Viktig artikel om Österrikes gamle förbundskansler på 70-talet Bruno Kreisky i Jacobin, Bruno Kreisky, a Social Democrat From a Different World, översatt från tidskriftens tyska utgåva där den publicerades under den likaledes signifikativa rubriken Ein Bruno Kreisky fällt nicht vom Himmel.
Det är många som idag tänker på den där “annorlunda världen”, även efter att ett parti som SD slutat göra det och i stället blivit ett vanligt krigshetsande atlanthögerparti – eller snarare ett extremt sådant i den vanliga borgerliga kretsen. En bred, allmän vänster, den som vänstersocialdemokratiska Jacobin vänder sig till, tänker av naturliga skäl gärna på den.
Det finns risker med det, risker som i Sverige tydligt kan identifieras i folkhemsnostalgin, såväl i SD:s gamla som dagens allmänna och moderata vänsters form. Men det är riktigt att det verkligen var en annan värld, och i många avseenden en bättre sådan – bättre från en de överordnade värdenas konservativa perspektiv. En värld med en helt annan långsiktig utvecklingspotential än den nyliberala Epstein-världs, som ersatte den.
Därför är det också rätt och viktigt att dröja vid den, på det sätt den aktuella artikeln gör. Kreiskys samarbete med Willy Brandt tas upp; båda hade ju nära band till Sverige efter att ha bott här under kriget. Till samarbetet slöt sig därför senare naturligt Palme. Det socialdemokrati de representerade kom, trots alla brister och kompromisser, åtminstone närmare ett självständigt Europa med en självständig roll i världen än vad den europeiska högern – trots, eller man vill nästan gärna säga med undantag för de Gaulle – någonsin gjort efter andra världskriget.
Artikelns tyska titel säger lika mycket väsentligt som den engelska. Kreisky och den politik han förde, den värld han var med om att forma, föll inte från himlen, utan växte ur en bred arbetarrörelses jord, konstaterar författaren. Det implicita budskapet är att en sådan rörelse åter måste byggas upp, och, anar man, på ett sätt som i centrala avseenden liknar det sätt på vilket detta historiskt skedde i västvärlden, det sätt som ledde fram till och möjliggjorde just en Kreisky.
Men är det möjligt under de villkor det alltmer illiberala tillstånd nyliberalismen visat sig leda fram till? Den annorlunda värld Kreisky symboliserar bars upp av mer än den starka och breda samtida arbetarrörelsen i länder som Österrike, Tyskland och Sverige. Hur mycket denna än tog avstånd från kommunismen är det ett faktum att den under hela sin existens, d.v.s. under hela kalla kriget, också på avgörande sätt indirekt bars upp av det samlade – om än av interna skiljaktigheter präglade – globala socialistiska blocket, inklusive inte bara Östeuropa och Sovjetunionen utan också, och i kontinuerligt ökad utsträckning, det utomeuropeiska.
Utan den maktbalans det tillhandahöll, utan dess närvaro och alternativa väg, hade de kapitalismens defensiva eftergifter som till stor del var den västerländska socialdemokratiska reformismens förutsättning eller rentav innebörd varit omöjliga. Ingenstans i världen har efter kalla kriget Kreiskys annorlunda värld förmått motstå nyliberalismen, allstans har den i stället tvingats anpassa sig och ansluta sig till den. Till och med ett före detta kommunistiskt parti som dagens svenska V står numera till höger om den annorlunda världens socialdemokrati. Strukturella hinder för en traditionell socialdemokratisk reformism har skapats, som var antingen tillfälligt historiskt övervunna eller helt okända på 70-talet.
Det väcker frågor rörande socialismens strategi som en vänster av Jacobins typ sällan ställer på adekvat sätt. Frågor som Kreiskys gamla värld väl redan gjorde sig oförmögen att ställa, eftersom den illusion av historiskt nödvändigt säkerställd makt som präglade den inte gav den någon anledning att göra det. Här krävs mycket nytänkande, i väst såväl som i öst och syd.
Olle Bengtsson 
