Olle Bengtsson

En personlig historia

Bonniers, 2007 (1996); tredje upplagan med nyskrivna för- och efterord.

Baksida:

I en personligt hållen essä skärskådar Göran Rosenberg vår civilisations största och mest genomgripande utopi: Det förlovade landet, Messiasriket, Sion, Israel. Bokens titel ger en fingervisning om var hans resa så småningom slutar. Det förlorade landet är på en gång en spännande idéhistorisk odyssé och en politisk självbiografi; en personlig historia kort sagt.

“Ett mästerstycke av en stilistisk briljans vi ej skådat sedan Tingstens memoarer. En självbiografi som höjer sig till en analys av vår tids utopier och messianska drömmar, ej bara Israels…”

Per Wästberg, Dagens Nyheter

“Man läger samman boiken, vet att man läst en klassiker. Orädd, lysande och hederlig, och man lär sig mycket om en tragedis anatomi.”

Per Olov Enquist, Expressen

“Göran Rosenbergs bok Det förlorade landet är en skakande bok om en oerhörd besvikelse…Rosenberg har med intellektuell integritet och idéhistorisk kunskap gett oss sin berättelse om Israel.”

Gunnar Fredriksson, Aftonbladet

“Melodin kommer från sista satsen i Beethovens nionde symfoni från 1823, där han tonsatte Friedrich von Schillers ‘Hymn till glädjen’ från 1785.

År 1972 antog Europarådet Beethovens tonsättning av ‘Hymn till glädjen’ som sin hymn. År 1985 antog EU:s stats- och regeringschefer den som EU:s officiella hymn. På musikens universella och ordlösa språk uttrycker hymnen EU:s ideal om frihet, fred och solidaritet.

Front Nationals intressante tidigare vice ordförande, advokaten och professorn i japanska språket och kulturen vid Université Lyon III, den från en familj, eller flera familjer, av framstående franska politiker, akademiker och näringslivsföreträdare stammande Bruno Gollnisch, som härom året var aktuell för ordförandeposten i partiet men fick stå tillbaka för Marine Le Pen, uttalar sig i intervjun nedan om gruppbildningarna i Europaparlamentet på ett sätt som är relevant även för den svenska debatten.

Gollnisch anses nämligen representera det äldre FN som Marine Le Pen försökt modernisera. Vad som framför allt gör honom kontroversiell är hans ordförandeskap för den tidigare EP-gruppen Identité, Tradition, Souveraineté och för det likaledes nu upplösta europeiska politiska partiet Alliance européenne des mouvements nationaux. Den i franskt sammanhang som jag uppfattar det ovanligt dåliga intervjuaren, som flera gånger använder en av de många bisarra “-fob”-stämplarna, “europhobe”, frågar honom här om hans uppfattning om det radikala ungerska partiet Jobbik, som hade företrädare i det senare. Marine Le Pen beslöt när hon tillträtt som ordförande att FN skulle lämna detta parti till förmån för dagens EAF.

Utan tvekan fanns i båda dessa associationer politiskt problematiska medlemmar. Gollnisch förnekar heller på intet sätt detta: där fanns, förklarar han, inkompatibiliteter. I de respektive partiernas och företrädarnas inrikespolitik fanns inslag som var oförenliga med FNs på motsvarande områden. Gollnisch försvarar dock sitt tidigare samarbete dels med att de individuella företrädare från Jobbik han arbetade var respektabla, dels med att det samarbetet handlade om endast var Europapolitiken, där de hade i tillräcklig utsträckning överensstämmande ståndpunkter.

Det kan säkert diskuteras om detta är riktigt. Från mitt perspektiv förblir naturligtvis både Gollnisch och i synnerhet Jobbik, som han alltså själv markerar avstånd till på andra området än det för det partiella samarbetet aktuella, i alltför hög grad nationalistiska – det är ju för mig även Marine Le Pen. Men Gollnischs svar är ändå principiellt viktigt p.g.a. den oavbrutna kritiken mot FN. Det förklarar hur även partiets efter Jean-Marie Le Pen mest kritiserade företrädare och representant för dess äldre historia själv motiverar det omstridda samarbetet och visar hur även han betonar skillnaderna gentemot Jobbik.

När intervjuaren hänför honom och Jean-Marie Le Pen till det gemensamma äldre gardet påpekar han att det var den senare själv som valde att ge sitt stöd till sin dotter i stället för till honom i partiledarvalet, och att situationen bl.a. därför är betydligt mer komplicerad än en enkel fracture mellan de gamla och nya. Han understryker också sitt eget stöd för Marine Le Pen efter detta val, och att han har gott hopp om att FNs nya grupp snart kommer kunna bildas.

Gollnischs tal efter valet av Marine Le Pen till partiledare

Intervju med Gollnisch 2010

Svar till “RB”

Jag brukar inte lyfta fram för mig okända, anonyma skribenter och besvara deras kommentarer i separata inlägg i stället för i kommentarfälten, men det är ett faktum att nästan alla sådana i denna blogg, liksom många av de som skriver under eget namn, ofta förtjänar det, både på grund av sina väsentliga synpunkter och – inte minst – genom att vara mycket välformulerade. Signaturen ”RB” är en sådan. Jag återger därför nu här hennes kommentar till mitt inlägg Sverigedemokraternas framtida Europapolitik, uppdelad i mindre delar, följda av mitt svar.

–

Jan Olof, du gör ett utmärkt arbete med dina försök att bredda SD:s politik!

Tack, roligt att du uppskattar detta!

Själv är jag tämligen övertygad om att dagens EU är på väg åt fel håll – liksom SD – men vad vi ska ha istället, det har jag faktiskt vissa svårigheter att inse. Jag är därför intresserad av att höra dina synpunkter på några frågor:

En grundläggande sådan är ju: Ser du EU som ett ramverk som man överhuvudtaget ska bygga vidare på eller är det något annat som gäller?

Ja, jag ser det som ett ramverk som man kan bygga vidare på efter att i vissa avseenden först ha byggt om det. Det måste i mycket större utsträckning ta hänsyn till och anpassas till Europas geografiska, kulturella och nationella mångfald; det ohistoriska, abstrakta ideologiska tänkandet måste omprövas. (Jag antar att du menar att du liksom SD är övertygad om att dagens EU är på väg åt fel håll, inte att dagens EU liksom SD är på väg åt fel håll.)

Och i så fall, ska det vara en sammanslutning där man kan vara med på det man vill – en slags infrastruktur som möjliggör ett “smörgåsbord” där man kan välja vad man vill vara med på eller inte? Eller ska det var som idag (på det hela taget), dvs att det i grund och botten är allt eller inget?

Det ska vara mycket mer av ”smörgåsbord”, och om man väljer ”allt” ska detta vara i hög grad av annan karaktär och annorlunda sammansatt än det är idag.

Eller ska man skippa EU helt och sköta “smörgårdsbordsfrågorna” via separata sammanslutningar och samarbeten?

Ja, många sådana frågor kommer definitivt kunna skötas på sådant sätt. Men för andra bör ett i tillräcklig utsträckning reviderat, enhetligt ramverk också kunna göras acceptabelt.

Sedan kommer frågorna om vad man egentligen ska samarbeta om. Naturligtvis har människor i Europa alltid samverkat (och motverkat) över gränserna, och så kommer det alltid att vara.

Syftet med samarbetet är inte minst att s.a.s. motverka motverkandet. Vi måste se oss mer som en enhet med gemensamma intressen på centrala områden.

Men vad behöver vi samverka om som kräver ett gemensamt ramverk, om vars styrande vi ska rösta vart 5:e år?

Till den grundliga reform av ramverket jag önskar hör ändringar i hela den nuvarande strukturen med råd, kommission, ministerråd, parlament och domstol. Det vi röstar om vart 5:e år är ju, med den nuvarande konstruktionen, inte så mycket, och de nationella valen handlar ju i alltför liten utsträckning om Europafrågor.

Den frågan är faktiskt inte uppenbar, i alla fall för mig. Ekonomin är en kandidat helt klart. Alla länder kan rimligen inte tillverka allt, och därför behövs handel över gränserna. Att det bör finns frihandelsområden, åtminstone för en stor del av varorna, är en rimlig tanke.

Ja, och här finns ju också utrymme för många gemensamma satsningar och projekt som är för stora för enskilda länder. En grundläggande sak på ekonomins område som ofta förbises är att samarbete är nödvändigt för reglering och reform av banksystemet.

Men sedan? Miljön t.ex nämns ofta, eftersom dess problem är gränsoverskridande. Men kommer vi egentligen snabbare framåt för att vi har en gemensam plan?

Det tror jag är möjligt, ja.

Ett gemesamt försvar mot yttre hot kan ju också låta bra på pappret, men hur undviker man att det kommer att kapas av de som har en annan agenda? 

Hela grundproblemet med EU är att det är ett Europa kapat av dem som har en annan agenda. Lösningen är att ersätta dem och deras agenda med en sant europeisk. När Europapolitikerna verkligen konkret och entydigt arbetar i Europas och dess olika nationers verkliga intresse, med folklig förankring och folkligt medbestämmande (som inte utesluter utan tvärtom bör samspela med en genuin, traditionell och högre-kosmopolitisk elit), blir samarbetet på alla områden naturligtvis en helt annan sak. Detta är nyckeln till svaret på alla frågor här. Ingenting ska kunna kapas av dem som har en radikalt annorlunda, anti-europeisk agenda.

Samarbete behövs för en linje i världspolitiken som frigör Europa från den nuvarande amerikanska. Försvar mot yttre hot är en mycket mer angelägen punkt än de flesta idag tycks tro. Om de direkt och indirekt USA-uppviglade islamistiska extremisterna inte stoppas, om USA tvärtom fortsätter jämna vägen för dem genom att bekämpa de som främst står emot dem i Mellanöstern (Syrien och Iran), om Turkiet hesiterar i sitt agerande, och om EU dessutom självt framhärdar i sin Europadestruktiva alienering av vår på så många sätt nära granne Ryssland, kan det ganska snabbt bli nödvändigt att samordna omfattande gemensamma försvarsåtgärder. Gränserna måste stängas för den urskillningslösa invandringen från Mellanöstern och Afrika (samtidigt som kvalificerade personer selektivt kan fortsätta tas emot). Övervakningen av muslimska grupper i Europa måste självklart kraftigt utökas och förbättras. Extremister måste återföras till sina ursprungsländer. När allt detta är genomfört, måste vi emellertid upprätthålla ett gott förhållande till islam och moderata muslimer som inte hotar Europa, och avstå från all intervention i den muslimska världen av den typ som det nuvarande EU dragits in i eftersom det i så hög grad är ett amerikanskt och NATO-relaterat projekt.

I anslutning till detta kan också ett annat ytterligare samarbetsområde nämnas – och ett som SD brukar explicit betona som värdefullt – nämligen brottsbekämpningen i allmänhet. Även här kommer tyvärr under ganska lång tid gemensamma ansträngningar krävas. Brottsligheten är i hög grad internationell, och ofta just p.g.a. EUs felkonstruktion; det kommer ta tid för en ny, alternativ, frihetligt socialkonservativ europeisk politik och kulturell förnyelse att reducera den. Övervakning av brottsmisstänkta bör i många fall – inte bara de radikala islamisternas – skärpas.

Slutligen har vi då förutom de mer “profana” frågorna som jag nämnde ovan, frågan om “vårdandet av den europeiska identiteten”. Alltså det som jag uppfattar som en av dina hjärtefrågor när det gäller SD och deras Europapolitik. Har du möjlighet att konkret förklara vad det är som behöver göras här, och varför det i så fall är otillräckligt att göra det på nationell grund. Alternativt hänvisa till någon artikel. Jag tror helt enkelt att vi måste vara konkreta här om folk i allmänhet ska förstå vad det gäller. För jag förstår det faktiskt inte riktigt själv! Det må vara så att det för inte så länge sedan räckte att svara “arvet från Aten, Rom och Jerusalem” som du skriver på något annat ställe, men – tyvärr – jag tror inte det räcker idag.

Vårdandet av den europeiska identiteten bör innebära just att den, d.v.s. arvet från Athen, Rom och Jerusalem, till vilket kommer vissa andra och inte minst tidiga nordeuropeiska inslag, görs konkret. Detta vårdande av den gemensamma identiteten kan utan tvekan med fördel ofta göras gemensamt. Men inte minst här gäller att det inte får kapas av personer med annan agenda. Samarbetet på kulturens och kulturpolitikens område måste avveckla de andra agendor som länge dominerat, samtidigt som den verkliga, historiskt utvecklade europeiska identiteten åter fokuseras och nyformuleras.

Sammanfattningsvis: Andemeningen i det jag säger är att jag gillar ditt vurmande för en positiv SD-vision. Jag gör själv detsamma så fort tillfälle ges, inte minst i diskussionsforum. Jag tror helt enkelt att det är SD:s – och kanske Sveriges – enda chans på lång sikt. Att SD:s hårda kalla frågor får en naturlig position i en större positiv helhet, och att idéerna blir så bra att det i längden blir omöjligt för de andra att stå emot utan att ändra sig. MEN att jag är osäker på om vi ska bygga upp en europeisk infrastruktur, och i så fall hur. Eller om den ovillkorligen kommer att kapas av de som vill något annat.

RB

Roligt att du håller med om allt detta. Jag hoppas att jag åtminstone i någon mån har lyckats antyda hur och varför jag menar att en europeisk infrastruktur är önskvärd.

Problemet idag är, återigen, just att denna har kapats, och utvecklats på fel sätt, av sådana som vill något annat än det jag här och i tidigare inlägg, liksom också du, beskrivit. Det gör det tyvärr mycket svårt att överhuvudtaget tala om Europasamarbete i positiva termer idag: EU-motståndet är så starkt att alla förslag av alltför många associeras med det förvanskade projekt vi idag lever med, och därmed avfärdas. Därför kan man idag tyvärr endast uttala sig om det alternativa samarbetet i mycket allmänna och inexakta termer, på det sätt jag här försökt göra. I synnerhet när man försvarar de alldeles för nationalistiska partierna som – av andra skäl – den enda framkomliga vägen till europeisk förnyelse, och därmed talar inte minst till deras företrädare! Även selektivt bibehållande av EU-ramverk är i detta sammanhang kontroversiellt.

EU avskräcker helt enkelt alltför många från fortsatt samarbete, ja även alternativt samarbete. Det är det allra största problemet med EU, det sätt på vilket EU mest fatalt utgör ett hot mot Europa. Den nödvändiga början måste kanske därför vara att påtala detta problem, vända sig mot kapandet av agendan, samtidigt som man återställer eller upprättar den sant pro-europeiska genom att börja med att tydliggöra arten och innebörden av det historiskt framvuxna Europa i kulturella termer. Kanske bör man först när detta åstadkommits och allmänt förtroende återvunnits gå vidare med mer specifika förslag rörande de institutionella formerna.