Category: Politics

Igår kväll talade jag om socialkonservatism och nationalism för trevliga SD Danderyd på Djursholms slott.

Foto: Per Sefastsson

May 2014

The Emerging Left-Right Alliance to Dismantle the Corporate State

Nation Books, 2014

Summary:

Ralph Nader has fought for over fifty years on behalf of American citizens against the reckless influence of corporations and their government patrons on our society. Now he ramps up the fight and makes a persuasive case that Americans are not powerless. In Unstoppable, he explores the emerging political alignment of the Left and the Right against converging corporate-government tyranny.

Large segments from the progressive, conservative, and libertarian political camps find themselves aligned in opposition to the destruction of civil liberties, the economically draining corporate welfare state, the relentless perpetuation of America’s wars, sovereignty-shredding trade agreements, and the unpunished crimes of Wall Street against Main Street. Nader shows how Left-Right coalitions can prevail over the corporate state and crony capitalism.

He draws on his extensive experience working with grassroots organizations in Washington and reveals the many surprising victories by united progressive and conservative forces. As a participator in, and keen observer of, these budding alliances, he breaks new ground in showing how such coalitions can overcome specific obstacles that divide them, and how they can expand their power on Capitol Hill, in the courts, and in the decisive arena of public opinion.

Americans can reclaim their right to consume safe foods and drugs, live in healthy environments, receive fair rewards for their work, resist empire, regain control of taxpayer assets, strengthen investor rights, and make bureaucrats more efficient and accountable. Nader argues it is in the interest of citizens of different political labels to join in the struggle against the corporate state that will, if left unchecked, ruin the Republic, override our constitution, and shred the basic rights of the American people.

Reviews:

“In Unstoppable, Ralph Nader argues that there are in fact surprising areas of convergence between the left and the right… These are profound observations…Mr. Nader rails so effectively.”  David Asman, Wall Street Journal

“Activist Nader sketches out places of ‘convergence’ where liberals and conservatives can start working together for the public good…[he] lists reforms with which many lawmakers would agree, including breaking up too-big-to-fail banks, protecting children from commercialism and ending corporate personhood.”  Kirkus Reviews

“One of Ralph Nader’s finest efforts. A bold and lucid handbook for the future.”  Patti Smith

“Conservatives and liberals both look askance at the Leviathan state and realize that promises of ‘doing good’ often obscure the reality of ‘doing well’ at taxpayer expense. Those looking for opportunities for bi-partisan cooperation should look at the nexus of statism and cronyism. Unstoppable shows that opposing such corruption can bring activists of the right and left together to fight side by side.”  Grover Norquist

“Ralph Nader’s timely book once again makes him prescient in his insights about American politics. His against-the-grain prediction of a Left-Right alliance is not just a hope, but it is grounded in emerging evidence.”  Cornel West

“Nader at his best – original, indignant, idealistic, and on the lookout for new political alliances and possibilities. A tonic for the cynicism that’s poisoning the groundwater of our democracy.”  Robert B. Reich, Chancellor’s Professor of Public Policy, University of California at Berkeley

“No American in recent decades has done more than Ralph Nader to construct a workable alliance between the principled Right and the sincere Left to salvage our country and our national prosperity, and Unstoppable outlines his vital mission.”  Ron Unz, former publisher of The American Conservative

“Unstoppable is even-handed, erudite, practical and necessary. Nader harnesses his lifelong crusade for the public interest over the corporatist agenda into a treatise that is optimistic and patriotic. He demonstrably shows that effective Left-Right alliances aren’t pipe dreams, but historic realities in need of strategic cultivation, for the sake of our future.”  Nomi Prins, author of All the Presidents’ Bankers

“I read Ralph Nader for the same reasons that I read Tom Paine. He knows what he thinks, says what he means, and his courage is a lesson for us all.”  Lewis Lapham

“Thomas Jefferson fretted that, with the passing of the founding generation, the truer patriotism that he knew as the ‘Spirit of ’76’ would be lost. He need not have worried. Ralph Nader has recaptured the founding faith with an inspired call for a left-right coalition of conscience on behalf of democracy, liberty, fairness and peace.”  John Nichols, Washington correspondent for The Nation and co-author of Dollarocracy

“For more than 50 years, Nader has backed the rights of citizens against the growing influence of corporations and government leaders tied closely to those businesses…The new book offers readers broad philosophical views, as well as many detailed suggestions, about how to promote and advance a growing political alliance between the left and the right that challenges the growing alliance between Big Business and Big Government.”  The Charleston Gazette

“Mr. Nader has set out on a formidable mission here – nothing less than bringing corporations and government back under effective control of their constituents, and doing so with trans-political and ideological alliances. In effect, he proposes to transform entrenched contemporary politics.”  The Washington Times

About Ralph Nader:

Ralph Nader is an author, a lecturer, an attorney, and an American political activist in areas of consumer and worker protection, humanitarianism, environmentalism, and democratic government. He is the best-selling author of many books, including Unsafe at Any Speed, a critique of the safety record of American automobile manufacturers. Nader is a four-time candidate for president of the United States, having run as the Green Party nominee in 1996 and 2000 and as an independent candidate in 2004 and 2008.

Der Kampf um die Ukraine und die Arroganz des Westens

C. H. Beck, 2015

Antirussische Vorbehalte haben in Deutschland eine lange Tradition und sind in zwei Weltkriegen verfestigt worden. Auch in der Ukraine-Krise lässt sich ihre Wirksamkeit beobachten. Tatsächlich ist aber nicht nur das Verhältnis zwischen Russland, dem Westen und der Ukraine vielschichtiger als es der Medien-Mainstream suggeriert, sondern auch die russische Geschichte seit dem Ende des Kalten Krieges. Es liegt im ureigenen Interesse der EU, Russland als Partner zu haben. Wer diese Chance vertut, riskiert, dass Europa im Machtkampf künftiger Großmächte zerrieben wird.

Wie ist es um die politische Kultur eines Landes bestellt, in dem ein Begriff wie “Russlandversteher” zur Stigmatisierung und Ausgrenzung dient? Muss man nicht erst etwas verstehen, bevor man es beurteilen kann? Gabriele Krone-Schmalz zeigt in diesem Buch, wie einseitig das in den Medien vorherrschende Russlandbild ist und welche Chancen der Westen durch seine Arroganz verspielt hat.

“Es lohnt sich, Gabriele Krone-Schmalz‘ Worten Gehör zu schenken. Sie betreibt einen integren Journalismus, ohne den Transparenz (Glasnost) und Demokratie nicht existieren können.”  Michail Gorbatschow

“Verstehen heißt versuchen, die Welt aus der Perspektive des Anderen zu sehen. Gabriele Krone-Schmalz ist eine Aufklärerin, die weiß wovon sie redet. Wir müssen ihr dafür dankbar sein.”  Jörg Baberowski

Pressestimmen:

SD Stockholms stads kampanj, i samarbete med partiets kommunikationsavdelning, i Östermalmstorgs tunnelbanestation mot tiggeriet kan sägas ha blivit en världsnyhet, sannolikt den mest framgångsrika svenska politiska kampanjen av detta slag någonsin.

Och den blev det med de gamla radikalliberala medias och den gamla nihilistiska, ständigt alltmer förvirrade, bisarrt storkapitaltjänande, och numera tydligen även socialdemokratiska våldsvänsterns hjälp.

Men förvisso var kampanjen populistisk, och kritik har från olika håll riktats och fortsätter riktas mot den inte minst för bristfällig engelska – till den grad att jag för egen del känner att ett svar, utöver det som redan givits av kommunikationsavdelningen, är på sin plats.

Det första som måste sägas är att vi, SD, ju är folket – vi har, säger Mattias Karlsson, en folklig framtoning. Vi kan därmed självklart inte alltid förväntas använda korrekt engelska.

Några har spekulerat att det stavfel som smög sig in (men snabbt rättades med en ny affisch) skulle ha varit avsiktligt, skulle ha syftat till att förmedla det rätta, folkliga intrycket – på samma sätt som jag själv spekulerade att Jimmie Åkessons boktitel Satis polito, med en tolkning, skulle kunna vara en sofistikerad, medvetet felaktig användning av latin.

Det är en intressant möjlighet, men kommunikationsavdelningen har inte nämnt något sådant i de diskussioner som förts med Stockholmsstyrelsen, och dess chef Joakim Wallerstein förklarade i media att det var ett misstag. Jag vill dock påstå att ett så grovt fel, i synnerhet från de unga, begåvade, relativt välutbildade, politiskt engagerade personer som det här är fråga om, måste ha berott på slarv och inte okunnighet. Vi i styrelsen borde också ha upptäckt det när vi tittade på Wallersteins förslag.

Utöver detta fanns, vill jag också påstå, bara en folklig språklig svaghet: formuleringen “Welcome back to a better Sweden in 2018!” 

Jag betvivlar att särskilt många av de svenskar som nu p.g.a. SD-fientlighet och/eller snobbism stämmer in i kritiken var medvetna om denna svaghet innan den påpekades av en brittisk tidning. Men jag håller med om att detta språkbruk är problematiskt, och jag menar att det är det även på svenska. Den grammatiska formen av “välkommen” är ju densamma på engelska och svenska (och för den delen franska, italienska, spanska och tyska), och den gör den svenska användningen i en mening av detta slag exceptionell och märklig. Den futurala betydelsen uttrycks inte av den enkla participformen.

Men denna användning är obestridligen mycket vanlig i svenskan, och jag tycker Wallerstein förklarade det bra när han sa att formuleringen här var avsiktlig. Kampanjen vände sig ju naturligtvis i verkligheten till svenskar, och s.a.s. endast skenbart, som ett uppmärksamhetsskapande grepp, till utländska och engelsktalande turister. Det vore svårt att på ett för de flesta svenskar naturligt sätt förmedla det avsedda budskapet på det begränsade tillgängliga utrymmet utan svengelskan. Dessutom har den alltså den ytterligare fördelen att ge det önskade folkliga intrycket – om än bara för den ytterst lilla minoritet som kan tänkas förstå det ovanliga i det svenska språkbruket.

I övrigt ser jag inga vare sig avsiktliga eller oavsiktliga brister. Språket diskuterades med viss utförlighet och i avsevärd detalj i Stockholmsstyrelsen, som bidrog med några ändringar i kommunikationsavdelningens redan från början bra utkast. Naturligtvis vinnlade sig alla inblandade om en formell och stilistisk anpassning till en nivå lämplig för denna typ av kampanj. Denna anpassning var helt naturlig och nödvändig, och innebar eller medförde inte några språkliga svagheter.

När det gäller den direkt omoraliska kritiken mot kampanjens innehållsliga budskap, byggd på uppenbara förvrängningar och falska projektioner, hänvisar jag till vårt svar på SD Stockholms stads hemsida.

Nu ansluter sig Per Gudmundson, en av de bättre borgerliga publicisterna, som jag brukar uppskatta i några viktiga frågor, till misstänkliggörandet av SD ifråga om förhållandet till “Putin”. Han kan ha gjort det förut, utan att jag lagt märke till det; jag har tidigare bemött Stefan Olsson, Olof Ehrenkrona och Lars Wilderäng, som angripit mig, men många andra ulvar tjuter i total flockkonformism på identiskt sätt.

Hur djupt har Putin klorna i populisterna?, heter det i den grovt populistiska rubriken till en ny, karaktäristiskt ensidig och ytlig SvD-ledare föranledd av en norsk FrP-företrädares kontakter med vad som sägs vara underrättelseofficerare på ryska ambassaden, och hans ryskvänliga agerande i OSSE. På det här området delar Gudmundson tyvärr ledarredaktionens allmänna, och katastrofala, svaghet. Vilka kontakter de borgerliga politiker de försvarar har, inte bara på amerikanska ambassaden utan i NATO:s högkvarter, vet vi ju.

Vad som verkligen, och oupphörligen, förvånar är hur djupt Obama, eller kanske snarare John McCain och hans efterföljare, har klorna i den svenska högerns och borgerlighetens historielösa talespersoner. Hur man, om man överhuvudtaget är europé i någon autentisk mening, kan vara fullständigt okritisk mot USA:s agerande i (bl.a.) Ukrainakonflikten. Än obegripligare blir det om man dessutom gör anspråk på att vara konservativ (och inte bara socialkonservativ, utan även liberalkonservativ).

I USA är ju alla genuina konservativa sedan mycket länge på självklart sätt kritiska mot den egna utrikespolitiken. Adam Cwejmans ledare Vi hade fel om Mellanöstern i GP nyligen var ett ofattbart sent men ändå välkommet uppvaknande. I förlängningen av de insikter han där äntligen uttryckte borde åtminstone vissa slutsatser lätt kunna dras också om Ukraina och Ryssland. Och som vanligt (det här är så tröttsamt): att säga detta är verkligen inte “putinism” eller principiell antiamerikanism.

Carl Johan Ljungberg kom i mars på sin blogg med en elegant, kort överblick över mycket i såväl världsläget som det svenska läget, som jag tyvärr glömde göra reklam för här. Klassiskt liberala idéer och ”moral imagination” kunde få ny fart på svensk politik är den distinkt ljungbergska rubriken, som jag inte själv skulle använda (“moral imagination” är viktigt men “klassiskt liberala idéer” är naturligtvis otillräckliga), men vars innebörd för författaren bl.a. i just denna text på välgörande och delvis tillfredsställande sätt klargörs.

–

“Denna vinter pågår stora skeenden i världen. Inte bara har Europa hotats av en ny grekisk ekonomisk kris, medan ett krigshärjat Mellanöstern sjunker djupare ned i våld. Förstörelsen i Mellanöstern fortsätter. Flera länder i Asien kan lätt dras med i Kinas förestående utvecklingstapp, medan ett ekonomiskt osäkert Ryssland i sin besvikelse över Väst söker mobilisera stödländer för att utmana det angloamerikanska styret och dollarregimen i världen.

Väst vacklar, moraliskt och ekonomiskt. Förnyelsen uteblir. Många upplever leda och psykproblem har i alltfler stater blivit folksjukdomen nummer ett. Ett USA, lett av en svag president, känner sin världsroll ifrågasättas och stora försvarsmässiga och sociala åtaganden drar ofattbara belopp. De utvecklade ländernas offentliga sektorer och välfärdssektorer bygger växande skuldberg, politikers trovärdighet ifrågasätts och medborgarnas lojalitet krymper.”

Gå till Ljungbergs blogg och läs hela!

1 April

Jag beklagar partistyrelsens beslut rörande SD Stockholms stads ordförande och en av våra suppleanter. Genom detta för mig obegripliga beslut har den nya Stockholmsstyrelsen på mycket allvarligt sätt försvagats.

Vi har berövats vår motor, vår starkt engagerade och på organisationens och ledarskapets områden högt kvalificerade ordförande William Hahne, som var beredd att lägga ned sitt liv och sin själ i arbetet för partiets genombrott i Stockholm. Dessutom uteslöts ur eller lämnade under hot om uteslutning utöver dessa två en lång rad andra högt kvalificerade personer som var knutna till oss partiet, personer som vi också hade tänkt oss skulle spela en central roll för genombrottet på andra poster i distriktet än i styrelsen.

Nu kommer med nödvändighet arbetet att se mycket annorlunda ut än vi planerade. Men distriktsstyrelsen är trots detta beredd att – och väntar på möjligheten att kunna – arbeta vidare med vår vice ordförande som tillförordnad ordförande, och på den självklara partigemensamma grunden av vårt principprogram, våra kommun- och landstingspolitiska inriktningsprogram, vårt Stockholmsprogram, våra övriga åsiktsdokument, och vår kommunikationsplan.

Nu i kväll kommer slutligen plötsligt SD-Kurirens redaktion med vad som i sak är svar på frågor jag försökt ställa om vad SD:s medlemsutskott, Mattias Karlsson och andra menar rörande Fria Tider och SDU-ledningens samröre med ”den identitära rörelsen”, till vilken räknas ”tankesmedjan Motpol, bokförlaget Arktos, tidningen Nationell Idag och aktivistgruppen Nordisk Ungdom”. En rad för mig helt nya och viktiga uppgifter presenteras.

Varför sådana uppgifter, med anklagelser mot partimedlemmar, kontinuerligt publicerats på detta sätt under de senaste månaderna förblir dock för mig oklart. Jag lyssnar, jag försöker förstå, och jag förklarar min ståndpunkt rörande vad som framförs. Liksom tidigare under denna tid är jag hänvisad till att besvara eller kommentera det hela här i bloggen och i sociala media (någon anledning att publicera något om dessa egentligen partiinterna angelägenheter i någon tidning har jag ännu inte kunnat identifiera); partiinterna samtal förs ej.

Jag hoppar över den inledande upprepeningen av Karlssons argument för sin klassifikation av identitarismen som neofascistisk – detta är stora och svåra frågor där olika forskare intar olika ståndpunkter, och som jag tror att jag tillräckligt diskuterat och förklarat min ståndpunkt i på annat håll; de är inte av direkt relevans för de nya svaren och uppgifterna.

En fråga jag har ställt är om jag som företrädare för SD kan länka till, dela artiklar från och (på Facebook) ”gilla” FT. Jag har inte fått något svar på detta, och andra företrädare har fortsatt att göra det. Att Karlsson har ansett att FT ”borde…räknas till den identitära sfären” har jag förstått. Själv har jag inte förstått det, utan snarare ansett att skillnaden mellan den och SD:s linje legat i dess ibland starkt framträdande libertarianska tendens. Jag har tidigare direkt diskuterat detta med Karlsson, dock tyvärr utan att diskussionen lett till klarhet.

Nu anför emellertid SD-K omständigheter som man menar ”visar…att tidningens band med identitärerna faktiskt är mycket starka”. En rad Motpol-skribenter med mer eller mindre identitär och därmed förment fascistisk och rasideologisk övertygelse uppräknas som ingående i FT:s redaktion. Av de nämnda hade jag tidigare bara hört att advokaten Tobias Ridderstråle blivit involverad i FT (enligt SD-K äger han t.o.m. tidningen), och det enda jag vet om honom är att han, som också nämns, medverkat som arrangör vid ett av Motpols och Arktos’ Identitär Idé-konferenser och att han skickat ett exemplar av Arktos’ samling av artiklar av Paul Gottfried, War and Democracy, till mig för recension.

Även Gottfried själv nämns av SD-K, med hänvisning till ”identitärernas eget webbaserade uppslagsverk Metapedia” (!) som ”knuten till den s.k. ’Europeiska nya högern’”; man ifrågasätter därmed att han ”presenteras som en konservativ amerikansk professor emeritus i humaniora”. Detta berör mig. Jag har länge läst Gottfried, känner honom personligen, och har på hans inbjudan givit tre gästföreläsningar vid Elizabethtown College i Pennsylvania där han tills nyligen var professor. Jag kan försäkra att han är en konservativ amerikansk professor emeritus i humaniora.

Utan tvekan har han på senare tid medverkat i evenemang och publikationer av ”nya högern”-karaktär, och han har också i sina böcker länge diskuterat tänkare i denna strömning, och i synnerhet dess föregångare, på ett sätt som medfört åsiktsdivergens i förhållande till andra konservativa tänkare som exempelvis Claes G. Ryn. En text nämns som jag inte har läst, nämligen ”förordet till boken ’Emot demokrati och jämlikhet’ författad av den kroatiske, identitäre, rasideologen Tomislav Sunic”, ett förord han sägs ha skrivit ”tillsammans med flera andra identitära ideologer” (!). Jag vill reservera mig för att han möjligen kan tänkas säga något helt oacceptabelt där.

Men Gottfrieds egna ståndpunkter kan på intet sätt reduceras till de för den nya högern typiska utan är helt övervägande konservativa (vad han med sin egen skämtsamma term skulle kalla paleokonservativa) och delvis klassiskt liberala. Tvärtom uppfattade jag hans medverkan i nya höger- och identitarism-präglade publikationer och evenemang, och inte minst den nämnda konferensen i Sverige, som ett tecken på att grupperna bakom dem var mottagliga för hans konservatism och börjat röra sig i dess riktning, bort från sina egna tidigare ståndpunkter – som steg i rätt riktning. När jag hörde om Ridderstråles övergång till vad jag såg som den icke-identitära FT bekräftade det för mig denna rörelse: att han själv inte längre betraktade sig som identitär.

SD-K säger också att FT, eftersom Karlsson anser att den hör till den identitära sfären, ”kan…räknas som det största hotet mot Sverigedemokraternas ideologiska integritet som finns i nuläget”. I sig framstår denna formulering naturligtvis som anmärkningsvärd: många lika allvarliga eller ännu allvarligare ”hot” mot partiets ideologiska integritet måste naturligtvis sägas finnas utanför partiet. Men vad som menas är inte bara att FT är ”det kanske viktigaste verktyget i den [identitära] metapolitiska ambitionen om att få SD:s medlemmar och den invandringskritiska delen av väljarkåren i stort att bli mer mottaglig för extrema idéer”. SD-K hävdar också att FT:s redaktion direkt samarbetar med SDU-ledningen för att radikalisera SD.

Först här blir det verkligt allvarligt. Det jag hittills diskuterat rör ju endast FT:s ideologiska position i förhållande till SD:s, såsom avgörande för frågan om man som företrädare för SD kan eller bör länka till (o.s.v.) FT. Detta torde kunna avgöras genom ingående diskussion och analys av den typ jag varit öppen för, och som väl rimligen skulle kunna resultera i en rekommendation eller möjligen regel. Uppgiften att SDU:s ledning direkt samarbetar med FT:s redaktion i medvetet syfte att förändra SD:s ideologiska grund i dess riktning, är givetvis en helt annan sak.

Som bevis för detta anför SD-K för det första att grundaren och talespersonen för ”den etnonationalistiska aktivistgruppen Nordisk Ungdom” (som alltså sägs vara en del av den identitära rörelsen) Fredrik Hagberg ”var dubbelansluten i SDU och deltog i förbundets aktiviteter”. Denna uppgift har tidigare publicerats av Nyheter Idag, bemötts av SDU-ledningen, och utförligt diskuterats på olika håll de senaste dagarna; det är för mig, i ljuset av dessa diskussioner, inte helt lätt att bedöma innebörden av och graden av allvar i detta.

Men för det andra säger man – och detta sägs helt riktigt vara ett nytt avslöjande, ”idag” – att ”frontfiguren för den av identitärer ägda tidningen Fria Tider under lång tid haft ett så nära samarbete med SDU-ledningen att han i praktiken varit med och lett förbundet”; han är t.o.m. medförfattare till förbundets principprogram! “Av hemliga mejlkonversationer som SD-Kuriren tagit del av”, fortsätter redaktionen, “framgår det att SDU-ledningen skickat tips på artiklar som man vill att Fria Tider skall publicera, att man inför striden om ordförandeposten i SD Stockholm gjorde en omfattande kartläggning av motkandidaten Mia Danielssons privatliv som man skickade till Fria Tider och bad dem publicera i syfte att smutskasta henne.”

Här ifrågasätter väl läsaren rimligen källorna. SD-K tar del av ”hemliga mejlkonversationer”? Här vet vi att anklagelser om dataintrång f.n. utreds av polisen. Det ser ju inte alls bra ut. Men den information man säger sig ha kommet över är naturligtvis oerhörd. Om FT:s frontfigur (Widar Nord) ”i praktiken varit med och lett SDU” vore det ju självklart allvarligt, i synnerhet naturligtvis om han ska anses vara identitär och om identitär ska anses liktydigt med neofascist. Jag har varit fullständigt omedveten om sådant samröre, och om dessa uppgifter är trovärdiga måste de naturligtvis utredas. Vi talar alltså om uppgifter som publiceras i Sveriges tredje största partis officiella organ och av dettas egna redaktion.

Den sista uppgiften om kartläggningen av Maria Danielssons privatliv, och försöket att smutskasta henne med hjälp av den, är intensivt obehaglig. Som ledamot av den styrelse för SD Stockholms stad som valdes att ersätta den för vilken Maria Danielsson var ordförande berör detta mig, och jag tar givetvis med största skärpa avstånd från det om uppgiften skulle vara – ja bara till hälften vara – med sanningen överensstämmande. Inget bevis för detta anförs dock (på några andra punkter länkas till epostmeddelanden som tydligen anses styrka uppgifterna), och det är mycket svårt för mig att tro att SDU-ledningen skulle kunna göra något sådant. Här blir bevis verkligen avgörande.

Jag vill än en gång upprepa att jag finner det högst beklagligt att denna typ av anklagelser mot partimedlemmar framförs offentligt i media. Men jag tycker inte heller att det sätt på vilket SDU-ledningen under de senaste veckorna med allehanda allvarliga motanklagelser reagerat på dem, likaledes offentligt i media, är korrekt. Tonläget är alldeles för högt, orden alldeles för hårda. Hela den offentliga striden är enligt min mening fel.

Därför skrev jag exempelvis inte under den mot partiledningen riktade artikel som medlemmar av SDU:s styrelse och även av SD Stockholms stads styrelse i fredags publicerade i Dagens Nyheter. Redan parallellt med den initiala upprördheten p.g.a. de anklagelser som riktades mot mig, har jag försökt förstå vad det är Karlsson m.fl. i partiledningen talar om, och i ljuset av hur andra reagerat, av stridens förlopp i dess helhet, har jag drivit en tydlig enhetslinje som jag tror är den bästa för partiet. Jag hoppas att denna anspråkslösa insats, i form av inlägg här i bloggen såväl som i sociala media och personliga samtal, kan i någon utsträckning bidra till att problemen så snart som möjligt kan lösas, och att ett nytt klimat som möjliggör lösande av framtida konflikter medels direkt, intern dialog kan skapas.