Category: Politics

Responsen från mina vänner i underjorden på mitt inlägg Karlsson, Hahne och Stockholm är märkvärdigt svag. Jag tog upp punkt efter substantiell punkt som borde vara av centralt intresse för signaturen Frappant, sedan länge, genom alla striderna, en av de mest fanatiska försvararna av gamla SDU och kritikerna av Mattias Karlsson, ibland men inte alltid i en på Flashback vanlig stilistisk modalitet som jag inte ännu en gång behöver gå in på.

Jag försökte på mycket konkret sätt visa att, och varför, det inte föreligger någon skillnad i politisk inriktning eller självständighet mellan den sittande rumpstyrelsen och det nya förslaget till nystart för SD Stockholms stad, ett förslag till en ny distriktsstyrelse. Men det verkar som om Frappant inte kan förhålla sig till informationen. Han kör på som vanligt, i blindo, på autopilot, oförmögen att ställa om till den nya situationen. Han slår ifrån sig och försöker svepande avfärda vad jag säger med omdömet att det är ”Allsmäktigt ordblaj i kolossalformat av en person som ställt sig själv i periferin av alla politiska skeenden.”

Den billiga bluffen går ingen på. Det stämmer förstås att jag ställt mig själv i periferin, såtillvida som jag meddelat att jag inte ställer upp för omval och därmed inte själv ingår i nystartsförslaget. Det är dock oklart hur från denna position det påstådda “ordblajet” kan bli ”allsmäktigt”.

Det är bra att man inte går ut och attackerar varandra i större media som förra året vid denna tid. Ett styrelseförslag har lagts fram, ett annat kanske kommer, och sedan blir det ett årsmöte där man diskuterar saken. Det är fullt normalt och i sin ordning, liksom det var det för ett år sedan. Behövs mer diskussion, för man den i adekvata fora internt. Räcker inte det, behöver man föra diskussionen offentligt, exempelvis i sociala media, i bloggar, i kommentarfält, gör man det på ett sätt som överensstämmer med partiets kommunikationsplan och etiska riktlinjer.

Även om det bara är i underjorden, är det beklagligt att påhopp av det slag jag diskuterar ägt rum, och åtminstone delvis kommit från personer som det framgår är engagerade och styrelsen närstående medlemmar. Inte minst därför att de trots min nya position i periferin fokuserar så mycket på mig, svarar jag dem. (Mitt tillbakadragande från det formella politiska arbetet var alltså frivilligt, men faktum är att jag också ställts i periferin av Expo och DN, som säger att jag är en hemsk antisemit och neofascist, vilket innebär att jag inte kan undervisa på universitetet eller, antar jag, skriva i några tidningar längre.)

Andra låter sig utan motstånd angripas. Självklart kan man inte bemöta alla påhopp. Men många menar också att man helt enkelt kan och bör ignorera dem när de sker på Flashback. Men ett av mina projekt här i bloggen har ju varit att visa dels att det relativt nya fenomen dessa påhopp på nätet utgör är problematiskt och, mer eller mindre, berör samhället i stort, dels att det är möjligt att i tillräcklig utsträckning framgångsrikt bemöta många av påhoppen i vanliga debattermer. Det är detta projekt signaturen KlausStein inte förstått.

En annan sak jag kan ägna mig åt i periferin är att skilja kloakeriet från vad som kan urskiljas av verkliga, substantiella och väsentliga argument. Och då kan man få fram saker som ofta berör även andra, ovan jord.

Såvitt jag har förstått menar Frappant att den föreslagna nya styrelsen skulle innebära en väsentlig politisk omorientering i fel riktning. Men om han vill övertyga mig om detta måste han bemöta vad jag faktiskt säger, inte bara komma med förolämpningar. Ingenting har hittills presenterats i tråden som skulle kunna uppväga vad jag anför och utgöra trovärdiga skäl till varför någon som helst skillnad gentemot nuvarande ledning föreligger.

Jag upprepar därför frågan. Exakt vilka avgörande skillnader för SD:s politik är det man tror att det nya styrelseförslaget skulle medföra? För det måste väl vara ett oerhört starkt engagemang för vissa politiska ståndpunkter, en viss politisk inriktning, som driver Frappant och de andra kritikerna? Ett engagemang för saker som de nu ser hotade? Samma saker, närmare bestämt, som de såg hotade under förra årets strider? De saker William Hahne stod för, trots att, som Frappant påminner, det var han som en gång begick misstaget att nominera mig, ”proffsblajaren”?

Men när man går vidare till signaturen KlausSteins reaktion visar det sig att det faktiskt inte alls är säkert att det förhåller sig så. För honom handlar det inte om något sådant engagemang. Detta är mycket anmärkningsvärt. Stein skriver att jag ”fullständigt har missuppfattat iaf. min [Steins] drivkraft. Jag bryr mig inte om Hahne för han är redan ute ur leken sedan snart ett år tillbaka. Jag bryr mig heller inte så mycket om exakt var nuvarande styrelse står ideologiskt eller har för åsikter i saker och ting. Det jag reagerar på är maktmissbruket från partiledningens sida. Karlssons rädsla och tyranni som smittar av sig på alla hans undersåtar.”

Detta kan väl rimligen bara gälla Stein själv, ett undantag? Drivkraften för det enorma, ihållande och envisa engagemanget från skribenter som Frappant och SmokeyNegroni måste väl vara grundat i ideologi och åsikter om saker och ting? Men det kan inte hjälpas att efter läsningen av Steins inlägg ett tvivel smyger sig in. En hållning av den typ han nu avslöjar skulle kunna förklara tomheten och tillgripandet av lättgenomskådade skällsord i Frappants kommentar.

Andra i tråden försöker ju i alla fall, om än med stilistisk klumpighet, tala i med kloakspråk uppblandade högstämda termer om den sittande styrelsens upphöjda nationalism, om hur den men inte det nya styrelseförslaget kan ”rädda ett folk med tusenåriga traditioner” o.s.v. Men hos Stein handlar det alltså nästan uteslutande om maktmissbruk och tyranni från partiledningen. Detta är ju samma sak som i åtminstone defensivt syfte under förra året uttalades av vissa företrädare för SDU: det var i verkligheten uteslutande en personkonflikt, en personlig maktkamp; partiledningen uteslöt SDU-ledarna och avskilde till slut hela förbundet enbart för att man kände sig hotad av dem.

Jag har mycket svårt att se att detta skulle vara den verkliga och tillräckliga drivkraften för de långvariga Flashbackkrigarna. Är det verkligen tillräckligt viktigt för dem om Karlsson eller Kasselstrand styr partiet, eller Lång eller Hesselbäck eller Hahne styr Stockholm, om ideologiska och politiska skillnader mellan dessa är oviktiga? Anser de verkligen Karlssons maktmissbruk och tyranni vara av sådant slag att de i sig motiverar denna kamp?

Man får väl tillstå att de faktiskt skulle kunna göra det. Nästa fråga som i så fall uppkommer är förstås om Karlsson verkligen är en maktgalen tyrann. Låt oss för att slippa den diskussionen här anta även det. I det läget återstår ju fortfarande att bevisa att det nu handlar om detta, att även nystarten för Stockholm är ett uttryck för Karlssons maktmissbruk och tyranni. Här har kritikerna såvitt jag kan se knappt ens börjat försöka. Som så många andra trådar svämmar den nu aktuella över av idel impressionistiska lösligheter. Jag beskrev lite av hur det gick till när förslaget tillkom. Exakt hur var Karlsson, eller på hans uppdrag hans ”undersåtar”, involverade i detta? Initierade de processen? Ingrep de senare? När och hur?

Det är inte bara så att nystartsgruppen naturligtvis bestrider att det handlar om detta. Den bestrider också att det handlar om några politiska skillnader. Den sittande styrelsen har närmat sig och uppnått ett modus vivendi med partiledningen. Det nya styrelseförslaget innehåller flera personer från Hahnes styrelse och stöds av ännu fler därifrån; den accepterar naturligtvis att den nuvarande styrelsen åstadkommit mycket bra och avser att bygga vidare på det.

Länge var det även meningen att Hesselbäck skulle vara med i förslaget, ja att han skulle sitta kvar som ordförande. Hahne har inte tagit ställning utan förhållit sig neutral i denna konflikt i det parti han inte längre får vara med i. Här ovan jord har jag hittills bara hört en enda av våra medlemmar, Towe Egeland, ifrågasätta nystarten. Och även om några som gör det under jord är medlemmar, kan man inte säga att de är många.

Min erfarne partivän Joakim Larsson skriver föredömligt under eget namn på Flashback, fullt medveten om det förkastliga i det anonyma förtalet. Åtminstone tidigare har också flera andra partivänner gjort det. Borde även jag göra det?

Signaturen KlausStein hänvisar till mina ”övriga skriverier om Flashback”, d.v.s. mina äldre skriverier, långt före min nu pågående diskussion om tråden om SD Stockholms stad. Han finner dem “allt annat än imponerande”, vilket bl.a. innebär att han gör anspråk på att ha läst dem. Problemet är att han har missat det mesta jag sagt om varför jag skriver om Flashback här i bloggen.

Klaus anser att den typ av blogginlägg jag skriver om vad som skrivs på Flashback, ”hela den här typen av av inlägg, dessa ’kommentarer’ om vad anonyma användare på flashback skriver, [är] otroligt löjliga. Antingen är man med i diskussionen eller så är man det inte. Ingen tar den skrikande killen på bänken på allvar.” Eftersom frågan om varför jag inte själv skriver på Flashback utan tvekan nu är aktuell igen, så ska jag ännu en gång förklara det. Det har, som framgår av mina ”övriga skriverier”, tidigare funnits flera skäl till varför jag inte gör det, men de som gäller nu är följande.

Som jag nämnt har jag skrivit själv på Flashback. Klaus tar fasta även på detta, men vill mena att jag ”inte klarade av att hantera faktumet att även [jag] måste förhålla [mig] till Flashbacks regler”. Jag hade ju nämligen berättat att två moderatorer ingrep mot mig. I ett kommande inlägg kan jag återge min korrespondens med en av dem och med en av forumets admins för att visa vad det verkligen handlade om: att det inte alls var fråga om tillämpning av någon av de få reglerna utan om rent godtyckliga ingripanden som i verkligheten inskränkte den yttrandefrihet som är Flashbacks påstådda grundidé och hela poäng. Den enda bakomliggande orsak till dem som lätt kunde urskiljas var den jag nämnde: man får inte kritisera kloakeriet. Denna oskrivna regel tycks vara rent psykologiskt betingad: inte bara de många rasande skribenterna utan även moderatorerna och administratörerna tar sådan kritik som en personlig förolämpning.

Det kommer framgå varför mina inlägg i mediakrigstråden inte var off topic. Det var inte så att jag diskuterade kloakeriet enbart på Flashback. Tvärtom tog jag, med hänvisning till några mediakrigare, upp ett vida utbrett fenomen som jag hävdar i själva verket är nyckeln till hela förståelsen av mediakriget. Ingenting kunde vara mer on topic. Genom att förbjuda diskussion av det omöjliggör man all verklig förståelse av kriget. Mycket av värde sägs ändå i tråden, men den verkliga förståelsen är otillåten. Det är ett märkligt omvänt elefanten-i-rummet-fenomen, av samma slag som de vi finner i den politisk-korrekta debatten. Tråden hade sin egen censur, sin egen politiska korrekthet. I min egen tråd blev jag sedan avstängd tills, hette det, jag bekräftat mottagandet av moderatorns varning – utdelad efter att några inlägg redan tagits bort – för ”trams och off topic”. Detta var lika groteskt som det förbud jag ålades i mediakrigstråden.

Den omedelbara anledningen till att jag inte skriver på Flashback sedan dess är att jag helt enkelt inte godtar dessa varningar. Jag har inte bekräftat mottagandet av den senare och förblir därför avstängd. Jag skulle gärna skriva, och hade en mängd saker att säga framför allt i medietråden, även om andra saker än de jag faktiskt hann skriva lite om där (några enstaka inlägg tror jag t.o.m. står kvar, efter att andra tagits bort även där). Men jag kan tyvärr inte deltaga på de villkor som moderatorernas åtgärder uppställer. Jag tänker därför fortsätta protestera tills det allmänt förstås varför det jag säger inte är off topic och trams, d.v.s. tills det överhuvudtaget förstås vad det är jag säger.

Hade modereringsåtgärderna inte vidtagits skulle jag nu ha skrivit i den nya tråden om SD Stockholms stads styrelse. Men redan innan jag skrev i de ovan nämnda trådarna hade jag av olika skäl diskuterat med Flashbackskribenterna genom inlägg i min blogg – skäl som ofta i sig var föremål för utförlig diskussion. Och några av dem kvarstår som åtminstone goda argument för att fortsätta med detta. Jag vill ta detta tillfälle att påminna om dem.

Signaturen SmokeyNegroni upprepar den missuppfattning jag redan ett oändligt antal gånger bemött: ”Ett uppenbart problem med JOB’s kommentar är att han beskriver Flashback som en monolitisk klump. Det är ungefär lika dumt som att avfärda hela Internet med att det bara skulle vara porr, pladder och reklam, och fullständigt missa den pivotala roll som Internet spelar för medborgarsamhället som guldgruva för den mest värdefulla information som finns att tillgå.”

Det förhåller sig precis tvärtom: anledningen till att jag överhuvudtaget diskuterar Flashback är just att jag inte betraktar det som en monolitisk klump. Jag har efter den första trevliga kontakten nästan enbart tvingats polemisera mot dåliga inlägg, men att jag befattar mig med forumet till att börja med beror på att jag tar det på allvar och finner mycket av värde i det.

Jag vill ta tillvara och lyfta fram detta värdefulla innehåll, skilja det från kloakinnehållet. Det bästa på Flashback är innehållsligt långt bättre och formellt ofta fullt i klass med vad som skrivs i gammelmedia och alternativmedia. Flashback, inte bara internätet i allmänhet, har med alla sina brister utan tvekan betydelse för medborgarsamhället sådant det teknologiskt gestaltar sig i vår tid. Det intresserar mig också därför att jag gärna vill relatera till nätets specifika resurser i just denna blogg.

Det är på flera sätt ett paradoxalt fenomen. Etablerade skribenter fortsätter uppenbart att ta sin tillflykt till det för att uttrycka sina verkliga tankar. I detta anonyma forum med dess sunkiga design och reklam, och snabbt förlorade i långa trådar där de inom mycket kort tid blir svårfunna och bortglömda, finns massor av bra inlägg och diskussioner som borde göras tillgängliga på annat håll.

Om man går djupt in i någon kontroversiell politisk tråd, kanske med skribenter med specialkunskaper på något för en själv mindre känt område, och stannar där en tid, följer den några dagar, öppnar sig ibland en fascinerande, subkulturell värld för sig, där obestridligen viktiga marginaliserade sanningar kommer fram. En annan unik sak är trådar i det utrikespolitiska delforumet där personer med bakgrund i länder berörda av pågående konflikter eller andra viktiga skeenden bidrar i realtid med fakta, perspektiv och ställningstaganden som är frånvarande och okända i övriga media. Så minns jag i alla fall att det var för några år sedan – idag gör jag inte så ofta sådana djupdykningar. Att vissa för mig viktiga trådar har blivit betydligt bättre såtillvida som de nu i långt större utsträckning är fria från kloakinnehåll, tycker jag mig dock ha kunnat se.

På något sätt känns ändå Flashback ännu mer marginaliserat idag än för fem år sedan. Det är ytterst sällan det som skrivs där citeras och länkas till någon annanstans. Man kunde tänka sig att det vore vanligt på Facebook och Twitter, men nej – åtminstone jag ser nästan aldrig något från Flashback där.

Genom bloggen når jag läsare jag helt enkelt inte skulle nå på Flashback. Det är s.a.s. inte jag som är den skrikande killen på bänken, utan Flashback som är en enda stor bänk med skrikande killar (och på Flashback skriks det verkligen). Som ingen tar på allvar. Det är de som, genom att envisas med att år efter år skriva bara där, ställer sig utanför diskussionen med åtminstone vissa för mig viktiga grupper av läsare.

Flashback-skribenterna må tycka vad de vill om detta, men det är en god anledning till att diskutera med dem här och inte där. Men notera att det ju ändå är en direkt diskussion, inte bara ”kommentarer”, även om de s.a.s. måste få formen av sådana. Jag diskuterar alltså med Flashback, om än inte på Flashback.

Vad jag genom detta idealt sett skulle begränsa mig till att göra är alltså att lyfta fram de bästa skribenterna för en ny publik som borde läsa dem, en publik som i långt större utsträckning än jag och därmed också i hög grad orättvist betraktar forumet som helt enkelt icke-respektabelt. Från första början argumenterade jag för att de bästa skulle flytta till ett annat forum där de nådde fler. Efter fem år känns det ännu mer absurt att så mycket värdefull politisk analys ligger dold för så många i framför allt tråden om mediekriget. Det är en gåta att de bästa skribenterna fortfarande inte gör åtminstone något litet mer än det de nu gör av sitt material. Var och en av det stora antalet förstklassiga skribenter skulle kunna nå inte bara fler utan framför allt andra läsare än dem de nu når, de skulle komma in i diskussionen, lämna bänken, tas på allvar, redan om de bara startade varsin anonym blogg. För att inte tala om vad som skulle hända om de framträdde med samma inlägg under sina verkliga namn.

Eller samma inlägg komponerade till större helheter, till reguljära artiklar eller åtminstone blogginlägg. Och här kommer vi till ett annat skäl till att skriva här och inte där: jag vill ofta kunna skriva längre texter än vad som är möjligt eller åtminstone normalt och accepterat på Flashback. Jag har försvarat det korta forumformatet som ett tekniskt framsteg för debatter. Men det är inte tillräckligt i sig. Idag vänjer sig folk alltför mycket vid det, den negativa reaktionen på blotta längden av mina texter är vanlig. Gårdagens inlägg om Karlsson, Hahne och Stockholm var, hette det exempelvis, i ”kolossalformat”. Denna inställning är givetvis ett problem som finns i hela mediavärlden – texter som s.a.s. inte borde bli kortare blir det även på annat håll.

Men nu är det ju alltså så att jag mest har polemiserat mot dåliga inlägg och skribenter. Då gäller förstås inte att jag vill lyfta fram dem. Men kvar står att jag endast här i bloggen når mina läsare, och att jag endast här kan göra mina egna inlägg permanent lätta att hitta, dela och sprida. Av detta skäl publicerade jag också trådstarten till Flashbacks politiska inflytande här i bloggen. Kloakeriet reducerade detta inflytande, påstod jag föga djärvt. Det är och förblir något djupt sjaskigt och oanständigt över ett forum där folk blir anonymt förtalade på det sätt som där sker. Men både i den tråden och i min tidigare diskussion om Flashback här i bloggen var det oundvikligt att komma in på frågan om hela den offentliga tonen och grunderna för den politiska kulturen som sådan – sådant som naturligtvis under mycket lång tid underminerats inte minst av media- och underhållningsindustrin. Men även de bästa skribenterna visade sig oförstående och avvisande inför mina argument. Medvetenheten om de sociala och politiska konsekvenserna tycktes utplånat på ett sätt som man faktiskt ännu inte alls märker bland “vanliga människor”.

Den känsla man fick var att snart bara högafflarna står mot pseudoeliterna. Skulle så bli fallet så handlar det om medborgarsamhällets död i stället för dess teknologiska befrämjande. Att en generell bildningsnivå som omöjliggör smaklösheter och verkligt missbruk av yttrandefriheten är en utopi hindrar inte att en norm kan upprätthållas i en utsträckning som åtminstone i det väsentliga sätter sin prägel på den offentliga debatten under någorlunda normala förhållanden. Det visar den historiska erfarenheten. Men med teknologin har demarkationslinjen mellan de tidigare reguljära offentliga fora och inte bara det vanligaste köksbordet utan den mest försunkade drängstugan kollapsat. Allt jag säger i detta inlägg tycks numera obegripligt för väldigt många. Det kommer nu antingen ignoreras eller kloakas, hånflinas och högafflas på Flashback.

Hela min, som man kunde tycka, självklara analys av yttrandefrihetsfrågan som jag fick anledning att snabbt göra efter min första kontakt med detta forum, kvarstår därför som i sin helhet giltig. Ja, den framstår som ännu mer angelägen idag, när de lätt förutsedda åtgärderna (eller förberedelserna för åtgärder) från myndigheters såväl som Googles, Facebooks och Twitters sida för att inskränka yttrandefriheten har tagit nya hotfulla steg framåt. Detta är ett annat ämne än SD Stockholms stad, men det är ett ännu viktigare. Och för det gäller därför i ännu högre grad att diskussionen bör föras i fora där den verkligen når alla som bör nås.

I stället för att skriva på Flashback kommer jag fortsätta med vad KlausStein uppfattar som blotta kommentarer här i bloggen. Just nu bemöter jag grova påhopp och förvrängningar i vad som sägs om SD Stockholms stad. Dessa kommentarer är i själva verket en direkt diskussion med Flashback-skribenterna. Men de är också riktade till fler och andra. Vad som skrivs på Flashback är som sagt ofta bättre än det som skrivs på annat håll. Men även när det är sämre, som lika ofta är fallet, är det ändå ibland viktigare.

Utan tvekan har Mattias Karlsson ett stort inflytande i SD. Utan tvekan finns en del hos honom som kan ifrågasättas, och jag ska nedan återkomma till det. Men det allt och alla övervakande och kontrollerande maktmonstrum som uppmålas i Flashbacktråden om det nya styrelseförslaget för SD Stockholms stad känner jag inte igen. Besattheten av Karlsson är grotesk.

Jag tror ju inte på att ignorera Flashback. Jag har visserligen nu i fem år sagt att ett bättre forum med mindre kloakinnehåll vore att föredra. Men jag har under lika lång tid ändå försvarat forumet. Det är inte bara så att vi där finner några av Sveriges främsta politiska analytiker och skribenter, framför allt i den nu under långa perioder nästan kloakfria tråden ‘Början på ett mediakrig om mångkulturen’. Min första kontakt med Flashback var ett mycket trevligt möte med goda och sympatiska debattörer, som ledde till ett menings- och värdefullt idéutbyte.

Det är också så att jag gör anspråk på att tidigare ha visat att man med framgång kan bemöta, vederlägga, vinna debatter mot forumets kloakvarelser, som i fegt skydd av anonymiteten gör hämningslöst bruk av den ovanliga yttrandefriheten och “laglösheten”. För detta syfte behöver man inte själv skriva på forumet, även om jag prövat också det. Kort sagt, och än en gång: Flashback är, trots dess stora och ibland frånstötande brister, viktigt: Flashback bör tas på allvar.

Det är mycket tråkigt att konstatera att bland dem som i detta forums alltför ofta dominerande kloakmodalitet anonymt attackerar det nya styrelseförslaget liksom så många gånger tidigare återfinns initierade och engagerade partimedlemmar. Det är inte snyggt gjort, det strider mot kommunikationsplanen, och det fordrar genmäle.

Jag har också hört att vissa tänker sig att trådens motståndare till det nya styrelseförslaget för SD Stockholms stad är medlemmar av gamla SDU, där man ju förvisso har anledning att vara missnöjd inte minst med Karlsson p.g.a. hans starkt personliga engagemang i förra årets konflikt med ungdomsförbundet.

Onekligen skulle inte bara det begränsade, förblindade fokus på Karlsson och därmed oförmågan att uppfatta de verkliga ideologiska och sakpolitiska dimensionerna kunna sägas tyda på det, utan även användningen av ordet “gubbe” (ibland i olika starkt pejorativa sammansättningar) som skällsord om inte bara David Lång, Mikael Jansson och Joakim Larsson utan även mig själv, på ett sätt som tycks vilja signalera hur ung skribenten är och att ålder är ett fel. Angreppsvinkeln är dock kanske lite märklig, när den samtidigt försvarade rumpstyrelsens ledamöter med bara två undantag är pensionärer och även undantagen närmare sig pensionsåldern.

Men jag vill inte tro att det förhåller sig på detta sätt. En av de saker jag uppskattade med SDU var idén om det “nya tredje”, det som varken var det gamla första, bunkern med dess tidigare partiella sunkkonnotationer, eller det halvgamla andra, anpassningen till problematiska former av eller uttryck för liberalismen och den rådande politiska korrektheten som kunnat urskiljas på sina håll i partiet under senare år och som kritiker associerar inte minst med Karlsson. Visionen om det nya tredje innefattade en lång rad viktiga nya intellektuella och kulturella element som jag fortfarande anser nödvändiga för partiet och dess framtid, och den motsvarar vad jag själv länge i sak förespråkat bl.a. här i bloggen. Jag har därför upptagit termen i min egen politiska vokabulär: det nya tredje är vad jag själv försöker försvara.

Med denna paroll, som jag uppfattade den, markerade SDU ett avståndstagande både från neokonservativt inspirerad liberalpopulism och från det lägre-nationalistiska kloakpöbelvälde som många tyvärr fortfarande har anledning att förknippa med Flashbacks politiska avdelning.

Efter att vår tidigare sekreterare i Stockholmsstyrelsen, den utmärkte Adam Berg, lämnat en hjärtskärande redogörelse för hur SDU behandlats av partiledningen, frågade jag vad förbundet nu, när det avskilts från SD, skulle ägna sig åt. Svaret fick mig att snabbt ompröva min position i en ganska viktig fråga. Han svarade att de huvudsakligen skulle verka för att få bort den nuvarande ledningen för SD!

I just det ögonblicket ändrade jag mig. Jag hade tidigare varit mot idén om ett nytt national-socialkonservativt parti med mer tydlig paleokonservativ eller post-paleokonservativ profil än SD. Jag ansåg inte att det behövdes, att krafterna borde samlas i SD. Och jag är fortfarande inte säker på att det behövs, även om numera, med SD:s tillväxt och problematiska anpassning, utrymme för det i och för sig finns i svensk politik. Men Bergs svar gav mig anledning att tycka att SDU ändå bör starta ett sådant parti.

För alternativet som jag genom detta svar på något chockartat sätt blev medveten om, att dessa trevliga, begåvade, välutbildade och på andra sätt resursrika ungdomar som begripligen vägrat övergå till Ungsvenskarna skulle ägna sitt fortsatta politiska engagemang främst åt att bekämpa ledningen i ett parti som de inte längre på något sätt var knutna till och inte har någon framtid i, framstod omedelbart som fullständigt absurt. Som ovärdigt, futtigt. I jämförelse med detta stod det plötsligt klart att bildandet av ett nytt parti vore åtminstone en långt mer konstruktiv politisk insats för Sverige och Europa.

Och ja, det vore bättre även för SD. Vilka som än driver Flashbackkampanjen mot nystartsförslaget för Stockholm är den en beklämmande indikation på vad den dåliga idén om ett SDU med kamp mot den nuvarande SD-ledningen som verksamhetsidé i värsta fall, under ledning av andra företrädare för förbundet än de nuvarande, skulle kunna leda till: ett i och för sig begripligt agg efter en oförrätt, som övergår i destruktiv bitterhet och ty åtföljande myopisk verklighetsanalys där personfixering, paranoia och kanske rentav hämndbegär överskuggar alla större sammanhang.

Nu kan jag alltså verkligen inte tro att det är någon av de kultiverade SDU:are jag känner som skriver på Flashback. De senare är motsatsen till det nya tredje; de hör inte hemma i SDU. Men till mina vänner i det gamla ungdomsförbundet vill jag nu med än större emfas föreslå: Släpp Karlsson och SD! Glöm dem! Gör något nytt och positivt! Starta ett eget parti!

Frågan uppkommer emellertid igen: är ett sådant parti nödvändigt? Jag är som sagt inte fullt övertygad om det. Detta kan förändras, men som jag hittills har bedömt det är SD fortfarande en meningsfull, framkomlig politisk väg i det extrema Sverige med dess mycket speciella förutsättningar.

I diskussioner med Karlsson har jag insisterat på att hans förståelse av svensk kultur och identitet är alltför ensidigt hembygdsgård och nyckelharpa och inte tillräckligt Europa och Athen, Rom och Jerusalem (vid sidan av det nya tredje i allmänhet var de sistnämnda tonvikterna det främsta skälet till mitt försvar för SDU). Jag har problematiserat partiets överdrivna folkhemsnostalgi, och ifrågasatt riktigheten av Karlssons beteckning ”neofascism” för den franska nya högern och identitarismen.

Jag har vidare motsatt mig inte bara avskiljandet av SDU utan också uteslutningen av William Hahne, Gustav Kasselstrand, Anton Stigermark och Christian Westling. Jag anser Karlssons samröre med Expo förkastligt. Jag anklagar Karlsson för att vara en av dem som låg bakom medlemsutskottets bisarra personärende mot mig själv och dess slutprodukt i form av en tragikomisk varning. Jag säger att han i alltför hög grad är ombord på den rörelse i riktning mot accepterande av problematiska element i liberalismen och av den katastrofala, Europaförstörande, världskrigsorienterade, USA-ledda politiken från ”väst” i främst (men naturligtvis långtifrån enbart) Mellanöstern och Ukraina.

Räcker det? Ingen i den kvarvarande Stockholmsstyrelsen kommer ens i närheten av att offentligt ha kritiserat Karlsson och partiledningen i den utsträckning jag har gjort.

I övrigt anser jag att Karlsson är en habil talare och debattör; att hans kulturella och historiska intressen fördelaktigt skiljer honom från den vanliga modernistisk-rationalistisk-ekonomistisk-teknokratiska svenska manliga politikertypen; och att han gjorde en god insats som Åkessons ersättare som partiledare åtminstone under den första delen av dennes frånvaro efter senaste valet.

Det nya styrelseförslaget handlar inte om för eller mot Mattias Karlsson och partiledningen. Det handlar inte heller om för eller mot vår uteslutne ordförande William Hahne. Denne är själv väl införstådd med problemen med den återstående styrelsen. Några i partiledningen stödjer säkert förslaget, men David Lång är mig veterligen den ende därifrån – eller, mer exakt, från partistyrelsen – som överhuvudtaget varit involverad i förslagets utarbetande, och han blev det såvitt jag förstår p.g.a. att han ombads ställa upp av andra föreslagna ledamöter, d.v.s. på distriktets egen nivå. Både han och Jakob Eriksson är ju skräcködlor från Mikael Janssons tid eller t.o.m. tiden före honom, och förkroppsligar bunkern (post-sunk). De har förvisso också anpassat sig alldeles för mycket till vad kritikerna anser vara karlssonismen, men att de skulle stå närmare den än det ideologiskt relativt ointresserade tf presidiet med Jimmy Hesselbäck och Maggi Haglund gör stämmer faktiskt inte.

Flashbacktrådens enkelspåriga analys missar vilka ståndpunkter de olika partiföreträdarna i verkligheten intar och vad det innebär. Jag bortser här från signaturen TjockisMattias’ åtminstone implicita hyllning av Hesselbäck som, tillsammans med Hahne, antisemit och neofascist – Tjockisens inlägg är av sådan karaktär att många rimligen misstänker att han är ett troll från nystartslägret som försöker kompromettera dess motståndare. Det är tillräckligt absurt att på fullt allvar bara den kvarstående styrelsen beskrivs som de enda rakryggade, stolta, idealistiska nationalisterna, och mer närstående Hahne än jag.

Nu gör jag i och för sig inga större anspråk på betydenhet på nationalismens områe. Om jag, som påstås, ser ut som ett mellanting mellan en ledsen hund och en vissen blomma så måste det väl dock, förutom på att jag ju är kloakrensare och mitt tillstånd bestäms av den ohälsosamma arbetsmiljön, bero just på den situation jag varit tvungen att försöka hantera i denna styrelse. Jag ska inte ge mig in på någon motsvarande bedömning av rumpstyrelsens ledamöters utseende, men medger gärna att om åtminstone suppleanten Kristina Andersson inget motsvarande ofördelaktigt kan sägas i detta avseende, eller för den delen i något avseende: om än inte någon drivande politiker, är hon, som jag uppfattat det, en sympatisk, lågmäld person som jag föreslagit på något sätt borde räddas undan styrelsens pågående haveri. Tilläggas måste dock i samband med denna kanske något marginella punkt att i beaktande av de tillfällen och de platser där jag synts i SD-sammanhang det faktum att Tjockisen vet hur jag ser ut “i det verkliga livet” visar att han är en aktiv medlem och närstående någon eller några i styrelsen närstående. Det är alarmerande.

Viktigt och intressant här är exakt vilka avgörande skillnader för SD:s politik det är man tror att en styrelse med Hesselbäck och Haglund skulle medföra, i jämförelse med det nya styrelseförslaget? Till och med om man verkligen tror att Hesselbäck och Haglund är de främsta hahnianerna uppstår frågan om den faktiska politiska skillnaden, såtillvida som också SDU själva förra året, även om det säkert p.g.a. omständigheternas tryck var lite överdrivet, ofta insisterade på att det inte fanns några politiska och ideologiska skillnader mellan dem och det s.k. moderpartiet. Det var, förklarade många från SDU, i verkligheten uteslutande en personkonflikt, en personlig maktkamp.

Men Hesselbäck och Haglund är åtminstone knappast särskilt radikala hahnianer. Det finns något rörande med tron på Hesselbäck som “Sveriges Donald Trump”, och den tilltro som sätts till att Haglund som “trygg farmor” för sina aktivistbarnbarn ska ”rädda ett folk med tusenåriga traditioner” o.s.v. Tonen och stilnivån blir patetisk i sammanhanget av denna naivitet. De i styrelsen kvarblivna är i sak och handling inte på något sätt är mer kritiska mot partiledningen och Karlsson, står inte på något sätt närmare Hahne än Jonas Malmgren, Per Ossmer, Monica Skogman, Per Sefastsson eller för den delen jag själv.

Haglund har starka sakpolitiskt neokonservativa tendenser. Hon tycks mig stå så långt från Hahne, exempelvis på för SDU-konflikten centrala områden som Mellanösternpolitiken, att det är svårt att se att det skulle ha funnits någon djupare politisk grund för hans upptagande av henne i sitt styrelseförslag och för hennes stöd till honom. Allt måste ha handlat om deras missnöje med förre tf ordföranden Maria Danielsson, och inte ens det missnöjet kan ha varit mer än delvis av gemensamt slag.

Om skillnaderna är så stora, varför har Hesselbäck deltagit i massor av möten med nystartgruppen? Varför har han varit villig att tillsammans med dem som nu avgått ansluta sig till den? Varför har denna grupp varit villig att ha honom kvar som ordförande, och senare som vanlig ledamot? Det var först när han inte längre erbjöds att sitta kvar som ordförande och man inte accepterade hans andra villkor – ett villkor som inte hade någonting med den politiska inriktningen eller ens med nystartens personsammansättning i övrigt att göra – som han helt nyligen hoppade av nystarten och förklarade att han i stället skulle lägga fram ett eget förslag där några nya namn skulle ta de avhoppades platser (det är för mig just nu högst oklart var den märkliga, kvarstående, likaledes av SDU-avskiljandet drabbade enmansvalberedningen står i allt detta).

Detta var litet förvånande, eftersom Hesselbäck tidigare inte alls insisterat på att just han måste vara ordförande, utan kunnat uppvisa avsevärd ödmjukhet, anspråkslöshet och självkritik. I detta nya egna förslag ville han hursomhelst för bara några veckor sedan, trots att han visste att jag stött nystartsidén och därmed – om han skulle ha varit den Flashbackkritikerna tror att han är – måste ha förstått att jag var en genomfördärvad karlssonian, att jag skulle vara kvar.

Malmgren avgick inte bara p.g.a. missnöje med styrelsebeslut under hösten; det var också en s.a.s. uppskjuten protest mot uteslutningarna och avskiljandet av SDU. Det senare skälet var inte i sig tillräckligt för att han skulle ta steget, men det kvarstod som ett av skälen när han efter av honom upplevda missförhållandena i styrelsen tillkommit fattade sitt beslut. Ossmer har under hela verksamhetsåret i alla kontakter med partiledningen vidhållit sin kompromisslöst hårda kritik av dess stöd, med allt det innebar, för Danielsson på förra årsmötet såväl som mot uteslutningarna och behandlingen av SDU, något som tydligt kunde iakttas exempelvis under landsdagarna.

Den starkt decimerade styrelsen har tagit stora, konkreta steg för att förverkliga sitt sedan länge uttalade mål att skapa den goda relation till Karlsson och ledningen som var omöjlig p.g.a. Hahne. Själv har jag ju inga invändningar mot detta, men det måste göras i rätt syfte. Åtminstone en av Haglunds anhängare, ledamoten Bruno Nordmark, har på sätt som jag av barmhärtighet avstår från att beskriva sökt stöd hos Karlsson och Paula Bieler mot dem som röstat mot Haglundfalangens dåliga förslag. Kan detta accepteras så är Jenny Ribsskog och Linnéa Cortés verkligen inte några större problem.

Det är högst beklagligt att den här onödiga pseudokonflikten fortsätter även i år, i ny form. Alla motsättningar kan förvisso inte alltid rymmas inom ett och samma parti. Men skiljaktigheter av den typ jag i detta inlägg exemplifierat med gör det fortfarande med god marginal, även om det förvisso inte är omöjligt att de utvecklas till en punkt där det blir nödvändigt att gå skilda vägar. Det är högre i tak än kritikerna tror.

Men just dessa kritiker , som nu ånyo skapar och förstorar motsättningar, visar att min enhetslinje fortfarande behövs. Jag säger därför detsamma som jag sa då – och jag tror mig här ha visat varför jag har goda grunder för det: Det finns ingen konflikt. Signaturen SmokeyNegroni lyfter lägligt fram några citat från mig från i våras: När jag säger att jag inte förstår vad striden i sak handlar om är jag helt uppriktig. Och: Är det helt omöjligt att göra en liten ansträngning för att åsidosätta personmotsättningar och, för partiets och Sveriges skull, övervinna de missförstånd som döljer det som förenar?

Att det nya styrelseförslaget nu läggs fram har ingen som helst stor och djup politisk innebörd. Det handlar inte alls om någon strid mellan Hahne-anhängare och det nya tredje å ena sidan och Karlsson-anhängare och det halvgamla andra å den andra. Stor och bred enighet bör kunna nås för detta förslag.

Anonyma, kloakmässiga påhopp på partivänner, ofta från personer som har avsevärd kännedom om interna partiförhållanden och uppenbart är relativt centralt placerade, ja ibland t.o.m., som i nätdebatterna kring förra årsmötet i SD Stockholms stad, är av de initierade lätt identifierbara anställda partifunktionärer, tillhör de dystraste fenomenen kring detta parti.

Jag har länge försökt motarbeta nätforumet Flashbacks kloakeri i största allmänhet. När jag först upptäckte Flashback för fem år sedan, efter att min uppmärksamhet fästs på att en tråd där ägnats mig, gav jag mig, genom inlägg här i bloggen, in i en trevlig och värdefull diskussion med deltagarna. Snart tog dock tyvärr kloakproblematiken över, och det blev nödvändigt att övergå till polemik mot kloakeriet. Inom kort urartade tråden helt.

Men jag har alltid försökt fortsätta tro på Flashback och bedöma forumet med urskillning. Jag har erkänt värdet av och bejakat möjligheterna med dess paroll om “yttrandefrihet på riktigt”, och även sett en avsevärd förbättring, d.v.s. reduktion av kloakinnehållet, under senare år, exempelvis i signaturen DogDylans tråd ‘Början på ett mediakrig om mångkulturen’ som, på det hela taget, är ett viktigt fenomen i den nya svenska mediaverkligheten.

Därför är det mycket tråkigt att nu se ännu en förtals- och smutskastningskampanj, denna gång i en tråd om det nya styrelseförslaget för SD Stockholms stad. Jag själv och två andra som sitter i styrelsen under innevarande verksamhetsår angrips. De två andra föreslås även sitta kvar i den nya styrelsen. Eftersom jag avböjt att medverka i det nya förslaget beror attacken på mig enbart på att jag, i samband med att jag offentligt meddelade här i bloggen att jag inte ställer upp för omval, uttryckte stöd för det. När jag sedan riktade kritik mot tråden i ett svar till en kommentator som frågade om min uppfattning om den, fortsatte, och intensifierades, attackerna.

Men jag är ju van och härdad. Det är bara att dra på sig kloakrensaroverallen, hålla för näsan och ge sig ned ännu en gång. Det skulle förstås vara lätt att bara ignorera allting. Men just därför att jag vill tro på Flashback och dess skribenter, tar jag det hela på allvar. Jag tänker, vid behov, fortsätta försöka göra det ingen annan gör.

För några år sedan prövade jag att frångå den princip jag tidigare följt och nu återgår till, nämligen principen att svara och diskutera endast genom inlägg i denna egna blogg: jag skrev själv, i egenskap av “Kloakrensaren“, i tråden om mediakriget. Jag anknöt till inlägg om en grupp konservativa opinionsbildare som intog med SD:s överensstämmande ståndpunkter rörande mångkulturen, men ändå kände sig tvungna att markera avstånd till partiet. Jag föreslog att detta hade att göra med en s.a.s. mer allmän “kloakproblematik” i perceptionen av partiet, skapad inte bara av Flashback utan även av debatten i många nätfora och kommetarfält. Jag uttryckte m.a.o. en åsikt om de nämnda opinionsbildarna, på samma sätt som hela tråden var ägnad sådan opinionsbildning i media. Moderatorn “Siegfrid” påstod emellertid groteskt nog att mina inlägg var off topic, utdelade en varning, och raderade inläggen. När jag enligt instruktionerna överklagade till “admin4” och “admin5” fann den förre modereringsåtgärden riktig och den senare svarade inte ens.

I detta läge startade jag en egen Flashbacktråd, ‘Flashbacks politiska inflytande’, ägnad kloakproblematiken, men denna gång begränsad till kloakeriet på just Flashback. Även i den är det, menar jag, mycket lärorikt att studera responsen på mina argument. Jag vågar tro att den hade viss effekt, att många skribenter läste den och höll med. Situationen har i alla fall förbättrats i enlighet med mitt syfte, åtminstone i vissa centrala politiska trådar. Men de som själva skrev i denna nya tråd var med endast enstaka undantag våldsamt fientliga. Efter en tid blev en moderator, “ÅnkelGunnar”, som själv omedelbart gett sig in i diskussionen, så upprörd av min argumentation att han helt godtyckligt och grundlöst började ta bort mina inlägg, och till slut stängde han av mig.

Så ligger det alltså i själva verket till med yttrandefriheten på Flashback. Man får inte kritisera kloakeriet. Det är just kritik mot själva kloakmässigheten, oavsett övriga åsikter, som många finner så oerhört upprörande och provocerande. Och det är det jag finner så allvarligt, och inte bara för SD utan för hela den politiska kulturen i Sverige. Hur är det möjligt att inte förstå att det är ett problem?

Inte sällan tycks skribenterna helt enkelt förneka att det är fråga om kloakartade påhopp, och tro att det bara handlar om legitim och på adekvat sätt framförd kritik. Men hur kan någon bestrida att exempelvis de nya angreppen på bl.a. Per Ossmer, Per Sefastsson, Jenny Ribsskog och mig är kloakartade?

Signaturen Frappant menar nu rentav att det är jag som är kloakartad. Jag är enligt henne ”the pot calling the kettle black”. Men det är inte kloakeri att benämna kloakeri kloakeri, att kalla en spade en spade. Förbluffande nog säger Frappant i nästa andetag, omedelbart efter att hon kallat mig den svarta pottan, att jag gör fel i att vara en gentleman som inte för kampen med de medel fienden använder, att jag ”följer en massa egenpåhittade regler…som fienden helhjärtat struntar i”, att jag uppvisar en finkänslighet som fienden bara flinar åt. Min fiende här råkar ju vara just kloakeristerna och deras kloakeri.

Och hur är det möjligt att förneka att påhoppen är påhopp, och fega anonyma sådana? Förra året drabbades hela den nya Stockholmsstyrelsen av detta, i enlighet med vad jag inledningsvis skrev ovan. Nu drabbas nästan hälften av samma på förra årsmötet valda styrelse. Men oavsett vem som angrips är jag ju mot metoden i sig, som sådan. Som jag ett oändligt antal gånger förklarat säger jag inte att den ska förbjudas, att yttrandefriheten ska inskränkas, utan bara att jag också, i samma yttrandefrihets namn, har rätt att bekämpa metoden och polemisera mot dem som använder den.

För partiets skull har varken jag eller någon i det nya styrelseförslaget gått ut, velat gå ut, eller avsett att gå ut med någon offentlig kritik mot vad som återstår av den sittande styrelsen, och jag har flera gånger kritiserat båda sidor i förra årets konflikt för deras grova offentliga anklagelser och motanklagelser. Men nu dyker alltså omedelbart nya kloaksmutskastare upp i Flashbacks underjordiska offentlighet, och det framgår att åtminstone trådstartaren, “TjockisMattias”, är en starkt engagerad, aktiv partimedlem som står mycket nära tf ordföranden och tf vice ordföranden.

Fenomenet är mycket allvarligt. Varför förekommer detta i sådan monstruös utsträckning just i SD? Varför beter sig en sådan person på detta sätt? Det är uttryck för en osund partikultur, och det strider mot partiets kommunikationsplan. Varför har vederbörande inte fört en vanlig, intern diskussion om detta? Det finns tyvärr, som jag själv fått erfara, fall där sådan diskussion inte fungerar, eller snarare där man överhuvudtaget inte kan få till stånd en sådan. Men det gäller inte i det nu aktuella fallet – här finns ju åtminstone ännu alla möjligheter till det. Om denna medlem emellertid verkligen anser sig ha legitim kritik som måste framföras externt, offentligt, varför gör han det inte i en civiliserad ton, och varför vågar han inte skriva under med sitt verkliga namn? Vad han gjort är att han ytterligare fördjupat partiets kloakproblematik och stött bort fler opinionsbildare och viktiga nya väljare – inte minst i Stockholm.

Jag ställer inte upp för omval till SD Stockholms stads distriktsstyrelse, och avslutar därmed mitt formella arbete för partiet. Strax före jul meddelade jag valberedningen att jag ställer min plats till förfogande.

Jag uppskattar medlemmarnas förtroende, och har som ledamot av styrelsen under det verksamhetsår som nu går mot sitt slut försökt arbeta för förverkligandet av vad jag för ett år sedan uppfattade som den nya styrelsens vision, ideal och mål, såväl som av den “enhetslinje” jag under förra våren fann det nödvändigt att förespråka med anledning av de märkliga och beklagliga motsättningarna inom distriktet och delvis även partiet i övrigt.

Det är min förhoppning att det nya styrelseförslag som nu presenterats, med några tidigare medlemmar av den för ett år sedan valda styrelsen, och många bra såväl kända som nya namn, och med David Lång som ordförande, Jakob Eriksson som vice ordförande och Jenny Ribsskog som andre vice ordförande, kommer kunna vinna medlemmarnas förtroende på årsmötet den 20:e mars och därmed föra detta arbete vidare.

Jag är glad att ha lärt känna många fina partivänner under min tid i styrelsen. Till dem som hade velat se mig sitta kvar och som jag med detta besked måste göra besvikna, kan jag inte säga mer än att jag möjligen, under förutsättning att utvecklingen nu går i rätt riktning, kan tänka mig att i någon begränsad funktion återkomma till partiarbetet om några år. Men jag uppskattar verkligen det vänliga intresset – tack och lycka till!

Svar till Maja Hagerman

Författaren och journalisten Maja Hagerman sammankopplar i en ledare i Dagens Nyheter i måndags med rubriken ‘Kritiska röster tvingas till tystnad’ åtgärderna från regeringarna i Polen och Ungern mot vänsterdominansen inom statliga media och rättsväsendet med SD:s åtgärder mot intern kritik. De senare visar, menar hon, att SD i regeringsställning skulle vidta samma åtgärder och i största allmänhet driva samma politik som dessa. När hon bland exemplen på tystande av internkritik kommer in på förra årets strider om partiets Stockholmsdistrikt och SDU anförs även jag som exempel.

“Det är förbjudet”, skriver Hagerman, “att föra fram internkritik öppet inom SD. Den som bryter mot kommunikationsplanen och kritiserar partiets hantering av utrensningar och meningsmotsättningar löper risk att bli ett ‘personärende’ i partiets medlemsutskott.” Så är fallet. Men detta var inte, som Hagerman tycks mena, vad som hände i mitt fall.

Jag “blev ett personärende” på grund av tidskriftens Expos påhopp på bl.a. mig inför SD Stockholms stads årsmöte förra året. När partiledningen begick det senare åtminstone till hälften erkända misstaget att offentligt sätta tilltro till Expos uppgifter och peka ut mig, och därmed själv bröt mot kommunikationsplanen och “förbudet” mot “öppen internkritik”, blev jag tvungen att själv offentligt bemöta anklagelserna. Och när partiledningens “öppna internkritik” också drabbade andra på ett sätt som nära berörde mig, och enligt mig var sakligt felaktig, riktade jag ytterligare kritik mot den.

Partiledningen har inte bara avstått från att väcka något personärende mot mig p.g.a. detta – den har inte heller på något annat sätt ingripit mot mitt offentliga bemötande av de offentliga anklagelserna eller min därpå följande, utvidgade kritik. Tvärtom har jag kunnat föra en intern och åtminstone delvis fruktbar dialog om dessa ting med åtminstone några i denna ledning. Det visar att det, även om man tycker att takhöjden för intern debatt borde höjas, är att gå för långt att säga att offentlig kritik av partiets hantering av “utrensningar” och meningsmotsättningar helt enkelt är förbjuden i SD. Men mycket beror självfallet på hur sådan kritik framförs och vilka de bakomliggande motiven, principerna, ståndpunkterna och värderingarna är.

Rätt har Hagerman däremot när hon – utan att notera hur jag stavar mitt namn – fortsätter: ”Partimedlemmen Jan-Olov Bengtsson berättar i sin blogg den 4 december om hur han som anklagad av utskottet hade att försvara sig mot anonyma beskyllningar och ‘uppgifter’. Bengtsson fanns med i William Hahnes styrelseförslag för SD Stockholm.”

Hagerman nämner här, liksom DN tidigare minst två gånger gjort, anklagelsen om “antisemitism”, och hon gör det på ett märkligt dunkelt sätt: “Enligt citat ur hans blogg hade han även yttrat sig antisemitiskt.” Vilka citat åsyftas? Det finns inga “antisemitiska” formuleringar i min blogg, om inte detta begrepp definieras på ett helt bisarrt sätt som jag fullständigt förkastar. Däremot finns citat från Expo och DN där de felaktigt beskriver vissa av mina formuleringar på detta sätt, i enlighet med just en sådan oacceptabel definition. Hagermans formulering kan tolkas antingen som att även hon anklagar mig för “antisemitism”, eller som att hon bara syftar på Expos och DN:s av mig återgivna påståenden.

Förvisso fanns jag med i William Hahnes styrelseförslag, och enligt en vanlig tolkning bland partiledningens kritiker var det i själva verket bara av just det skälet som jag efter Expos angrepp på mig och en rad andra blev föremål för en utredning av medlemsutskottet och tvingades besvara anonyma beskyllningar och “uppgifter”. Men som Hagerman noterar: “Utskottet beslutade ändå att inte utesluta honom”. De kom nämligen själva fram till att uppgifterna var grundlösa. Här bör tilläggas att jag inte bara inte uteslöts ur partiet, utan att jag fortfarande är ledamot av vad som, efter uteslutningen av Hahne själv och Anton Stigermark, Adam Bergs försvinnande i samband med avskiljandet av SDU, Urban Lindströms frivilliga avhopp omedelbart efter attackerna strax före årsmötet, och Jonas Malmgrens senare avgång bland annat på grund av missnöje med partiledningens agerande, är återstoden av den inte bara av Hahne föreslagna utan även förra året av medlemmarna faktiskt valda distriktsstyrelsen för SD Stockholms stad (jag ställer dock inte upp för omval på årsmötet nu i mars).

Kritiken mot Hahne och SDU delar jag alltså inte i alla avseenden, även om jag också själv riktade viss kritik mot dem. Och jag stödde inte heller åtgärderna mot dem; resultatet av dem blev inte minst att Stockholmsstyrelsen på allvarligt sätt försvagades. Noteras bör i detta sammanhang att Hagermans ledare är ett exempel på det såvitt jag kunnat se vanliga fenomenet med media som är benägna att ta ställning mot partiledningen och för de uteslutna SDU:arna och andra kritiker. Men den bild Hagerman utmålar av partiledningen som drakoniskt intolerant och ett hot mot demokratin är orättvis.

Mer direkt relevant för jämförelsen mellan SD å ena sidan och Polen och Ungern å den andra är att Hagerman också tar upp att man i stället för att utesluta mig “sköt in sig på att han [jag] skulle följa ’sverigedemokratisk politik’. Medlemsutskottet förmanade honom att även i sin verksamhet som akademiker och vid föreläsningar på universitetet rätta sig efter SD:s partiprogram.”

Detta är riktigt, och den inte minst viktiga delen av den kritik av medlemsutskottet som jag slutligen – när utskottets ordförande Magnus Olsson valdes in i partistyrelsen – blev tvungen att ta upp offentligt handlade om just detta. Att ett parti kräver av egna företrädare som också är verksamma inom akademin att de inte får skilja mellan dessa roller utan att det är partiets politik som gäller även i den senare rollen är givetvis mycket allvarligt. De som fortfarande inte har förstått det, utan efter allt jag sagt och skrivit om detta fortsätter försvara utskottet och dess agerande borde, kan man tycka, snarast förmås att lämna sina uppdrag.

“I Polen och Ungern”, skriver Hagerman, ”har nationalkonservativa regeringar försökt säkra sitt framtida maktinnehav genom att kontrollera medier, domstolar och andra demokratiska institutioner. Nya lagar riktar sig mot rättsväsendets oavhängighet och mediernas frihet och kritiska uppdrag. Demokratins grundpelare har attackerats. Kritiska röster har tvingats eller skrämts till tystnad.”

Det besvärande är att Hagerman utan tvekan har en poäng här. “Det är”, skriver hon, “samma mekanismer som redan verkar vara satta i arbete inom Sverigedemokraterna.” Så skulle åtminstone medlemsutskottets agerande (Hagerman ger också vad hon menar vara andra exempel) kunna förstås. Men samtidigt måste sägas att hennes argumentation även här är överdriven och missvisande. Agerandet stod givetvis inte i överensstämmelse med partiprogrammet eller några andra åsiktsdokument eller officiella uttalanden från partiet. Det berodde med all sannolikhet enbart på en kombination av grov okunnighet, omdömeslöshet och allmän inkompetens hos enskilda personer, vilket i och för sig är illa nog. Den objektiva innebörden av utskottets krav var verkligen den Hagerman beskriver. Men den var inte att icke-partiföreträdare skulle bedriva SD:s politik vid akademin, att akademin i dess helhet skulle partipolitiseras. Kravet var absurt och illavarslande, men det var förstås, sett utifrån partiets egna ståndpunkter, ett misstag. Ett allvarligt misstag, men, allt vägt och mätt, ett misstag av tragikomiskt slag, som nu kan och måste rättas till. Det var inte jämförbart med den beskrivning Hagerman ger av Polen och Ungern.

Frågan inställer sig emellertid också om denna senare beskrivning är riktig. Om man i det senast citerade stycket från Hagermans ledare ovan byter ut ”nationalkonservativa regeringar” mot ”socialistiska och liberala regeringar, radikala vänsterorganisationer och -individer, och privata mediaägare med radikal ideologisk agenda”, och kommer ihåg de många medel utöver lagstiftning, såväl grova som subtila, som också används för upprätthållandet av den ideologiska, kulturradikala och politisk-korrekta hegemonin och indoktrineringen, beskriver det i högre grad situationen i Sverige, andra västeuropeiska länder och USA än den i Polen och Ungern.

Medels ständigt utvidgad lagstiftning och andra åtgärder tvingas och skräms kritiska röster till tystnad. Organiserade intressen trycker oavbrutet på för att obekväma alternativmedia ska bekämpas, “hatbrotts”-lagstiftningen utvidgas, påstådd “rasism”, “extremism”, “antisemitism” o.s.v. förbjudas, internätet censureras. Jag själv har, som man kunde ha förväntat sig att Hagerman uppmärksammat, avstängts från att undervisa vid Lunds universitet på grund av Expos av DN tidigare och nu Hagerman själv upprepade eller åtminstone omnämnda anklagelser.

Över hela västvärlden begås i ständigt växande utsträckning skrämmande, inhumana rättsövergrepp mot kritiska röster. Meningen med rättsväsendets oavhängighet upphävs i stor utsträckning genom själva lagstiftningens politiska styrning. De gamla media har för länge sedan svikit sitt kritiska uppdrag och blivit åsiktsförtryckets främsta instrument. Vårt samhälle befinner sig i ett tragiskt protototalitärt tillstånd, som gör den sverigedemokratiska frihetsrörelsen och dess motsvarigheter i andra länder absolut nödvändiga.

Är inte vad de nationalkonservativa regeringarna i Östeuropa gjort bara att de försökt komma till rätta med eller åtminstone förebygga en situation som är just så oacceptabel som det på detta sätt lästa stycket i Hagermans artikel beskriver? Det har knappast någon avgörande betydelse att Hagerman, trots att hon anför mitt exempel, inte särskilt nämner åtgärder mot universiteten. Mot medlemsutskottets ukas försvarade jag den akademiska frihetens ideal. Och jag nämnde att denna, alltid naturligtvis hotad och ofullkomligt förverkligad, också sedan länge i stor utsträckning redan upphävts och förstörts av den principiellt lika felaktiga politiseringen från vänster.

Jag kan inte uttala mig med sakkunskap om de polska och ungerska regeringarnas åtgärder. Men det jag hoppas att de i verkligheten inskränker sig till är vad jag anser att även SD i regeringsställning borde göra ifråga om våra egna statliga media och vissa andra institutioner. Innebörden av detta skulle vara rakt motsatt den Hagerman beskriver. Vad jag, även utifrån min socialkonservativa åskådning, försvarar mot Expo, DN, Lunds universitet och SD:s medlemsutskott sådant det för närvarande råkar vara sammansatt, men givetvis med mitt parti och dess principprogram, är just de “demokratins grundpelare” som Hagerman nämner.

Problemet med Magnus Olsson

Lunds universitet och min ideologi

Simon O. Pettersson om Lund, DN och mig

Germanisten, kulturskribenten och poeten Simon O. Pettersson i Uppsala skriver i Samtiden under rubriken Den akademiska åsiktsfriheten är avskaffad om Lunds universitets agerande mot mig och om Björn af Kleens uppgifter i DN:

“Björn af Kleens artikel ‘Den nya högern ett eko från trettiotalet’ (DN 19/12) innehöll inte mycket av intresse. En mängd personer och företeelser blandades samman utan tillstymmelse till analys (påtaglig är också mängden av rena trivialiteter – vem intresserar sig för William Hahnes högskoleprovsresultat eller för Tino Sanandajis eventuella kärleksrelationer?). Informationsvärdet tycks vara närmast noll. En uppgift, som af Kleen inte närmare verkar reflektera över, fick mig dock att sätta kaffet i vrångstrupen. Den tycks innebära att den akademiska friheten i Sverige är ett minne blott.”   Läs mer

Se även mitt svar till Kleen, Lunds universitet och min ideologi.

Svar till Björn af Kleen

I en artikel i Dagens Nyheter igår med rubriken Den nya högern ett eko från 30-talet återger Björn af Kleen, liksom i våras Expo, min formulering “att ‘judiska vänsterorganisationer och individer’ ligger ‘bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet'”.

Citatet är i sig korrekt. Rent logiskt betyder formuleringen bara att “det finns judiska vänsterorganisationer och -individer som ligger bakom den politiska korrektheten” o.s.v. Den betyder inte att det uteslutande eller ens huvudsakligen är sådana organisationer och individer som gör det. Men detta intryck förmedlas lätt av att citatet är ryckt ur sitt sammanhang, i synnerhet som Kleen till skillnad från Expo utelämnar de omedelbart föregående orden: “att det i hög grad också” är judiska vänsterorganisationer o.s.v.

Sammanhanget utlämnas av Kleen, liksom Expo, på ett sätt som i våras föranledde Marika Formgren, i sitt vänliga försvar av mig, att tala om “fulcitat”. Och jag kan bara upprepa det jag då, i mitt inlägg Antisemitismen och jag, anförde mot Expos återgivande av formuleringen.

Utan att uttryckligen säga det menar med all sannolikhet Kleen detsamma som Expo, nämligen att formuleringen är ett uttryck för “antisemitism”. Redan i rubriken handlar det ju om att koppla “den nya högern”, som Kleen framställer mig som en del av, till 30-talet, d.v.s. nazismen: den är ett “eko” av detta. Men kan någon som verkligen besökt denna blogg eller tagit del av mina övriga publikationer finna något som ens tillnärmelsevis kan sägas likna ett eko av 30-talet? För var och en som är förmögen att ta sig igenom bara någon enda av mina längre filosofiska, politisk-filosofiska, historiska eller andra texter, eller förstå den konst, musik och arkitektur jag förmedlar, eller uppfatta det minsta lilla av de andliga traditioner jag försvarar, måste det ju vara fullständigt uppenbart att jag inte tillhör någon av de tankeströmningar som dominerade under det 30-tal Kleen frammanar. D.v.s. förutom nazismen och fascismen inte heller den s.k. konservativa revolutionen, och därmed inte heller de strömningar som idag mer eller mindre bygger vidare på den. Detta framgår inte minst av de texter där jag fört en av kritisk urskillning präglad diskussion om de senare. Det är lätt att se vilka traditioner jag tillhör och vilka mina inspirationskällor är.

Den av Kleen citerade formuleringen, hämtad från mitt inlägg Vad invandringsfrågan handlar om från 2010, ingår i ett resonemang där jag bl.a. hänvisar till en ledande konservativ jude som David Horowitz och t.o.m. till den neokonservative nestorn Norman Podhoretz’ och hans då nya bok Why Are Jews Liberals? Båda tog upp det faktum Podhoretz’ titel anger, att de flesta judar i Amerika är liberala i amerikansk mening, och försökte tillhandahålla vidare analyser. Jag har också flera gånger hänvisat till Paul Gottfrieds kritiska artikel om ADL – eller artikel om webbsidan Jewcys kritik av ADL – under dess förre ordförande Abraham Foxman. Liksom jag gjort även på annat håll nämnde jag i det citerade inlägget också SD:s egen Kent Ekeroth, som själv framfört kritik mot svenska vänsterinriktade judar, bl.a. i en uppmärksammad intervju i Judisk Krönika. Här liksom på annat håll har jag alltså helt enkelt instämt med dessa och andra kända kritiker av dominerande judisk liberalism, politisk korrekthet, och allmän vänsterorientering.

Men de judiska vänstergrupperna och -individerna är ju tyvärr verkligen inte ensamma om sina agendor, även andra och icke-judiska sådana ligger i hög grad bakom de uppräknade fenomenen, och det finns judiska individer, grupper och organisationer med andra agendor. Debatt om allt detta förs bland judar såväl som bland andra. Här finns ingenting “antisemitiskt” någonstans. Jag förstår helt enkelt inte hur det kan vara kontroversiellt att påpeka att det finns radikala judiska vänsterorganisationer och -individer som ligger bakom den politiska korrektheten, multikulturalismen och massinvandringen i västerlandet. Det är ju löjligt. Många judar, både sådana som är för och sådana som är mot, talar själva om det. Vad exakt är det som gör att Björn af Kleen återger min formulering om detta? Menar han att den i sig är ett eko av 30-talet? Vill han bestrida att den är sann? Om så, varför? Det är ju fullständigt uppenbart att det förhåller sig på detta sätt, och det borde väl vara något som han som radikal vänsterindivid enbart välkomnade och hyllade?

Långt viktigare än detta osjälvständiga nonsens i sig är vad Kleen säger om dess betydelse för mitt förhållande till Lunds universitet. Kleen säger att jag “undervisade vid Lunds universitet en gång per termin fram till våren 2015 då [min] ideologi uppdagades, enligt prefekten”. Detta är anmärkningsvärt av flera skäl. Att min “ideologi”, om den nu ska betecknas så, uppdagades 2015, i år, är fullständigt absurt. Den har alltid legat i öppen dag på universitetet såväl som på annat håll, för dem som överhuvudtaget känt till mig. Och med “alltid” menar jag sedan början av 1980-talet. Jag har inte ändrat någon ideologisk eller politisk uppfattning. Som jag förklarade i Tommy Hanssons intervju med mig i SD-Kuriren våren 2011 var mitt medlemskap i SD inte en följd av att jag hade ändrat mig, utan av att det partipolitiska landskapet hade ändrat sig.

Att så förhåller sig vet alla som med någon grad av djup och noggrannhet läst mig, inklusive mina kolleger vid universitetet. Min närmaste omgivning i Lund har alltid utgjort en så kongenial miljö som överhuvudtaget varit möjlig i den svenska universitetsvärlden. Givetvis har det, givet den allmänna, rådande ideologiska regimen i den svenska akademin, alltid funnits kolleger som ogillat min politiska inriktning, men inte ens från sådana har jag faktiskt i Lund hört någon som helst kritik under de många år jag forskat och undervisat där. Och de jag främst haft att göra med har jag alltid kunnat fritt diskutera även kontroversiella politiska frågor och ståndpunkter med – samtidigt som jag, liksom de, som en självklarhet insisterat på nödvändigheten att skilja dem från den vetenskapliga gärningen, i forskning såväl som i undervisning.

Inte minst just under våren uppfattade jag det som helt okontroversiellt för dem att jag omfattade den ideologi jag omfattar. De delar den förvisso inte i allo, och givetvis inte det Kleen och Expo felaktigt tillskriver mig. Men de betraktar det som en självklarhet att jag som medborgare har rätt att omfatta den och att det inte har något att göra med min vetenskapliga verksamhet. Senast satt jag med några av dem på den trevliga österrikiska restaurangen Rauhrackel och talade om att det var där, som en manifestation av solidaritet med Österrike efter att Jörg Haider och det österrikiska frihetspartiet tagit plats i regeringen och sanktioner därför riktades mot landet från EU, som Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof brukade träffas under sin studenttid, och att de där planerade den förnyelse av SD som de genomförde när de tog över ledningen av partiet.

Den citerade prefekten tycks nu tråkigt nog vilja ta avstånd från mig och minimera min koppling till universitetet, bl.a. genom att säga att jag undervisade endast “en gång per termin”. Visserligen undervisade jag ofta flera gånger per termin (förutom deltagande i seminarier, konferenser o.s.v.): i tolv år undervisade jag regelbundet, varje termin, om romantiken, men jag undervisade också vissa terminer utöver detta, på separata kurser, om senantiken och den tidiga medeltiden, komparativ och utomeuropeisk idéhistoria, retorik, förhållandet mellan vetenskap och religion, och om personbegreppet i förhållande till artificiell intelligens m.m. Men det stämmer att jag verkligen inte undervisade mycket, och jag har själv alltid betonat detta faktum – ibland av det i det nu aktuella sammanhanget högst relevanta skälet att det berodde just på min ideologi och att den alltid var känd. Med min grundliga kännedom om den ideologiska regimen har jag i själva verket alltid tagit för givet att en formell akademisk karriär var omöjlig för min del, och av samma skäl har jag inte heller varit särskilt intresserad av en sådan. Man behöver verkligen inte tillhöra 30-talets intellektuella strömningar för att falla utanför det av denna regim godkända.

Jag har inte ens, med två undantag långt tillbaka i tiden, sökt några akademiska tjänster i Sverige, eller insisterat på att undervisa mer än jag gjort. Redan på 80-talet märkte jag att det åtminstone till en viss gräns var möjligt att undgå ideologiska påtryckningar om man konsekvent visade sig oemottaglig för dem, att man i någon mån kunde accepteras om man, med rätta från den ideologiska hegemonernas perspektiv, s.a.s. sågs om ett “hopplöst fall”, och om man var tillräckligt väl förankrad i rika och tunga alternativa intellektuella traditioner. Men utan tvekan har det faktum att jag legat lågt när det gäller tjänster och formella karriäranspråk bidragit till att jag kunnat låtas hållas.

Att prefekten – Monica Libell, som känner mig väl och som jag diskuterade Pat Buchanan med på 90-talet – säger att jag undervisade fram till våren 2015 då min ideologi uppdagades, d.v.s. att jag slutade undervisa efter våren 2015 p.g.a. att min ideologi då uppdagades, är anmärkningsvärt också av ett annat skäl. Den officiella förklaringen till att jag slutade undervisa – som meddelades mig i oktober i år – var att ett beslut fattats att institutionen inte längre skulle använda utomstående lärare, d.v.s. lärare som inte hade någon tjänst vid universitetet. Jag reagerade därför inte på något sätt offentligt mot detta, utan ändrade bara den korta formuleringen om min undervisning i Lund på About-sidan här i bloggen till imperfektum, och “Lund University” på min Facebook-sida till “Past” under “Works at”.

Detta trots att det privat förklarades för mig att det inte var hela sanningen. Efter prefektens uttalande till Kleen finns inte någon anledning för mig att inte ingå på det verkliga förhållandet – prefekten avslöjar det ju själv, och noga taget utgjorde väl inte heller den offentliga förklaringen någon sådan anledning. Klagomål hade visserligen framförts från en person med tjänst på institutionen över att jag fick undervisa i stället för henne. Men anledningen till att man tillmötesgick vederbörandes krav på att få överta min undervisning var i själva verket att man nu plötsligt ville bli av med mig av politiska skäl. Emellertid gick det tydligen inte att bara meddela att jag nu inte längre fick undervisa och att den andra personen skulle göra det i stället för mig. Man kände sig behöva motivera det.

Det är ytterst signifikativt att man inte angav min ideologi, dess förmenta plötsliga uppdagande, eller ens mitt medlemskap i SD som motiv för förändringen. Trots den ofta mycket grundliga kännedomen om min ideologi har aldrig någonsin den minsta lilla kritik riktats mot vare sig min undervisning eller min forskning för att innehålla otillbörliga, utomvetenskapliga politiska inslag – vare sig från kolleger eller studenter. Inte heller har någonsin deras kvalitet ifrågasatts. Tvärtom har den ofta uttryckligen framhävts, och min koppling till universitetet har uppskattats, inte minst när jag representerat det i internationella publikationer och vid internationella konferenser.

För att kunna motivera åtgärden att avsluta min undervisning och ersätta mig med en person med tjänst på institutionen fattades därför ett klumpigt och ogenomtänkt beslut om en ny regel, enligt vilken institutionen inte skulle använda utomstående lärare. Det klumpiga och ogenomtänkta visade sig omedelbart i det att dess tillämpning fick den oförutsedda konsekvensen att institutionens båda mycket prominenta emeriterade professorer, den tidigare institutionschefen Gunnar Broberg och Svante Nordin, inte heller fick undervisa eftersom de inte längre har tjänster vid institutionen. Även i Sverige – om än i mindre utsträckning än i England och USA – är det vanligt att emeriti fortsätter ha kontakt med och viss undervisning vid sina gamla institutioner.

Den relativt nye professorn Thomas Kaiserfeld, som jag tyckt mig ha haft den bästa relation till, som på flera sätt var utmärkt behjälplig när jag arrangerade den 12:e International Conference on Persons vid institutionen 2013, och som härom året var en av flera som tyckte att jag borde bli docent (jag underlät att skicka in den för detta syfte erforderliga ansökan), hade såvitt jag förstod under en längre tid varit missnöjd med mina politiska åsikter. Men vad som närmast ska ha föranlett beslutet om den nya regeln var ett meddelande Kaiserfeld under våren mottog från professorn i idé- och lärdomshistoria i Uppsala, Sven Widmalm. Denne fäste Kaiserfelds uppmärksamhet på den ovan nämnda artikeln i Expo, som alltså bl.a. citerar samma mening som Björn af Kleen, och där jag också explicit anklagas för att ge uttryck för en “antisemitisk” uppfattning.

Det är utomordentligt anmärkningsvärt att på detta sätt en professor i idé- och lärdomshistoria okritiskt sätter tilltro till Expo, att han försummar att beakta mitt svar till Expo eller överhuvudtaget sätta sig in i vad jag skrivit, att han sprider Expos uppgifter till en annan professor i samma ämne, och att denne andre professor lika okritiskt sätter tilltro till uppgifterna och på grundval av dem avstänger mig från undervisning. Och helt förbluffande är det att prefekten, Monica Libell, helt öppet och naivt, för Sveriges största dagstidning, avslöjar de verkliga motiv som Kaiserfeld försökte dölja.

Det är en ödets ironi, eller måhända ett försynens pedagogiska arrangemang, att detta sker samtidigt som jag tvingas med alla tillgängliga medel vända mig mot och ta avstånd från den omdömeslöse ignoranten Magnus Olsson, ordförande för SD:s medlemsutskott och numera förskräckande nog invald som ledamot av partistyrelsen, och hans totalitära ukas om att jag inte får skilja min roll som forskare och universitetslärare å ena sidan från min roll som partiföreträdare å den andra. Min ideologi gör mig förvisso inte alltid okritisk mot mitt eget parti. Men på motsvarande sätt förkastar jag nu utifrån samma ideologi, eller rättare, samma politiska och övriga filosofi, Lunds universitets mot vetenskapens och den akademiska frihetens principer stridande politiska agerande.

På SD:s landsdagar i Lund förra helgen invaldes Magnus Olsson, kommunalråd i Malmö och ordförande för partiets medlemsutskott, som ordinarie ledamot av partistyrelsen. Flera ledande partiföreträdare tvingades emellertid till ett relativt utförligt försvar av Olsson under punkten för val av övriga ledamöter. Även några andra än de av valberedningen presenterade namnen hade föreslagits, och Olssons politiske sekreterare Pontus Andersson nämnde i debatten ett tydligen just publicerat, mot Olsson kritiskt inlägg på Facebook. Inlägget sades ha gillats av “the usual suspects”, med vilket utan tvekan avsågs kritiker av de tidigare i år verkställda uteslutningarna, inklusive de uteslutna själva.

Försvaret av Olsson framhöll förtjänster som jag inte har någon anledning att betvivla. Han har även mitt fulla stöd som kommunpolitiker i Malmö. Emellertid är flera av de tyngsta försvararna – Mattias Karlsson, Richard Jomshof, Paula Bieler – fullt medvetna om innebörden av den kritik jag och andra (inte bara de uteslutna) framfört. Givet denna innebörd och medvetenhet är det helt okvalificerade försvaret, såväl som nomineringen och det efterföljande valet, av högst problematisk natur. Det framgick också att Olsson kommer sitta kvar som ordförande för medlemsutskottet.

I två inlägg publicerade under landsdagarna delade jag upp kritiken i tre punkter, av vilka de två första är nära sammanhängande och har tagits upp av många utöver mig själv. Den första gäller det sätt på vilket Olsson, några veckor före det partistyrelsemöte där de då aktuella personärendena skulle behandlas, uttalade sig, i strid mot kommunikationsplanen, de etiska riktlinjerna och medlemsutskottets uppdrag, om dessa ärenden i en artikel i Sydsvenskan den 11:e april. Dessa uttalanden är alltför omfattande för att återges här, så jag hänvisar till artikeln som jag länkade till i det första inlägget (se länkar till båda inläggen nedan). Olsson går på spektakulärt sätt, med egna utbroderingar som jag snart ska återkomma till, och starka, obalanserade uttryck för subjektiv aversion, igenom en del av det påstådda bevismaterialet rörande föremålens ideologiska avvikelser och felaktiga beteende. “Trots att utredningen alltså inte är avslutad”, skriver tidningen, “slår Magnus Olsson redan nu fast: – I min egenskap av ordförande för medlemsutskottet kommer jag att föreslå att de här personerna utesluts.”

Richard Jomshof anförde efter en utförlig diskussionen under punkten godkännande av dagordningen att personärenden inte borde behandlas av landsdagarna, inför alla TV-tittare, då ett sådant förfarande inte vore “rättssäkert”. Det är i ljuset av denna förståelse som Olssons agerande är ett flagrant brott mot medlemsutskottets uppdrag. Även under våren hänvisade Jomshof korrekt till dess behandling av personärenden som syftande just till att säkerställa en “rättssäker” behandling – visserligen trots att han och utskottet inledningsvis själva brutit mot denna princip genom sina uttalanden till tidskriften Expo och SD-Kuriren, och både Jomshof och i synnerhet Mattias Karlsson under våren fortsatte uttala sig i media på ungefär samma sätt som Olsson.

Även Sydsvenskan ifrågasatte Olssons agerande: “SD-ledningen brukar hävda att processen i medlemsutskottet är ‘rättssäker’. Borde inte du som utredare förhålla dig neutral?” Olssons svar avslöjade hela vidden av rättsosäkerheten: “– Att jag tar ställning nu beror på att de här personerna gått ut så hårt själva på Twitter och Facebook. Våra medlemmar måste få veta vad som händer, säger Olsson.” I själva verket hade han redan långt tidigare, i februari, gått ut på helt otillbörligt sätt med personärendena i SD-Kuriren, alldeles före Stockholms stads årsmöte och i uppenbart syfte att påverka detta. Som jag minns det var det medlemsutskottet och Jomshof som först gick ut hårt. Men oavsett hur det förhåller sig med detta var, om processen skulle vara “rättssäker”, Olssons agerande som ansvarig för utredningen vid båda tillfällena felaktigt.

Förvisso gick några av föremålen för ärendena under våren ut hårt. Mina egna invändningar mot dem gällde att inte heller de accepterade och agerade inom ramen för den “rättsligt” korrekta processen (jag använder citationstecken eftersom partier, liksom fackföreningar, i exceptionell utsträckning faller utanför vad som omfattas av den svenska associationsrätten och partiinterna processer inte är underkastade på annat håll gällande rättsregler), utan i stället likaledes i strid mot kommunikationsplanen och de etiska riktlinjerna i starka ordalag fördömde hela partiledningen som genomkorrupt – trots att Jomshof betonade att ett personärende ingalunda med nödvändighet behöver leda till uteslutning. Det var av detta skäl som jag själv, när mina föreslagna ändringar inte godtogs, vägrade skriva under den debattartikel som den dåvarande ledningen för SDU tillsammans med övriga ledamöter av den nyvalda styrelsen för SD Stockholms stad publicerade i Dagens Nyheter några dagar före det partistyrelsemöte där uteslutningarna verkställdes.

Mot detta anfördes att Jomshofs uttalanden inte skulle ha varit i god tro och att partiledningen redan från början bestämt sig för uteslutningarna. Min rekommendation avfärdades som ytlig och naiv. Jag svarade att det valda agerandet var felaktigt även om föremålen för ärendena var av den åsikten, ja även om det var högst sannolikt att åsikten var riktig. Att det i detta fall s.a.s. var ytligt att inte vara ytlig, naivt att inte vara naiv. Säger Jomshof att det är en “rättssäker” process, ska han hållas till det. I detta läge framfördes argumentet – inte såvitt jag vet från ledarna, men från andra i SDU – att det enda sättet att stoppa uteslutningarna var att medels de kraftfulla fördömandena väcka så mycket mediauppmärksamhet att partistyrelsen skulle “skrämmas” och inte våga verkställa dem. Det var svårt att se att det fanns något som helst mått av realism i denna strategi, och det visade sig ju också omedelbart att den inte fungerade. På samma sätt som det rätta förhållningssättet från Olssons sida hade varit ett lugnt, tålmodigt och sakligt utredande och formulerande av anklagelserna och rekommendationerna till partistyrelsen, oavsett hur hårt föremålen gick ut, hade, insisterar jag, det enda rimliga förhållningssättet från föremålens sida varit ett lika lugnt, tålmodigt och sakligt bemötande av anklagelserna inom ramen för den partiinterna processen, oavsett hur hårt Olsson, Jomshof och Karlsson gick ut. Om de sedan ändå uteslutits efter att på detta sätt hållit huvudet kallt skulle de åtminstone haft en betydligt starkare ställning idag och fördömandena nu haft större tyngd.

Men samtidigt visade alltså medlemsutskottets egen ordförandes offentliga uttalanden att processen för behandling av personärenden i själva verket inte alls var “rättssäker” eller ens partiintern. Hela syftet med medlemsutskottet och dess process omintetgjordes av dess egen ordförande. Efter ett halvår står det klart att den bestående effekten, intrycket i debatten och opinionen, i minst lika hög grad som ett anständigt parti som visar fasthet mot antidemokratiska radikaler är ett parti som själv uppvisar antidemokratiska, radikala drag.

Jag vill dock upprepa att min argumentation här inte handlar om Olssons förordande av uteslutningarna som sådana. De grunder som anfördes var visserligen så svaga och konstruerade att de i sig bidrog till att i många fall även för media partistyrelsen framstod som skurkar och föremålen som oskyldiga. Även jag upplevde hela hanteringen – som ju också omfattade mig själv – som upprörande. Men när jag först ställde upp i William Hahnes styrelseförslag för Stockholm hade konflikten mellan den gamla SDU-ledningen och det s.k. “moderpartiet” ännu inte återuppblossat. Det handlade då bara om en positiv vision för Stockholm, relaterad till de moment av SDU:s program som jag länge uttryckt stöd för, och ett visst missnöje med den sittande lokala styrelsen. Den allmänna konflikten hade, som jag uppfattade det, övervunnits; inte mycket hade hörts om den under valåret, samarbetet verkade ha fungerat bra. Men bakom vad som anfördes mot Hahne och Gustav Kasselstrand bör ha dolt sig mer och annat, som var den verkliga orsaken till partiledningens agerande. Detta undandrar sig dock även min bedömning, vilket är beklagligt. Under våren var det Hahne och Kasselstrand som genom sin övertalning höll mig kvar i partiet. Men deras egen offentliga reaktion mot partiledningen gick utöver det jag var involverad i och avslöjade arten av den förnyade, djupare och äldre konflikt som inte berörde mig.

Den andra punkten i den kritik jag tog upp, nära relaterad till den första, gäller Olssons specifika uttalanden i samma artikel i Sydsvenskan om SD Stockholms stads årsmöte, som direkt angår mig. Det är en i sammanhanget ofattbart grov osanning och mot kommunikationsplanen och de etiska riktlinjerna stridande offentlig anklagelse mot Stockholmsdistriktet att det på detta möte skulle ha funnits närvarande “sextio, sjuttio” medlemmar av organisationen Nordisk Ungdom, “nazister och extremister”. Mig veterligen fanns inte en enda sådan medlem närvarande. Och även om det gjorde det (utöver de kända SDU-ledarna hade jag aldrig ens hört talas om de övriga uteslutna) kan det omöjligen ha varit mer än någon enstaka, och rimligen i så fall före detta sådan. Att som ersättare i partistyrelsen och ordförande för medlemsutskottet fritt fabulera i media att sextio, sjuttio nazister och extremister var närvarande på vårt möte är ur alla synvinklar helt fantastiskt omdömeslöst.

Implikationen var dessutom att det var föremålen för personärendena som tagit in dessa personer i partiet och på årsmötet i syfte att de skulle stödja dem själva och deras styrelseförslag. Detta framgick inte bara av artikeln utan också av de brev medels vilka medlemsutskottet informerade föremålen för ärendena om dessa och begärde in yttranden. Även jag delgavs på detta sätt – inte helt överraskande efter att jag redan offentligt anklagats av Jomshof i Expo – “uppgifter” om att jag “tillsammans med utomstående krafter försökt förändra Sverigedemokraternas ideologiska grund i en radikal riktning och som ett led i detta sökt stöd hos personer med extrema ideologiska uppfattningar”, och att jag “inte på något tydligt och trovärdigt sätt distanserat [m]ig och tydligt markerat avstånd till de antidemokratiska, neofascistiska och nynazistiska rörelser som aktivt stöttat [m]ig och [m]itt styrelseförslag i SD Stockholms stad”. Ännu efter över ett halvår saknar jag information om varifrån dessa “uppgifter” kom och vilka uppgiftslämnaren menar att de nämnda kraftera, personerna och rörelserna är, hur jag sökt stöd hos dem, och hur de stöttat mig.

Ansvarig för allt detta är alltså i första hand Magnus Olsson. “The usual suspects” vill här visserligen peka på en långtgående komplicitet från Jomshofs och Karlssons sida, så långtgående att försvaret på landsdagarna väl skulle kunna förklaras som ett skuldmedvetet axlande av ansvaret för ett agerande för vilket Olsson själv i verkligheten var blott ett relativt oskyldigt redskap. Förvisso var ju dessa personer direkt involverade i personärendena alltifrån början, och såtillvida gäller min kritik även dem. Men det fritar inte Olsson från ansvar. Formellt är det medlemsutskottet och därmed dess ordförande som står för breven om personärendena, och för uttalandena i Sydsvenskan kan inte rimligen någon annan än han själv ställas till svars.

Den tredje punkten gäller det övriga agerande jag endast kort antydde i de tidigare inläggen. För partiets skull ville jag fortfarande inte ta upp det offentligt. Men i ljuset inte bara av valet av Olsson till partistyrelseledamot som nu följde på den obrutna dödstystnaden inför mitt interna ifrågasättande, utan också av det faktum att jag t.o.m. efter mina inlägg under landsdagarna fortfarande står endast inför en stum mur av tystnad, en mur som vid det här laget framstår som en mur av potentiellt fatal, partiskadlig dumhet, utan ett enda minsta lilla försök till svar, inser jag att det just för partiets skull tyvärr faktiskt är nödvändigt att göra det.

På denna punkt kan jag inte ge enbart Olsson skulden. Även de av mig kända övriga ledamöterna av medlemsutskottet, Roger Hedlund som liksom Olsson på landsdagarna befordrades från ersättare till ordinarie ledamot av partistyrelsen, och Therese Borg och Mattias Bäckström Johansson som redan var ordinarie ledamöter (möjligen finns någon ytterligare, av mig okänd), måste här anses bära en del av ansvaret. Det gäller det andra brev utskottet skickade till mig någon månad efter det första. Som jag omedelbart skrev till Jomshof och Karlsson och tog upp i andra partiinterna sammanhang skulle vårt parti bli utskrattat om detta brev offentliggjordes, samtidigt som ett nytt skäl skulle ges för att beteckna partiet som fascistiskt. Brevet indikerar en latent katastrof. Det är oförsvarligt att ännu efter denna långa tid låta ett sådant misstag förbli utan åtgärd och tvärtom utan minsta lilla tecken på medvetande om problemet befordra den huvudansvarige till ordinarie partistyrelseledamot.

Denna gång framfördes direkta anklagelser – nya sådana, orelaterade till de obegripliga ”uppgifter” utskottets första brev om personärendet begärde yttrande om, men som just detta yttrande tydligen övertygat dem om var felaktiga. Det var nu överhuvudtaget inte fråga om “uppgifter”, och något nytt yttrande efterfrågades inte. De nya påståendena var direkta anklagelser som givits den definitiva formen av ett “beslut” om en ”varning”.

Enligt brevet får jag inte skilja mellan min politiska roll som partiföreträdare å ena sidan och min akademiska roll, d.v.s. min roll som forskare och universitetslärare, och som mer fristående “intellektuell”, å den andra. Det är “sverigedemokratiska värderingar och politik som gäller”.

Först av allt måste visserligen konstateras att frågan om förhållandet mellan vetenskap och politik är oerhört komplex, såväl historiskt som i samtiden; detsamma gäller därmed frågorna om den akademiska kulturens autonomi och den akademiska frihetens möjlighet och väsen. Och detsamma gäller också förhållandet mellan “intellektuella” och politiska partier, en fråga som jag med viss utförlighet tidigare tematiserat här i bloggen (här använder jag citationstecken eftersom jag är osäker om jag är en intellektuell, och eftersom jag har en del reservationer inför begreppet). Denna komplexitet accentueras givetvis i vissa avseenden när en och samma person är aktiv inom båda områdena.

Det är emellertid även från mitt traditionalistiska perspektiv, och inte enbart från ett rent liberalt, självklart att det här finns centrala och avgörande distinktioner. Att klampa in i den porslinsbutik som dessa frågor utgör med en elefantlik ukas om att rollen som partiföreträdare inte får skiljas från rollen som akademiker och att jag som akademiker måste vara partiföreträdare och bedriva sverigedemokratisk politik är helt groteskt. Dessvärre blir det än värre när ukasen kommer från just SD.

Om jag skulle följa medlemsutskottets förhållningsorder skulle det vara helt riktigt att kasta ut mig från universitetet och alla andra vetenskapliga sammanhang. Den avslöjar en total oförståelse för den roll den autonoma akademiska kulturen och den akademiska friheten, både som högst ofullkomligt realiserade ideal och som, trots allt, i någon mån förverkligad och som sådan livsnödvändig konkret praktik, och inte minst åtskillnaden mellan de vetenskapliga och politiska rollerna, har för den ordnade frihetens samhälle. Den är ett deprimerande vittnesmål om ideologisk och moralisk förvirring såväl som om saklig och historisk okunnighet. Inte minst tycks man helt naivt omedveten om de i olika varianter och schatteringar fascistiska och kommunistiska exemplen på detta område. Även i Sverige har ju mycket länge en öppet, ja ibland explicit programmatisk, genompolitisering från vänster ägt rum vid universiteten och i kulturlivet.

Jag “uppmanas” i brevet “att ta del av partiets kommunikationsplan och principprogram”; “om du behöver utbildning kring detta”, heter det, “ber vi dig kontakta partiets ombudsmän”. Jag hade aldrig ens tänkt tanken att kommunikationsplanen skulle kunna avse att rollen som akademiker inte fick skiljas från rollen som partiföreträdare och att det var sverigedemokratisk politik som gällde vid universitetet. Jag tycker mig rentav minnas att Jomshof någon gång talat om hur han själv under sin tid som lärare höll sina politiska åsikter utanför klassrummet.

Vad jag tog för givet att kommunikationsplanen – liksom de etiska riktlinjerna – avsåg var bara självklarheten att man som partiföreträdare inte i andra roller i samhället får försvara andra politiska åsikter än de sverigedemokratiska, och uppträda på sätt som skadar partiets anseende. Men sådan den i detta brev förklaras av medlemsutskottet tar jag kategoriskt avstånd från och fördömer på kraftfullast tänkbara sätt det aktuella avsnittet i kommunikationsplanen. Innebörden är antingen ett krav på partipolitisering av vetenskapen eller ett yrkesförbud för SD-företrädare inom akademin.

Och detta är alltså även principprogrammets ståndpunkt?! Vore det verkligen så skulle jag omedelbart begära utträde. Men givetvis kunde jag inte tro att så var fallet. Det måste, ville jag tro, vara ett tragikomiskt misstag. Det tror jag förstås fortfarande, men befordran av Olsson till ordinarie partistyrelseledamot har gjort det mindre självklart. Katastrofhotet har ökat markant, och jag ser det därför nu i än högre grad som min skyldighet att försöka avvärja det.

I mitt yttrande till medlemsutskottet hade jag nämnt distinktionen mellan rollerna som förklaring till att jag överhuvudtaget fört en diskussion om den ursprungligen franska “nya högern” och liknande riktningar. Detta var m.a.o. något jag gjorde som akademiker och mer fristående “intellektuell” och inte som politiker. Men jag betonade också att min diskussion av med SD icke överensstämmande politiska tänkare var en av kritisk urskillning präglad, filosofisk och historisk sådan, på intet sätt något försvar. Jag kan här, utöver inlägg i denna blogg, hänvisa till min recension i Lychnos 1999 (tror jag) av Göran Dahls bok Radical Conservatism and the Future of Politics. Jag har vänt mig mot beskrivningen av den nya högern som “neofascistisk”, men därvid betonat att riktningen ifråga är problematisk av andra skäl än detta. Mitt huvudbudskap har hela tiden, som var och en vet som till skillnad från medlemsutskottet orkat läsa vad jag skrivit, varit att den “nya högern” tillhör en annan tankeströmning än den jag försvarar och med stor utförlighet och precision definierat inte minst i denna blogg. Jag har pekat på de karaktaristiska, problematiska, distinkt moderna element som kännetecknar den och som står i motsats till den nyskapande traditionalism jag försökt formulera. Det handlar här om fenomen jag även behandlat, som manifesterat i tidigare historiska perioder, i mina mest utförliga och djupgående akademiska texter.

När det gäller fascism (om det överhuvudtaget finns något som bör betecknas “neofascism”, tydligt skild från den gamla fascismen, är för mig fortfarande oklart) och nazism, som till skillnad från den nya högern är entydigt nationalistiska strömningar, vet alla som läst mig att jag i alla år föreslagit att SD borde gå ännu längre än partiledningen gjort i framlyftandet av socialkonservatismen som primär ideologisk självbeteckning, och att man ytterligare borde nedtona nationalismen till förmån för en ny, EU-kritisk tonvikt på Europatanken.

Det fördömande av denna del av mitt skrivande och det förkastande av argumentationen i mitt yttrande som ukasen om “rollerna” innebär är beklämmande inskränkt, och anstår på intet sätt SD, kulturarvspartiet. Jag menar, eller hoppas åtminstone, att de värderingar jag försvarar i min akademiska och “intellektuella” verksamhet är de som även vårt parti på ett allmänt plan bygger på, även om ukasen nu ger även mig anledning till tvivel. Och just utifrån dessa värderingar är kravet att jag inte får skilja min roll som akademiker och utanför partiet verksam “intellektuell” från min roll som partiföreträdare och även i de förra rollerna måste enbart bedriva “sverigedemokratisk politik” så generande att man rodnar över hela kroppen.

Om “the usual suspects” skulle mena att det i själva verket är Jomshof, Karlsson och kanske rentav Åkesson, inte Olsson och medlemsutskottet, som är ansvariga även för detta brev är jag benägen att protestera åtminstone vad beträffar Jomshof, och inte bara i enlighet med vad som hela tiden definierat min enhetslinje avstå från i sammanhanget förfelad spekulation. Dagen innan jag mottog detta brev hade jag nämligen en mycket lång och bra lunch med Jomshof, där vi bl.a. diskuterade både Olssons uttalanden i Sydsvenskan och medlemsutskottets första brev. Jomshof bad vid detta tillfälle åtminstone, som han senare själv återgav det, “nästan” om ursäkt för sina tidigare uttalanden i Expo.

Jag framhöll just det som medlemsutskottet i det andra brevet skjuter in sig på, fen trots de många uppenbara komplikationerna självklart nödvändiga, grundläggande, principiella skillnaden mellan den politiska och den akademiska rollen. Jomshof hade inga invändningar. Jag gav t.o.m. ett pedagogiskt exempel: gamle högerledaren Gunnar Heckscher, som också var professor i statskunskap i Uppsala, och som forskade och undervisade om exempelvis äldre, antidemokratiska tänkare, men inte tog upp dem i riksdagens talarstol. Självklart bedrev han inte heller partipolitik i sin forskar- och lärargärning. Det är inte rimligt att Jomshof skulle ha varit införstådd med att detta brev skickades till mig samma dag som vi hade detta möte. Han förklarade också själv några dagar senare att han “naturligtvis” inte läst brevet och inte kände till det. Karlsson kan visserligen, utan Jomshofs kännedom, vara involverad, och det kan vara signifikativt att brevet, undertecknat för medlemsutskottets räkning av dess sekreterare Ing-Britt Persson, liksom det första brevet är daterat i Stockholm och därmed troligen sänt från riksdagskansliet och inte från partisekretariatet i Kristianstad som dock anges som avsändaravdress. Men man vill verkligen inte tro att någon av dessa personer, partisekreteraren och gruppledaren i riksdagen, skulle kunna göra sig skyldig till något sådant – tanken är skrämmande. Skulle så vara fallet bär Olsson och utskottet dock ansvaret för att ha ställt sig i deras tjänst och exekverat ordern. Men Olssons uttalanden i Sydsvenskan gör att det inte alls är osannolikt att det är just han som formulerat brevet.

Medlemsutskottet meddelade att man “efter noga övervägande” och på basis av “samtliga inkommande yttranden” i personärendet (som alltså gick på remiss? till vilka?) beslutat tilldela mig en ”varning” gällande “[m]itt onyanserade sätt att uttrycka [m]ina synpunkter och åsikter”. Inga exempel gavs. Om det var den kritiska diskussionen av den “nya högern” som avsågs var det sakligt obegripligt. Det är en gåta hur man kunde finna denna diskussion onyanserad. Ja, det är oklart hur man kan finna några uttryck för mina synpunkter och åsikter onyanserade. Är det någonting som präglar mina politiska texter och diskussionsinlägg de senaste sex åren så är det just en strävan att uttrycka “sverigedemokratiska värderingar och politik” på ett mer nyanserat sätt än den typ av populism som länge varit alltför dominerande, om än långtifrån så dominerande som partiets kritiker påstår.

Medlemsutskottet “förväntar sig”, hette det vidare, “att [jag] hädanefter visar gott omdöme i exempelvis sociala medier och i kontakt med media”. Detta alltså från mannen som med sitt uttalande i en av våra största tidningar om sextio, sjuttio nazister på Stockholms stads årsmöte med god marginal gav Arnstad och Löfven rätt. När och hur har jag visat dåligt omdöme i sociala media och i kontakt med media? Hur kan man påstå något sådant utan att komma med någon som helst förklaring, något enda exempel?

Avslutningsvis meddelas att jag beviljas nåd: man har beslutat att man “genom att ge [m]ig en varning (som förväntas följas) lägger ärendet till handlingarna och låter [m]ig kvarstå som medlem i Sverigedemokraterna”. Den oförskämda tonen blir löjeväckande genom brevets monumentalt idiotiska innehåll. Efter mitt toleranta och vänligt, tillmötesgående, omsorgsfullt och konstruktivt formulerade yttrande om “uppgifterna” är brevet rent stötande, oförenligt med den politiska kultur som kommunikationsplanen och de etiska riktlinjerna försökt lyfta partiet upp till. Hur skulle jag kunna “följa” dess dels fascistiska, dels obegripliga “varning”? Det skulle innebära slutet för min övriga verksamhet. Visserligen berör mig inget av dessa brev nämnvärt som grundlösa personliga påhopp. Men vad ska jag göra när man ger en förhållningsorder av detta slag? Då måste jag förstås reagera. Jag kan givetvis inte vara partiföreträdare på de villkor den dikterar.

Dock är det inte för mig personligen utan för partiet som det är allvarligt att dess styrelse och medlemsutskott kan tillåtas skriva ett brev som detta. Det anstår inte Sveriges snart största parti. Olsson framstår som just det han själv så skrupelfritt anklagat partivänner för att vara. Om medlemsutskottet kan skriva ett sådant brev kan det ju komma vilka partiskadliga grodor som helst. Grodor som visar att man inte förstått grundläggande och avgörande saker. Om inte ens partistyrelsen förstår sådana saker är det riktigt, riktigt illa.

Tystnaden, frånvaron av åtgärd, och nu försvaret av Olsson från de personer i partiledningen med vilka jag, liksom med flera andra i partiet, direkt, både vid personliga möten och i e-meddelanden, tagit upp problemet med Magnus Olsson, innebär ett sammanbrott för processen för intern kritik. Det var tråkigt att behöva ta upp allt detta i samband med landsdagarna, där några utmärkta och genomarbetade inriktningsprogram antogs och en rad viktiga motioner behandlades – allt saker som man långt hellre skulle ha velat ägna sin uppmärksamhet. Men jag blev chockad av valberedningens förslag. Trots att inget avståndstagande kommit från partiledningen hade jag hoppats att man insett både att Olsson begått misstag och arten av dessa misstag. Jag hade velat tro att så småningom, efter mina påstötningar och utförliga förklaringar av vad det handlade om, något slags medgivande av detta, något slags uttryck för denna insikt skulle komma. Åtminstone hade jag trott att man skulle förklara att formuleringen om rollerna var ett misstag, kanske att det var en olycklig, slarvig formulering i en pressad situation eller något sådant, att man i själva verket menade något annat. Men valet av Olsson, i förening med den totala frånvaron av respons på det ifrågasättande som jag under ett halvårs tid vinnlagt mig om att framföra internt i enlighet med kommunikationsplanen, gör tyvärr idag denna tro omöjlig. Man står fast vid medlemsutskottets formulering.

Att jag nu skriver detta är därför tyvärr oundvikligt. Jag avslutar genom att parafrasera medlemsutskottets eget första brev (med någon språklig förbättring), som alltså följde på det inledande, externa påhoppet i Expo: den sammanvägda bedömningen av samtliga uppgifter är av så allvarlig art att det borde föranleda ett nytt, och med nya direktiv försett, medlemsutskott att utreda vilken ideologisk hemvist Magnus Olsson och det nuvarande utskottets övriga medlemmar egentligen har, och om de ställer sig bakom SD:s grundläggande värderingar.

Till skillnad från mitt eget fall kan detta verkligen ifrågasättas. Om försvararna helt enkelt valt att ignorera Olssons misstag p.g.a. hans insatser som kommunpolitiker i Malmö måste de senare sannerligen vara mycket betydande. Och jag har, återigen, ingen anledning att betvivla det, även om det inte upphäver det problematiska i försvaret och omdömeslösheten i ignorerandet. Inte heller har jag någon anledning att ifrågasätta medlemsutskottets övriga ledamöters förtjänster. Jag förordar inte uteslutning. Men ett personärende är alltså inte per definition ett uteslutningsärende. Primärt är det bara en utredning. Redan från början kunde här emellertid konstateras att det var fråga såväl om brott mot kommunikationsplanen, de etiska riktlinjerna och medlemsutskottets uppdrag att säkerställa “rättssäkerhet”, som om allvarlig ideologisk avvikelse och radikalisering. Att en varning är akut nödvändig står utom allt tvivel.

Magnus Olsson, medlemsutskottet och partistyrelsen

Vad jag säger och inte säger om Olsson

Ett förtydligande med anledning av diskussionen om Magnus Olsson på landsdagarna.

Mitt korta inlägg Magnus Olsson, medlemsutskottet och partistyrelsen handlade inte om Olssons och medlemsutskottets rekommendationer till partistyrelsen i personärendena. Inte heller handlade det om någon allmän kritik av Olsson. Det var inte något uttryck för att jag skulle vara Olssons fiende. Jag har inte haft några tvivel på att såväl han som utskottets övriga ledamöter äger stora förtjänster och, på rätt positioner, kan fortsätta göra viktiga insatser i partiarbetet.

Inlägget handlade om Olssons specifika uttalanden i Sydsvenskan i april rörande personärendena och Stockholms stads årsmöte, uttalanden som uppenbart strider mot medlemsutskottets uppdrag, kommunikationsplanen, de etiska riktlinjerna, och sanningen. Det handlade också om en del av det av Olsson ledda utskottets övriga agerande som jag för partiets skull inte vill diskutera offentligt men som jag, i likhet med de två andra punkterna, många gånger i enlighet med kommunikationsplanen har tagit upp internt och som avslöjar ideologiskt och moraliskt högst problematiska positioner.

Det var i ljuset av min bedömning av graden av allvar i allt detta och av den obefintliga interna responsen, såväl som p.g.a. valberedningens förslag och det förestående valet på landsdagarna, som jag nu kände mig tvungen att i form av detta blogginlägg uttrycka uppfattningen att Olsson ej borde befordras till ordinarie ledamot av partistyrelsen. På landsdagarna får man enbart tala för nominerade personer, inte mot. Men genom andra kanaler är det tyvärr ibland nödvändigt att också tala mot.