av vad jag skrev. Men andra förstod, ja de flesta tror jag, åtminstone tillräckligt mycket och åtminstone allteftersom diskussionen fortskred.

Två termer i min kommentar behöver förtydligas.

“Kulturirrelevant”: Detta syftar på Christoffer Dulnys frekventa och programmatiska användning, alltifrån början, av termen “kulturrelevant” som beskrivning av den nordiska alternativhögern och det den gör. Han använder här ett vitt, sociologiskt-antropologiskt kulturbegrepp, och hävdar att han bara anpassar sig till den verklighet, den “kultur” i denna mening, som många unga människor som han vill nå lever i, att han därigenom blir relevant för dem. Därav det turboamerikaniserade pling-plongandet. Jag använder däremot “kultur” i en begränsad, normativ mening, för vilken denna anpassning är irrelevant. Som framgår inte minst av mitt inlägg Hem till Tyskland? är jag kritisk till amerikaniseringen som sådan, eller åtminstone det mesta av den sådan den sett ut under 1900-talet, och i flera aspekter. Och därmed förstås till anpassningen till den.

“Troglodytnationalism”: Detta ord, liksom “troglodythöger”, som jag använde i inlägget Nordisk Alternativhöger i Charlottesville, har jag använt i flera år, främst i konversationssammanhang, och ursprungligen med hänvisning till, och med anledning av, en bild med grälla färger som Marcus Follin, som kallar sig själv (!) “The Golden One” (kanske efter “Zlatan”, som betyder “gyllene”), publicerade av sig själv som troglodyt, halvnaken med djurskinn och klubba. Detta var något som skaparen av ovanstående mem inte kände till. Follins bild var väl inte så farlig i sig, men hos honom blir den ju oundvikligen en del av hans helhetliga politiska kommunikation, och därmed mindre rolig.

Den nordiska alternativhögern tog inte avstånd från Follin, men argumenterade ändå att han inte var särskilt involverad i just deras grupp. Detta var jag delvis medveten om, och vad jag skrivit var bara att “det händer” att troglogytnationalismen “skymtar”. Den gör det främst när den nordiska alternativhögern, som jag skrev, “faller ned i den gamla sunkbunkern”. Där möts ju utan tvekan numera stundom, ja rentav ofta, alternativhögern, den äldre typen av nationalister (inklusive nysvenskar, fascister och nationalsocialister), identitärerna och nyhögern i den nya enhet som man försökt etablera även i Sverige, i enlighet med Charlottesvilles paroll “Unite the Right”. Och de möts inte bara nere i sunkbunkerns politiska, intellektuella och mediala sammanhang, utan också nere på gymmet.

Mer troglodytnationalism än Follins skymtar förstås i den nordiska alternativhögerns avsiktligt tvetydiga, provokativa fascistspex. Som Åkesson konstaterade har ju Dulny plötsligt gått mycket långt från sin långvariga position som SD:are. Han har gått längre än SDU:arna och AfS. Allt under inflytande av Trumps bullrande framfart och den amerikanska alternativhögerns av den föranledda och möjliggjorda nya metoder. Det är litet svårt att förstå hur de kan bli så upprörda över och, som det synes, förvånade av min partiella kritik. De vill ju provocera med troglodytism, det är ju deras självvalda särmärke.

Men närvaron av troglos och andra brutalprimitivistiska inslag, såväl som gammalnationalismens ofta överspända bild- och symbolspråk, står i bjärt kontrast till åtminstone det mesta av den nya, mer i min mening kulturrelevanta estetik för nyhögeridéerna som Daniel Friberg försökt skapa. Det primärt nationalsocialistiska och fascistiska förlaget Logik som, kanske signifikativt, utgivit boken Att förstå alternativhögern, använder för omslaget en bild av en sunkis i jeans som baxar en överdimensionerad svensk flagga upp på ett Caspar-David-Friedrich-liknande klipputsprång. Det är obegripligt att denna bok inte utgavs på Arktos. Nordisk Alterntivhöger talar explicit och ofta om estetikens betydelse för politiken.

Och jag har redan flera gånger varit inne på de många uppenbara problemen med denna nya urskillningslöshet när det gäller det idémässiga och politiska innehållet. Den försvårar den av kritisk distans och selektivitet präglade dialog med den nya högern som jag försökt försvara och börja exemplifiera.

Den nya högern – behovet av fördjupad analys

Tillbaka till frågan om neofascismen

Alternativhöger och neofascism

Många konservativa, främst i anglosfären, betraktar konservatismen som motsatsen till ideologi, som icke- eller antiideologi. Det är en begriplig hållning utifrån ett burkeanskt perspektiv. Revolutionärernas abstrakta, rationalistiska skrivbordskonstruktioner ställdes mot verkligheten, det historiskt framvuxna, traditionen, sedvanan, det hävdvunna, såväl som mot en djupare moralisk ordning ytterst förankrad i den religiöst förstådda transcendensen. I viss mån ställdes också revolutionärernas kompletterande, med rationalismen på olika mer eller mindre subtila sätt växelverkande sentimentalism, emotionalism, ja irrationalism mot en djupare, traditionsbunden visdom, formulerad i andra termer än rationalismens. I övriga Europa kunde konservatismen p.g.a. annorlunda inhemska traditioner eller nya utvecklingar – den franska rationalismen, den nya tyska idealismen – ibland formuleras mer rationalistiskt och därmed komma att ligga närmare ideologin sådan den uppfattades från ett burkeanskt perspektiv, men Burkes inflytande var stort även i den franska exiloppositionen och i Tyskland, och blev i mycket en del av den framväxande romantik som, som en märkligt övergripande ny sensibilitet, formade både revolutionen och reaktionen.

Den anglo-burkeanska terminologin har utan tvekan sina poänger, och jag själv brukar tala om både ideologi, politisk teori och politisk filosofi, ibland var och en för sig, ibland som kompletterande termer i ett gemensamt sammanhang. Men i verkligheten är distinktionen inte så skarp. Ideologin är också ett slags filosofi, eller vice versa (se exempelvis Michael Freedens Ideology and Political Theory: A Conceptual Approach från 1989 för viktiga perspektiv på denna fråga). Den verkliga skiljelinjen i konservatismens sammanhang går mellan sådan filosofi som de konservativa accepterade och sådan som de förkastade. Och eftersom ideologi kan användas i en vidare och mer allmän mening än de konservativa gör, brukar jag inte tveka att tala om ideologi i partipolitiska sammanhang.

Och jag brukar betona behovet av den. Jag ser ingen anledning att avfärda termen ideologi som olämplig för att beteckna det politiska tänkande som varje seriös organiserad politik behöver, det tänkande som ensamt kan tillhandahålla tillräckligt politiskt seende, ja tillräcklig allmän klarsyn.

När jag vid mitten av 00-talet, eller närmare bestämt i samband med valet 2006, samtidigt som jag gav upp hoppet om de politiska partier jag tidigare röstat på och periodvis varit medlem och i viss mån aktiv i, upptäckte Sverigedemokraterna och fann denna upptäckt relevant som erbjudande en utväg ur vad som såg ut som en oundviklig ny partilöshet för min del, berodde det främst på att de helt enkelt hade rätt i fler för mig centrala sakfrågor än de andra partierna. De kvarhöll centrala positioner som Moderaterna och Kristdemokraterna uppgivit.

Ideologiskt fanns däremot brister och otillräckligheter som förklarades av den definierande och helt dominerande nationalismen. Men nationalismen förlänade likväl partiprogrammet en distinkt ideologisk karaktär i allmän och neutral mening. Det då gällande programmet var omfattande och detaljerat, och man kunde se att det funnits intellektuella som under lång tid (SD var vid denna tid inte något “nytt” parti, även om det tidigare varit så litet att det för mig i stort sett varit okänt) knåpat med det i olika upplagor. Det fanns en grundläggande, sammanhållande, åskådningsmässig enhet och konsekvens som entydigt vittnade om närvaron av ett element av genuint politiskt tänkande. Nationalismen var tillräcklig för att, på detta sätt partiprogrammatiskt formulerad, konkretiseras och specificeras i de rätta positionerna i sakfrågorna, positioner som tidigare från andra ideologiska utgångspunkter intagits också av mina gamla partier, om än vid det här laget för relativt länge sedan. Inte minst när man just stod inför M:s och KD:s katastrofala, fortsatta politisk-korrekta nyorienteringstendenser under Reinfeldt och Hägglund, framstod SD:s program som ett imponerande dokument.

När jag efter att under några år ha studerat detta program, såväl som de nu allt tydligare framträdande jämförbara partierna i övriga Europa och överhuvudtaget nationalismens utveckling, även som ideologisk, intellektuell strömning i allmänhet, alltifrån efterkrigstiden, blev medlem i SD, försökte jag, naturligt nog, lämna ett bidrag i form av förslag till ideologisk utveckling och fördjupning i linje med de intellektuella traditioner jag ägnat mig åt både akademiskt och i min kontakt med mina tidigare partier. Innebörden av denna utveckling och fördjupning var främst en samtidig modifikation och komplettering av nationalismen, som utifrån dessa traditioner ju, oaktat dess viktiga delsanningar, framstod som både delvis ohållbar och otillräcklig som helhetlig och allenarådande ideologi.

Mattias Karlssons nya program från 2011 var kortare och mer strömlinjeformat, men det markerade, från perspektivet av min föreslagna modifikation och komplettering, ett stort framsteg genom att lyfta fram socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning framför nationalismen, även om den senare också nämndes i samma mening. Tyvärr tolkades detta av många medlemmar som en anpassning, ja kanske den allra mest karaktäristiska och signifikativa anpassningen, till det politiska etablissemangets åsiktskorridor och till den svenska välfärdsstaten i den utformning den för närvarande hade, och förstås också i linje med den sverigedemokratiska folkhemsromantiken: begreppet förstods helt enkelt i analogi med socialliberalismen och socialdemokratin, och därmed som ett uttryck för ett övergivande inte bara av nationalismen, utan även av den konservatism som “social” här bara användes som en bestämning till.

Denna tolkning var begriplig såtillvida som partiet under Åkessons ledning verkligen också på flera sätt uppvisade en ny politisk anpassning, och ingen fullständig klarhet råder om Karlssons intentioner med den terminologiska innovationen. Men i historiska termer var tolkningen problematisk. Det blev nödvändigt att försöka klargöra socialkonservatismens innebörd som legitim riktning inom eller variant av konservatismen som sådan, utan samband med de problematiska tendenser den partiinterna oppositionen pekade på. Inte minst ville jag peka på socialkonservatismens inte minst men ingalunda enbart tyska, akademiska och filosofiska bakgrund, där mycket stora resurser stod att finna för en solid underbyggnad och förstärkning av partiets ideologi sådan den nu formulerades. Socialkonservatismen kunde också lätt kopplas till mina specifika traditioner, såtillvida som idealismen, personalismen och historicismen samtliga varit avgörande för dess historiska utformning. Mina helhetliga förslag för ideologins modifikation och komplettering kunde således på vad som såg ut som ett fördelaktigt sätt finna en anknytning i den partiinterna revision som Karlsson företog genom hans användning och nya framlyftande av begreppet socialkonservatism, även om de också gick avsevärt utöver det.

Utöver inläggen i denna blogg höll jag en föreläsning i ämnet för partivännerna. Men några mer entydiga tecken på att jag lyckats med denna kommunikation har jag ännu inte sett. Många ser inte bara fortfarande den nya socialkonservatismen som ett svek mot nationalismen och konservatismen, utan är fullständigt oförstående inför begreppet, ja vissa tror att det är Mattias Karlssons egna påhitt! Och de fortsätter bekräftas i sin missuppfattning av partiets faktiska, sakpolitiska och attitydmässiga omorientering. Såtillvida som denna partiinterna opposition kvarstår, och för den delen också såtillvida som den rätt förstådda historiskt föreliggande socialkonservatismen inte har tillägnats och tillämpats för utformningen av partiets politik, har den potentiella styrka som framlyftandet av socialkonservatismen gav har helt enkelt inte fullt kunnat utnyttjas. Vad som har skett är i stället att den ideologiska stringens och kompass som tillhandahölls av nationalismen har börjat gå förlorad. Åtminstone i den meningen har kritikerna fått rätt.

Inte heller de övriga, mer allmänna konservativa inslag som Karlsson lyft in och som delvis ersätter de nationalistiska – och det handlar om genuina och värdefulla ideologiska eller filosofiska inslag, inspirerade bland annat av hans läsning av Roger Scruton, som innebär en tydlig och välkommen början till en modifikation och komplettering av partiets gamla traditioner – har kunnat förhindra denna utveckling. En långt kraftfullare och resursrikare ansats i samma riktning finner vi hos Samtidens kulturskribent, den i Uppsala aktive sverigedemokraten Simon O. Pettersson, som också, i egenskap av germanist med stort historiskt intresse för Preussen och det tyska kejsarriket, är eminent kvalificerad att föra vidare projektet att förklara socialkonservatismens historiska innebörd. Men det återstår att se vilket genomslag det får i partiet.

Vad vi tills vidare ser är alltså tyvärr en anpassning i tecknet av vad jag kallat liberalpopulism. Den gamla kärnan av ideologiskt medvetna och kunniga nationalister har ersatts av allmänt missnöjda massor av väljare och medlemmar, som ännu inte tillräckligt tillägnat sig en allmän- och socialkonservativ förståelse. Om en vag liberalism i olika schatteringar – mer eller mindre social, mer eller mindre marknadsfundamentalistisk, alltid diffust allmänkulturell, alltmer illiberal ifråga om åsiktstolerans och yttrandefrihet – utmärker det politiska mittfält som inom etablissemanget är ockuperat av arméerna av illa utbildade postmarxistiska tjänstemän på alla områden, och samtidigt utsatt för det allmänna “västliga”, delvis neokonservativa geopolitiska trycket, kvarstår i frånvaron av både nationalism och konservatism även för den sverigedemokratiska oppositionen endast liberalismen, en liberalism som primärt betecknar en förhandenvarande historisk-social realitet, liberalismen som system snarare än som ideologi, som det opinionsmässiga fält som ensamt är tillgängligt för motståndet mot etablissemanget. Man är hänvisad till detta fälts givna konfiguration för sina redskap, sina referenser, ja sina värderingar.

Och det är här vi tydligt urskiljer den kanske viktigaste, oundvikliga konsekvensen för partier av SD:s typ av försvagningen eller uppgivandet av ideologin. Rent generellt gäller att de innebär populismens överhandtagande. Populismen blir vad som återstår. Och med populism menar jag inte, såsom alltfler beklagligt nog gör, bara en politisk riktning som vänder sig mot det idag existerande etablissemanget, utan det mer allmänna fenomen jag diskuterat i tidigare inlägg och som bestämmer den etablerade definitionen bland forskare – ett fenomen som även kan identifieras hos etablissemanget självt. Men utan tvekan innebär den utlämnadhet åt populismen som ideologins tillbakaträdande medför en särskild nackdel för, en distinkt försvagning av oppositionen mot etablissemanget. Den förlorar helt enkelt klarsyn. Den förlorar djupare förankring. Den blir lättare att manipulera och kontrollera. Och det är vad vi ser. SD och jämförbara partier i Europa skördar på grund av etablissemangets fastlåsthet i sin såväl ideologiska som sakfrågemässiga absurditet självklara och stora framgångar medels populismen. Men på sikt måste även denna populism, och inte bara nationalismen, modifieras och kompletteras av andra ideologiska komponenter.

När jag valde att stödja SD var det redan föreliggande momentet av populism s.a.s. ett pris värt att betala. Det var möjligt att tolka i termer av den “högre” populism som även det ickepopulistiska element jag efterlyser alltid måste bejaka, erkänna, försvara. Men det finns gränser för en sådan apologis möjligheter i vår givna historiska situation.

Donald Trumps framfart, även i Europas dissidentopinion, borde göra oss akut medvetna om populismens vansklighet, ja ännu mer än om nationalismens. Hans valframgång var begriplig, i ljuset av de många rätta ståndpunkter han intog i motsats till det amerikanska etablissemanget och den s.k. djupa staten. Populismens allmänna definition tillåter självklart att en populistisk politiker kan ha rätt i sakfrågor. Men den visar också hur snabbt en sådan politiker kan svänga och varför han kan det. Och inte minst Trumps utrikespolitiska uttalanden om Syrien visar hur farligt det kan bli när han gör det. Men redan tidigare hade Trumps bullrande vulgarismer ett ogynnsamt inflytande på den etablissemangskritiska opinionen i hela västerlandet. Den s.k. alternativhögern (ja, en sådan fanns före Trump) förföll till en ny grovhet och råhet, kulminerande i demonstrationen i Charlottesville.

Alla av den nya högern tidigare influerade riktningar tycks ha övergått till en ny publicistisk och aktivistisk modalitet, och Alain de Benoist själv har tagit itu med fenomenet i en ny bok. Förlaget trumpetar: L’extraordinaire défiance de couches de population toujours plus larges envers les ‘partis de gouvernement’ et la classe politique en général, au profit de mouvements d’un type nouveau, qu’on appelle ‘populistes’, est sans nul doute le fait le plus marquant des transformations du paysage politique intervenues depuis au moins deux décennies. Le phénomène tend même à s’accélérer, comme l’a montré l’élection de Donald Trump, survenant quelques mois après le ‘Brexit’ britannique. Partout se confirme l’ampleur du fossé séparant le peuple de la Nouvelle Classe dominante. Partout émergent de nouveaux clivages qui rendent obsolète le vieux clivage droite-gauche.” Givetvis ställer de Benoist de större frågorna: “Mais que faut-il exactement entendre par ‘populisme’? S’agit-il d’un simple symptôme d’une crise générale de la représentation? D’une idéologie? D’un style? Ou bien le populisme traduit-il une demande fondamentalement démocratique face à des élites accusées de ne plus faire de politique et de vouloir gouverner sans le peuple?” Men oavsett hur han nu bedömer och själv ställer sig till populismen, är det svårt att värja sig mot intrycket att hans efterföljare, eller partiella efterföljare, inte minst i Sverige, blivit benägna att tona ned eller uppge den nya högerns karaktäristiska icke-populistiska element under intryck av inte minst Trumps framgångar.

“Nordisk Alternativhögers” poddar markerar väl ett nytt svenskt rekord i amerikanisering, en ny turboamerikanisering med poddar fulla av pling-plongande spex och popkultur och jargong, allt direktimporterat och ofta till och med i avsaknad av minsta språkliga modifikation: de kunde lika gärna tala subkulturjargongamerikanska hela tiden. Allt detta tenderar att göra den nordiska alternativhögern genuint kulturirrelevant. Men jag förnekar inte att flera i denna rörelse har ett allvarligt syfte i grunden, även om jag också har invändningar när det gäller den ideologi och den kulturella sensibilitet i vilken detta syfte någon gång glimtvis uttrycks – det händer att här skymtar en ren troglodytnationalism. Ibland lyckas de upprätthålla och vidareföra Daniel Fribergs projekt att skapa en ny estetik för nyhögeridéerna, men lika ofta faller de rakt ned i den gamla sunkbunkern.

Vore det inte för alla dessa svagheter skulle den nordiska alternativhögern, i linje med hur den såg ut att kunna gestalta sig i USA före Trump, i linje med det bästa i den europeiska nya högern, korrigerat och utvidgat med andra tanketraditioner, i förening med Motpol-kretsen såsom vidareutvecklad i den rätta riktning i vilken jag under flera år tyckte mig se den utvecklas, kunna bli en god ideologisk och metapolitisk stödtrupp för det nya partiet Alternativ för Sverige. För sakpolitiskt framstår detta parti i mycket som en ny och bättre upplaga av det SD jag gick med i för snart åtta år sedan, och inte minst i en helt ny, sunkfri förpackning. På några punkter går de också utöver SD även sådan det då såg ut. Om SD 2010 hade mer rätt i för mig avgörande sakfrågor än M och KD, har idag AfS mer rätt i dessa frågor än SD.

Skälen till att jag alltsedan jag upptäckte SDU:arnas projekt för det alternativa Europasamarbetet har jag stött dem. Det blev uppenbart att samtidigt som de ansågs, och i viss mening väl också var, mer nationalistiska än det s.k. moderpartiet SD, var de också mer Europaorienterade. Och i flera andra av de för mig viktiga frågorna (för att fokusera på detta inläggs huvudtemata går jag inte in på dessa frågor som sådana) stod de närmare i mig, och deras ståndpunkter föreföll ligga mer i linje med de kompletterande ideologiska dimensioner, och dimensioner av historisk förståelse, vilka jag ansåg borde tillföras SD. De var inte nyhöger, inte identitärer, inte alternativhöger, utan att förneka dessa riktningars viktiga delsanningar, och låg närmare vad jag ville försvara som en post-paleokonservativ åskådning av europeiskt snitt. Det var därför jag ställde upp den av SDU:arna utformade distriktsstyrelsen i Stockholm. När jag efter deras uteslutning föreslog att de skulle starta ett nytt parti var min förhoppning att det i den nya formen skulle förverkliga allt detta jag velat se eller läsa in hos dem, och därmed fylla ett stort parlamentariskt tomrum, ett tomrum som inte bara var det som lämnats genom SD:s utveckling, utan ett mycket större som var en följd även av M:s och KD:s förändring.

I linje med detta långvariga försvar har jag nu, efter att ha varit partilös i två år, sedan jag lämnade SD, besviken över situationen i Stockholmsledningen, dess oförståelse för mina perspektiv, och de misstag som stred mot vad jag hoppades var vår vision och som jag inte lyckades avstyra, blivit medlem i AfS. Mina förhoppningar är oförändrade och obrutna.

Men jag har också några frågetecken. Samtidigt som AfS alltså har mer rätt än SD i sakfrågorna, så mycket mer rätt att det i sak motiverar existensen av det nya partiet och anslutningen till det, är inte heller detta parti opåverkat av den förstärkta, Trump-inspirerade populistiska vågen. Återigen, även Trump hade rätt i avgörande sakfrågor, och det finns ingenting att invända mot framåtandan i hans rörelse eller bland hans anhängare, inklusive dess organiserade former, så länge han står kvar på dessa riktiga positioner. Så långt får den gärna påverka också Europa. Men vi vet inte om han kommer göra det, och han vacklar redan på ett ytterst betänkligt sätt, inte minst i en del fullständigt oacceptabelt och oanständigt twittrande. Och redan för ett år sedan förföll han, svek han, genom att bomba Syrien. Det borde blivit en större tankeställare än vad som är fallet, och det finns anledning att hysa samma tvivel på andra utrikespolitiska områden, ja även inrikespolitiska. I bakgrunden, och ibland i avsevärd närhet till AfS, hör vi althögerns och sunkbunkerns oreserverade allmänna beundran för starka ledare som sådana, utan civiliserade kriterier och utan politisk-filosofisk förståelse, vars psykologiska dynamik och ofta förödande konsekvenser vi känner väl alltifrån antiken.

Men även Trump förutan inställer sig frågan inte bara om graden och arten av AfS nationalism, utan även, och mer akut, frågan om graden och arten av dess populism. För det mest slående uttrycket för att de fångats av den förstärkta populistiska trenden är att de än så länge helt enkelt saknar explicit ideologi. Deras program har inget ideologiskt avsnitt, nej inga specifikt ideologiska formuleringar överhuvudtaget. Partiet saknar ideologisk självbeteckning.

I en intervju i samband med lanseringen av partiet förklarade Gustav Kasselstrand att partiet anser den politiska höger-vänster-skalan överspelad. “Partout émergent de nouveaux clivages qui rendent obsolète le vieux clivage droite-gauche.” Ja, undertiteln på de Benoists ovan nämnda bok om populismen är Droite-Gauche, c’est fini! Det är viktigt att förstå att detta låter sig sägas inte bara utifrån en allmän populism, utan även ligger i linje med den typiska nationalistiska politiska traditionen. Det är ingalunda en specifikt populistisk ansyn, den är ingalunda oförenlig med ideologi. Men när Kasselstrand också säger att partiet i stället förlitar sig på sunt förnuft, börjar detta kanske, åtminstone i beaktande av frånvaron av ideologiskt innehåll i partiprogrammet, framstå som avsett som en ersättning inte bara för höger-vänsterskalan, utan just för ideologin som sådan.

I programmet används ordet ideologi endast i den ensidiga, negativa meningen: “Bildandet och organiseringen av Sveriges medborgare i en ny rörelse som ser verkligheten för vad den är, utan ideologiska skygglappar, är en nödvändighet för att kunna omdana och förnya det politiska landskapet. Bara på så vis kan Sverige reformeras och hamna på rätt köl. Alternativ för Sverige tar avstamp i dagens Sverige och ser därför att den gamla partipolitiken spelat ut sin roll. Låtsaskonflikten mellan höger och vänster tjänar endast de gamla partierna som tror att partiintressen per automatik är allmänintressen.” Ideologi är verkligen inte allt. Den burkeanska motsatsställningen av ideologi och konservatism, filosofisk konservatism, har ett begränsad, giltig poäng. De extrema fallen av ideologi i burkeanernas mening är förvisso inte okända i vår tid, och i synnerhet inte heller deras simplistiska, slagordsmässiga formuleringar (“allas lika värde”), som i stället för att befrämja bara förhindrar, och är avsedda att förhindra, tanken. Ideologi kan förvisso bli skygglappar. Sunt förnuft, och personligt ledarskap, personlig karaktär, det unika situationella omdöme, det mått av ansvarig flexibilitet och pragmatism som aldrig kan ersättas ens av den mest nyanserade, fördjupade och allsidiga filosofis konceptuella och språkliga uttryck, förblir alltid oundgängliga, ja lika viktiga.

Men ideologin är också oundgänglig. Och här erbjuder sig åter alla de resurser som SD endast högst ofullständigt tillägnat sig och gjort bruk av. Åtskiljandet av ideologi och filosofi är inte generellt giltig. Ideologin kan inte strikt separeras från den politiska filosofin, från det politiska tänkandet, den politiska visdomen. Ideologin är den systematiska artikulationen av vår förståelse och av vad vi vill. Man måste helt enkelt skilja mellan bra och dålig ideologi. Förlitar vi oss enbart på de andra nödvändiga komponenterna i ett politiskt parti och dess ledning, så förlorar vi på sikt klarsynen, och mycket mer med den. Vi förlorar den långsiktiga orienteringen, våra måls tydlighet och precision, våra ställningstagandens konsekvens och sammanhang, vår motståndskraft mot fientlig yttre påverkan, vår stabilitet, vår styrka.

Men AfS är ju ett alldeles nygrundat parti. Jag vill därför inte fästa alltför stor vikt vid dessa frågetecken, utan i stället förlita mig på vad som genom de många riktiga ställningstagandena i sakfrågor kan utläsas om partiets implicita ideologi, som åtminstone potentiellt är mindre populistisk än både SD:s och, i en mening, etablissemangspartiernas. Det bör kunna bli en god utgångspunkt för dem som, förhoppningsvis, vill börja formulera partiets politik även i ideologiska termer.

–

Till frågan om populismen

Sverigedemokraterna och populismen

Sverigedemokraterna och den lägre populismen

Det alternativa Europasamarbetet

Varför jag har försvarat SDU

Alternativhöger och post-paleokonservatism

Ett nytt parti?

Den populistiska nationalismens otillräcklighet

Andersen om AfS och populismen

Om vi, åtminstone för ett ögonblick, lämnar den hett debatterade frågan om Peter Wallmark är en skurk eller ej, kan vi på vad jag tror är ett välbehövligt sätt ta upp några andra aspekter av utvecklingen i SD Stockholms stads distriktsstyrelse. En för mig viktig och försummad sådan är frågan om styrelsens politiska och ideologiska inriktning under den tid som gått sedan jag lämnade den.

När det under hösten 2015 visade sig att “min” styrelse inte längre var bärkraftig efter partiledningens uteslutning av våra tre SDU:are, inklusive ordföranden William Hahne, utan förföll till en rad allvarliga misstag, bidrog jag, i alla fall i någon mån, på det sätt jag beskrivit i tidigare inlägg till planeringen av det nya styrelseförslag som vann medlemmarnas förtroende på årsmötet våren 2016.

Utan all tvekan var det det bästa av de då föreliggande alternativen. Utöver det fanns ett som bestod av de medlemmar av min gamla styrelse som återstod efter att halva styrelsen avgått: vad jag kallar rumpstyrelsen – men kompletterad med några nya namn. Och ett som bestod av ordföranden Hesselbäck och en av rumpledamöterna, som båda brutit med den övriga rumpstyrelsen (eller tvärtom). Det vinnande förslaget var också en starkare styrelse än den redan decimerade jag satt i, även sådan den såg ut innan hälften av ledamöterna avgick. Den såg ut att kunna fylla en nödvändig funktion i det besvärliga läget, och ta distriktet vidare i åtminstone tillräckligt rätt riktning. Såvitt jag kunde se fanns ingen större risk att denna styrelse på något område skulle representera eller stödja någon av partiets problematiska tendenser. Den framstod som det bästa distriktet vid denna tid kunde åstadkomma.

När jag efter en kort tid och endast några få möten lämnade planeringen för denna nya styrelse strax före jul 2015 och meddelade att jag inte var intresserad av att själv ingå i den, gjorde jag det därför med gott samvete. Jag tyckte att jag hade gjort vad jag kunnat för att hantera den uppkomna situationen och för att få fram en bra – om än vid denna tidpunkt ännu inte helt definitiv – sammansättning av personer redo att ta över vid det kommande årsmötet.

Det förslag vi kommit fram till var, tyckte jag, en utmärkt blandning av, för det första, folk från min gamla styrelse, nämligen vår kassör Monica Skogman, Per Ossmer och Per Sefastsson; för det andra gamla erfarna post-sunk-bunkerister som David Lång och Jakob Eriksson, tänkta som ordförande respektive vice ordförande, av vilka den förste nu hade nästan sex års erfarenhet från riksdagen och den senare, f.d. partisekreterare och med juridisk examen, hade ännu längre erfarenhet på såvitt jag förstod hög nivå i näringslivet, efter vilken han nu återkom till partiarbetet – båda dessa var representativa figurer, som också kunde förväntas ligga åtminstone tillräckligt i linje med min styrelses politiska och ideologiska inriktning, även om de inte var ombord på vad jag sammanfattade som SDU:s projekt “det nya tredje”; och slutligen en rad utmärkta nya namn som Madeleine Eriksson, Katja Nyberg, Jenny Ribsskog och Stephan Andrén.

Peter Wallmark var inte tilltänkt som medlem av denna styrelse så länge jag var involverad i planeringsarbetet. Han hade visserligen, liksom sin på annat håll i partiet aktiva och förtroendevalda fru, Christina, deltagit i detta arbete, ja påbörjat det långt innan jag kom in i det, men ingen av dem gjorde under min tid anspråk på egna styrelseplatser. Wallmark blev en del av vad som kom att kallas “Nystarts” förslag först efter att jag lämnat det, vid början av 2016.

På grund av min frånvaro från styrelsearbetet sedan denna tid kan jag inte på något tillfredsställande sätt bedöma hur det gick för denna styrelse. Men det borde ha kunnat gå mycket bra. Med, tror jag, endast någon mindre förändring omvaldes den i alla fall våren 2017.

De problem som sägs ha lett till en ny splittring av styrelsen i två lika stora delar tycks ha uppstått under det andra verksamhetsåret, 2017-18, och det är för dem Peter Wallmark verkar ges skulden. Nu är han nyvald ordförande för 2018-19, och såvitt jag förstår är det huvudsakligen han själv som ligger bakom att hans nya styrelse består av en lång rad helt nya och yngre namn. Det blir också stora förändringar på kommun- och landstingslistorna.

Vad vet vi om alla dessa nya? Var står de? Och var står Wallmark själv i ideologiskt avseende? Det är, eller borde vara, viktiga frågor för alla SD:are i Stockholm. Under den korta tid jag hade kontakt med Wallmark hann jag inte bilda mig någon uppfattning om detta, och det framstod heller inte som på något avgörande sätt betydelsefullt att göra det, såtillvida som han ju inte skulle ingå i det nya styrelseförslaget – lika litet som det, av samma skäl, fanns någon anledning att undersöka hans bakgrund och om där fanns något brottsligt av den typ Maggi Haglund och andra menar sig kunna peka på.

På mitt nuvarande avstånd från styrelsearbetet kan jag inte bedöma om han företräder någon av de problematiska ideologiska och politiska tendenserna. Det är fullt möjligt att han gör det, och många tycks mena att även hans styrelse av olika skäl kommer kollapsa och han själv tvingas träda tillbaka. Anklagelserna är synnerligen allvarliga. Men under de diskussioner jag förde med honom var han åtminstone positivt inställd till mig och mina idéer, och uttalade sig t.o.m. respektfullt om mina vänner i SDU-ledningen.

Vi får se hur det går. Jag känner fortfarande, även efter att ha lämnat inte bara styrelsen utan hela partiet, något slags ansvar för att försöka följa och kommentera utvecklingen.