Category: Politics

Photo: Kyle Cassidy

Kirk-grundade Modern Ages senaste redaktör och sedan länge även till Buchanan-grundade The American Conservative knutne Daniel McCarthy, som studerat värdecentrerad historicism hos Claes Ryn, har med Intercollegiate Studies Institute – som utger Modern Age – startat en ny podd på YouTube.

I det första avsnittet ställer han frågan ‘Can Elite Conservatism Speak to the Working Class?’, och fokuserar på distinktioner mellan olika typer av eliter:

McCarthy kommer, hoppas man, på ett trevligt sätt kunna i denna form förmedla en del av det viktiga i vad den äldre konservativa intellektuella rörelsen i Amerika hade att säga om överordnade värden.

Senaste geopolitisk-ekonomiska rapporten från Norton, med snart 800 000 visningar:

Vad han, liksom även Mckay (länkar nedan), missar är förstås de ur-abrahamitiska, rent religiöst-etniskt-identitära motiven för Israels agerande. De motiv som Netanyahu åberopar åtminstone av politiska skäl och som på fullast tänkbara allvar stått i centrum för Ben-Gvir, Smotrich och de många explicit-genocidala rabbiner, Knessetledamöter, opinionsbildare, bosättaraktivister, soldater och vanliga israeler som passerat revy i sociala media och inte minst på YouTube under de senaste årens massakrer i Gaza. Liksom för de högerkristna, särskilt i USA (inklusive Sverige).

Flera viktiga judiska och israeliska forskare kunde här åberopas. Alltifrån Herut-Likuds framgång under andra hälften av 70-talet har den religiöst-sionistiska och till stor del mizrachiska dominansen av Israel vuxit okontrollerat och givit denna politiska rörelse sitt stöd, trots dess väl nästan rent sekulärt-nationalistiska ursprung (Irgun representerade dock i jämförelse med Haganah ett begynnande närmande till de religiösa sionisterna, och Sternligan gick vidare i denna riktning). Sedan länge bygger högersionismen till avgörande del på detta stöd.

Betydelsen av denna dimension gör att det egentligen är fel att säga att Nortons bild är nästan fullständig. Både om Norton och Mckay gäller att deras socialistiska och – särskilt markerat i Mckays fall – marxistisk-leninistiskt historiematerialistiska analyser helt enkelt inte kan tillräckligt omfatta och förstå den till epifenomenell överbyggnad och ideologi icke reducerbara faktor som denna dimension och dess identitära och allmänt åskådningsmässiga innebörd utgör. De är för ytliga för det.

Följden blir en åtminstone alldeles för enkel och ensidig uppfattning av Israel som endast ett osänkbart bosättarkolonialistiskt hangarfartyg för atlantimperialismen i allmänhet, av Israel som kontrollerat av USA och inte tvärtom (med Israel förstås givetvis även det organiserade sionistiska intresset i USA). Bilden är i själva verket ganska långt från att vara fullständig, och delvis är den också överdriven och missvisande. Max Blumenthal och Alon Mizrahi är bara två av oräkneliga analytiker med ett bättre grepp på den här punkten. Men bortsett från denna brist är Nortons och Mckays analyser historiskt, politiskt och ekonomiskt så heltäckande, centrala och sanna att jag ändå behåller min rubrik.

Mckay:

Why Communists Must Back Iran

Iran Strikes Back

The US Attack on Iran

Mer Norton:

Israel’s War on Iran was Made in USA

Efter den senaste rapporten såg sig Norton tvungen att idag göra ett kortare tillägg p.g.a. Trumps tidigare säkerhetsrådgivare interventionshöken Michael Flynns omissförståeligt klarspråkiga uttalanden, i en intervju med Steve Bannon, om kriget mot Iran som ytterst riktat mot Kina, med syfte att bevara USA:s globala hegemoni.

Sista numret, juni 2002 (något oskarp bild).

Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt

Det finns ännu ingenting särskilt jag har att säga om atlantimperiets senaste tragiska aggression som jag tycker mig kunna säga tillräckligt bra för att det ska vara meningsfullt att publicera här. I synnerhet som en hel värld hela tiden på så utmärkt sätt säger allt som behöver sägas.

Ur den oändliga mångfalden av lysande kommentarer – inte minst från dem jag oftast brukar återXa på X – väljer jag därför här bara två exempel.

Två veckor före Israels angrepp skrev Alon Mizrahi:

“Netanyahu has no choice but to bomb Iran. There’s nothing else he can or feels compelled to do.

He can keep the genocide going, but the pressure is mounting.

He can keep trying to push for wide ethnic cleansing, but no country agrees to be complicit in this, and the pressure will be enormous. It will be Israel’s diplomatic destruction.

He can stop the genocide, but then he will be seen as a loser, and the focus will shift to the West Bank, where Israel loses badly and is already the villain in international diplomacy (no European country will recognize Israel’s annexation or settlements; they never have and never will).

He cannot negotiate with Palestinians directly.

He cannot recognize a Palestinian state.

He cannot lead Israel in ‘peace time’ and deal with the aftermath of what he’s caused.

He cannot take over the US more than he already has.

He cannot strengthen his hold over Europe. There is actual resistance there.

Most importantly, he cannot keep Israel in the public image as a victim that has to have constant help without fighting a real enemy in a real war. He cannot enjoy the rush of feeling important and serious unless a catastrophe is happening, and everybody waits to hear what he has to say.

If he doesn’t bomb Iran, the adrenaline rush (caused by controlled danger mitigated by the West’s servility and endless flattery) will be over with no substitute in sight.

If he doesn’t bomb Iran, all he has to do for the rest of his political life is handle influence and coercion around the world to shut up the discussion about Israel’s crimes. Not very exciting.

But if he does attack Iran, all of his and Israel’s previous sins will be forgotten immediately. The US will rush to help, and the UK and other European countries will too.

No talk of genocide, no mention of settlements anymore; only Israel as the poor victim, and the Judeocentric urgency he and his camp live for. That’s ideal.

His whole life led to this moment, where he will have to choose between the Israel of his imagination and fantasies (that the Christian Zionists share), and the real Israel that will be wracked under Iran’s counteroffensive.

Everything I know about him tells me he will choose fantasy.

If he chooses not to attack, then he has lost everything, and his life means nothing. What has he achieved in 50 years of working tirelessly to promote his deranged vision? What does he have to show for it, except the destruction of both Israel and the US?

This is the moment he prepared his whole life for, and the odds were never as much in his favor as they are now.

I have little doubt that he will choose himself and fantasy, and, counting on American and British help, he will order a strike against Iran.

You can see the crackdown on ‘antisemitism’ in the US as preparation to preemptively block any chance of a major anti-war protest wave. If such a wave begins, it will be framed as the ultimate proof of deep and dangerous antisemitism in the US, and will be treated accordingly. Look at Rubio’s face and know America’s future.”

Max Blumenthal skrev igår:

“I am certain that Trump does not want the US directly engaged in the war, that he fantasizes about winning a Nobel Prize by ending it, and that in any case, he is too mentally lazy to manage such a conflict.

It is also clear that his base has no desire to fight any neocon war of choice for Israel. America First influencers like Tucker Carlson and MTG [Marjorie Taylor Greene] are now escalating their opposition because they know that it will sabotage what’s left of Trump’s domestic agenda.

But there may be little they can do. The fact is that Trump is bought and bossed by the Zionist billionaire class. And after two assassination attempts, he is reluctant to defy a mob boss like Miriam Adelson or the malevolent forces she represents.

Indeed, Trump trembles before the Israeli assets in his camp. He’s like a deer in the headlights of a Merkava tank. And he is not only weak, but delusional enough to believe he can change the subject to immigration or some other culture war fixation after acceding to Netanyahu’s maniacal demands.

Which means that in the next 48 hours, Trump could greenlight a psychotic regime change war that no country in the world other than Israel wants, which will multiply the human misery of the region one hundred fold, tank the global economy, place a target on American backs, and ensure him a place among history’s greatest losers.”

Ett särskilt tydligt exempel på hur en paleosocialism eller paleokommunism kan förstås som konservativ – i den enda meningsfulla, ambjörnssonska betydelsen, som uttryckande en de överordnade värdenas konservatism – i jämförelse med dagens vänster, den postmarxistiska vänstern eller vad Jordan Peterson och populist- och radikalnationalisterna nu på alltmer problematiskt sätt benämner “kulturmarxismen”, är en rant från Mckay (börjar 1.11.33) nyligen rörande prostitution och pornografi. Den följer upp ett helt avsnitt om Aleksandra Kollontajs uppfattning om dessa frågor från i våras. Återvändandet till ämnet föranleds av politiska förslag i Skottland om ny lagstiftning mot sexköpande män.

Termen kulturmarxism kan, tror jag, ges en legitim användning. Men den idag dominerande innebär en otillbörlig enkling, vrängning, grovning och vulgarisering av det samtida kulturkrigets fenomen och politiska innebörd, med ekon av nazisternas begrepp Kulturbolschewismus. Kritiken av sexuella missförhållanden som borgerliga är ju urmarxistisk. Freddie Engels pläderade exempelvis i Familjens, privategendomens och statens ursprung inte för familjens avskaffande, utan beskrev kritiskt den typ av familj som skapats under kapitalismen, med av denna betingade funktioner som förstörde förhållandet mellan könen. Slutsatsen blir bara att socialismen skulle möjliggöra en familj fri från dem.

Utöver analysen av kapitalismen som allmän orsak till dessa missförhållanden, brukade paleosocialister tala om den borgerliga dekadensen på detta och även andra områden, dekadensen som oundviklig allmänkulturell följd inom borgerligheten själv av kapitalismen i dess senare faser av ruttnelse. I äldre litteraturhistorisk forskning finns mycket om detta fenomen. Men idag är det vänstern som legitimerar och försvarar några av dessa problematiska företeelser, och dessutom en allt extremare vidareutveckling av dem.

Mckay vänder sig på följande sätt mot “the western left’s defence of pornography and prostitution” (jag tror att det också finns någon pamflett om detta från hans parti, CPGB-ML):

“Every time anybody tries to bring in a restriction against the loathesome sex trade or pornography you have a selection of western leftists who start screaming about restrictions on free speech and you need to stop being prudish etc., etc., what about bodily autonomy, prostitution is just the same as being exploited by any capitalist etc., etc.

And this is the just absolute guff and mental sewage that we have to f…ing troll through when it comes to the western left, and I wanted to address this. It is absolutely the case that all communists should be militantly opposed to prostitution and to pornography, both of which are hyperexploitative lumpenized trends, shall we say, which are of course – certainly when it comes to pornography – big money, big money for various capitalist interests, much of which are also of course linked to various intelligence agencies, and also big money for lumpen elements, such as organized crime.

So how is it then that the western left, including ridiculous institutions like Verso Books and the DSA, [Democratic Socialists of America] got so into this? And I think it lies ultimately in, and again, changes in the material base reflecting into ideology. What I would mean by this like the deindustrialization of the western nations that took place in the post-WWII era coincided with fundamental changes in the ideological composition of the western left, personified of course by the ridiculous figure of Herbert Marcuse, whom I’ve talked about before. Marcuse came to the conclusion in One Dimensional Man that the proletariat in the west was now no longer a revolutionary agent, and therefore only those who were excluded from the proletariat were going to be capable of making a revolution, so racial minorities and also lumpens. That was part of his analysis. Now he later backtracked on that, but this One Dimensional Man was a very big hit, and was a very big influence in the western leftist circles.

The other big influence is of course the French theorists, people like Foucault (and we’ll know about his predilections), and the wider influence which is the active promotion of what I would call left bourgeois ideology in the so-called Marxist groups. Because as these groups became more and more divorced from the proletariat, as the old communist parties decayed and degenerated into just becoming social democratic, social chauvinist organizations, as they all did become in the end, the western left stopped reflecting any proletarian values whatsoever, and certainly stopped being revolutionary, and just went into the worship of lumpenization and also lumpen culture and criminal culture.

And also became absolutely obsessed with so-called sexual freedom, meaning the active promotion of a very distorted and twisted form of human sexuality that is favoured by the left end of the bourgeoisie, which leads them to endorsing prostitution on the grounds of bodily autonomy, which is a completely ridiculous point of view. Because how is it that women – and it is mainly women, but there are some men in this cohort – who are compelled by force of economic circumstances to sell themselves by the minute and the hour to perverted men – it’s overwhelmingly men who use the services of prostitutes – how is it bodily autonomy that someone is that desperate that they allow themselves to essentially be raped? What autonomy is there, that someone is compelled by sheer poverty and desperation into doing that?

And the bourgeoisie of course has tried to dress up, sort of put a lot of window-dressing on prostitution in the last 30 years or so. If you look at things like ‘Confessions of a Call Girl’, the book and then the series with Billie Piper in it, [Mckay menar ‘Secret Diary of a Call Girl’] again, it’s very much about glamourizing prostitution. And this, again, is something that the western left has largely swallowed whole.

Unions these days in Britain routinely vote for the recognition of so-called sex worker unions, most of which seem to be run by pimps. And you wonder why these people have any objections to Andrew Tate, given that they are apparently in favour of his business model. But this view, this very poisonous view is now very, very common, so that the western left is dominated by groups which are pro-prostitution, pro-pornography, and ultimately this is part of what leads them to be pro-gender ideology as well.

And all of this paints a horrifically distorted picture of sexual relations between human beings. It presents a massively, horrifically commodified version of human sexuality which bears no real relation to the way human beings should relate to each other, which is producing objectively very, very harmful behaviours in – again, unfortunately – men: let’s be honest about this, it is men that mostly use the services of prostitutes, both female and male. And this is dangerous stuff and it is a ridiculous, reactionary position that most of the western left has taken that they will defend all of this stuff.

Because, again, most of the western left puts forward a point of view which is derived from the left end of the bourgeoisie. That’s where most of their points of view come from. They’re not derived from interaction with the proletariat, they’re not derived from a serious application of Marxism-Leninism to analysing our current situation. In fact most of these leftist groups are anti-Leninist and anti-communist, so therefore it should be no surprise that they are, of course, in favour of the most degenerated and rancid parts of bourgeois culture, and that they would continue to defend this even when the harm that it does is manifesting all around us just tells you how far gone the western left is.

It’s irredeemable now, absolutely irredeemable. There is no point saving it. It went into the f…ing toilet after WWII, accelerating with the influence of revisionism, and accelerated further with the influence of the individualistic forces that came to dominate after the abdication of the French and Italian communist parties from the vanguard role by 1968, when the French and Italian communist parties became reactionary social democratic, social chauvinist organizations and converted to Eurocommunism. When that happened, they surrendered all claim of revolutionary leadership. And who moved into that void in western Europe? Well it was the so-called libertines, the rabid individualists, the Trotskyites, the cartoon Maoists, all of whom of course were very big fans of the bastardization of human relations via the promotion of emptying sexual relations of all actual emotional content.

That’s very much what happened. So when you get the communist parties abdicating their leadership role, to the point where those who dominate the so-called revolutionary left are essentially people who have a point of view which is entirely derived essentially from the radical end of the bourgeoisie. And their adoption of bourgeois attitudes is what leads them to be pro-prostitution, pro-pornography and ultimately to be in favour of things like gender ideology.

Because gender ideology presents a distorted and pornographied view of women as a model, because that’s what most of these quite frankly insane or extremely disturbed men who get into this stuff, that’s the model of women that they want to turn themselves into. It is an absolutely of course bizarre pathology that these men are displaying. And, again, the left embraced it, it didn’t just indulge it, they embraced it and continue to embrace it to this day.

And so when I say that the entire western left needs essentially to be dragged out and shot, thrown in a pit, and burnt, theoretically speaking, that’s what I mean. It is an irredeemable disaster. It has endorsed the most anti-social, anti-woman, anti-proletarian trends possible. It has not strived towards a unified and revolutionary working class. It fetishizes freakishness, bizarre behaviour, and extremely damaging tendencies and seeks to promote them within the proletariat. And this is why most of the proletariat quite rightly rejects these pieces of garbage.

Because they are anti-worker, they promote bourgeois values, they promote counterrevolutionary tendencies, they will never unite the working class against the ruling class, because they’re not interested in that, that’s not their job. Their job is to continually replicate divisions within the working class.

And also it’s worth saying that as we are now in a 35 year+ long effect of counterrevolution following the collapse of the USSR, it’s worth revisiting Stalin’s words in an interview which he gave in the 30s that if the USSR collapsed the working class of the entire world would be seized by the throat. And that’s what’s happened, over the last 30 years. And instead of reckoning with that, the western left has gone down the route of obsessing over the promotion of bizarre sexual practices, ignoring the fact that the female half of the proletariat has been essentially seeing its position eroded and the gains that women workers made in previous years attacked and destroyed.

And this is, again, largely ignored by the western left, they’ve not dealt with it, they don’t want to deal with it, they would rather it be ignored. And when we say that the western left is a disaster zone that is best jettisoned, this is part of what we’re talking about. It is a complete and utter barren desert of incredibly reactionary practices from which we can learn nothing except negative examples. This is undeniable now.

The defence of prostitution, the defence of pornography, the defence of gender ideology – all of this condemns all the groups and individuals who make these defences as reactionaries, to be discarded. They are agents of the bourgeoisie. Whether the individuals in these organizations understand that’s what they’re doing or not, let’s judge them on the outcome of their actions, not what they proclaim themselves to be in favour of, but what their actions actually achieve. And what their actions objectively achieve is to destroy working class movements when the leftists move to infest them, and to create divisions everywhere and chaos everywhere.

Reject the western left. All of it. Put it in the f…ing bin.”

I ett svar till en chattare tillägger Mckay: “Human intimacy can be a genuinely beautiful thing and pornografied culture has done its best to destroy that. And also think of the mentality, think of how degenerated you got to be as an individual to value pornography over human relationships. Or to think that handing over money to rape a woman represents anything other than a crime.”

Denna paleosocialism eller paleokommunism framstår ju också som uppenbart mer konservativ än dagens höger, som åtminstone i Europa aldrig konsekvent och fullständigt diskuterar dessa frågor från perspektivet av de överordnade värdena på det sätt Mckay gör. Inte minst i Sverige gjorde den tvärtom länge allt för att gå i spetsen för vad som missförstås som “kulturmarxismen”.

Den för högern centrala, definierande, essentiella kapitalismen, dess “marknadsekonomi” och “liberala demokrati”, är förstås vad som möjliggör, framdriver och exploaterar de katastrofala missförhållanden Mckay diskuterar. Det spelar ingen roll hur mycket de höger- och kristkonservativa pratar om etik och moral – inom detta system hjälper det föga, och den i sig ofta viktiga utopismkritiken missbrukas bl.a. för att de ska kunna finna sig tillrätta med dessa påträngande fakta och denna av starka intressenter i deras eget politiska läger önskade situation. Eftersom den mänskliga naturen är syndfull är det ingen idé att göra något åt dem; däremot går det alltid, för att återvända till Engels, att värna den existerande privategendomen, i enlighet med den tolkning man gör av och det man finner politiskt väsentligt i naturrätten…

Det “kulturmarxistiska” ideologiska försvaret för och promotionen av prostitutionen, pornografin och genderideologin kommer ju också, som Mckay betonar, från samma kapitalistiska borgerlighets liberala vänsterfalang – den som numera är identisk med vänstern som sådan, är vad vänstern är.

När socialisten Ambjörnsson försvarade vad han beskrev som en de överordnade värdenas konservatism gick han inte närmare in på de värdefilosofiska frågorna, utan angav bara mycket allmänt tre stora och centrala områden där överordnade värden enligt honom måste erkännas: naturen, kulturen och samlevnadsmoralen.

Är det meningsfullt att längre använda ordet konservatism som ideologisk självbeteckning? Det finns, som jag försökt insistera, egentligen inget sådant som konservatismen i bestämd form singularis. När jag ändå med detta ord fortsätter att förenklat beskriva vad jag försvarar får folk helt andra associationer än dem jag avser. Motsatta associationer. Västhögern av idag. Atlanthögern. EU-högern. Friedrich Merz.

Anledningen till att jag – för länge sedan – började använda det var att det, efter att jag läst bl.a. Tage Lindbom, och i en tid där alla dominerande åskådningar och övriga politiska ideologier förnekade eller ignorerade dem, framstod som ett lämpligt sätt att sammanfatta de överordnade värdena och den andliga verklighet ur vilka de härflöt. Det alienerade omedelbart de flesta, men dess provokativitet underlättade i viss mån också kommunikationen av ett ovanligt och oundvikligen i mycket obekvämt budskap.

På exempelvis Heimdal i Uppsala pendlade sympatierna mellan vanlig nyliberalism eller libertarianism å ena sidan och former av konservatism å den andra, och de nyliberala systemskiftesinstituten upplät ibland en nisch för delvis ickeliberal konservatism. Men fortfarande sägs ofta att det överhuvudtaget inte funnits någon svensk konservatism i modern tid funnsch idag, när vi, framför allt genom SD:s anammande av termen, sedan några år ser en stor konservativ våg och ett starkt nytt intresse, även i borgerligheten utanför SD.

De konservativa tänkare jag läste var främst direkta företrädare för andlig tradition i vid mening, och de som inte var det uttryckte och gestaltade på ypperligt sätt avancerade kulturella och humanistiska insikter, hållningar och värderingar som åtminstone var uppenbart relaterade eller relaterbara till de allmänna andliga sanningarna.

Sedan tidigt väl alltför fången i det här med den humanistiska kulturen, förstådd som rent generellt axiomatiskt-absolut värdefull fastän jag inte riktigt erfor den som sådan och den inte var definierad medels tillräckliga kriterier, litteraturhistorien och allt sådant, romaner (innehållet i och gränserna för det mänskliga och det vanliga mänskliga livet förstår man ju ganska snabbt, och det finns dessutom åtskilligt i det som det finns goda skäl att uppfatta som alienum), fann jag särskilt Claes Ryns specifikt på den humanistisk-filosofiskt analyserade fantasi- och viljebestämda karaktärsformationen och den semihegelianska filosofisk-historiska reflektionen fokuserade tänkande relevant och kongenialt. Det bidrog till djup klarsyn ifråga om allt detta, till det nödvändiga greppet om och ordningen i den fenomenella erfarenhetens formlösa men repetitiva oändlighet. Den andliga kulturen kräver en etisk- och humanistisk-kulturell stödstruktur. Och liksom Lindbom på det andliga planet byggde Ryn på det humanistiska på flera viktiga tänkare som kommit att betecknas som konservativa.

Den internationella politiska, samhälleliga och kulturella utvecklingen sådan den, särskilt i USA och Britannien, under den nyliberala eran kommit att formas i hög grad även av sådana som kallar sig konservativa, skulle emellertid visa att ordet eller begreppet konservatism, som det förstods inom den västerländska högern, är otillräckligt.

Det system som konservativa mer eller mindre försvarar – även om det som i den traditionalistiska skolan är blott indirekt-partiellt, som bättre än den slutligt-värsta socialismen – är den vanliga borgerliga högerns, som de mer typiska företrädarna vid behov normalt låtsas och felaktigt påstår är förmögen att tillräckligt uppbära även den andliga verklighetens och de överordnade värdenas kultur. I mycket formad av mer eller mindre borgerliga miljöer under min uppväxt kan jag ha avsevärd respekt för deras människotyper med sina distinkta sätt att tänka och fungera. Men när all den religion och filosofi och kultur de nu även i Sverige i större grupperingar mobiliserar slutligen tenderar att primärt kretsa kring det krassa försvaret för den privata äganderätten och “marknadsekonomin”, blir det patetiskt, en sannskyldig ridiculus mus. Detta blir det avgörande kriteriet, ja det som rentav kan anses definiera en enhetlig Konservatismen och förena vad som reduceras till dennas av underordnade, tydligen mindre väsentliga differentia bestämda varianter.

Och i vad gäller religionen, den andliga verklighetens och de överordnade värdenas så förstådda och använda tänkande, begränsas det hela till den otillräckliga exoteriska kristendomen (de mer renodlade konservativa platonisterna har varit en liten öppning här, ett andningshål, och den idealistiska skolan i den svenska filosofin, med dess kända exempel på utmaningar av det statskyrkliga ortotvånget, blev för mig tidigt en nödvändig replipunkt). Detta är en i mina texter på olika sätt belyst central tematik, som för mig dominerar även den här aktualiserade frågeställningen om den politiska eller ideologiska självbeteckningen.

Även om borgarhögern inte förstår denna kristendom till övervägande del i omtolkande termer av postmarxistiskt vänsterpolitisk-korrekt aktivism, och inte i verkligheten bara brinner för sådana frågor, utmärks den i stället, när den – väl i relativt sällsynta fall – verkligen tar sin religion på allvar, av ändlös polemisk absorption i den som avgörande uppfattade dogmatikens gamla maktstrider och relaterade yttre form- och symbolfrågor. Men många tar den förstås inte på något större allvar som sådan, och när man kanske egentligen inte ens äger någon närmare förtrogenhet med den är det förstås lätt att bara läpp-kalla sig kristen eftersom det låter allmänvagt konservativt bra, och tillsammans med privategendomen och marknaden ingår i det konservativa paketet, det konservativa identitetskitet.

Många sanningar och värden ryms inom kristendomens ram, sanningar och värden som även jag ser som viktiga för konservatismen och har försökt försvara och integrera. Ja, jag har allvarligt försökt vara kristen i den utsträckning jag funnit det möjligt, genom att exempelvis säga att jag tror på kristendomen “så långt den räcker”, därmed förträngande behovet att påtala att i den också finns saker jag inte kan tror på (och många icke-konservativa kristna inte heller själva tror på). Inte sällan har jag talat i termer av kristen humanism.

Detta har varit tillräckligt för kyrkans företrädare. Men i grunden har jag samtidigt alltid förbluffats och förskräckts av det märkliga fenomen som den statsstyrda, kulturvida makt-, kontroll- och tvångsinstitution som kyrkan ända sedan antiken utgjort. Främst men inte enbart (även den rent formella strukturen är problematisk nog) p.g.a. den trots sanningarna och värdena otroligt snäva och icke-trobara läromässiga ram som kristendomen uppställer. När man i hela sitt liv p.g.a. modernitetens gradvis framkämpade religionsfrihet och globalkontakt vid sidan av alla modernitetsspecifika idéer haft den fulla tillgång även till alla världens andra religiösa och andliga traditioner som Voegelin skattade så högt, tycker jag det är svårt att förstå hur man kan undgå att helt enkelt känna sig kvävd och närmast beklämd vid studier av stora delar av västerlandets historia. Hur kan man förbli så ytsnäv om man på allvar tittat utanför den kristna läromässiga eller åskådningsmässiga ramen?

Det problematiska faktum är av allt att döma att många konservativa kristna otroligt nog egentligen aldrig gjort det. Den konservativa läggningen begränsar ofta de högerkristna till en ohållbar exklusivism (i den religionsfilosofiska meningen, definierad av exempelvis John Hick – den enda sanna religionen) och till en övertygelse att kristendomen varit, är och kommer förbli ensam tillräcklig som civilisationsgrundande, definierande och uppbärande, på det självklara sätt vi idag finner hos exempelvis en Viktor Orbán. Men det blir allt svårare att se att västvärldens nyare historiska erfarenhet bekräftar den generella riktigheten i denna övertygelse.

De frågor som här inställer sig måste tas upp, trots de sanningar och värden man bejakar hos och har gemensamma med sina kristna vänner. Den trångskränkta och ibland nästan psykotiska exklusivismen hos vissa härrör ju inte från det begränsade men givetvis även för mig inspirerande och auktoritativa verkliga andliga innehåll – det innehåll som p.g.a. den historiskt unika exodiktaturen kommit att förstås som “esoteriskt” – som återfinns bland de enkla folkfångande underberättelserna som stötte bort en Hedenius och bland de allmänna abrahamitiska egenheterna i evangelierna, ett innehåll som de inte kan urskilja, erkänna och efterleva. Och inte heller från någon överväldigande direkt erfarenhet av och kännedom om Jesus, som de ju knappt vet någonting om som historisk person.

Det krampfanatiska exklusivistiska försanthållandenitet beror i stället – t.o.m. i nästan antisemitiska förkonciliära katolikers fall, som väl visserligen kanske godtar hela kyrkans s.k. inklusivism, d.v.s. ser sig som representerande den enda fullständiga och slutliga gudomliga uppenbarelsen och sanningen fastän sådan finns även i “andra religioner”, insisterar att kristendomen är radikalt skild från judendomen – uteslutande på att all ortodox kristendom fundamental-dogmatiskt godtar den gammaltestamentliga, ursprungliga abrahamismens extrema anspråk som historisk sanning, som även för den själv frälsningshistoriskt nödvändig sanning, och oaktat nytolkningarna förstår Kristus i dess allmänna termer. Icke-judiska amerikanska konservativa evangelikaler tillhör ju idag de allra extremaste av alla extrema konservativa folkmordssionister. De kristkonservativas mentalitet har samma grund som Ben-Gvirs och Smotrichs.

Denna föreställningssfär, som är central i och oskiljbar från den konservativa huvudströmningen i väst, är i verkligheten helt otillräckligt relaterad till en levande tradition av verklig esoterisk andlig insikt och praktik, och redan av det skälet att sådana traditioner alltid endast ofullkomligt kunnat bryta igenom den ursprungliga, allmänna abrahamitiska världsåskådningen. Den senares blotta försanthållande, i dess kristna version och med hela dess exoreligiöst-literalistiska barnspråk, anses i sig, som bekänt i ett tillräckligt mått av deltagande i det konventionella kyrklivet, vara tillräckligt.

Och till detta kommer modernitetens specifika idéutveckling, som de kristkonservativa visserligen teoretiskt kan kritisera men inte praktiskt undandra sig. De torft-lever i mycket som alla andra. De kan vara väldigt fästa vid olika sorters korv, som de äter i enorma mängder. De kan ägna livsverk åt den vanliga, enbart världsliga kulturens principiellt snabbt genomskådbara lilla skuggvärld. De är regelbundet absorberade i underhållning, sport och vanligt socialt liv. De kan avslöja djup av psykofysisk nedsjunkenhet, illusion och mörker och därav följande lidande som deras tro och kyrkans sakramentsförmedlade nåd och Ande inte förmått lyfta dem ur. Ibland blir de alkoholister, eller bottenlöst deprimerade. Grova sexuella missbruk och övergrepp är ökänt vittutbredda bland de katolska prästerna. Och när de ger sig in i politiken, inte minst som – numera som konservativa uppfattade – kristdemokrater (bland vilka BlackRock- och Taurus-Merz just nu är den mest framträdande, och Ebba Busch tidigare i år poserade i en IDF-tröja i Israel), utmärker de sig sannerligen inte för någon högre kristen etik.

Men att det enda man ser är detta hopplösa Vanliga Mänskliga Liv beror inte bara på modernitetens sekularisering. Det beror också på att detta liv är vad exoabrahamismen lär och är utformad för, vad Människorna ska nöja sig med, om än uppiffat (rättfärdigt, syndfritt, helgat) genom tillvändhet till den försanthållne Guden. De kristna är ju enligt läran ingenting annat än Skapade Människor, Gudsbjudna att endast meka med materien, föröka sig, och tro. Det är detta kristendomens Unika Moraliska Kröppsmänskliga liv som kyrkans konservativa brösttonsmullrar om när de känner sig alltför utmanade av sina församlingsmedlemmars dragning till buddhismen och yoga och den andliga upplysning som på ett för västerlandet definierande sätt alltifrån de tidiga kyrkofäderna måst avfärdas som – och faktiskt uppfattats som – Ond Luciferism.

Det är tragiskt, och outhärdligt att se. Alla som “tillhör en religion” kan givetvis inte vara andligt avancerade, helgon, vismän. Men när man nästan aldrig träffat någon som visar tecken på att åtminstone vilja försöka bli det, eller ens på allvar kan förklara sin tro, fastän den uppenbarligen är något mer för dem än, som för de flesta högerkristianer, bara en kulturellt-identitär grej – då måste det vara något fel. Det måste få ett slut. I denna form saknar arvet från Jerusalem, Athen och Rom tillräcklig kraft. Ett västerland förstått i termer av en exklusivistisk exokristendoms nitvärnade dogmatism är ohållbart, och det gäller därför också om en så förstådd konservatism. T.o.m. den teologiskt och kyrkligt mest konservativa kristendomen är, som Evola noterade (och det är detta, och hans alternativa andliga vision, som trots hans fascistiska – och delvis kshatriska och ghibellinska – avvikelser gör honom till en viktig Europatänkare), idag huvudsakligen en religion för dem som åtminstone i det yttre bara vill ha det vanliga, genomsnittliga, ja småborgerliga mänskliga livet. Det räcker inte.

Jag gör inga som helst anspråk på att vara något slags andlig ledare eller lärare, som är bättre än andra. Men jag har tyckt mig åtminstone teoretiskt kunna förstå något av den verkliga andlighetens esoprocess, och den resulterande upplysningen eller det andliga “förverkligandet” utanför exoabrahamismens tungmörka mur, som det enda viktiga, det enda nödvändiga, ja ytterst just det enda verkliga. Det är egentligen bara dessa saker jag är intresserad av, och de går förstås långt utöver, ja är något helt annat än vad som idag förstås som konservatism. Ytterst är det närvaron av dem och den prioriska enhetsvaro de manifesterar som ligger till grund för varje i verkligheten själv snarare än i artificiellt-mekanisk yttre disciplin grundat ordningssamhälle såväl som för all sann högre kultur, alla överordnade värden.

Jag skulle vilja kunna tala enbart om detta, och är ofta besviken över, ja nästan chockad av min egen oförmåga att göra det, att få andra, inte minst konservativa, att uppfatta och ta till sig dessa sanningar, att leda dem in i det sanna verklighetslivet – åtminstone en praktiserbar esokristendom – och därmed ge deras konservatism ett sant intellektivt-substantiellt innehåll. Jag tycker mig ju ändå, om än sporadiskt, ha försökt under hela mitt vuxna liv. Ibland har jag litet svårt att förstå varför jag överhuvudtaget blivit så engagerad i politik. Det är, liksom f.ö. också all mänskligt-sekulär “kulturalism”, i Lindboms och Huxleys mening, som jag sitter fast i, ett otvetydigt bevis för hur föga framskriden jag själv är på den andliga vägen.

Konservatismen blir hursomhelst för kristkapitalisterna i alltför hög grad blott ett varumärke för dem i egenskap av vanliga högerpolitiker eller högerdebattörer, och en funktionell krasst-borgerlig identitets- och tillhörighetsmarkör. Hur många av de få i den svenska högern som gentemot högerliberalismens trivialmaterialistiska ynk-mediokritet i vissa fall ganska länge tydligt profilerat sig som konservativa, och exempelvis hört några av Ryns årliga föredrag på Heimdal, står idag konsekvent och offentligt fast vid en distinkt, självständig, högre konservatism, och står därmed också upp mot atlantimperialismens och nu även EU:s katastrofalt intensifierade krigshets på flera håll i världen?

Den nuvarande högerkonformistiska hållningen är inte vad jag avsett när jag talat om konservatism, och trots att det heller inte är vad mina favoriter bland de konservativa tänkarna kan reduceras till, de som verkligen format även min egen åskådning, borde jag därför kanske sluta beskriva mina politiska åsikter med hjälp av detta missförståndsalstrande ord. Jag ser inte heller längre något behov av det, i synnerhet som jag nu inte är – inte tycker mig kunna vara – verksam i något organiserat programmatisk-politiskt sammanhang.

Mercouris och Christoforou på The Duran:

Jeffrey Sachs

De trumpianer som sätter alltför stort hopp till Trumps eventuellt och rentav sannolikt uppriktiga fredssträvan och vilja till allmän omprövning av den amerikanska utrikespolitiken förbiser regelmässigt den större systemiska nödvändighet som ständigt står i vägen för dessa, ja omöjliggör atlanticismens inordning som sådan i en fredligare multipolär värld. Att den “djupa staten” till avgörande del bara är kapitalismens funktionssätt på ett visst utvecklingsstadium.

Det är en svaghet som de delar med hela den paleokonservativa och delar av den traditionellt-konservativa värld som motsätter sig neokonservatismen och även åtminstone större delen av USA:s äldre historia av imperialistisk interventionism – och likaledes med de delar av den nyare populistnationalismen som hittills anslutit sig till dessa typer av konservatism. Deras begränsade ideologiska och historiska perspektiv tillåter dem helt enkelt inte att ta in denna avgörande problemdimension, hur giltiga och viktiga deras analyser än är i andra avseenden, på andra nivåer.

Atlanticismen kan s.a.s. i sig inte vilja ha fred. Av de analytiker jag uppmärksammat har inte minst Mckay under senare år varit tydlig på denna punkt, både i samband med Ukrainakriget och Gazakriget. Boris Johnson har kallat det förra ett proxykrig mot Ryssland, och brittiska Tories’ senaste ledare Kemi Badenoch kallade härom dagen både detta krig och Israels krig i Gaza proxykrig för atlantväst.

Man måste förstå vad atlantväst verkligen vill idag liksom vid tiden för Maidan, för oranjerevolutionen, för Jeltsin, för kalla kriget – hela vägen tillbaka till 40-talet, ja mellankrigstiden. Allt annat är ytligt och vilseledande. Och det måste förstås i globalt perspektiv, med de oräkneliga aggressioner som exempelvis William Blum går igenom i sin kända bok Killing Hope: US Military and CIA Interventions since World War II, som först utgavs 1995 men som givetvis kunnat starkt och tragiskt utvidgas i senare upplagor.

Den nödvändiga fulla förståelse får inte involvera någon romantisk-utopisk idealisering av Ryssland/Sovjetunionen, Kina o.s.v. Rysslands smo i Urkaina är tragisk. Men den är dessvärre troligen, oavsett de fullständiga motiven, en oundviklig historisk, symbolisk markör med den allmänna innebörden av en värld som nu kan gå till motsvariga angrepp mot den atlantunipolarism som stått för ofantligt mycket större krigsaggressioner, förtryck och bringande av lidande. Samtidigt är den absolut inte oönskad av alla atlanthegemonins strateger.

Den västerländska demokratin, friheten och rättighetsideologin har historiskt verkligen inte bara varit tom retorik. Men man måste kunna se i hur stor utsträckning de faktiskt har blivit det, och idag alltmer är på väg att reducerats till falska propagandafraser – inte minst i ljuset av västs tilltagande och just nu särskilt i Tyskland extrema interna åsiktsrepression. Man måste realistiskt identifiera vad atlantväst ytterst är ute efter, varför det kräver de metoder vi ser, och framför allt varför det är vad det systemiskt behöver. Den nyliberala eran har effektivt förmörkat verklighetssynen på detta område hos hela generationer.

“These days”, säger Arnaud Bertrand, “feel like Greek mythology where no matter what increasingly desperate actions the main protagonist takes to avoid his prophesized fate, it becomes the very path to its fulfillment.” Om det är så att det irrationella ekonomisk-politiska systemet nu kommer försvaga och dra ned väst till ett troggleristiskt, dekadensslummat bakvatten som bara kan skrävla och hota på det sätt Trump nu gör, och det blir alltmer uppenbart för resten av världen att det inte längre finns någon motsvarande kraft bakom orden – då kan en meningsfull konservatism bara definieras av förmågan att slutligen ta in alla de obekväma fakta och ställa om i grunden. Visa att väst kan vara något annat. Något verkligt, konsekvent och helgjutet civiliserat och humant. Något som är med ombord på en anständig, gemensam mänsklig framtid.

Norton sammanfattar kort mycket av det större perspektivet i Haiphongs senaste sändning, och fokuserar i det senaste avsnittet av sin egen Geopolitical Economy Report på den fulla innebörden av J. D. Vances uppmärksammade tal till den amerikanska sjökrigsskolan nyligen, som kunnat inge fredstrumpianerna alltför stort hopp.

När jag upptäckte Evola tyckte jag mig inte behärska italienska tillräckligt bra för att läsa honom på originalspråket, och på den tiden fanns inte heller Edizioni Mediterranees nu sedan länge föreliggande, förnämliga utgåvor. Inte heller fanns ännu de nu lätt tillgängliga engelska översättningarna. Jag tog därför till mig Evola på franska, och så har det i hög grad förblivit.

En traditionalist kan, tror jag, inte komma förbi Evola, inte ens en “mjuk” traditionalist. Hon måste i stället s.a.s. komma igenom honom, för att komma ut på andra sidan. I texterna i denna volym finner vi ett ofullständigt och otillräckligt perspektiv på fascismen och nazismen, och det är avgörande att förstå vari dessa brister består.

Det är också ett perspektiv som, trots den sena kritik mot dessa riktningar som formuleras, fortfarande bär spår av samma skevhet i själva uppfattningen av den andliga traditionen i sig som var vad som gjorde att han tidigare drogs till och ville tro på dem. Ändå tillhör dessa texter det viktigaste han skrev.