Den populistnationalistiska högeropinionen i Europa måste någon gång orka våga börja försöka inse den absoluta nödvändigheten av att dess analys och politik radikalt modifieras och utvecklas, om det viktiga rätta i dess uppfattning av verkligheten ska kunna räddas och översättas till en politik som äger reella förutsättningar att förändra.
Dess ena hälft förblir redo att kollapsa sin opposition i utförsäljning till atlanthögerns etablissemang i dess nuvarande form (i Sverige: SD), den andra att i sak mer eller mindre sjunka ned i ny fascistisk illusion (i Sverige: AfS och alla dess närstående grupper och altmedia).
Det är sorgligt att oavbrutet behöva konstatera att detta i vårt land fortfarande är hela den primitiva horisonten. Givet vänsterns generella ömktillstånd innebär det att vi saknar det enda, helhetligt framkomliga politiska alternativ vi akut behöver för att avvärja atlantimperialismens katastrofframtid.
Sahra Wagenknecht representerar alltfort det främsta initiativet att åtminstone börja försöka bygga upp detta nödvändiga ideologiska och politiska alternativ i organiserad form. Det inte bara förtjänar allmänt europeiskt stöd, allmän europeisk anslutning; det måste erhålla detta stöd och denna anslutning i form av motsvarigheter i andra länder, och därigenom även tillföras resurser för att ytterligare utvecklas och fördjupas.
Glenn Diesen publicerar en kort och lysande klar intervju med henne idag, i vilken hon – förtjusande nog, börjar man nästan kunna tycka – inte vill tala engelska. Rubriken är Europe: Subjugated and Propagandised for War.
Peter Thiels ord om monopolet som mål för den som startar ett företag och om konkurrensen som något för förlorare, i förening med Trumps inbjudan av de rikaste techoligarkerna till de mest prominenta platserna vid sin installation, är verkligen ett exempellöst gapskratt, hånskratt, åt mediaredaktionernas, tänktankarnas och universitetens massarméer av propagandistlarbänger för marknadsekonomin och västs liberala demokrati.
Ben Nortons illustrationer förblir väl valda när han än en gång går igenom grundkaraktäristika hos det atlantglobalistisk-imperialistiska troglosystemet. Norton är inte konservativ. Men han bidrar indirekt till förklaringen av varför försvaret för en konservatism – om exempelvis just Thiel, som aldrig använt denna term, i någon väsentlig utsträckning faktiskt önskar bevara verkliga överordnade värden och inte bara är kalkylerande opportunistisk – inom ramen för detta system är futilitet, illusion, nonsens.
Kort intervju i förra veckan med förträfflige italienske analytikern och Europatänkaren Thomas Fazi som jag ofta hänvisat till, om Europas politik gentemot Ukraina och Israel, insatt i det större globala sammanhanget.
Återigen ställs vi inför frågan i vilken utsträckning Trump överhuvudtaget kan verka för fred. USA:s aggressiva utrikespolitik styrs sedan evigheter generellt och i grunden av ett enhetligt imperialistiskt systemtvång som är helt oberoende av indidivuella presidenters och andra makthavares förståelse, vilja och strävan. Systemet kräver för sin själva överlevnad unipolär hegemoni och ekonomisk kontroll och exploatering av den övriga världen – och alltmer så p.g.a. dess nu accelererande nedgång.
Det är detta förhållande som också sätter gränserna, de principiella gränserna, för den antiimperialistiska konservatismen (och förstås även nationalismen) i USA. Vi har dag för dag kunnat följa hur dessa läger i stor utsträckning krackelerade och kollapsade inför den senaste aggressionen i Mellanöstern och dess ledsagande makt- och propagandatryck. Lysande fall av konsekvent upprätthållen kritik har förstås även nu funnits. Men ledande traditionalistiska konservativa och paleokonservativa har också följt Trump i ett långtgående försvar för inte bara den senaste israeliska utan även amerikanska attacken på Iran. Den konstitutiva systembetingadheten dömer i realiteten a priori även denna i övrigt fortfarande ofta viktiga typ av konservatism till ren futilitet i dess nuvarande former – i samma utsträckning, och i grunden av samma skäl, för övrigt, som den helt dominerande typ av i realiteten “kompatibel vänster” som så gärna vill se sig själv och framstå för andra som sant oppositionell. Ingen höger är tillnärmelsevis tillräckligt alternativ. När den verkligen anstränger sig för att bli i det här relevanta avseendet radikal kommer den ändå aldrig utöver – kan den aldrig komma utöver – fascismen.
Glenn Diesen delar en bild på de patetiska, krigsvädjande europeiska ledarna sittande på rad på små stolar framför pappa Trump bakom sitt stora skrivbord, och kommenterar: “Not great optics for Europeans struggling to remain relevant.” Och det har han ju verkligen rätt i. Samtidigt är förhållandet det att denna i mycket nya, löjliga typ av europeiska vasaller faktiskt är just relevanta – för USA, för atlanticismens imperium, oavsett vad Trump tror och önskar, och även oavsett vad de själva tror att USA önskar. Thomas Fazi är en av dem som bäst och längst påtalat detta. Vasallerna gör det den amerikanska atlantledningen och dess bakomliggande permanenta intressen vill. De används för att göra just det de nu i verkligheten gör: för att ta över Ukrainakriget och på egen bekostnad förlänga det och försvaga Ryssland så mycket som möjligt, så att USA kan koncentrera de egna begränsade resurserna till Kina.
Jag lutar åt att det fortfarande – i linje med min argumentation i februari i inlägget Att ha trott på Trump – är strategiskt riktigt att stödja allt som kan uppfattas som och åtminstone i sammanhanget av ett större, nytt socialt, kulturellt och politiskt skeende skulle kunna bli till och fungera som verkliga ljusglimtar i Trumps agerande. Att ta fasta på detta ses också som den enda politiskt framkomliga vägen för det europeiska motståndet, hos partier som BSW och AfD, och naturligtvis, från sina utgångspunkter, av Ryssland. Men detta är samtidigt legitimt bara under förutsättningen att man inte tappar bort perspektivet av den principiella begränsning för eventuella uppriktiga fredsinitiativ som detta större, mörka och ständigt närvarande sammanhang utgör – det sammanhang som så snabbt och lätt låter fredsutspelen avfärdas som blott teater. På denna punkt, ifråga om denna nödvändiga medvetenhet, måste man gå längre.
Några gånger har jag tagit upp Brian Berletics kritiska analys av den verkliga innebörden av Trumps politik. Den är högst användbar för den nödvändiga kompletterande och justerande politiska dimensionen. Berletic är känd för sitt insisterande på den amerikanska agendans kontinuitet, oberoende av individuella fluktuationer på ytan, relativa obetydligheter av den typ Trumps ibland till synes avvikande initiativ enligt honom måste reduceras till. På nödvändigt sätt in- och underordnar han hela den övriga debatten i det större perspektiv som ensamt tillåter djupare förståelse. I mitt förra inlägg länkade jag till hans diskussion före Alaska-mötet; nu finns också hans fullständiga uppföljning efter det tillgänglig, och även en X-tråd om européerna och Zelenskyj i Vita huset.
Berletic förstår att det enda som från USA:s sida kan bryta agendan och dess för hela väst såväl som för världsfreden alltmer fatala kontinuitet är nya politiska och relaterade krafter som växer fram inifrån och förändrar den bakomliggande intressekonstellationens ställning och makt. Trots detta saknas dock i hans analys en tillräcklig belysning av denna konstellations väsen och operationsmodi – d.v.s. den yttersta förklaringen. Men på den punkten kompletteras han ju i sin tur av andra, alltmer vitt utnående anglospråkiga analytiker som Maupin, Norton och Mckay.
Maupin är, i samtal med Garland Nixon, nöjd med toppmötet i Anchorage och fortsätter inordna det i sin större vision, ser det som ett litet steg i riktning mot dess förverkligande.
Positiv är även Pascal Lottaz. Som motvikt kan man ta del av Brian Berletics oförändrade pessimistiska realism, före såväl som efter mötet, som exempelvis Mckay, trots ideologiska skillnader, i stort kommer instämma i.
USA:s store fredlige stadsbyggare Caleb Maupin försöker inför Trumps och Putins planerade möte i Alaska senare i veckan ena och förbinda världen, utifrån sin “innovationistiska” politiska åskådning.
Socialdemokraternas ungdomsförbund har fattat beslut om att verka för NATO-utträde.
“Det går inte längre att lita på USA när Donald Trump sitter i Vita huset”, säger enligt Expressen SSU:s nya ordförande. “Kongressens beslut om Natoutträde grundar sig i att vi i stället vill se ett fördjupat försvarssamarbete i EU. Sverige och Europa behöver stå starka när världen gungar”, heter det, i enlighet med förra ordförandens uppfattning att “I en framtid där Donald Trump eller någon annan ur Republikanerna är president, och USA och Nato varken kan eller vill hjälpa oss, behöver vi en egen lösning för att försvara oss. Då är EU en bättre väg.”
Det kan förefalla utmärkt att SSU vill lämna NATO, och att de hela tiden varit mot vår anslutning. Det var också Kvinnoförbundet, Tro och Solidaritet och flera andra grupper och enskilda ledande personer inom partiet, och det är obegripligt och tragiskt att ändå inget som helst uppror mot partiledningen och dess generande integritetslösa beslut ägde rum. Man kunde hoppas att det är början på ett sådant vi ser nu.
Men SSU säger alltså att Sverige bör lämna NATO för att det inte går att “lita på” att Trump och Republikanerna kommer fortsätta “försvara oss”, d.v.s. att de befaras kunna förändra NATO från vad det hittills varit och skulle förbli under SSU:s favoriter Biden (Harris) och Demokraterna.
Det är ju just den gamla vanliga krigsalliansen NATO och dess alltmer intensifierade och globala aggression som är problemet. Det är medlemskapet i den som utsätter oss för helt nya risker.
Trump är självklart problematisk i sin oberäknelighet och även av flera andra skäl, men att han ibland åtminstone givit sken av att vilja ompröva NATO är ju ett litet framsteg. Det är verkligen inte vad som tycks vara SSU:s alternativ: att vända sig till de än värre atlantimperialisterna Merz, von der Leyen och Kallas.
SSU är emot Trump, inte NATO. De vill lämna NATO för att vi på grund av Trump riskerar att få allför lite NATO. Är detta vad även de övriga socialdemokrater som inte var med på ledningens otroliga kovändning härom året menar?
Nu meddelas också att SSU redan backat: “Nato är vår största säkerhet i dag och vi säger inte att vi ska lämna Nato i morgon. Men vi menar att vi behöver ha en långsiktig plan för framtiden.”
Väst är ett – om än långsamt – sjunkande skepp, som måste räddas undan sin nuvarande atlantregim. Sverige borde givetvis lämna NATO omedelbart. Och av samma skäl som tidigare gjorde att vi inte anslöt oss – inget annat.
28/7. “Trump is the creature of the 1% joined at the hip with Wall Street and the powerful billionaire class who are losing out badly, who advocate permanent conflict.”
Den ständigt alltmer signifikanta och även långtgående åsiktskongruensen. Socialisten George Galloway kallar nu konservative Douglas Macgregor “the biggest guest” han någonsin haft på sin MOATS (Mother Of All Talk Shows).
Och hänvisar i detta avsnitt till Macgregors senaste artikel i The American Conservative, ‘Versailles on the Potomac’.
In this hard-hitting exposé, Caleb T. Maupin unravels the slick marketing of war in the 21st century. From the ruins of Libya to the blood-soaked streets of Syria, U.S. foreign policy has repeatedly cloaked regime change operations in the language of human rights, “woke” activism, and humanitarian concern. At the center of this new imperial playbook stands Samantha Power – former UN Ambassador and media darling – whose career epitomizes the weaponization of moral rhetoric in service of Wall Street and the Pentagon.
With sharp historical insight and a journalist’s precision, Maupin reveals how CIA-funded NGOs, viral campaigns, and media spectacles have turned “activism” into a tool of empire. From Brzezinski’s “Afghan trap” to the use of child soldiers and proxy forces, The Regime Change Industry uncovers the dirty tricks, soft coups, and hidden agendas behind America’s foreign entanglements.
A must-read for critics of neoliberalism, anti-imperialists, and anyone questioning the real motives behind the so-called “freedom agenda”, this book blows the whistle on the woke war machine.
Återigen: hur det underlättar att det finns så många som tydliggör åtminstone centrala politiska och ekonomiska aspekter av en den nödvändiga de överordnade värdenas socialistiska konservatism, så att man s.a.s. inte behöver göra det själv och i stället kan försöka ägna sig mer åt just de överordnade dimensioner som anges i undertiteln till denna blogg och i beteckningarna av flera av ämneskategorierna, och som saknas hos dessa viktiga analytiker.
Men som jag också framhållit: hur beklagligt det är att det just nu i Sverige inte finns något parti som representerar den nödvändiga nya politiken, inget parti som motsvarar vad jag en gång hoppades att SD och AfS inom en inte alltför avlägsen framtid skulle kunna utvecklas i riktning mot. Eller ens en annan typ av politisk organisation. Att bara kunna signalera, nämna, hänvisa till att man är medlem i ett sådant parti eller en sådan organisation skulle ju mycket effektivt kommunicera det politiska budskapet utan att man behövde gå igenom allt själv och skriva om det hela tiden, och därmed nedprioritera det som, i tingens yttersta ordning, verkligen är entydigt överordnat och därmed väsentligare – sådant som även den rätta politiken och samhällsordningen i slutändan är beroende av.
Nu kan man bara hänvisa till – dela, posta – de essentiella, partiella analyserna av andra, vid behov kommentera dem, och, när det känns särskilt påkallat eller t.o.m. oundvikligt, fortsätta skriva egna politiska inlägg. Och kanske därmed i bästa fall på avstånd, genom att bara tillhandahålla det här på internätet, bidra med något litet mått av uppmuntran och förslag, ett och annat djupare åskådningsmässigt perspektiv, till någon av dem som vill ägna sig åt ny politisk organisering och aktivism. Någon vars intressen, bakgrund, utbildning och allmänna mänskliga betingadhet gör det naturligt, ja just nu gör det till det optimala att ägna sig åt denna organisering och aktivism.
Naturnödvändigtvis kommer det ju alltid finnas oräkneliga människor som primärt eller rentav uteslutande vill ägna sig åt politik, för att inte tala om ekonomi. Just nu måste det bara bli tydligare vilken politik, vilken ny politik, som behövs.
Norton igen, 19:e juli:
Beskrivning av detta avsnitt av Geopolitical Economy Report:
Western governments claim to be models of democracy, and demonize their geopolitical adversaries as “authoritarian”, but empirical evidence shows that the USA and European countries are oligarchies dominated by economic elites and large corporations. Billionaire Donald Trump is the perfect symbol of this, but he’s by no means the only one. Ben Norton explains.
Topics: 0:00 Narrative of Western “democracies” 0:26 (CLIP) Joe Biden on “democracy vs autocracy” 0:37 Western governments are oligarchies 1:54 Summary of oligarchic Western leaders 2:54 Scientific research shows USA is an oligarchy 4:29 US public opinion on healthcare 5:20 Money buys 80-90% of seats in US Congress 6:27 Citizens United ruling 7:21 Donald Trump: perfect symbol of US oligarchy 7:57 Robber barons 8:44 One Big Beautiful Bill: class war by the rich 9:49 Billionaires pay lower tax rate than most Americans 10:42 US Treasury Secretary Scott Bessent 11:35 Ex US Treasury Secretary Steve Mnuchin 12:16 Steve Bannon worked for Goldman Sachs 12:58 US Commerce Secretary Howard Lutnick 13:07 Crypto was taken over by Wall Street 14:08 Trump is the symptom, not the cause 15:07 Biden promised nothing would change 16:07 Barack Obama: funded by Wall Street 17:53 Mitt Romney: servant of Wall Street 18:48 Super PACs 19:32 Bloomberg funded Biden’s 2020 race 19:56 Billionaires funded Trump’s 2024 race 20:35 Elon Musk donated $288 million for Trump 20:57 (CLIP) Elon Musk bought 2024 US election 21:11 World’s richest man buys US politics 21:34 Wall Street wages war on Zohran Mamdani 22:46 Democratic Party sabotaged Bernie Sanders 24:34 UK Labour Party sabotaged Jeremy Corbyn 26:18 British spy agencies sabotaged Jeremy Corbyn 28:15 Symbol of UK oligarchy: Rishi Sunak 31:37 Neoliberal Keir Starmer: Tony Blair reincarnated 32:35 France’s President of the rich: Emmanuel Macron 36:04 BlackRock’s man in Germany: Friedrich Merz 37:40 Goldman Sachs’ man in Italy: Mario Draghi 39:10 Goldman Sachs’ man in Canada: Mark Carney 40:22 Summary of oligarchic Western leaders 41:35 Western governments are not democracies 42:45 Outro
Ingen egentligt intelligent person kan på allvar tro och framför allt inte vilja att det primitiva, vilda system Norton beskriver, och den undermänskliga kultur och troglomentalitet det alstrar, har en framtid. Det är ett enda stort, tungt, mörkt evolutionärt och andligt hinder för mänskligheten, ett hot mot alla högre värden och mot den mänskliga framtiden som sådan.
Olle Bengtsson 