Jean-Louis Harouel: Culture et contre-cultures

Presses Universitaires de France 2002 (1992)    Amazon.fr    Wikipédia

Présentation de l’éditeur:

HarouelRenouer avec la tradition quasi perdue de la culture personnelle, de la cultura animi, est sans doute la plus extraordinaire des aventures individuelles qui puissent être tentées à notre époque. En tout cas, c’est la plus authentique démarche de liberté qui puisse se concevoir. La seule manière d’échapper au despotisme feutré mais réel de l’opinion, à la “pression immense de l’esprit de tous sur l’intelligence de chacun” qui caractérise au plus haut point nos sociétés.

Fenomenet Flashback

“DogDylan” rapporterar i en kommentar att de flesta Flashback-skribenter han varit i kontakt med tycker att detta forum “räcker för dem” och därför inte är intresserade av att skapa ett nytt. Eftersom jag flera gånger föreslagit att ett nytt forum bör skapas – eller snarare upprepat detta förslag från en av Flashbacks egna skribenter – av det skälet att jag inte tycker Flashback i dess helhet på något sätt motsvarar de bästa skribenternas nivå och kvalitet, svarar jag honom i form av detta nya, separata inlägg.

Flashback är helt enkelt alltför kloakartat. Jag har med viss utförlighet beskrivit detta med hänvisning till enskilda skribenter, texter, användarnamn, avatarer. Men även forumets allmänna design inbjuder till en karaktäristik av denna typ.

Vad är det första man ser när man kommer till Flashback? En bild av en cigarettrökande – råtta.

Den är infogad som en del i en logga med texten ”Flashback” i amerikansk 50-talsretrostil. Tillsammans med råttan sätter en popkulturell jukeboxestetik forumets ton.

Att detta svenska forum har ett engelskt namn är i sig signifikativt. Och vad syftar namnet på? 50-talets popkultur? Det förklaras ingenstans. Det är obegripligt och förefaller helt godtyckligt. Den allmänna designen får besökaren att tänka att man bara måste ha tyckt att det ”låter amerikanskt” och därför bra.

Den reklam som följer, i gräll orange färg, är helt anpassad till den ton som på detta sätt satts: ”Röka Kröka Göka”, ”När en last inte räcker”, ”Alla tillsatser för att göra eget snus och cigaretter”, ”Sexleksaker, kondomer m. m.”, ”Sifoner – Lustgas”, ”Vinsaker – Ölsaker”, ”Sexiga underkläder”.

Därefter kommer uppställningen av huvudkategorierna av delforum eller ämnesområden, som täcker allt mellan himmel och jord, högt och lågt, viktigt och oviktigt, utan urskillning. Först kommer ”Datorer, Teknik & Prylar”, följt av ”Droger”. På Flashback diskuteras kulturens, politikens, samhällsdebattens, historiens, filosofins, vetenskapens och religionens alla områden huller om bladder med ”Tripp- och rusrapporter”, ”Kändisskvaller”, ”Poker, spel och dobbel”, ”Tatuering och piercing”, ”Godis och snacks”, ”Hembränning och dryckestillverkning”, ”BDSM, fetischism, parafili och kinky sex”.

Det ska erkännas att det inte är någon extrem, kaotisk svåröverskådlighet och oordning som i tidningarnas nätupplagor, som dessutom har ännu mer – och mer påträngande – reklam och på det hela taget är oläsbara.

Men det är illa nog ändå. Detta är alltså den ram inom vilken läsaren sedan finner skribenter såsom Fittfitta, Knullkungen, Cuntsucker, Megaballen, Kommunistfittan, Drullknull och otaliga andra med liknande namn, och det språk och den stil som allt det han redan mött snabbt lett besökaren till att förvänta sig. Och det är alltså här vi också finner så mycket av de anonymitetskulturens missbruk som jag diskuterat i en lång rad inlägg och därför inte behöver säga något mer om här.

Allt detta är objektivt sett kloakmässigt. Det är inte jag som hittar på eller överdriver detta p.g.a. att jag ogillar åsikterna som framförs eller att jag kritiseras. Det handlar inte om någon smutskastning från min sida. Jag har aldrig uttalat mig ensidigt negativt om Flashback, eftersom mitt huvudsyfte från början har varit att värna yttrandefriheten, att lyfta fram Flashbacks grundidé, och framför allt dess många goda skribenter. Jag har skrivit utförliga svar på flera av deras viktiga inlägg i tråden om mig. Mitt syfte är ett helt annat än att svartmåla. Men ett nödvändigt led i just denna strävan har varit att peka på den smuts som alla som inte acklimatiserat sig i kloaken lätt kan se finns där. Det är fråga om ett verkligt problem, till och med alldeles oavsett åsikter. Att inte ens Flashbacks bästa skribenter inte alls eller inte i tillräcklig utsträckning tycks förstå det är allvarligt i flera avseenden.

Vad som är förvånande är dock kanske inte något av det jag här och tidigare beskrivit i sig. Internätet översvämmar ju precis som tidningarna, radio och TV av orgier i vulgaritet. Det är i stället det faktum att vi här, inom en av huvudkategorierna av delfora, Politik, finner några av Sveriges bästa politiska kommentatorer, som i kunskaper, insikter och ibland även stil och formuleringskonst (även om det i de sistnämnda avseendena, liksom ifråga om stavning, ofta slarvas just därför att detta forum inte ger tillräckliga incitament till att undvika det) åtminstone på flera viktiga områden är överlägsna samtliga i andra media verksamma. Annat än undantagsvis kommer på dessa områden ingen av de senare ens i närheten av de analyser som den tålmodige besökare som inte avskräcks av inramningen och kloakråttorna regelbundet kan finna i Flashbacks olika politikfora.

Nu kunde man visserligen säga att givet den allmänna debattens politisk-korrekta konfiguration och den intellektuella, ideologiska och filosofiska tomhet, uttömdhet, som de (skenbart) dominerande åsiktsriktningarna uppvisar, det inte krävs särskilt mycket för att hålla en högre nivå. Men faktum är att just detta sakernas tillstånd i viss mån bidrar till det beundransvärda hos Flashback-kommentatorerna. Jag påpekade i den diskussion där DogDylan deltog hans otroliga förmåga att vidmakthålla intresse för en mediadebatt – även i dess minsta skiftningar och detaljer – som i sig och i sak sällan förtjänar denna uppmärksamhet, men som det av andra skäl är värdefullt att kommentera på hans sätt. Detta gäller även andra Flashback-skribenter. Jag skulle aldrig kunna avsätta så mycket tid och energi för och skulle överhuvudtaget inte stå ut med att följa den så nära och i sådan utsträckning.

Naturligtvis invänder vissa här att just detta extraordinära intresse beror på perspektivlöshet, brist på andra, högre intressen, politisk nördighet, inskränkthet. Och så kan det naturligtvis vara i några fall. Men jag har sett tecken på att vi här har att göra med betydligt mer resursrika personer, som om de får utvecklas och mogna på rätt sätt kommer kunna prestera verkligt avancerad politisk analys just i ljuset av större intellektuella, historiska, kulturella sammanhang. Några behöver, som jag skrev om DogDylan, sättas i språk- och stilskola en tid, men de kommer såvitt jag kan se liksom han att klara den utmärkt.

Allt detta är det sant anmärkningsvärda med Flashback. Jag har flera gånger upprepat att jag i högsta grad respekterar Flashbacks grundidé och paroll, ”Yttrandefrihet på riktigt”. Utan tvekan skulle de skribenter jag nu än en gång försöker berömma svara att det är just därför att Flashback erbjuder detta som de skriver där. Men yttrandefrihet på riktigt finns ju på de flesta håll på internätet, det är hur lätt som helst att starta ett nytt forum, en blogg, en portal eller en nättidskrift. Det behöver inte ens kosta något.

Varför har Flashbacks skapare, som uppenbarligen har seriösa intentioner just på det område – avdelningen Politik – där vi finner de skribenter jag talar om, valt att fläska på med denna inramning, som inbjuder till kloakmässigt skrivande? Och hur kan de icke kloakmässiga skribenterna vara nöjda med det?

Jag har visserligen fortfarande inte läst särskilt mycket av de senare och följer inte ens de bästa trådarna – främst DogDylans ’Början på ett mediakrig om mångkulturen’ som jag sedan en tid lagt in en länk till på Links-sidan – helt regelbundet. Det kan naturligtvis vara så att det i verkligheten uteslutande är fråga om personer med dåligt omdöme som inte förstår hur de missbrukar sina talanger, och som kanske döljer eller (jag har tog upp denna möjlighet i den tidigare diskussionen här i bloggen) har för mig ännu icke upptäckta kloakmässiga sidor.

Men jag står tills vidare fast vid mitt första, spontana omdöme att det finns inte bara några utan många utmärkta skribenter på Flashback. Hur har det kunnat bli så att det anses fullt normalt bland sådana kompetenta, kvalificerade svenskar att föra seriösa politiska debatter – med förgreningar till den politiska filosofin, filosofin i övrigt, historien, kulturen – i denna inramning? Är detta något man nuförtiden helt enkelt måste acceptera och anpassa sig till?

Säkert skulle mina favoritsdebattörer svara att de når ut på Flashback, att de har mågna läsare. Och troligen har forumets skapare, trots de seriösa intentionerna, medvetet valt inramningen/designen och accepterat kloakmässigheten för att han eller hon tror sig få fler medlemmar och läsare på det sättet. Så tänker ju också kvällstidningarnas och radio- och TV-kanalernas redaktörer och ägare, cyniskt förstörande den folkliga kulturen och den kultur folkbildningen uppnått.

Oavsett orsaken är det utan tvekan riktigt att Flashback når ut och har många läsare. Jag har själv i något annat inlägg framhållit hur många visningar tråden om mediakriget har. Det är uppenbart inte bara att alltfler i den läsande allmänheten hittar fram till den och liknande trådar utan också att redaktörer i övriga media, ledarskibenter, kolumnister, och även ett växande antal akademiker och politiker gör det. Allt oftare kommenterar de Flashback. Några politiker skriver själva i forumet.

Men mot detta argument anför jag att det är uppenbart att den kloakmässiga omgivningen på Flashback gör att skribenterna inte når ut på det sätt de borde göra och borde önska, att deras bidrag till debatten inte får den tyngd och tas på det allvar de förtjänar. Flashback “räcker” inte alls för dem. Jag vidhåller av detta skäl och insisterar på att de bästa skribenterna bör skapa ett nytt forum, samtidigt som jag naturligtvis hoppas att Flashback kan förbättras.

Ett nytt forum av den typ jag förespråkat skulle automatiskt tvinga dem att skriva bättre, lägga ned mer omsorg på sina inlägg. De bör fortsätta skriva samma slags korta inlägg i snabb följd och i dialog med varandra som de nu skriver, men de kunde också lära sig (de som inte redan kan det) att skriva längre texter, reguljära artiklar. Forumet borde inte vara öppet för alla utan snarare en sajt mer liknande en portal eller en webbtidskrift, samtidigt som det fortfarande ger utrymme för den typ av diskussioner som skribenterna – och läsarna – är vana vid från Flashback.

Internet är inte bara orgier i smaklöshet. Det har också möjliggjort fora och sajter som inte bara är innehållsligt överlägsna utan också långt bättre designade och organiserade än de gamla tidningarna och många av de gamla tidskrifterna.

Internet är ju, som jag argumenterat i flera poster i ”kategorin” Uncategorized (och fler följer), på de flesta sätt överlägset som form för skrivande och publikation, fastän vi bara står vid början av utvecklingen av dess tekniska möjligheter i detta avseende. Och jag tänker här även på internetfora, som parallellt med enskilda personers och gruppers sajter är ett  av de största framstegen och genombrotten i den kvalificerade debattens och det intellektuella utbytets historia.

Jag har några gånger nämnt min mångåriga erfarenhet som medlem i ett slutet, modererat akademiskt e-forum. Den nya teknologin lämnar alla former av tidigare akademiskt intellektuellt utbyte bakom sig – seminariet, konferenspanelen, de akademiska tidskrifternas korta och långsamma debatter. Och detta gäller givetvis också debatten i allmänhet, inte bara den akademiska. Det intellektuella livet intensifieras och utbytet och kommunikationen får en helt ny precision. Allt naturligtvis under förutsättning att deltagarna förstår att rätt bruka denna den nya teknologins potential, och skapar former och kulturella mönster och normer för verksamheten som tillåter den att fullt förverkligas.

Det finns ingen som helst anledning att här nöja sig med något som påminner om en vanlig gammal sjaskig kvällsblaskas nätupplaga.

Norman Podhoretz: Why Are Jews Liberals?

To a considerable extent, Podhoretz’s problem is of course simply “Why aren’t Jews – or more Jews, all Jews – neocons?” But although I disagree strongly with many of his views, neocons are not wrong on all issues, and ignoring nuances and partial truths does not help the cause of the necessary criticism. Podhoretz does say at least a few things about Jewish liberalism that are true and important, quite apart from his own particular agenda.

Identitär Idé: Motpol i rätt riktning

Med början i den diskussion som följde efter mitt inlägg Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt har jag flera gånger fått anledning att kommentera bloggportalen Motpol och den identitaristiska filosofi som den, eller åtminstone de flesta av dess skribenter, kan sägas sträva att samlas kring.

Förutom min kritik mot främst några av de kommentatorer som tillhör Motpol-kretsen har jag haft invändningar mot identitarismen som sådan och mot det sätt på vilket Motpol, inspirerad av den och den franska nya höger ur vilken den sprungit, kommit att lägga sig alltför långt från den centrala europeiska kulturtraditionen sådan jag förstår den. Det finns flera märkliga inslag i idéntitarismen av det vanliga, kombinerat romantiska och rationalistiska slaget, som jag inte kan stödja.

Men jag har också flera gånger och på olika sätt uttryckt uppskattning av de värdefulla artiklar av annat slag som man också ofta finner på Motpol. Som de själva förklarar, representerar portalen ett ganska brett åsiktsspektrum.

Sedan förra året tycks Motpol-kretsen också arrangera en återkommande endagskonferens kallad Identitär Idé. Trots namnet får jag intrycket att detta kan betyda att de rör sig åt rätt håll. Åtminstone innebär det att de tar steget ut ur den anonymitetskultur vars problem jag så många gånger diskuterat och som de även själva varit väl medvetna om.

Här är ett klipp som de lagt ut från den senaste konferensen, och som jag på det hela taget tycker ser lovande ut (även om jag inte känner till alla de nämnda föredragshållarna).

Sverigedemokraterna socialkonservativa, 2

Presskonferens inför landsdagarna

Man bör här, liksom i föregående inläggs Agenda-intervju med Åkesson, lägga märke till att och hur även begreppet värdekonservatism används. Liksom ifråga om socialkonservatism kan dess innebörd naturligtvis illustreras och exemplifieras på många fler områden än det som nämns här, familjepolitiken.

Ett annat begrepp som med fördel låter sig fogas till dessa är kulturkonservatism, men naturligtvis är så i synnerhet fallet när man kommer in på kulturpolitiken, som man tyvärr inte gör här. Dock är det också relevant för utbildningspolitiken, inte bara på skolans område, som diskuteras här, utan också högskole- och på några områden i viss mån forskningspolitikens.

Jag har systematiskt och som på bestämt sätt relaterade försökt använda alla tre begreppen i mina tidigare inlägg om SD här.

Samtidigt är det viktigt att inte överbetona och alltför starkt klamra sig fast vid ett hypostaserat konservatismbegrepp och dess olika varianter och underavdelningar, av skäl som jag också analyserat. Man måste betona att en förening och omväxling av konservatism och radikalism enligt tingens natur ofta är nödvändig.

Begreppet nyskapande traditionalism, som jag många gånger upprepat och återkommit till i mina texter, är här för vissa syften och på några områden enligt min mening lämpligt och användbart, eftersom det framlyfter denna nödvändighet samtidigt som det markerar ett avståndstagande från radikalism av det historiskt väldokumenterade, principiellt ideologiska, radikal- och/eller i vid mening postmodernistiska slaget – den lika ensidiga motsatsen till den ensidiga konservatismen.. En stor och viktig del av dess innebörd ligger visserligen även i begreppet socialkonservatism, men inte hela.

Dock finner jag, också i linje med tidigare argumentation, att det viktigaste just nu är nedtoningen av begreppet nationalism. Det är alldeles för begränsat och tvetydigt för att användas som huvudsaklig ideologisk beteckning. Här kunde man gått ännu längre: mitt intryck är att man nu i alltför hög grad känner sig behöva försvara sig mot nationalistiska kritiker genom att insistera på hur mycket nationalismen fortfarande betonas i det nya programförslaget och hur nationalistiska man fortfarande är.

Man säger sig fortfarande ha en “nationalistisk grundsyn”. Men nationalismen är lika otillräcklig som grundsyn som den är otillräcklig som huvudsaklig ideologisk beteckning. Det är uppenbart att det faktum att så många vill behålla den beror dels på en ideologisk torftighet, dels på rena missförstånd.

Kritikerna tycks tro att nedtoning av nationalismen är detsamma som anpassning till den från vänster till höger totaldominerande socialliberalismen, godtagande av den allmänna politiska korrektheten, förändrade ståndpunkter i synen på globalismen, dagens EU, det svenska folket och den svenska kulturen, invandringen, mångkulturen o.s.v. Så är det naturligtvis inte.

SD borde hävda att nationaliteten och dess värden, det svenska folket och den svenska kulturen, är självklara utgångspunkter och prioriteringar, på det sätt de en gång – och för inte länge sedan – var det för alla partier, t.o.m. på flera punkter kommunisterna. Man borde ständigt trycka på detta, och behålla alla formuleringar om dessa saker i programmet. Ja, man kunde bli ännu tydligare, och framför allt ytterligare fördjupa den historiska förankringen. Det är inte svårt att svara på frågan om vad det svenska folket och den svenska kulturen är. Och svaret bör bli långt utförligare och mer preciserat.

Men nationalitet är en sak, nationalism en annan. Det har förvisso funnits goda, uppbyggande former av nationalism, men även inskränkta, konfliktalstrande, nedbrytande, ja onda. De värden och traditioner som idag måste försvaras är i mycket stor utsträckning gemensamma europeiska och västerländska. SD och dess motsvarigheter i andra länder borde arbeta för en alternativ, historiskt bättre förankrad och på annat sätt politiskt och ekonomiskt organiserad europeisk gemenskap. Utifrån insikten om behovet av detta borde, föreslår jag, SD bli det verkliga Europapartiet i Sverige. Nationalism är inte bara en föråldrad och kontraproduktiv ideologisk form för försvaret av allt detta. Den är också en föråldrad och kontraproduktiv form för försvaret av det specifikt svenska, eftersom detta idag liksom varje annan europeiska nationalitet måste försvaras inom ramen för en enhet-i-mångfald och mångfald-i-enhet i samarbete med det övriga Europa.

Utöver detta krävs självklart i framtidens på åtminstone många väsentliga områden krympande och gemensamma värld även en filosofiskt och historiskt genomtänkt hållning gentemot andra kulturer och traditioner. Lika mycket här som ifråga om Europa, och primärt av Europa historiskt formade länder i övriga världen, är ett annat av de vanligaste begreppen i den här bloggen, högre kosmopolitism, det jag föreslår bör användas som korrektiv. Det markerar motstånd både mot ensidig nationalism i dess problematiska former och den vanliga, flacka globalistiska kosmopolitism som även exempelvis Moderaternas kvardröjande nominellt konservativa idag okritiskt hyllar. Den välkomnar frihetligt samarbete av nytt slag, men bejakar och betonar samtidigt vikten av de nationella egenarterna och traditionerna såväl som behovet, inför de problematiska formerna och uttrycken för dagens globalism, av den decentrerade makt som nationalstaterna är en av formerna eller nivåerna för.

Som framgår av det Åkesson säger står socialkonservatismen för just det övervinnande av högerns respektive vänsterns begränsningar och deras många idag, i ljuset av vår tids nya problem och utmaningar, alltmer irrelevanta historiska låsningar, som kritiker som (den i övrigt förträfflige) Joakim Larsson enligt min mening felaktigt hävdar att det i stället och enbart är nationalismen som uttrycker. Samtidigt som denna nya huvudbeteckning alltså är fri från den senare termens egna begränsningar och delvis olyckliga associationer.

Förstådd på det sätt och mot bakgrund av de överväganden jag här kort antytt, framstår framlyftandet av socialkonservatismen – som partiet alltid i sak stått för – som den huvudsakliga, sammanfattande ideologiska benämningen utan tvekan som den rätta vägen framåt.