Den politiska kulturens kris

Jag ska inte säga att jag inte tar i Aftonbladet och Expressen med tång. Jag vet att denna attityd i många fall skulle uppfattas som ett uttryck för snobbism. Och utan tvekan kan den också ofta verkligen vara det.

Men så behöver inte vara fallet. Jag menar att förhållningssättet kan vara välgrundat, även om det i praktiken blir för extremt. Det finns avgörande moraliska, intellektuella, allmänkulturella och politiska skäl till varför man i viss mening och på visst sätt i några avseenden bör förakta den typ av journalistik och opinionsbildning dessa tidningar oftast representerar.

Jag fick hursomhelst indirekt lära mig att inte läsa kvällstidningar. I de allra flesta hem jag besökte under min uppväxt, alldeles oavsett om de var borgerliga eller socialdemokratiska (och de var ungefär lika många i varje kategori), skulle det närmast ha varit en skam att ertappas med någon av dessa tidningar. De syntes aldrig.

Jag är beredd att försvara de värderingar som förklarar detta förhållande. Men det är inte bara för att Aftonbladet och Expressen är mer än principiellt populistiska i den lägre meningen, för att de ofta är grovt och exploaterande vulgära, som jag menar att man bör förhålla sig med stor reservation till dem.

I exempelvis den engelska konservativa tabloidpressen finns ofta, vid sidan av all råhet, också verkligt sanningssägande, insiktsfulla och avslöjande artiklar av en typ de seriösa tidningarna saknar. Så skulle kunna vara fallet i Sverige också. Populismen skulle kunna åtminstone då och då höja sig till populism i högre mening populism i högre mening, och därmed konvergera med några av den mer genuina konservatismens verkliga och avancerade insikter.

Men i Sverige har vi inte någon sådan tabloidpress. Här förenas den programmatiska och systematiska populismen i lägre mening, den otillbörliga förenklingen och propagandan, vulgariteten, smaklösheten, grovheten, vädjandet till det lägre hos läsarna och därmed läsarföraktet, med en politisk tendens – två varianter av en politisk tendens – som jag i det mesta förkastar. Det är denna kombination som gör avståndstagandet – ja, ibland tångens avstånd – nödvändigt.

Den typ av journalister och tyckare, numera ofta rena ignoranter, som dessa tidningar i allmänhet och i allt större utsträckning bygger sin verksamhet på är ett inte minst för en sund form av demokrati djupt problematiskt fenomen i eller en djupt problematisk produkt av dagens samhälle. Tyvärr finner vi det naturligtvis också inte bara i TV och radio utan i allt högre grad även i morgontidningarna, eller vad som förr avskilde sig som sådana.

Jag har alltid haft svårt att förstå hur tidningar som marknadsför sig med löpsedlar av Aftonbladets och Expressens typ på allvar kan göra anspråk på att ha kulturredaktioner och kulturskribenter. Nu finner vi förvisso ibland en och annan god kulturskribent. Men kombinationen och sammanhanget är bisarra. Det är de även ifråga om vissa politiska krönikörer. Som jag tidigare påpekat blir effekten ibland rent komisk, som när Johan Hakelius framför sin utstuderade, engelskimiterande posekonservatism i Aftonbladet.

Eller bara beklaglig, som när Marie Söderqvist, som jag uppskattar för hennes intresse för kulturkonservatismen på nittiotalet även om hon nu mer verkar ägna sig åt mode och livsstil och sånt, dränker sina krönikor i Expressens hav av smaklösheter av alla slag. Det är ovärdigt, helt enkelt. Och det gör ju att många som annars skulle läsa dem inte gör det. Inramningen är för billig och stillös. Marie Söderqvist i Expressen är ett utmärkt exempel till stöd för några av de argument jag fört fram fört fram för varför den personliga bloggen är en bättre publikationsform än dagens tidningar, åtminstone de svenska. Om Marie startade en egen blogg skulle med all säkerhet många med min inställning läsa henne med långt större regelbundenhet.

Det finns alltså undantag i form av enstaka goda skribenter. Det finns också undantag i form av i den ovan angivna meningen dåliga skribenter som då och då råkar skriva bra saker. Ibland får jag tips av vänner och bekanta om sådant som är läsvärt, och andra gånger finner jag själv hänvisningar och länkar som gör att jag klickar mig fram till nätupplagorna.

Jag vet inte vilken kategori Aftonbladets Fredrik Virtanen tillhör. Men idag tipsade mig en god moderat vän om en utmärkt ledare av honom om Fredrik Reinfeldt: Reinfeldt slår alla rekord i vulgaritet. Den påminner mig också om ett inlägg av Expressens kulturskribent (kanske en god sådan?) Gunilla Brodrej i somras, som Thomas Nydahl fäste min uppmärksamhet på.

Vad Virtanen pekar på är i hög grad samma problem som hans egen tidning och Expressen normalt är exempel på. Men i denna ledare fångar Virtanen, i den utsträckning och på det sätt som är möjliga i en kvällstidningsledare, med stor klarhet och konkretion den svenska politiska kulturens förfall.

Virtanen ger först ett talande exempel från socialdemokratin, genom en jämförelse, utifrån en konkret incident, mellan Bengt Göransson och Thomas Bodström. Göransson “ingår, som kanske siste aktivist, i den gruppen av social­demokratiska högintellektuella som eftersträvade ett både ekonomiskt och kulturellt starkt Sverige”.

Idag har toppolitikerna “klivit ner från de höga akademiska hästarna och rullar allt oftare omkring i den kulturlösa gyttjan”. De inte bara “spelar vanliga, som poeten Olle Ljungström sjöng, de är vanliga”. Och det “mår inte ett land särskilt bra av”: “Ledare ska leda, visa förfining, peka ut vägen och vara smartare än medborgaren. De ska besitta storhet. Folket förtjänar inget mindre.”

Och Moderaterna har snarast blivit än värre än Socialdemokraterna. “Moderatledare”, fortsätter Virtanen, “har förvisso inte ens någon tradition av snille och smak, snarare av glada gamänger som Gösta Bohman och Ulf Adelsohn, men Reinfeldt slår alla tiders svenska statsministerrekord i vulgaritet.” Han är “en enmansorgie i banal medelklass” (när Virtanen också kallar honom “dundersvenne” kan det dock vara ett uttryck för illegitim, politisk-korrekt oikofobi; jag är litet osäker på terminologin här). Han “gav prinsessan Victoria en platteve i 30-årspresent”, “ägnade sommaren åt att läsa fyra Camilla Läckberg-deckare”, och “lyssnar inte på något svårare än Magnus Uggla och Da Buzz”. Och “som lök på laxen handlade han nyligen åtta burkar Mariestads starköl på Systembolaget. Gud nåde om han hade setts läppja ett belgisk trappistöl eller ens en tjeckisk Urquell.”

Som Virtanen själv visar handlar det om mer än bara Reinfeldt och Nya Moderaterna. Det handlar också om borgerligheten i allmänhet, vars kulturella och politiska förfall jag tagit upp och utmanat i flera inlägg här. Och alltså om Socialdemokraterna. Ja, om den politiska kulturen i allmänhet. Det är ett centralt humanistiskt och demokratiskt problem Virtanen tar upp, ett problem som även jag flera gånger också som sådant behandlat, exempelvis här. Kopplingen mellan den allmänna kulturella nivån och den politiska debatten, retoriken och polemiken, ja hela utformningen av politiken, är uppenbar.

Avslutningsvis vill jag bara anmäla mina två invändningar, som båda rör underordnade punkter i ledaren. Man måste för det första ifrågasätta den typ av problematiskt ideologiserad kultur och intellektualitet som några av de äldre socialdemokrater Virtanen nämner uppvisade. Olof Palme är exempelvis självfallet från mitt pespektiv inte något helt lyckat exempel på Reinfeldts motpol i de här aktuella avseendena. Och huruvida Ingvar Carlsson verkligen kan beskrivas som ”högintellektuell” och en “stor tänkare” är kanske en öppen fråga.

För det andra vänder sig den livslånge folkrörelsemannen Bengt Göransson naturligtvis inte mot folklighet som sådan. Han kritiserar kanske en viss typ av i den lägre meningen populistiskt förvrängd, vulgariserad, masskulturaliserad folklighet – även när den uppenbarar sig hos en person som kommer inifrån den under nittonhundratalets lopp etablerade nya (och, tillägger vi, i flera avseenden tvetydiga) socialdemokratiska eliten: Thomas Bodström är ju son till förre TCO-ordföranden och utrikes- och utbildningsministern, licentiaten Lennart Bodström. Men i själva verket tog Göransson inte alls upp folkligheten: hans “grova påhopp” på Bodström var en nödvändig kritik av en ny politisk ytlighet, ansvarslöshet och opportunism, som i lika hög grad finns hos Moderaterna. Hans exempel var skrämmande och hans argument på intet sätt “lövtunna”.

Till det folkliga i sig eller som sådant står den kultur och intellektualitet Virtanen saknar inte i motsatsställning. Såväl i genuina, så att säga samtidigt traditionella och organiska intellektuella eliter som till och med inom den svenska socialdemokratin när den varit som bäst finns mellan dem inte bara ett ständigt samspel och en fruktbar växelverkan, utan också en åskådningsmässig enhet som inte minst bidrar till att möjliggöra och underlätta denna kontakt.

Något oöverbryggbart svalg mellan dem, av det slag vi finner mellan ideologiska pseudoeliter och såväl genuin som, i mindre utsträckning, fördärvad folklighet, finns därför inte. Att hålla vägen mellan kulturen och intellektualiteten å ena sidan och folket å den andra öppen och vältrafikerad i båda riktningarna var idealet för den gamla socialdemokratiska folkbildning Göransson under en lång karriär arbetat för, och som han är en av de få som fortfarande tror på.

Virtanen, som jag i övrigt inte vet någonting om, har förtjänstfullt tydliggjort den demokratiska politiska kulturens kris i dagens Sverige. Hans ledare representerar en idag mycket ovanlig typ av politisk kritik som vi mer än något annat behöver. Och de slutsatser vi måste dra är entydiga.

Det politiska alternativ vi behöver för framtiden måste vara förankrat i en förnyelse av hela den politiska kulturen. Och den politiska kulturen måste i sin tur vara en produkt av och ett uttryck för en djupgående allmän kulturell förnyelse av i vissa bestämda avseenden innehållsligt och åskådningsmässigt väldefinierat slag. Endast så kan vi få den typ av politiskt ledarskap som Virtanen med rätta kräver.

1 Response to “Den politiska kulturens kris”


  1. 1 Jan Olof Bengtsson October 26, 2017 at 10:39 pm

    Han var tydligen en i alla avseenden mycket obehaglig figur.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Viktor on En självständig europeisk…
Jan Olof Bengtsson on Den politiska kulturens k…
How To Properly Unde… on The Face of Global Modern…
Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi