Olle Bengtsson

Ursprungligen publicerat 25/11 2011 (Politics)

Jag ska inte säga att jag inte tar i Aftonbladet och Expressen med tång. Denna attityd skulle i många fall uppfattas som ett uttryck för snobbism. Och utan tvekan kan den också ofta verkligen vara det.

Men så behöver inte vara fallet. Förhållningssättet kan vara välgrundat, även om det i praktiken blir för extremt. Det finns avgörande moraliska, intellektuella, allmänkulturella och politiska skäl till varför man i viss mening och på visst sätt i några avseenden bör förakta den typ av journalistik och opinionsbildning dessa tidningar oftast representerar.

Hursomhelst fick jag indirekt lära mig att inte läsa kvällstidningar. I de allra flesta hem jag besökte under min uppväxt, alldeles oavsett om de var borgerliga eller socialdemokratiska (och de var ungefär lika många i varje kategori), skulle det närmast ha varit en skam att ertappas med någon av dessa tidningar. De syntes aldrig.

Jag är beredd att försvara de värderingar som förklarar detta förhållande. Men det är inte bara för att Aftonbladet och Expressen är mer än principiellt populistiska i den lägre meningen, för att de ofta är grovt och exploaterande vulgära, som jag menar att man bör förhålla sig med stor reservation till dem.

I exempelvis den engelska konservativa tabloidpressen finns ofta, vid sidan av all råhet, också verkligt sanningssägande, insiktsfulla och avslöjande artiklar av en typ de seriösa tidningarna saknar. Så skulle kunna vara fallet i Sverige också. Populismen skulle kunna åtminstone då och då höja sig till populism i högre mening populism i högre mening, och därmed konvergera med några av den mer genuina konservatismens verkliga och avancerade insikter.

Men i Sverige har vi inte någon sådan tabloidpress. Här förenas den programmatiska och systematiska populismen i lägre mening, den otillbörliga förenklingen och propagandan, vulgariteten, smaklösheten, grovheten, vädjandet till det lägre hos läsarna och därmed läsarföraktet, med en politisk tendens – två varianter av en politisk tendens – som jag i det mesta förkastar. Det är denna kombination som gör avståndstagandet, ja, ibland tångens avstånd, nödvändigt.

Den typ av journalister och tyckare, numers ofta rena ignoranter, som dessa tidningar i allmänhet och i allt större utsträckning bygger sin verksamhet på är ett inte minst för en sund form av demokrati djupt problematiskt fenomen i eller en djupt problematisk produkt av dagens samhälle. Tyvärr finner vi det naturligtvis också inte bara i TV och radio utan i allt högre grad även i morgontidningarna, eller vad som förr avskilde sig som sådana.

Det har alltid varit svårt att förstå hur tidningar som marknadsför sig med löpsedlar av Aftonbladets och Expressens typ på allvar kan göra anspråk på att ha kulturredaktioner och kulturskribenter. Nu finner vi förvisso ibland en och annan god kulturskribent. Men kombinationen och sammanhanget är bisarra. Det är de även ifråga om vissa politiska krönikörer. Som jag tidigare påpekat blir effekten ibland rent komisk, som när Johan Hakelius framför sin utstuderade, engelskimiterande posekonservatism i Aftonbladet.

Eller bara beklaglig, som när Marie Söderqvist, som jag uppskattar för hennes intresse för kulturkonservatismen på nittiotalet även om hon nu mer verkar ägna sig åt mode och livsstil och sånt, dränker sina krönikor i Expressens hav av smaklösheter av alla slag. Det är ovärdigt, helt enkelt. Och det gör ju att många som annars skulle läsa dem inte gör det. Inramningen är för billig och stillös. Marie Söderqvist i Expressen är ett utmärkt exempel till stöd för några av de argument jag försökt föra fram föra fram för varför den personliga bloggen är en bättre publikationsform än dagens tidningar, åtminstone de svenska. Om Marie startade en egen blogg skulle med all säkerhet många med min inställning läsa henne med långt större regelbundenhet.

Det finns alltså undantag i form av enstaka goda skribenter. Det finns också undantag i form av i den ovan angivna meningen dåliga skribenter som då och då råkar skriva bra saker. Ibland får jag tips av vänner och bekanta om sådant som är läsvärt, och andra gånger finner jag själv hänvisningar och länkar som gör att jag klickar mig fram till nätupplagorna.

Vilken kategori Aftonbladets Fredrik Virtanen tillhör vet jag inte. Men idag tipsade mig en god moderat vän om en utmärkt ledare av honom om Fredrik Reinfeldt: Reinfeldt slår alla rekord i vulgaritet. Den påminner mig också om ett inlägg av Expressens kulturskribent (kanske en god sådan?) Gunilla Brodrej i somras, som Thomas Nydahl fäste min uppmärksamhet på.

Vad Virtanen pekar på är i hög grad samma problem som hans egen tidning och Expressen normalt är exempel på. Men i denna ledare fångar Virtanen, i den utsträckning och på det sätt som är möjliga i en kvällstidningsledare, med stor klarhet och konkretion den svenska politiska kulturens förfall.

Virtanen ger först ett talande exempel från socialdemokratin, genom en jämförelse, utifrån en konkret incident, mellan Bengt Göransson och Thomas Bodström. Göransson “ingår, som kanske siste aktivist, i den gruppen av social­demokratiska högintellektuella som eftersträvade ett både ekonomiskt och kulturellt starkt Sverige”.

Idag har toppolitikerna “klivit ner från de höga akademiska hästarna och rullar allt oftare omkring i den kulturlösa gyttjan”. De inte bara “spelar vanliga, som poeten Olle Ljungström sjöng, de är vanliga”. Och det “mår inte ett land särskilt bra av”: “Ledare ska leda, visa förfining, peka ut vägen och vara smartare än medborgaren. De ska besitta storhet. Folket förtjänar inget mindre.”

Och Moderaterna har snarast blivit än värre än Socialdemokraterna. “Moderatledare”, fortsätter Virtanen, “har förvisso inte ens någon tradition av snille och smak, snarare av glada gamänger som Gösta Bohman och Ulf Adelsohn, men Reinfeldt slår alla tiders svenska statsministerrekord i vulgaritet.” Han är “en enmansorgie i banal medelklass” (när Virtanen också kallar honom “dundersvenne” kan det dock vara ett uttryck för illegitim, politisk-korrekt oikofobi; jag är litet osäker på terminologin här). Han “gav prinsessan Victoria en platteve i 30-årspresent”, “ägnade sommaren åt att läsa fyra Camilla Läckberg-deckare”, och “lyssnar inte på något svårare än Magnus Uggla och Da Buzz”. Och “som lök på laxen handlade han nyligen åtta burkar Mariestads starköl på Systembolaget. Gud nåde om han hade setts läppja ett belgisk trappistöl eller ens en tjeckisk Urquell.

Som Virtanen själv visar handlar det om mer än bara Reinfeldt och Nya Moderaterna. Det handlar också om borgerligheten i allmänhet, vars kulturella och politiska förfall jag försökt ta upp och utmana i flera inlägg här. Och alltså om Socialdemokraterna. Ja, om den politiska kulturen i allmänhet. Det är ett centralt humanistiskt och demokratiskt problem Virtanen tar upp, ett problem som även jag flera gånger också som sådant berört, exempelvis här. Kopplingen mellan den allmänna kulturella nivån och den politiska debatten, retoriken och polemiken, ja hela utformningen av politiken, är uppenbar.

Avslutningsvis vill jag bara anmäla mina två invändningar, som båda rör underordnade punkter i ledaren. Man måste för det första ifrågasätta den typ av problematiskt ideologiserad kultur och intellektualitet som några av de äldre socialdemokrater Virtanen nämner uppvisade. Olof Palme är exempelvis självfallet från mitt pespektiv inte något helt lyckat exempel på Reinfeldts motpol i de här aktuella avseendena. Och huruvida Ingvar Carlsson verkligen kan beskrivas som ”högintellektuell” och en “stor tänkare” är kanske en öppen fråga.

För det andra vänder sig den livslånge folkrörelsemannen Bengt Göransson naturligtvis inte mot folklighet som sådan. Han kritiserar kanske en viss typ av i den lägre meningen populistiskt förvrängd, vulgariserad, masskulturaliserad folklighet – även när den uppenbarar sig hos en person som kommer inifrån den under nittonhundratalets lopp etablerade nya (och, tillägger vi, i flera avseenden tvetydiga) socialdemokratiska eliten: Thomas Bodström är ju son till förre TCO-ordföranden och utrikes- och utbildningsministern, licentiaten Lennart Bodström. Men i själva verket tog Göransson inte alls upp folkligheten: hans “grova påhopp” på Bodström var en nödvändig kritik av en ny politisk ytlighet, ansvarslöshet och opportunism, som i lika hög grad finns hos Moderaterna. Hans exempel var skrämmande och hans argument på intet sätt “lövtunna”.

Till det folkliga i sig eller som sådant står den kultur och intellektualitet Virtanen saknar inte i motsatsställning. Såväl när det är fråga om genuina, så att säga samtidigt traditionella och organiska intellektuella eliter som till och med den svenska socialdemokratin när den varit som bäst, finns mellan dem inte bara ett ständigt samspel och en fruktbar växelverkan, utan också en åskådningsmässig enhet som inte minst bidrar till att möjliggöra och underlätta denna kontakt.

Något oöverbryggbart svalg mellan dem, av det slag vi finner mellan ideologiska pseudoeliter och såväl genuin som, i mindre utsträckning, fördärvad folklighet, finns därför inte. Att hålla vägen mellan kulturen och intellektualiteten å ena sidan och folket å den andra öppen och vältrafikerad i båda riktningarna var idealet för den gamla socialdemokratiska folkbildning Göransson under en lång karriär arbetat för, och som han är en av de få som fortfarande tror på.

Virtanen, som jag i övrigt inte vet någonting om, har förtjänstfullt tydliggjort den demokratiska politiska kulturens kris i dagens Sverige. Hans ledare representerar en idag ovanlig typ av politisk kritik som vi mer än något annat behöver. Och de slutsatser vi måste dra är entydiga.

Det politiska alternativ vi behöver för framtiden måste vara förankrat i en förnyelse av hela den politiska kulturen. Och den politiska kulturen måste i sin tur vara en produkt av och ett uttryck för en djupgående allmän kulturell förnyelse av i vissa bestämda avseenden innehållsligt och åskådningsmässigt väldefinierat slag. Endast så kan vi få den typ av politiskt ledarskap som Virtanen med rätta kräver.

Stephen F. Cohen and John J. Mearsheimer, 28 April.

Försvarspolitiken är ett centralt område för SD, där partiet på grund av såväl regeringens som den nuvarande vänsteroppositionens politik under lång tid måste, och förväntas, axla ett särskilt stort ansvar. Ingenting tyder på att någon annan kommer vara beredd att göra tillräckligt för det stärkande av det svenska försvaret som är uppenbart nödvändigt. Därför finns också försvarsvänliga väljargrupper som blir alltmer benägna att överge sina gamla partier, ja många har av naturliga skäl redan för länge sedan gått över till SD. Det förblir strategiskt naturligt för SD att inrikta sig just på dessa grupper.

Dock finns också ett problem med deras tidigare partisympatier. Rimligen har de röstat på de mest försvarsvänliga av de gamla partierna, trots att även dessa direkt medverkat vid försvarets nedmontering. Men dessa partier sitter också fast i en säkerhetspolitisk analys med vilken deras försvarspolitik är oupplösligt förenad. Och denna säkerhetspolitiska analys är föråldrad.

Alla de stora, SD närstående partierna på den europeiska kontinenten och i Storbritannien tycks på annat sätt än i SD tagit in det faktum att det kalla kriget är slut, att Berlinmuren och kommunismen fallit, och att Ryssland därför inte längre representerar ett hot mot Europa på samma sätt som tidigare under nittonhundratalet. Det gäller inte bara om Frankrike, Österrike, Italien och Storbritannien, utan även om Ungern, trots dess långa erfarenhet av sovjetiskt förtryck. I motsats till de gamla partierna i dessa länder uppvisar de en ny, kvalificerat positiv hållning gentemot Ryssland.

Varje europeiskt land, eller åtminstone de flesta europeiska länder, har förvisso en egen, av unika faktorer och skeenden formad historisk relation till Ryssland. Dess upplevda hot som stormakt och imperium är ju på intet sätt är reducerbart till den kommunistiska eran, även om det då blev särskilt akut och innehållsligt annorlunda och mer tillspetsat. De kan inte enas i någon total samsyn ifråga om grannen i öst. Polen, de baltiska länderna och Finland måste exempelvis av uppenbara skäl ha ett annat förhållningssätt än inte bara Väst- utan även stora delar av Östeuropa.

Likafullt förblir det ett faktum att under hundra år efter Napoleonkrigen och Wienkongressen, fram till den kommunistiska revolutionen, någon större, mer generell och principiell konflikt mellan Europa och Ryssland inte förelåg. Den svenska, under den tidigmoderna perioden formade bilden av ”arvfienden” hade i flera avseenden blivit obsolet med Karl Johans omsvängning, och i realiteten förblev den så. Ändå fortlevde den inte bara som del av den historiska identiteten i mer eller mindre “nationalromantiska” sammanhang (egentligen är det här fråga om en med tiden alltmer romantiserad form av den äldre patriotismen, skild från den egentliga nationalromantiken), utan den kunde alltfort i varierande utsträckning påverka den svenska politiska och diplomatiska föreställningsvärlden. Inte minst blev det naturligt för högern att blåsa liv i den inför det nya kommunistiska hotet under nittonhundratalet. Och den svenska försvarsmakten har givetvis sedan länge arbetat utifrån förutsättningen att ett potentiellt hot föreligger i första hand från Ryssland. Kvar står likafullt att ett fientligt förhållande till Ryssland inte ens historiskt är något självklart normaltillstånd.

Omvärldsanalysen hos de försvarsvänner som tidigare röstat på något av de gamla ”försvarsvänliga” partierna är emellertid fortfarande i allt väsentligt bestämd av denna fiendebild, sådan den konsoliderats och givits en distinkt ideologisk karaktär under årtionden av antikommunism och går långt utöver militärens begränsade, teknisk-realistiska beömningar. Och när sådana försvarsvänner tagit steget över till SD har de också på avgörande sätt bidragit till att förstärka en självförståelse som hos mer ursprungliga SD-politiker väl torde ha varit i hög grad bestämd av den kvarhållna romantiserade antiryska identitetskomponenten, exempelvis såsom symboliserad av Karl XII.

Från ett större och djupare svenskt konservativt perspektiv – ett perspektiv som är relevant för ett nytt socialkonservativt parti just i dess oundvikliga och i hög grad kontextuellt betingade historiska förnyelse – borde emellertid denna kombination kunna ses som innebärande en otillräcklig hållning. Och dess otillräcklighet blir inte mindre uppenbar i ljuset av den internationella utvecklingen efter kalla krigets slut. Ännu efter 25 år har många svenska försvarsvänner svårt att tillräckligt ändra sin allmänna perception av Ryssland. Hotets upplevda permanens bakom skiftande fasader gör dem mottagliga för den alltifrån den postsovjetiska periodens början ständigt växande neokonservativa och liberalinterventionistiska västliga politik och propaganda som genom sina provokationer kontinuerligt brutit ned vad som kan kallas Ronald Reagans fredsverk. Allt det som nu kulminerat i Ukraina-krisen och som alltmer liknar ett nytt kallt krig – ett kallt krig utan något som helst av den moraliska legitimitet som det gamla ägde och som utan kraftfulla diplomatiska ansträngningar faktiskt riskerar att övergå i ett ”hett” krig.

Man har helt enkelt svårt att i mer djupgående historiska och kulturella termer förstå vad ett icke-kommunistiskt och på dess egna villkor så att säga normaliserat Ryssland innebär och kan innebära för framtiden. Artonhundratalets potentialer ligger på något sätt utanför horisonten, perspektivet begränsas av någon anledning s.a.s. till Karl XIIs och antikommunismens fälttåg. Detta leder i sin tur till en alltför primitivt dualistisk säkerhetspolitisk shematism som förblir opåverkad av vad som sker i Ryssland såväl som i väst och är ensidigt betingad av försvarspolitikens traditionella orientering och försvarsmaktenss etablerade analyser. Med ödesmässig nödvändighet, enligt tingens eviga ordning, föreligger här en konstitutiv motsättning som på något sätt går långt utöver civilisationernas välkända, partiella historiska divergens.

I verkligheten sker stora förändringar både här och där, vad öst såväl som väst står för har i väsentliga avseenden inte förblivit detsamma över tiden. Rysslands utveckling under artonhundratalet förblir underskattad åtminstone i det allmänna historiemedvetandet (om något sådant överhuvudtaget längre finns), och den efterföljande bolsjevikregimens varaktighet var lång men begränsad. Hos oss har vi under ett århundrade kunnat följa märkliga positionsförskjutningar bestämda av den fortlöpande atlantiska orientering som präglat västeuropa alltifrån USAs ingripande i första världskriget. Bortom det gemensamma motståndet mot kommunismen är inte minst den europeiska högerns anslutning till den märkliga amerikanska, nominellt post- och antiimperialistiska imperialismen, den liberalinterventionistiska linje som under de senaste årtiondena synergiskt förenats med neokonservatismen, ett av de utifrån en djupare politisk-filosofisk och historisk analys mest märkliga fenomenen i modern historia. Efter kommunismens fall har ju nämligen dess egen i verkligheten icke-frihetliga tendens blivit allt tydligare skönjbar.

Och detta är ju en linje som alltifrån Wilson bryter även med den distinkta äldre amerikanska utrikespolitiska hållning som idag, ibland med något olika tonvikter, kvarhålles av konservativa som Pat Buchanan och exempelvis tidskriften The American Conservative. Deras förnyelse av det traditionella Amerika i detta avseende vinner också allt större förankring i en växande oppositionell opinion, som inger hopp om att den nuvarande ”väst”-regimen i någon mån kan förändras också från detta håll. Under de senaste årtiondena, när den entydiga och historiskt-kausalt begripliga påtagligheten i efterkrigstidens maktordning ersatts av på ytan mer diffusa strukturer (som EU) är det utan tvekan i hög grad neokonservatismens rökridåer som möjliggjort den fortsatt breda anslutningen från vad som återstår av den europeiska högern till den amerikansk-demokratistiska interventionismen. Oerhört mycket har visat sig kunna höljas i exempelvis frihetsbegreppets vaghet. Med denna amerikanism följer i verkligheten en långt större del av den allmänna politiska och kulturella radikalismen än vad många i väst, inklusive och inte minst inom vänster, ännu tycks ha uppfattat – och större del ju längre fram i tiden vi kommer. I dagens amerikanska hetskampanjer mot Putin eller Ungerns Orbán och för den ostentativa dekadenskulturen borde dock detta slutligen bli uppenbart för alla.

Allt detta är i själva verket av stor betydelse för hur vår försvarspolitik bedrivs. Denna politik kan ju aldrig vara ett ensamt, isolerat politikområde vars mål eftersträvas oberoende av samband med och konsekvenser för andra områden. Den måste på ansvarsfullt sätt relateras till och samordnas med säkerhets- och utrikespolitiken. Och om de senare inte är tillräckligt utvecklade – vilket synes vara fallet hos SD – måste de snarast bli det, så att försvarspolitiken inte bedrivs i blindo. Den måste vara på rätt sätt integrerad i ett större sammanhang, en större helhet, som likaledes måsta vara riktigt uppfattad. Att vara en stor fältherre har aldrig varit tillräckligt för att bli en statsman, och utrikes- och säkerhetspolitiken kan inte överlämnas enbart till militärtekniska specialister. Syftet att stärka försvaret kan inte tjänas av metoder vars resultat motverkar själva försvarets eget syfte. Men så kan idag faktiskt bli fallet utan säkerhetspolitisk och allmän utrikespolitisk klarsyn. Och i en krissituation som den som situationen i Ukraina länge hotat att leda till kan det få mycket allvarliga konsekvenser för vårt land.

Jag säger därför att det är fel att, i syfte att vinna väljare för SDs stärkande av försvaret, populistiskt appellera till den ryskfientliga opinion som är konfigurerad på det sätt jag kort beskrivit. Ännu 25 år efter murens fall förbluffas man av hur den senare kan insistera på sin förenklade omvärldsförståelse och ha så bristande uppfattning av vad som bevisligen var även Reagans reellt ryskvänliga fredssyften och faktiska resultat. Och i det kritiska läge Ukraina-konflikten försatt oss blir det än mer problematiskt att i enlighet med det traditionella försvarsanalytiska maskineriets trögrörlighet, men långt utöver dess kompetensområde, öppet utpeka Ryssland som fiende, ja att göra detta till en huvudpunkt i en försvarspolitisk retorik som på det värsta neoconmanér är direkt inställd på ett kommande krig, kallt såväl som hett, mot Ryssland i Europa. Det är ett uttryck för vad jag kallar den lägre och oacceptabla formen av populism att i en fråga som denna politiskt-taktiskt frånkänna väljarna förmågan att hantera nyanser och komplexitet utöver ett så förenklat budskap. Det är förkastligt att anpassa politiken till de hätska stämningar västmedia nu på vad som vid det här laget borde vara ett förutsägbart sätt piskar upp.

De i högsta grad möjliga, fatala konsekvenserna av en sådan närsynther är ju uppenbara. Utan tvekan kan man med det enkla buskapet att Ryssland är den enda och självklara fienden, att Ryssland rustar och att Ryssland är aggressivt, vinna en stor del av de avsedda väljarna. Men måste man inte titta närmare på det pris man betalar? I alltför hög grad ser jag i denna målgrupp – som i hög grad utöver en väljarkategori också är en opinionsbildarkategori – idag gamla bombliberala folkpartistiska skräcködlor, neokonservativt starkt influerande krigshetsare drivna av en alltmer skruvad psykologi och ständigt mer ohållbart motiverad och fanatiskt ensidig USA-lojalitet, och antingen i fullständig omedvetenhet om eller i dubiös intressegemenskap med ”väst”-spelets regissörer.

I stället för att fiska efter sådana röster och därför anpassa sig till en sådan tvivelaktig opinion måste man här, menar jag, driva en egen, självständig sverigedemokratisk politik för vårt försvars stärkande. Politik handlar inte bara om att följa existerande opinioner, utan också, ja i högre grad, om att skapa nya. Och just här krävs en verklig, ny, skapande politik, ja behovet av den är just nu akut. Vi måste få folket med oss för en i långt högre grad självständig och – formellt gentemot samma makter som under det kalla kriget – neutral hållning, om än i samarbete med de framväxande motsvarande politiska riktningarna på kontinenten och i Storbritannien. Detta måste bli den nya, genuina och i längden mycket starkare grunden och motivationen för försvarspolitiken. Den svenska neutraliteten är, som jag argumenterat i ett tidigare inlägg, åter aktuell.

Alternativet hotar idag att bli en strategi av sådan kortsiktighet att dess katastrofala kontraproduktivitet borde vara omöjlig att inte se i det läge av ökade spänningar mellan öst och väst av det slag vi idag befinner oss i. Dess groteska logiken blir ju nämligen att vi måste stärka försvaret för att kunna stå emot det ryska hotet, men för att kunna stärka försvaret måste vi hjälpa till att provocera Ryssland på ett sätt som gör krig sannolikt innan vi ens nått fram till det viktiga försvarsbeslutet nästa år!

Ja, Ryssland förblir ett potentiellt hot. Men i den mån det politiskt är det idag är det faktiskt enbart p.g.a. “västs” kontinuerliga, såväl ideologiskt som maktpolitiskt motiverade inblandning, felgrepp och provokationer alltifrån det gamla kalla krigets slut. Det är endast i händelse av en fördjupad konflikt mellan USA/EU/NATO å ena sidan och Ryssland och eventuellt Kina och ytterligare allierade å den andra som detta hot kan övergå från potentialitet till aktualitet. Med stor sannolikhet förblir det då visserligen riktigt att hotet i dess omedelbarhet då manifesteras som ryskt, även om vi då faktiskt måste räkna med NATO-insatser på svenskt territorium. Förvisso måste vår försvarspolitik såtillvida alltfort reellt i hög grad utformas på grundval av detta invanda scenarios hotbild. Men säkerhetspolitiskt är det idag fullständigt otillräckligt att stanna på denna analysnivå. Därför måste också den specifikt försvarspolitiska budskapet och dess kommunikation modifieras så att de bringas i överensstämmelse med den självständiga diplomatiska linje jag beskrivit – en linje som så lätt och naturligt kan formuleras i termer av anknytning till och förnyelse av närliggande svensk historisk tradition.

Tydlighet krävs med andra ord inte bara mot Ryssland utan också mot det ”väst” som tyvärr är huvudorsaken till dagens konflikt. En mycket mer kritisk hållning mot den ”västliga” politiken är nödvändig. Neutralitetslinjen är idag långt mer motiverad än under det gamla kalla kriget, och det är framför allt därför som det finns anledning att i möjligaste mån försöka diplomatiskt upprätthålla eller rekonstruera den. Den säkerhetspolitiska förståelsen av arten av det ryska hotet måste fördjupas, och självständigheten i SDs utrikespolitik i förhållande till de andra svenska partierna måste på denna grundval starkare markeras. Försvarspolitikens budskap och retorik måste vara förenliga med Sveriges säkerhetspolitiska intressen och vår diplomati.

Och vi bör också rikta blicken mot våra EU- och NATO-kritiska europeiska vänner, med vilka vi i hög grad har gemensamma säkerhetspolitiska intressen. Det är sant att deras förhållande till Ryssland historiskt skiljer sig på olika sätt från vårt. Men det finns också mycket som förenar. Nordiskt försvarssamarbete är naturligt, önskvärt, ja oundvikligt, men en konvergens med vad som kan kallas den nya, självständiga europeiska linjen vore dock såväl i högre grad moraliskt försvarbart som i konkreta termer bättre för oss än ett Norden distanserat från dem och, inte minst genom Danmarks och Norges NATO-medlemskap, anslutet till Bryssels och Washingtons nuvarande agenda. Och i enlighet med denna europeiska orientering bör vi även stödja de lovvärda diplomatiska lösningar Tyskland nu med föredömlig självständighet tycks eftersträva i direkta, oberoende förhandlingar med Ryssland. Ja, endast med anammandet av den större politiska helhet jag här antytt som ram för svensk försvarspolitik kan vi själva lämna ett bidrag till den aktuella konfliktens fredliga lösning och till skapandet av en hållbar grund för mer långsiktig fred i Europa.

5 February, a few weeks before the Kiev coup. Stephen F. Cohen & Mark Almond.