Jan Olof Bengtsson

Försvarspolitiken är ett centralt område för SD, där partiet på grund av såväl regeringens som den nuvarande vänsteroppositionens politik under lång tid måste, och förväntas, axla ett särskilt stort ansvar. Ingenting tyder på att någon annan kommer vara beredd att göra tillräckligt för det stärkande av det svenska försvaret som är uppenbart nödvändigt. Därför finns också försvarsvänliga väljargrupper som blir alltmer benägna att överge sina gamla partier, ja många har av naturliga skäl redan för länge sedan gått över till SD. Det förblir strategiskt naturligt för SD att inrikta sig just på dessa grupper.

Dock finns också ett problem med deras tidigare partisympatier. Rimligen har de röstat på de mest försvarsvänliga av de gamla partierna, trots att även dessa direkt medverkat vid försvarets nedmontering. Men dessa partier sitter också fast i en säkerhetspolitisk analys med vilken deras försvarspolitik är oupplösligt förenad. Och denna säkerhetspolitiska analys är föråldrad.

Alla de stora, SD närstående partierna på den europeiska kontinenten och i Storbritannien tycks på annat sätt än i SD tagit in det faktum att det kalla kriget är slut, att Berlinmuren och kommunismen fallit, och att Ryssland därför inte längre representerar ett hot mot Europa på samma sätt som tidigare under nittonhundratalet. Det gäller inte bara om Frankrike, Österrike, Italien och Storbritannien, utan även om Ungern, trots dess långa erfarenhet av sovjetiskt förtryck. I motsats till de gamla partierna i dessa länder uppvisar de en ny, kvalificerat positiv hållning gentemot Ryssland.

Varje europeiskt land, eller åtminstone de flesta europeiska länder, har förvisso en egen, av unika faktorer och skeenden formad historisk relation till Ryssland. Dess upplevda hot som stormakt och imperium är ju på intet sätt är reducerbart till den kommunistiska eran, även om det då blev särskilt akut och innehållsligt annorlunda och mer tillspetsat. De kan inte enas i någon total samsyn ifråga om grannen i öst. Polen, de baltiska länderna och Finland måste exempelvis av uppenbara skäl ha ett annat förhållningssätt än inte bara Väst- utan även stora delar av Östeuropa.

Likafullt förblir det ett faktum att under hundra år efter Napoleonkrigen och Wienkongressen, fram till den kommunistiska revolutionen, någon större, mer generell och principiell konflikt mellan Europa och Ryssland inte förelåg. Den svenska, under den tidigmoderna perioden formade bilden av ”arvfienden” hade i flera avseenden blivit obsolet med Karl Johans omsvängning, och i realiteten förblev den så. Ändå fortlevde den inte bara som del av den historiska identiteten i mer eller mindre “nationalromantiska” sammanhang (egentligen är det här fråga om en med tiden alltmer romantiserad form av den äldre patriotismen, skild från den egentliga nationalromantiken), utan den kunde alltfort i varierande utsträckning påverka den svenska politiska och diplomatiska föreställningsvärlden. Inte minst blev det naturligt för högern att blåsa liv i den inför det nya kommunistiska hotet under nittonhundratalet. Och den svenska försvarsmakten har givetvis sedan länge arbetat utifrån förutsättningen att ett potentiellt hot föreligger i första hand från Ryssland. Kvar står likafullt att ett fientligt förhållande till Ryssland inte ens historiskt är något självklart normaltillstånd.

Omvärldsanalysen hos de försvarsvänner som tidigare röstat på något av de gamla ”försvarsvänliga” partierna är emellertid fortfarande i allt väsentligt bestämd av denna fiendebild, sådan den konsoliderats och givits en distinkt ideologisk karaktär under årtionden av antikommunism och går långt utöver militärens begränsade, teknisk-realistiska beömningar. Och när sådana försvarsvänner tagit steget över till SD har de också på avgörande sätt bidragit till att förstärka en självförståelse som hos mer ursprungliga SD-politiker väl torde ha varit i hög grad bestämd av den kvarhållna romantiserade antiryska identitetskomponenten, exempelvis såsom symboliserad av Karl XII.

Från ett större och djupare svenskt konservativt perspektiv – ett perspektiv som är relevant för ett nytt socialkonservativt parti just i dess oundvikliga och i hög grad kontextuellt betingade historiska förnyelse – borde emellertid denna kombination kunna ses som innebärande en otillräcklig hållning. Och dess otillräcklighet blir inte mindre uppenbar i ljuset av den internationella utvecklingen efter kalla krigets slut. Ännu efter 25 år har många svenska försvarsvänner svårt att tillräckligt ändra sin allmänna perception av Ryssland. Hotets upplevda permanens bakom skiftande fasader gör dem mottagliga för den alltifrån den postsovjetiska periodens början ständigt växande neokonservativa och liberalinterventionistiska västliga politik och propaganda som genom sina provokationer kontinuerligt brutit ned vad som kan kallas Ronald Reagans fredsverk. Allt det som nu kulminerat i Ukraina-krisen och som alltmer liknar ett nytt kallt krig – ett kallt krig utan något som helst av den moraliska legitimitet som det gamla ägde och som utan kraftfulla diplomatiska ansträngningar faktiskt riskerar att övergå i ett ”hett” krig.

Man har helt enkelt svårt att i mer djupgående historiska och kulturella termer förstå vad ett icke-kommunistiskt och på dess egna villkor så att säga normaliserat Ryssland innebär och kan innebära för framtiden. Artonhundratalets potentialer ligger på något sätt utanför horisonten, perspektivet begränsas av någon anledning s.a.s. till Karl XIIs och antikommunismens fälttåg. Detta leder i sin tur till en alltför primitivt dualistisk säkerhetspolitisk shematism som förblir opåverkad av vad som sker i Ryssland såväl som i väst och är ensidigt betingad av försvarspolitikens traditionella orientering och försvarsmaktenss etablerade analyser. Med ödesmässig nödvändighet, enligt tingens eviga ordning, föreligger här en konstitutiv motsättning som på något sätt går långt utöver civilisationernas välkända, partiella historiska divergens.

I verkligheten sker stora förändringar både här och där, vad öst såväl som väst står för har i väsentliga avseenden inte förblivit detsamma över tiden. Rysslands utveckling under artonhundratalet förblir underskattad åtminstone i det allmänna historiemedvetandet (om något sådant överhuvudtaget längre finns), och den efterföljande bolsjevikregimens varaktighet var lång men begränsad. Hos oss har vi under ett århundrade kunnat följa märkliga positionsförskjutningar bestämda av den fortlöpande atlantiska orientering som präglat västeuropa alltifrån USAs ingripande i första världskriget. Bortom det gemensamma motståndet mot kommunismen är inte minst den europeiska högerns anslutning till den märkliga amerikanska, nominellt post- och antiimperialistiska imperialismen, den liberalinterventionistiska linje som under de senaste årtiondena synergiskt förenats med neokonservatismen, ett av de utifrån en djupare politisk-filosofisk och historisk analys mest märkliga fenomenen i modern historia. Efter kommunismens fall har ju nämligen dess egen i verkligheten icke-frihetliga tendens blivit allt tydligare skönjbar.

Och detta är ju en linje som alltifrån Wilson bryter även med den distinkta äldre amerikanska utrikespolitiska hållning som idag, ibland med något olika tonvikter, kvarhålles av konservativa som Pat Buchanan och exempelvis tidskriften The American Conservative. Deras förnyelse av det traditionella Amerika i detta avseende vinner också allt större förankring i en växande oppositionell opinion, som inger hopp om att den nuvarande ”väst”-regimen i någon mån kan förändras också från detta håll. Under de senaste årtiondena, när den entydiga och historiskt-kausalt begripliga påtagligheten i efterkrigstidens maktordning ersatts av på ytan mer diffusa strukturer (som EU) är det utan tvekan i hög grad neokonservatismens rökridåer som möjliggjort den fortsatt breda anslutningen från vad som återstår av den europeiska högern till den amerikansk-demokratistiska interventionismen. Oerhört mycket har visat sig kunna höljas i exempelvis frihetsbegreppets vaghet. Med denna amerikanism följer i verkligheten en långt större del av den allmänna politiska och kulturella radikalismen än vad många i väst, inklusive och inte minst inom vänster, ännu tycks ha uppfattat – och större del ju längre fram i tiden vi kommer. I dagens amerikanska hetskampanjer mot Putin eller Ungerns Orbán och för den ostentativa dekadenskulturen borde dock detta slutligen bli uppenbart för alla.

Allt detta är i själva verket av stor betydelse för hur vår försvarspolitik bedrivs. Denna politik kan ju aldrig vara ett ensamt, isolerat politikområde vars mål eftersträvas oberoende av samband med och konsekvenser för andra områden. Den måste på ansvarsfullt sätt relateras till och samordnas med säkerhets- och utrikespolitiken. Och om de senare inte är tillräckligt utvecklade – vilket synes vara fallet hos SD – måste de snarast bli det, så att försvarspolitiken inte bedrivs i blindo. Den måste vara på rätt sätt integrerad i ett större sammanhang, en större helhet, som likaledes måsta vara riktigt uppfattad. Att vara en stor fältherre har aldrig varit tillräckligt för att bli en statsman, och utrikes- och säkerhetspolitiken kan inte överlämnas enbart till militärtekniska specialister. Syftet att stärka försvaret kan inte tjänas av metoder vars resultat motverkar själva försvarets eget syfte. Men så kan idag faktiskt bli fallet utan säkerhetspolitisk och allmän utrikespolitisk klarsyn. Och i en krissituation som den som situationen i Ukraina länge hotat att leda till kan det få mycket allvarliga konsekvenser för vårt land.

Jag säger därför att det är fel att, i syfte att vinna väljare för SDs stärkande av försvaret, populistiskt appellera till den ryskfientliga opinion som är konfigurerad på det sätt jag kort beskrivit. Ännu 25 år efter murens fall förbluffas man av hur den senare kan insistera på sin förenklade omvärldsförståelse och ha så bristande uppfattning av vad som bevisligen var även Reagans reellt ryskvänliga fredssyften och faktiska resultat. Och i det kritiska läge Ukraina-konflikten försatt oss blir det än mer problematiskt att i enlighet med det traditionella försvarsanalytiska maskineriets trögrörlighet, men långt utöver dess kompetensområde, öppet utpeka Ryssland som fiende, ja att göra detta till en huvudpunkt i en försvarspolitisk retorik som på det värsta neoconmanér är direkt inställd på ett kommande krig, kallt såväl som hett, mot Ryssland i Europa. Det är ett uttryck för vad jag kallar den lägre och oacceptabla formen av populism att i en fråga som denna politiskt-taktiskt frånkänna väljarna förmågan att hantera nyanser och komplexitet utöver ett så förenklat budskap. Det är förkastligt att anpassa politiken till de hätska stämningar västmedia nu på vad som vid det här laget borde vara ett förutsägbart sätt piskar upp.

De i högsta grad möjliga, fatala konsekvenserna av en sådan närsynther är ju uppenbara. Utan tvekan kan man med det enkla buskapet att Ryssland är den enda och självklara fienden, att Ryssland rustar och att Ryssland är aggressivt, vinna en stor del av de avsedda väljarna. Men måste man inte titta närmare på det pris man betalar? I alltför hög grad ser jag i denna målgrupp – som i hög grad utöver en väljarkategori också är en opinionsbildarkategori – idag gamla bombliberala folkpartistiska skräcködlor, neokonservativt starkt influerande krigshetsare drivna av en alltmer skruvad psykologi och ständigt mer ohållbart motiverad och fanatiskt ensidig USA-lojalitet, och antingen i fullständig omedvetenhet om eller i dubiös intressegemenskap med ”väst”-spelets regissörer.

I stället för att fiska efter sådana röster och därför anpassa sig till en sådan tvivelaktig opinion måste man här, menar jag, driva en egen, självständig sverigedemokratisk politik för vårt försvars stärkande. Politik handlar inte bara om att följa existerande opinioner, utan också, ja i högre grad, om att skapa nya. Och just här krävs en verklig, ny, skapande politik, ja behovet av den är just nu akut. Vi måste få folket med oss för en i långt högre grad självständig och – formellt gentemot samma makter som under det kalla kriget – neutral hållning, om än i samarbete med de framväxande motsvarande politiska riktningarna på kontinenten och i Storbritannien. Detta måste bli den nya, genuina och i längden mycket starkare grunden och motivationen för försvarspolitiken. Den svenska neutraliteten är, som jag argumenterat i ett tidigare inlägg, åter aktuell.

Alternativet hotar idag att bli en strategi av sådan kortsiktighet att dess katastrofala kontraproduktivitet borde vara omöjlig att inte se i det läge av ökade spänningar mellan öst och väst av det slag vi idag befinner oss i. Dess groteska logiken blir ju nämligen att vi måste stärka försvaret för att kunna stå emot det ryska hotet, men för att kunna stärka försvaret måste vi hjälpa till att provocera Ryssland på ett sätt som gör krig sannolikt innan vi ens nått fram till det viktiga försvarsbeslutet nästa år!

Ja, Ryssland förblir ett potentiellt hot. Men i den mån det politiskt är det idag är det faktiskt enbart p.g.a. “västs” kontinuerliga, såväl ideologiskt som maktpolitiskt motiverade inblandning, felgrepp och provokationer alltifrån det gamla kalla krigets slut. Det är endast i händelse av en fördjupad konflikt mellan USA/EU/NATO å ena sidan och Ryssland och eventuellt Kina och ytterligare allierade å den andra som detta hot kan övergå från potentialitet till aktualitet. Med stor sannolikhet förblir det då visserligen riktigt att hotet i dess omedelbarhet då manifesteras som ryskt, även om vi då faktiskt måste räkna med NATO-insatser på svenskt territorium. Förvisso måste vår försvarspolitik såtillvida alltfort reellt i hög grad utformas på grundval av detta invanda scenarios hotbild. Men säkerhetspolitiskt är det idag fullständigt otillräckligt att stanna på denna analysnivå. Därför måste också den specifikt försvarspolitiska budskapet och dess kommunikation modifieras så att de bringas i överensstämmelse med den självständiga diplomatiska linje jag beskrivit – en linje som så lätt och naturligt kan formuleras i termer av anknytning till och förnyelse av närliggande svensk historisk tradition.

Tydlighet krävs med andra ord inte bara mot Ryssland utan också mot det ”väst” som tyvärr är huvudorsaken till dagens konflikt. En mycket mer kritisk hållning mot den ”västliga” politiken är nödvändig. Neutralitetslinjen är idag långt mer motiverad än under det gamla kalla kriget, och det är framför allt därför som det finns anledning att i möjligaste mån försöka diplomatiskt upprätthålla eller rekonstruera den. Den säkerhetspolitiska förståelsen av arten av det ryska hotet måste fördjupas, och självständigheten i SDs utrikespolitik i förhållande till de andra svenska partierna måste på denna grundval starkare markeras. Försvarspolitikens budskap och retorik måste vara förenliga med Sveriges säkerhetspolitiska intressen och vår diplomati.

Och vi bör också rikta blicken mot våra EU- och NATO-kritiska europeiska vänner, med vilka vi i hög grad har gemensamma säkerhetspolitiska intressen. Det är sant att deras förhållande till Ryssland historiskt skiljer sig på olika sätt från vårt. Men det finns också mycket som förenar. Nordiskt försvarssamarbete är naturligt, önskvärt, ja oundvikligt, men en konvergens med vad som kan kallas den nya, självständiga europeiska linjen vore dock såväl i högre grad moraliskt försvarbart som i konkreta termer bättre för oss än ett Norden distanserat från dem och, inte minst genom Danmarks och Norges NATO-medlemskap, anslutet till Bryssels och Washingtons nuvarande agenda. Och i enlighet med denna europeiska orientering bör vi även stödja de lovvärda diplomatiska lösningar Tyskland nu med föredömlig självständighet tycks eftersträva i direkta, oberoende förhandlingar med Ryssland. Ja, endast med anammandet av den större politiska helhet jag här antytt som ram för svensk försvarspolitik kan vi själva lämna ett bidrag till den aktuella konfliktens fredliga lösning och till skapandet av en hållbar grund för mer långsiktig fred i Europa.