Joakim Andersen och högern

Joakim Andersen kommer, i form av en tillbakablick på alternativhögern och sitt kapitel om den i sin bok Ur ruinerna: 2000-talets höger växer fram, med ett bidrag till den debatt om denna rörelse som utbröt med anledning av min artikel Alternativhögerns öde.

Denna artikel bemöttes först av Daniel Friberg i ett inlägg rubricerat Det behövs en riktig höger – inte ett alternativ, på vilket jag svarade i Höger, alternativhöger, fascism. Fribergs bemötte det i Ställningskriget, som jag besvarade med Den spartanska högern. I ett svar på Andersens kommentarer på Twitter till detta sistnämnda inlägg föreslog jag att han skulle skriva ett eget på Motpol, vilket han nu alltså gjort. Andersens rubrik, Tillbaka till althögern, är bra och lovande, åtminstone utifrån mitt insisterande på själva termens värde och på vad jag uppfattade som rörelsens ursprungliga, rätta intention.

Mina tre punkter

Jag hävdade 1) att termen alternativhöger är viktig, och att den amerikanska alternativhögern ursprungligen innehöll en positiv ansats som pekade utöver den libertarianska teapartyrörelsen, i riktning mot vad som med Paul Gottfrieds term kunde benämnas en “post-paleokonservatism”; 2) att denna ansats gick förlorad i en oformlig, urskillningslös, eklektisk mångfald med fascistiska inslag, som bland annat framträdde i manifestationen i Charlottesville under parollen “Unite the Right”; och 3) att alternativhögerns misslyckande dock djupast sett berodde på att den överhuvudtaget identifierade sig som en höger, vilket innebar att den i verkligheten, och inte minst genom Trump-kulten, blev ett otillräckligt alternativ i förhållande till den vanliga högern, att vad som i stället behövs är ett alternativ till högern; och att detta öde hade sin motsvarighet i alternativhögerns svenska förgrening och även här ledde till samma resultat: att termen övergavs och ingen rörelse längre kan identifieras under denna beteckning.

Rörande den första punkten noterar Andersen att “en viktig faktor bakom althögerns uppkomst och framgångar” var “brytningen med det republikanska etablissemangets liberala ‘höger’, en brytning som låg i tiden och sammanföll med Trumpfenomenet”, och att althögerns aktörer ofta var “mer medvetna om det amerikanska systemets legitimitetskris än gemene Trumpväljare”. Om vi här talar om liberalism i allmän amerikansk mening skiljer sig alternativhögerns kritik inte från teapartyrörelsens. Men även libertarianismen var sedan mycket länge en beståndsdel också av den amerikanska etablissmangshögern, och med tiden absorberades också mycket av den mer radikala och kritiska teapartyrörelsen av den senare.

Förståelsen av legitimitetskrisen blir högst olika beroende på om den hänförs bara till liberalismen eller även till libertarianismen som del av högern. Endast om Andersen här menade det republikanska etablissemangets libertarianska “höger” skulle han fånga den aspekt jag identifierade och ville fokusera på i den tidiga rörelsen, och som i efterhand starkt betonats av den centrale aktören Richard Spencer som vad som definierade althögern. Som genom åren framgått vill dock både Andersen och Friberg bibehålla och räkna till althögern också moment av just teapartyrörelsens libertarianism.

Vilket leder oss över till min andra punkt. Andersen fäster, liksom Friberg, uppmärksamheten på den “brokiga miljön” med “ett flertal rötter”. I introduktionen, i korta texter, av detta myller av särpräglade individer och grupper kom Andersens egenart som skribent till sin rätt. Det är denna sorts karaktäristiker, undantagslöst med ett avslutande stycke inlett med de formelartade orden “Sammantaget är XX givande bekantskap” eller “intressant bekantskap”, som överhuvudtaget är Andersens specialitet och styrka. Det saknas dock inte alls egna analyser, och man tänker därför ofta att det skulle vara intressant om specialiteten kompletterades med en högre grad av utveckling av de systematiska ansatser som finns i många artiklar. Sammanställningen och bearbetningen av materialet till Ur ruinerna gav viss anledning till det. Men för det mesta håller sig Andersen fortfarande åtminstone till den kulturjournalistiska formen, om än fylld med många egna spridda tankar. Den åskådningsmässiga enhetlighet som definitivt finns är den som definierar hans och Fribergs gemensamma projekt, från 00-talet, att lansera och företräda den europeiska nya högern i Sverige, det syfte för vilket Motpol startades. Anslutningen till althögern är för båda endast en smärre terminologisk variation av detta projekt, föranledd av vad som såg ut att bli de amerikanska framgångarna.

Althögerns var genom sin brokighet svårdefinierad, påminner Andersen nu, den “var diplomatiskt uttryckt en heterogen miljö vars aktörer hade olika bakgrund och delvis olika fokus”, och definitionsförsöket mynnade ut i “slutsatsen att samma begrepp…användes om delvis skilda ting”. Andersen kommer in på en del av det problematiska när han nämner den för avgörande principiella hållningen “ingen fiende till höger”, det vill säga de extrema, radikalnationalistiska och specifikt eller så att säga bara generiskt fascistiska inslagens inklusion. Andersen räknar dock, karaktäristiskt för Motpolkretsen, detta som en “framgångsfaktor”, samtidigt som han talar om dess “inbyggda risker”. Han skiljer mellan ett “stort tält”, “en brokig dissidenthöger i största allmänhet”, men innefattande en mer liberal (i en allmän mening) “alt light”, och “en snävare miljö med antiegalitära och etnonationalistiska förtecken”. Men han vill dessutom urskilja en “djuphöger” som “inkluderar andlighet och djupekologi”. Han nämner hur han i Ur ruinerna hade pekat på “värdet för althögern att på sikt intressera sig för andlighet, ekologi och ekonomi”.

Det är givetvis en sakligt riktig beskrivning från en person som också i högsta grad, om än bara på sitt märkliga, avlägsna och ansiktslösa sätt, var en aktör i den svenska förgreningen. Men värderingen präglas också av den för Motpol typiska “romantiska” oklarheten och ambivalensen när det gäller den åskådningsmässiga urskillningen. Bilden kvarstår av den primitiva röra som givetvis inte kunde övervinna eller ens trovärdigt utmana etablissemangshögern på det sätt den europeiska nya högern alltid gjort anspråk på att kunna, och som man först hoppades att, i förlängningen av althögern, en ideologiskt disciplinerad post-paleokonservatism skulle kunna. Bristerna i förståelsen av varför detta övervinnande var nödvändigt, och framför allt hur det vore möjligt, vad det skulle kräva, var ännu större inom den amerikanska althögern än inom den europeiska nya högern.

Trump ses fortfarande som en oproblematisk ingrediens i gröten, och förstås uteslutande i termer av det begränsade antal verkligt oppositionella uttalanden han gjorde under sin valrörelse. Eller åtminstone förhoppningsvis uteslutande i dessa termer. Andersen tycks inte ha någon kritik mot honom eller hans upphöjande till gudakejsare, någon analys av det helhetliga fenomenet Trump; han belyser ingenting av de krafter utöver populistnationalismen som Trump representerar. Inte minst på grund av denna trumpismens ständiga närvaro är det svårt att instämma i att althögern “inte sällan” erbjöd ett “välarbetat” alternativ. Intrycket av en än större yvighet och vildvuxenhet än den som präglar den nya högern i Europa består.

Givetvis bidrog de verkligt extremistiska inslagen på intet sätt till den trovärdiga utmaningen av etablissemangshögern och liberalismen. Andrew Anglin har nu tydligen blivit “en tidvis högst relevant kulturkritiker”. Som jag minns denne nazist var han en sant extrem, verklig antisemit och en av de icke-fiender till höger som för mig allra minst framstod som någon framgångsfaktor. I Ur ruinerna påpekade Andersen med rätta hur althögerns kända ironi – som förväntades uppfattas i den nazistiska memetiken – “kan…ha flera lager”, och hur Anglin “talat om ‘icke-ironiska nazister förklädda till ironiska nazister‘”. Andersen talar om barnsjukdomar, men ser tyvärr också, såvitt jag förstår honom (formuleringen är inte glasklar), aktörernas mognad som en orsak till övergivandet av termen althöger. Detta förstår jag inte. Större mognad borde i stället lett till en ökad förståelse för nödvändigheten av termens fortsatta användning. Den var i sig verkligen ingen barnsjukdom.

När det gäller min tredje punkt anser Andersen althögerns identifikation som höger oundviklig, eftersom “den var en försvarsreaktion mot en totalitär tendens vars avantgarde beskriver sig som vänster”. Denna tendens har att göra med “[n]edmonteringen av själva den vänsterländska samhällsformen, det faustiska projektet och de folk som är dess kärna”; “både Trump och althögern var försök att bemöta detta”. Jag håller med Andersen om oundvikligheten. Mitt argument är inte att alternativhögern skulle ha kunnat undvika att identifiera sig som höger, bara att denna identifikation orsakade dess misslyckande.

Den svenska althögern skulle däremot i och för sig ha kunnat undvika det, men hela poängen med att lansera en svensk, eller nordisk, althöger var ju att hänga på den amerikanska trenden. Andersen och Friberg, med sin förtrogenhet med den europeiska nya höger som inte entydigt identifierar sig som höger utan, hos sin ledande tänkare, tvärtom avvisar denna beteckning, vet ju att det faktum att den totalitära tendensens avantgarde beskriver sig som vänster inte innebär att den är vad vänstern en gång var, en socialism, och att det är samma intressekonstellation som också står bakom den etablerade politiska högern som står bakom denna tendens. En av de saker jag försöker säga är att Andersens och Fribergs hela svenska nyhögerprojekt, som också påverkar hela den europeiska, kommer leda till samma misslyckande eftersom de trots de europeiska insikterna bejakar högeridentifikationen i samma utsträckning som amerikanerna. Den gör att de på fatalt sätt hamnar fel i såväl den nationella politiken som i det större världspolitiska sammanhanget och historiska skeendet. Att althögerns högeridentifikation var oundviklig betyder inte att en “äkta oppositions” metapolitik inte måste lära av det misslyckande den ledde till.

Att “högeridentiteten” också “möjliggjorde…för ett oväntat stort antal amerikaner att återknyta till europeiska högertraditioner av varierande värde, allt från den konservativa revolutionen till den nya högern” motsäger inte detta. Högeridentiteten blir idag problematisk i samtliga dessa fall. Det värdefulla innehållet i dessa riktningar måste frigöras från högern sådan den idag ser ut, inte liera sig med den; althögern, som den faktiska, primärt amerikanska riktningen, visade sig vara ett nästan patetiskt otillräckligt alternativ för fullgörandet av denna uppgift – eftersom den fortfarande var en höger.

Andersen delar Fribergs uppfattning att vad han kallar althögerns “försvinnande” berodde på “den omfattande repression som Trump, Brexit och andra populistiska framgångar gav upphov till”. Den var inte bara följden av “en naturlig process”, säger Andersen, kanske syftande på aktörernas mognadsprocess som för honom tydligen på något sätt skulle legitimera uppgivandet av althögersatsningen. Denna uppfattning är givetvis riktig. “Den ‘amerikanska vår’ som althögern var en del av har idag ersatts av tydligare totalitära tendenser och framflyttade positioner för folkfientliga eliter. Alternativhögern drabbades hårt av denna repression, inte minst som följd av framgångsrika metoder och oviljan att anpassa sig efter systemets narrativ och regler.” Men detta motsäger inte mitt påstående att “försvinnandet”, för att använda Andersens term, berodde på högeridentifikationen. För varifrån kom repressionen? Från vänstern?

Här står vi alltså inför inte bara althögerns utan hela populistnationalismens vanliga bristfälliga analys, den bristfälliga analys som följer just av högeridentifikationen, som inom inte minst den svenska populistnationalismen varit starkt tilltagande under de senaste åren. Och denna repressions art och ursprung har alltså den europeiska nya högern – och även Andersen och Friberg – alltid, i dess tidigare uttryck, ägt en riktig förståelse av, på samma sätt som av de postmarxistiska och postmoderna transmutationer som förhållandet till dessa bakomliggande krafter både förutsätter och orsakar. När de ändå klamrar sig fast vid en högeridentitet hypostaseras likafullt en otillbörligt generaliserad vänster som en oförklarat autonom historisk agent, på ett sätt som fördunklar förståelsen av det verkliga skeendet. Högeridentifikationen i sig kräver så att säga att en sådan förenklad och förskevad fiendebild vidmakthålls. Det är en dubiös anpassning till den populism Andersen och Friberg signifikativt nog benämner högerpopulism snarare än populistnationalism, och som de också ofta identifierar sig med.

Närmare blick på högeridentifikationen

Det faktum att det finns starka vänsterinslag även i den svenska versionen av den nya högern innebär inte att dess problematiska högeridentifikation är godtycklig eller ytlig. Andersen och Friberg uppfattade det verkligen, också i Sverige och Europa, och redan före althögerns framväxt eller termen althögers användning som sammanfattande beteckning på en amorf rörelse, som att denna identifikation var oundviklig. Antologin Höger om åsiktskorridoren: Motpol i urval 2006-2016, sammanställd av dem själva, innehåller rimligen de bästa och viktigaste artiklarna från denna period. Här finns också några av Andersens systematiska ansatser, även om texterna, som alltid, är spartanska i så måtto att de är ytterst kortfattade, alltför kortfattade för att en med tillräckliga preciseringar, distinktioner och nyanser utvecklad och därmed egentligt analyserbar, helhetlig åskådning skulle kunna föreligga. Men när det gäller själva högeridentifikationen framstår de som entydiga.

I en av dessa, artikeln/kapitlet ‘Tre skäl att inte bli borgerlig’ från 2014, går Andersen hårt ut mot den liberala, ekonomiska, “falska” högern. Dess “historiska misslyckande är monumentalt”, heter det. Den, “högern” inom citationstecken, har idag “på många sätt blivit en ‘vänster’. Den har anammat många av ‘vänsterns’ definitioner, och tävlar inte sällan med den om att vara mest ‘god’. Detta på en planhalva där det är ‘vänstern’ som skriver reglerna. Resultatet är sådant som mångkulturalism, brottet med historien och miljonbidrag till ‘vänsterns’ organisationer. Det betyder också att man anammat motståndarens definition av ‘extremism’, och brutit med de stödtrupper som hade kunnat bjuda ett effektivt motstånd och flankskydd i kulturkampen.”

Högern är “medskyldig i ‘vänsterns’ kulturkamp, och dessutom går den det globala kapitalets och USA:s ärenden”. Kritiken är alltså hård. Den moderna borgerligheten “framstår som erbarmligt tråkig, oförmögen att inspirera och intellektuellt hjälplös”. Den “saknar de redskap som krävs för att förstå sin motståndare och dess metoder”, den anammar denna motståndares begrepp, perspektiv och definitioner: “Reduceringen av borgerlighet till dessa definitioner och till ekonomism gör att den utgör ett amerikaniserat moras utan framtidsutsikter.” “Förståelsen för värdet av det klassiska bildningsarvet, för bildning som sådan, saknas.” Andersen säger till och med att “‘högern’ på många sätt är ännu skadligare än ‘vänstern'”. I dess tänkande avspeglas att “[k]apitalet numera är globalt” och att “nationen framstår som föråldrad”.

Att även ordet vänster här förses med citationstecken tycks signalera Andersens medvetenhet om dess sentida förvandlingar. Men meningen är oklar, eftersom han i samma text använder citationstecken även när han talar om “den klassiska ‘vänstern'”. Dagens höger sägs utgå från “samma axiom” som denna, “materialism, individualism och det ekonomiskas primat”. Det ser därför ut som om varken nyvänstern (det vill säga en stor del av 68-vänstern) eller den klassiska, marxistiska vänstern enligt Andersen är en verklig, sann vänster. Meningen blir inte klarare när han också skriver: “Mot ‘vänsterns’ abstrakta och förenklade tankemodeller ställde ‘högern’ en tid en lika förenklad nyliberal modell.” Men man får i alla fall intrycket av ett långt mer generellt avfärdande av vänstern än vad Andersens texter, med deras identifikation av delsanningar såväl i den nya som den klassiska vänstern, normalt synes motivera.

Samtidigt med denna kritik av såväl höger som vänster blottläggs hursomhelst också begränsningarna i Andersens metapolitik, ja i den metapolitiska metoden som sådan, uppfattningen att politiken är nedströms från kulturen och att kulturell påverkan och hegemonierövring är inte bara nödvändig utan också tillräcklig. Ingenting av den klassiska vänsterns – utan citationstecken – djupare historiska, sociologiska, ekonomiska och politiska perspektiv finns med, dess delsanningar erkänns här lika litet som nyvänsterns. Allt sätts inom citationstecken och ingen verklig vänster som förtjänar beaktande accepteras. Detta gör ingalunda rättvisa åt Andersens helhetliga skrivande, men det är signifikativt att han själv väljer ut en text som denna för publicering i bokform, i Motpols jubileumsvolym, och därmd som representativ.

Just här tycks Andersen verkligen med stor lätthet passa in i den enkla högeraffiliation som Friberg ännu tydligare bundit upp sig och sin version av ny- och (tidigare) althögern till. Men detta innebär också att även hos Andersen denna affiliations otillräckliga differentiering från just dagens ekonomsisk-liberala borgerlighet, som jag fokuserat på som dess generella och fatala svaghet, blottläggs. Rubriken på de artikel jag nu diskuterar säger att vi inte ska bli borgerliga, men artikeln säger ingenting om vad vi i stället bör bli. Dess enda adressat är borgerligheten sådan den existerar idag, och dess enda syfte är att skänka denna större motståndskraft mot vänstern (“vänstern”). Det visar sig att de skäl Andersen ger för att inte bli borgerlig inte är tillräckliga för att inte bli borgerlig.

Man kan här studera en del av den generella högeraffiliationens mer specifika mekanismer. Andersen bygger på Jonathan Bowdens konstaterande att borgerliga människor normalt är anständiga. Borgerligheten har också en “historiskt värdefull idétradition”, ja en tradition som har en “spännande och kreativ kärna”. Problemet är bara att man brutit med den, att man “försnillat och slarvat bort” den. Och att man även brutit med värdefulla “stödtrupper”, som antikommunismen. Andersens strävan är bara att förstärka denna högerborgerlighet genom att dels återupprätta och nyformulera dess egen tradition, dels vara en stödtrupp som tillhandahåller nya resurser.

Att det inte handlar om att erbjuda ett alternativ till den existerande högern utan bara om att reformera och förstärka den blir ännu tydligare i den ävenledes i antologin medtagna artikeln ‘Att vinna fienden’ från 2010. Där förklaras uttryckligen att Motpols projekt vänder sig till medel- och överklassen: “Det är vår uppgift som antiliberaler, högerradikaler och identitärer att verka för att elitens och medelklassens övergivande av 68-vänsterns positioner istället leder till att den återupptäcker de genuint konservativa, europeiska och radikala perspektiv som vi representerar.” Och: “Vad talar då för oss? Man kan här…nämna medel- och överklassens endast halvt medvetna längtan efter en attraktiv identitet.” De ska erbjudas “heroiska förebilder och arketyper”, och Andersen ger, på typiskt sätt, exemplen Skorzeny, Jünger, och 1960-talets italienska radikalhöger.

Uppgiften är också att “göra vissa delar av historien relevanta och spännande” för den trötta och toleranta eliten, och att formulera sig “på ett sätt som ger intryck av både objektivitet, reson och klass” (min kursiv.). När Andersen, som i sitt nya inlägg, talar om den västerländska samhällsformen, “det faustiska projektet”, är det en alldeles för långtgående, ohistorisk mytologisering. “Hela den aristokratiska, och europeiska, traditionen från neolitisk stenålder och framåt tillhör oss”, fortsätter han i ‘Att vinna fienden’, och “medel- och överklasserna” kommer “i sin jakt på en identitet…sannolikt att vara intresserade av elitism”. Andersen tillägger här inom parentes att det också tillhör uppgiften att ge denna elitism “sociala förtecken”, vilket “i Sverige dock inte bör vara så svårt”. SD:s övergång till socialkonservatism som primär ideologisk självbeteckning, liksom hela deras fjärmande från den tidiga radikalnationalismen som denna ändrade beteckning sammanhängde med, har dock starkt avvisats av Motpol; i antologin finner vi det i Fribergs artikel ‘Farlig vänsterglidning i SD’ från 2015.

Vad som framgår i dessa artiklar av Andersen är att någon väsentlig systemförändring inte ens är målet för Motpols metapolitik, att någon sådan inte är vad den politik som förväntas följa av vad som ska strömma ned från deras nya kultur ska åstadkomma. Det handlar inte ens om att skapa en ny, verklig elit. Det är de av det rådande systemet producerade och bevarade dominerande klasserna som ska metapolitiskt påverkas så att de omprövar sin allmänna kulturradikalism och sin invandrings- och mångkulturpolitik. Varken analysen, metoden eller målet går utöver detta. Projektet anses både möjligt och tillräckligt. Vad jag länge har försökt hävda – i artiklar som Motpol inte valt att publicera – är att det är otillräckligt, eller, mer exakt, att det inte är möjligt i den utsträckning som skulle göra det tillräckligt. Det rådande systemets av Motpol icke ifrågasatta grundläggande ekonomiska och institutionella konstruktion och struktur utgör en alldeles för stor del av förklaringen till de förhållanden Motpol vill ändra.

Öppning mot vänstern?

Dessa artiklar låter oss således förstå arten av den högeraffiliation jag försöker problematisera. Men hur förhåller den sig då närmare till de vänsterelement, inte minst hos just Andersen, som jag hävdar strider mot den och borde omöjliggöra den? Som i stället borde leda till en striktare linje “bortom höger och vänster”, i likhet med den större europeiska strömningen?

Andersens kommentarer på Twitter till mitt inlägg ‘Den spartanska högern’ förklarar antagligen något väsentligt om hans inställning till vänstern. Samtidigt som han försvarar högeraffiliationen, lokaliserar han en möjlig “öppning åt vänster”. “[P]ågående totalitära och demografiska tendenser” motiverar, skriver han, som “ett akut hot på medellång sikt” en “‘folkfront’ för folk och frihet”, vilket i detta sammanhang måste syfta på högeralliansen. Tonvikten på det frihetliga vittnar väl här också om Andersens partiella införlivande och kvarhållande av libertarianismen. Men “[s]amtidigt har en borgerlig höger flera begränsningar utifrån ett djuphögerperspektiv, vilket i civilisations- och modernitetskritik ofta ligger närmare men samtidigt överskrider den mer intressanta vänsterns dito. Därav en öppning åt vänster, bortom höger och vänster.” [Min kursiv.]

Djuphögerperspektivets närmareliggande den mer intressanta vänsterns civilisations- och modernitetskritik i förhållande till den borgerliga högern är givetvis en viktig öppning mot vänstern och därmed mot positionen bortom höger och vänster. Men menar Andersen att det är den enda? Det håller jag i så fall inte med om. Den borgerliga högern har begränsningar utifrån betydligt fler perspektiv. Inskränkningen till den öppning Andersen identifierar tillåter honom naturligt nog ingen större optimism i det nuvarande läget: “Hur framgångsrik sådan öppning är på kort sikt är osäkert, jag får i alla fall begränsad återkoppling från vänster på Marxtexterna. Även om de tydligen läses, hoppas de bidrar till något på medellång sikt när samhällsförändringarna blir så uppenbart obehagliga att hela vänstern splittras.”

Jag vill föreslå att vänstern kan vara på väg att splittras redan nu, och att detta uppenbarar fler öppningar än den Andersen nämner. Ja, mer än öppningar. Så länge högern tenderar att enas, som i Charlottesville, och på det sätt som Friberg och Andersen fortfarande håller fast vid (evoliansk feodalism, populistnationalism, fascism, Trump och Bolsonaro, Kristersson), blir den i sin helhet ohållbar. Det enda hoppet står då till en del av vänstern som avskiljs från den genom dess splittring. Endast den kan då rädda det väsentliga i högern undan dess förödande enhet.

Andersens slutomdöme om althögern, att dess “nettobidrag var högst positivt” och att den “var ett värdefullt fenomen” kan jag ju inte instämma i. Vad jag säger i den här debatten är att dess initiala intention sådan jag uppfattade den – och jag medger gärna att jag kan ha missuppfattat den – gick förlorad i den sant extrema enhet som tydligast, men långtifrån enbart, framträdde i Charlottesville. När det gäller Andersens slutomdöme 2017 i Ur ruinerna, som han också citerar, att althögern hade “mycket att lära den som vill skapa en effektiv postmodern motståndsrörelse”, vill jag också insistera på nödvändigheten av en omprövning av införlivandet av postmodernismen; denna måste förvisso beaktas i dess verkliga filosofiska dimensioner, men dessa måste i sin tur ses i ljuset av större filosofiska perspektiv, och att stanna vid postmodernismen är att i alltför hög grad acceptera det som definierar den postmarxistiska vänstern och dess kapitalism.

Däremot har Andersen rätt i att althöghern “gjort ett bestående avtryck”. Andersen säger att “[g]enom sitt försvinnande blev den, tillspetsat uttryckt, allestädes närvarande. Man kan här tala om en betydande metapolitisk hegemoni.” Det är överdrivet. Men det är ändå här man finner det lilla som även jag skulle kunna acceptera som ett positivt resultat. Och därmed återkommer vi till Andersens mot högeridentifikationen stridande vänsterelement. Han ser nämligen att althögern också påverkade den “alternativa vänstern”, altvänstern.

I Ur ruinerna hade Andersen kort uppmärksammat denna då embryonala vänster, men han förklarar nu att den “var så marginell att den togs med i althögerkapitlet mer som påminnelse om värdet av en ekonomisk analys än något annat”. Detta var ju dock en helt avgörande påminnelse – ett pekande på ett av de huvudområden där althögern uppenbart inte kunde avhjälpa högerns allmänna brist, dess allmänna fel. Eller ens ville det, i många fall, i beaktande av åtminstone det libertarianska inslaget. Att Andersen själv i tillräcklig utsträckning tillägnat sig en sådan analys, eller dragit några mer betydelsefulla slutsatser av den, framgår inte med någon solklar evidens.

I sitt nya inlägg återkommer han i alla fall till altvänstern, som, snart fem år senare, “börjar bli intressant på riktigt”. Man måste visserligen fråga sig om själva termen är i mer allmänt bruk. Den borde kunna vara det: den är lika utmärkt som termen althöger. Men altvänstern motsvarar i hög grad det som idag också kallas “postvänstern”, och som jag hänvisade till i mitt inlägg Invandringskritik och världspolitik. Även det är ett utmärkt begrepp. Andersen nämner Aimee Terese, och länkar till Benedict Cryptofash som exempel på den “marxistiska dekonstruktion av själva vänstern” som altvänstern “innefattar”. Men innefattar den detta, är också termen otillräcklig, och “postvänstern” blir nödvändig. Altvänstern överskrider så att säga vänstern och blir en postvänster på det sätt som althögern borde överskridit högern och blivit en posthöger.

Andersen nämner också Malcom Kyeyune. Utan tvekan representerar han i sig i mycket en altvänster, men frågetecken inställer sig, som jag nämnt i andra sammanhang, på grund av hans koppling till tankesmedjan Oikos. Och de gäller inte bara i hur hög grad han kan påverka den, utan också i vilken utsträckning han som verksam där överhuvudtaget kan förbli altvänster. Oikos syfte är ju enligt Mattias Karlsson bara att befrämja populistnationalismens fusion med den borgerliga högern för det parlamentariska blockets och det institutionella kulturkrigets – sådant det kan föras inom denna fusions ramar – syften.

Säkert är det så att althögern har påverkat altvänstern eller postvänstern, att de senare har övertagit vissa av den förras temata. Såtillvida är det fel att säga att althögern misslyckades. Altvänstern är ung och känner bara vänstern som den sett ut i väst sedan kalla kriget, och den har formats av en debatt och en kultur där den likaledes unga althögern under en tid var en stark kraft. Båda vänder sig helt enkelt mot dagens vänster. Stora fält av inte bara konvergens utan överlappning mellan dem kan identifieras. Men medan althögern inte förmådde frigöra sig från högern, utan krossades av den och av vänstern i förening, skulle altvänstern kunna lyckas i att erbjuda ett verkligt alternativ till vänstern, undgå att krossas av den och högern i förening.

Altvänstern vänder sig mot både dagens vänster och dagens höger. Althögern vände sig mot dagens vänster, men endast mycket ofullständigt mot dagens höger. Altvänstern har till skillnad från althögern direkt, naturlig tillgång till den äldre, väsentliga socialismens alla resurser både för kritiken av högern och för sig själv som alternativ; den har till skillnad från althögern sådan den kom att gestalta sig, rätt att göra dem till sina egna. I jämförelse med dagens postmarxistiska och postmoderna vänster har mycket av den äldre vänstern så att säga också varit en altvänster; jag försöker för den använda termen paleosocialism. Där finns ju exemelvis resurserna för den ekonomiska analys som Andersen efterlyste hos althögern. Och det är här vi redan nu ser splittringen av vänstern, eller åtminstone den splittring jag tror är den väsentliga.

Särskilt om den förstås på det sätt Andersen vill, som i någon mån omfattande en andlig djuphöger, äger althögern förstås resurser som alt- och postvänstern saknar. Alt- eller postvänstern är givetvis inte heller tillräcklig. Liksom althögern för att bli ett verkligt alternativ till den existerande högern hade behövt tillägna sig paleosocialismens och vad som idag är altvänsterns insikter och därmed överskrida sin egen högeridentitet, måste altvänstern för att bli ett verkligt alternativ till den existerande vänstern tillägna sig konservatismens och vad som igår var althögerns insikter och därmed överskrida sin egen vänsteridentitet. Althögern misslyckades med det, altvänstern skulle kunna lyckas. Om den tillägnar sig djuphögerns andliga resurser, parallellt med vänsterns egna civilisationskritiska, och därmed modifierar sin egen marxism i enlighet med dem, samtidigt som den med vederbörlig urskillning återupptar paleosocialismens intellektuella och politiska tradition, skulle den på ett helt annat sätt än althögern och den nya högern bli det tidsadekvata, i den historiska och världspolitiska utvecklingen korrekt orienterade och situerade verkliga alternativ som vi behöver. Vilken väg den väljer återstår att se, men åtminstone när det gäller religionen i allmänhet har de faktiska socialistiska länderna sedan länge omprövat den tidiga marxismens tids- och kontextspecifika inställning.

Althögerns “inneboende potential fick inte möjligheten att utvecklas organiskt på grund av omfattande repression”, sammanfattar Andersen korrekt, men “den utveckling som trots detta ägt rum har ändå varit positiv”. Vad som sker i dagens alt- eller postvänster är givetvis inte en organisk utveckling av vad som skedde i gårdagens althöger. Men den utveckling som sker där är relevant för samma syften, och idag tycks det bara vara där som, bland mycket annat och lika väsentligt, en positiv utveckling av vissa giltiga althögeridéer äger rum.

En bestående motsägelse

Högeridentifikationen gjorde althögern irrelevant, och även den nya högern i den mån den tog denna benämning på allvar. Vad de än subjektivt tror, är, menar jag, althögerns små residuer alltmer reducerade till indirekta stöd för den västimperialistiska globalkapitalismen såtillvida som de inte är i närheten av att med den minsta realism ens kunna tänka ett helhetligt alternativt system eller en väg till ett sådant. Den “äkta” högeroppositionen vore föga mer än ett harmlöst lajvande, om det inte vore just för attt den är så litet opposition att den indirekt stöder den atlanticistiska imperialismens system: inte bara den populistnationalistiskt maskerade eller åtminstone till verklig förändring maktlöse Trump, utan även exempelvis Bolsonaro. Och förstås det svenska konservativa blocket. Därmed är lajvandet inte harmlöst. Det är inte svårt att i förlängningen se en så att säga banal reduktion till den generiska fascismens huvudsakliga faktiska och objektiva historiska funktion, närmast i de former den tog sig under kalla kriget. Systemet har redan användning för detta igen. Vi har sett det i Ukraina, och det legitimeras för närvarande indirekt från EU:s sida av en officiell omskrivning av andra världskrigets historia.

Undertiteln på Ur ruinerna, Andersens bok från 2017, 2000-talets höger växer fram, signalerar en fullständig inordning i det allmänna, icke-kvalificerade högerprojektet. Arktos hade vid denna tid också i hög grad en egen estetik för denna höger. Omslaget till Fribergs Högern kommer tillbaka visar en beslutsam man – typ gruvbolagsdirektör, som jag tror Friberg också var vid denna tid – i kostym som rättar till slipsknuten. På omslaget till Andersens två år senare utgivna bok uppstår en liknande – eller samme – direktör i kostym ur ruinerna av vad som väl ska föreställa liberalismens och vänsterns modernitet. Kostymer, kläder, är viktigt för denna höger. Den skiljer sig därvidlag inte från den vanliga, tidigare mycket lilla borgerliga, mer strikt konservativa falangen, “tradition och fason”-högern så att säga, som alltid fäste den stor vikt vid skor, skjortor och manschettknappar. Denna estetik, som även inkluderade andra stilmässigt kongruenta accessoirer och parafernalier, användes också för andra Arktosprodukter, eller åtminstone deras reklam.

Det var alls inte helt misslyckat. En stilmässig uppryckning av detta slag är otvivelaktigt av godo i vår tid, och det är ju heller inte fel att vara gruvbolagsdirektör. Samtidigt som han publicerar så mycket material som i verkligheten är icke-höger, tycks Friberg inte bara i stor utsträckning vara en så att säga vanlig borgerlig ekonom- och högertyp, utan också angelägen att uppfattas som en sådan. Till och med i den sant vildvuxna demonstrationen i Charlottesville gjorde Friberg en sådan estetisk-kommunikativ ansträngning genom att marschera i tredelad kostym. Friberg vänder sig till den grupp som oftast klär sig så, till den vanliga högerborgerligheten. Men det intryck man har är att en sådan kalkylerad högerborgerlig förpackning är tämligen främmande för Alain de Benoist

En stark disproportion fanns dock mellan den dramatiskt ödesmättade historiska pånyttfödelsens tematik i bokomslagens bakgrundsmotiv (på Högern kommer tillbaka skymtar brinnande liberal-modernistiska byggnader som kostymmannen lämnat bakom sig) å ena sidan, och den genomsnittsborgerliga affärsframtoningen å den andra. Det kunde förefalla som om högerns tillbakakommande och uppstigande ur ruinerna i verkligheten inte behövde betyda mycket mer än en moderat valseger. Och problemet är att Fribergs metapolitik knappast kommer leda till mycket mer än så, så länge han marknadsför den som okvalificerad höger eller, givet den faktiska konfigurationen och kombinatoriken av dagens politiska och ekonomiska krafter, ens en höger kvalificerad som sann eller alternativ.

Andersens bok är dock full av exempel på avvisandet av den fixering vid motsatsen mellan höger och vänster som han anger som en för honom själv central position, och därmed på sådant som överhuvudtaget inte är höger. Motsägelsen är frapperande. Här finner vi – utöver det korta avsnittet om altvänstern i kapitlet om althögern – i kapitlen om andra komponenter av den höger som reser sig ur ruinerna sådant som Alain Soral och Égalité et Réconciliation, ett helt kapitel om Casa Pound och arvet från den socialistiskt inriktade fascismen, ett längre om den lika starkt socialistiskt orienterade identitarismen, och två ännu längre – nästan lika långa som det om althögern – om den nya högern och Dugin, med deras starka vänsterinslag. Inget av detta är i allo den version av utvecklingen utöver vänster och höger jag önskar, men det är en version av denna utveckling, och vad som är sant och av värde i den bör utan svårighet kunna upptas och räddas i den ideologiskt vidareutvecklade, nya typ av socialkonservatism som jag försökt förespråka.

På grund av Evolas betydelse som definierande den “sanna” höger som Friberg och Andersen vill representera, är det av särskild betydelse att Andersen refererar Dugins kritik av just Evola: “Han beskriver Evola som en imponerande gestalt, en traditionalist som uppmanar oss till revolt mot den moderna världen, mot liberalism, materialism och egalitarism. Men samtidigt menar Dugin att Evola bör läsas av vänstern, av en vänster som är mot bourgeoisien, liberalismen och kapitalismen. Enligt Dugin bygger Evolas stöd för borgarna och kapitalismen framför proletariatet och socialismen på ett missförstånd. Evola förväxlar klasser och kaster, och missar att arbetarna egentligen är bondekastens medlemmar som fördrivits från sina hem. Arbetarna kan därför inte identifieras med den fjärde kasten, de av Evola illa sedda shudras. Den moderna världen är bourgeoisien. Dugin för här tankarna till den indiskt influerade ekonomen Ravi Batra, som menar att koncentrationen av rikedomar hos plutokraterna, och laglösheten, leder till att proletariserade krigar- och prästnaturer leder massorna i uppror och påbörjar en ny krigarera. För Batra finns det alltså inte bara proletariserade bönder, utan även krigar- och prästnaturer kan proletariseras.”

Alla dessa tolkningar av västerländsk historia i termer av varna-systemet framstår visserligen som högst spekulativa, men den åsiktsskillnad gentemot Evola som de syftar till att underbygga är viktig. Andersen framlyfter att Evola själv, som Friberg så utförligt citerade för att visa hur skild hans “sanna” höger var från den ekonomiska och liberala, stödde själv borgarna och kapitalismen på just det sätt jag säger att althögern gjorde och Motpol gör. Andersen bekräftar också min beskrivning av enhetshögerns väsen och funktion genom att nämna Bolsonaros “traditionalistiske” läromästare Olavo de Carvalhos ifrågasättande av Dugin genom sitt groteska påstående att kapitalisterna i själva verket är kshatriyas!

På annat håll uttrycker sig Dugin i andra och enklare termer om hur liberalismen och kapitalismen, plutokratins materialism och så vidare är huvudfienden idag, och hur det därför är nödvändigt att först stödja och fullborda det nödvändiga historiska moment som socialismen utgör för att få bort dem. Jag har själv skrivit om de onyanserade radikala inslagen i Dugins tänkande; mitt syfte här är bara att peka på det absurda i paketeringen av allt det Andersens bok behandlar som en ospecificerad höger, ja en del av dagens svenska “opposition” som tror på ett atlanticistiskt “konservativt block”.

Det borde idag vara uppenbart att en sådan högers objektiva effekt i verkligheten är att ta oss i motsatt riktning i förhållande till de tankeströmningar Andersen intresserar sig för. Andersen tycks verkligen, liksom Friberg, tro inte bara på en “sann” höger som föregives kämpa lika mycket mot den “falska” högern som mot “vänstern”, utan också, fortfarande, på en “enad” höger som bara kämpar mot “vänstern”. Det jag ovan anfört om Andersens inställning till borgerligheten känns inte alltid tillräckligt för att förklara varför även han håller fast vid vad som mer och mer framstår som blott en trivialisering och vulgarisering. Det låter det metapolitiska projektet på onödigt och kontraproduktivt sätt avfärdas med begripligt negativt laddade beteckningar som högerradikalism och högerextremism, och det riskerar sakpolitiskt att få katastrofala konsekvenser.

0 Responses to “Joakim Andersen och högern”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s




Categories

Archives

"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi