Category: Spirituality

Pasadena-teosofernas hus vid korsningen Sveavägen-Tegnérgatan.

Ännu vid början av 80-talet kunde man träffa Peter Flach, som efter att ha anslutit sig till Teosofiska samfundet 1930 ledde Pasadena-grenen i Sverige under ca 40 år, i mycket tillsammans med sin fru Kathinka, på av äldre och övre medelålders djuptänkande damer arrangerade möten i soffgruppen i hörnan längst in vid bortre väggen och fönstren i deras större, takhöga sal med strama pilastrar på första – eller var det möjligen andra – våningen i detta strama, tidigt 20-talsklassicistiska hus vid korsningen Sveavägen-Tegnérgatan, där en jämförelsevis stram bokhylla bl.a. innehöll några titlar av Brunton.

Vikten av stramhet i allt som har med detta samfund att göra.

Voegelin diskuterar med viss utförlighet Egypten i första delen av Order and History. Holm tar upp saker av betydelse både för frågan om tillämpningen av analysen av den västkonstituerande differentieringsprocessen på det forntida Egypten, och för förståelsen av Egyptens tillhörighet till den fördifferentierade kulturtraditionen där det i Voegelins allmänna mening av “kompakthet” liknar Mesopotamien, och även i någon mån Indien i föreningen av ett informellt exofolkligt mytmyller med en allmänt erkänd sofi eller vad som i ljuset av den fullbordade differentieringen och abrahamismens etablering i form av exokristendomen i väst kom att förstås som en esosofi.

I Den gyllene kedjan inleder Lindbom avsnittet om Platon och hans betydelse för västerlandet med att återge hans berättelse om Egypten i Timaios:

“I sin dialog Timaios låter Platon huvudpersonen berätta om hur Solon en gång besökt en gammal egyptisk stad i Nildeltat och därvid berättat för folket där om de äldsta grekiska myterna, bland annat om ‘den första människan’. Då säger en gammal egyptisk präst till honom: ‘Solon, Solon, ni greker är alltid barn. En grek är aldrig gammal, ty ni är unga i er själ, och därför har ni ingen verkligt gammal tradition.’ Varpå beror detta? Jo, säger den gamla prästen, vi egypter förblir alltid hos det gamla, under det att ni greker ständigt utplånar, förintar det gamla. På så sätt blir ni greker alltid unga, naiva, och vet ingenting om det förflutna…Platon låter Timaios själv fortsätta. Det finns två modeller (paradeigma), det eviga Varat, som aldrig föds (ti to on aei, genesin de ouk ekon), och det som alltid föds och alltid dör och som aldrig finns i verkligheten, alltså ej i Varat självt. Det förstnämnda, det eviga Varat, fattas med intellektet, nous, under det att det dödliga fattas med våra sinnen. Det är detta odödliga vara, som är utgångspunkten för skapelsen, och i denna skapelse har Gud, som inte liksom grekernas Zeus är instängt i Varat utan höjd över allt, också låtit människorna ingå i skapelsen med den intellektiva odödligheten, nous, i sin själ och själen i sin kropp.”

Och Lindbom fortsätter med sin egen utläggning:

“I den gamla egyptiska prästens ord till Solon ser vi redan konturerna av det grekiska och därmed det västerländska. Den gyllene kedjan, traderingen i form av uråldrig visdom om de eviga sanningarna bryts. Grekerna bryter sig ut ur kosmos, och därmed riktas ett hot mot visdomen: skapelsen görs till föremål för sinnliga observationer, rationella analyser och spekulationer. Därmed tror grekerna att de vinner sann kunskap. I verkligheten förlorar de den verkliga kunskapen, den ‘vetenskapernas vetenskap’, varom Platon talar i flera av sina dialoger.

Allt detta, som Västerlandet under två och ett halvt årtusende stoltserat med, individualismen och rationalismen, är i verkligheten en förlust, och det tragiska är att medvetenheten om detta är skjuten tillbaka till det halvmedvetna och det omedvetna för att till slut bli glömd och förnekad. Individualismen hotar att utmynna i en atomism, som i sin tur leder till identitetsförvirring. Rationalismen leder till en profanvetenskaplig tro på att den sinnliga världen skulle kunna utforskas och att dess innersta hemligheter skulle uppdagas och därmed erbjuda ett underbart rike för tillfredsställandet av maktbegär och sinnesnjutningar.”

Brunton för sin del bidrog med sin ockultistjargongmättade populärdramatisering A Search in Secret Egypt, som Guénon, efter att tidigare ha berömt honom, ganska begripligt var missnöjd med.

Kände amerikanske medarbetaren till Maharishi Mahesh Yogi, grundaren av David Lynch Foundation for Consciousness-Based Education and Peace, och författaren till boken Catching the Big Fish: Meditation, Consciousness, and Creativity, har gått bort.

Märkligt nog uppgav Lynch trots sin sedan 1973 regelbundet utövade meditation inte sin ständiga rökning, som slutligen tycks ha orsakat den sjukdom som ändade denna hans temporära livsform.

From her album Anand (2006).

Holm följer upp sitt avsnitt om Akbar med ett om Shah Jahans (Taj Mahal) äldste son Dara Shikoh, författare till ett verk om sufismens och vedantas samflöde. Ingenting kunde vara viktigare.

Detta gränsland mellan islams partiella differentiering å ena sidan, med dess spänning mellan exoterik och exoterik, och å den andra dels de övriga och äldre indiska “religionernas” mytgudsmyller, dels den djupa och avancerade sofiska tradition som samexisterade med men inte representerade en underordnad esoterik i förhållande till dem, har, som jag föreslog, en principiell, allmän betydelse i dagens framväxande envärld som går långt utöver dess historiska betydelse, eller man bör kanske snarare säga att dess historiska betydelse består och nu är större än någonsin.

Holm ger en utmärkt presentation av hesykasmen, där han fördjupar diskussionen av vad jag i det tidigare inlägget beskrev som kontroverserna rörande Gudsuppfattningen i sig och förståelsen av den mänskliga själens eller nuftets förhållande till Gud, dess likhet respektive olikhet i förhållande till Gud, i vilken utsträckning eller i vilken mening de är eller kan bli ettade med Gud, sådana dessa kontroverser gestaltade sig inom den kristna kyrka där, som jag skrev, det nyplatonska, esoteriska och mystika inflytandet blev som mest långtgående och bestående, en erkänd, grundläggande del av kyrkans lära och liv.

I centrum står Holms förklaring av Gregorios Palamas’ lära om det av själen skådbara oskapade gudomliga ljuset som en Guds energi, en position som denne lyckades få accepterad av den kyrkliga ortoauktoriteten och som det finns anledning att återkomma till. Det är en tydlig illustration av den esosofins konflikt med exodoxins uppfattning av Gud och Skapelsen som präglat även östkyrkan.