Wirsén: Recension av Tjänstekvinnans son, 1
Andra bandet, första delen: I röda rummet. En själs utvecklingshistoria
Om det skulle frågas, varför en litteraturanmälare, i stället för att uteslutande sysselsätta sig med sådana arbeten, vilka är värda erkännande, emellanåt även upptager till behandling sådana, vilka ur en eller annan synpunkt måste ogillas, så blir svaret följande. För det första måste den litterära kritiken, när den vill söka giva allmänheten en tydlig och något så när omfattande föreställning om tidens vittra fysionomi, framställa litteraturens något så när märkliga exponenter både i gott och ont, och den måste då jämväl stundom befatta sig med ett och annat, som visserligen såsom helt betraktat kan vara skäligen underordnat men som i enskilda detaljer företer drag, vilka är karaktäristiska för ett vida spritt eller med anspråk på att föra mångas talan framträdande åskådningssätt. För det andra har det visat sig, att man ej alltid kan ”tiga ihjäl” det tadelvärda; de farliga alstren av en upplösningslitteratur, vilken med tillhjälp av romanens, novellens, poesins eller i allmänhet den estetiska formens mindre till forskning än till en utan a nsträngning vunnen njutning lockande framställningssätt insmugglar hätskhet, irreligiositet och allehanda skeva åsikter – dessa alster mottas av många med begärlighet, och man måste därför, såvida man ej vill låta allt gå vind för våg, och såvida man annars har en bestämd övertygelse samt mod att för densamma något våga, bestämt uttala sig mot det klandervärda.
Visst vore det bekvämare och angenämare att låtsa, såsom om det usla och omogna ej funnes till, invagga sig i tron på dess ofarlighet och endast befatta sig med saker av någon förtjänst; men dels blev då den översikt, kritikern lämnade av tidens litterära skaplynne, mycket ensidig och ofullständig, dels hade han skamligt och fegt försummat skyldigheten att bekämpa det onda, en skyldighet som särskilt under dagar, då det onda vill tränga sig fram med fordran på att anses som något gott, icke är mindre viktig och ansvarsfull än den behagligare skyldigheten att framhålla och lovorda alster av högre värde.
Så har ock anmälaren ansett sig pliktig att redan i flera föregående artiklar skärskåda innehållet av Strindbergs senare arbeten; han har därvid till det mesta kunnat inskränka sig till ett referat, som så klart, att ingen kunde misstaga sig, lagt i dagen den cyniska halten av dessa arbetens innehåll. Utan att bestrida Strindbergs begåvning kan man ej annat än anse densamma överskattad; det säges, att hans senare arbeten ger så många väckelser till självständigt tänkande, men den, vilken har någon filosofisk och historisk bildning, finner lätt, hur ofta denne författare, vars kunskapsrymd måtte vara mycket begränsad, framställer såsom något nytt och betydelsefullt satser, vilka är ”så gamla som gatan” och vilka till på köpet för länge sedan vederlagts. Hela den radikalism, han förfäktar, är antikverad, och den blir ej mer ungdomsfrisk, därför att han med oförsynta sofismer, med oanständigt hån anbefaller densamma. Vidare kan det ej förnekas, att hans senare böcker börjat lida av en ofantlig tråkighet; allmänheten finner, hur intressant än herr Strindberg må förefalla sig själv, Johans självbiografi ointressant och känner sig varken uppbyggd eller egentligen road av hans redogörelser för sina tentamina och för de tillfällen, då han varit berusad eller skattat åt andra nöjen av låg art.
I förevarande del, vilken i övrigt fördelaktigt utmärker sig genom mycket mindre grovhet, cynism och hädelse än de föregående, fortsättes den ledsamma och anspråksfulla teckningen av Johans öden. Buckle gav Johans intelligens en stark väckelse och synes ha lärt honom, att människans andliga väsen till alla delar är behärskat av naturkausalitet, så att religionerna i allo bero av klimatet, självmorden av arbetslönerna; nu är visserligen Buckle som kunskapskälla ganska tvetydig, men Johan hade, som det vill synas, en märkvärdig dragning till det skeva, en märkvärdig obenägenhet för det sunda och kärnfulla.
Under inflytande av stämningen från Buckle började Johan sitt drama ”En avfälling”, den sedermera under namnet ”Mäster Olof” bekanta, ganska talangfulla men all historisk sanning våldsamt förvrängande tendenspjäsen. Sanningen själv framställes där såsom något växlande; det, som under en viss tid verkligen är sant, är under en följande tid osant. Enligt anmälarens uppfattning är däremot sanningen evig och oföränderlig men en särskild tids uppfattning av sanningen ofta behäftad med något falskt eller tillfälligt; herr Strindberg i sin ”Mäster Olof” synes däremot förbise, att åtskilliga tankar av t.ex. Plato är lika sanna i dag som på denne tänkares egen tid, att de matematiska satsernas sanning ej växlar med tiden och att sedebudets inre sanning, hur villad och grumlad enskilda människors sedliga uppfattning må ha varit, är evig och oförgänglig, varförutan det ej heller skulle ha en absolut förbindande makt. Annorlunda tänker den store Buckle och herr Strindberg; de kunde bägge ha tarvat en liten kurs hos Plato eller Kant, såvida annars dessa sistnämnda män ej är alldeles för obetydliga att förtjäna uppmärksammas av så rikt utrustade naturer.
Men ”Mäster Olof” var vidare, såsom herr Strindberg nu meddelar sina beundrare, avsedd att ”angripa familjen såsom antisocial stiftelse” samt att upptukta ”styrelsens” (varje styrelses?) ”i Gustav Vasas person”. Vi får vidare veta, att den scen, då Olaus väntar på audiens hos Gustav Vasa, avspeglar författarens egna ”underklasskänslor, då han satt bland ordonnanserna-gardisterna i Karl XV:s tambur”, väntande på företräde. Man må säga: fnaskigare [obetydligare, futtigare, tarvligare] anledning till skapande av en scen i en historisk tragedi har väl aldrig någon sorgespelsförfattare haft: Johans löjliga fåfänga, som bevars lidit av att vänta på en mottagning, skulle hämnas genom att framställa Olaus Petri i en liknande situation! Erkännandet är åtminstone naivt. ”Avfällingen” blev ej antagen till spelning på kungliga teatern, vilken fann de historiska personligheterna ”neddragna och vanställda”, medan Johan med sina djupare historiska kunskaper fann samma personligheter vara i den ifrågavarande pjäsen framställda i sitt sanna skick och befriade från den tillmålning, som ”genom patriotiska och idealiska villfarelser” föranletts.
Johan, som (sid. 48) nu levde ganska angenämt, emedan han störtat de ”inre, nedärvda tyrannerna” och var ”utan religion, utan moral och utan grundsatser”, uppehöll sig mycket på kaféer och fann livet på dessa ställen vida bättre än besök i familjer; ”familjen föreföll honom alltid såsom ett fängelse, där två fångar bevakade varandra, som ett ställe, där barn pinades och pigor grälade”. Det s.k. ”röda rummet” blev hans och liktänkande vänners stamhåll; samtalet därstädes tyckes, att döma av de anförda utdragen, ha varit fördomsfritt, d.v.s. rått; de unga männen hade för övrigt i en ålder, då annars hjärtat svärmiskt klappar för allt upphöjt, ”kommit överens om att egoismen var drivfjädern till alla människors handlingar och att det därför icke vore värt att hyckla några bättre känslor”. Allt, som var ”gammalt”, missaktades; att man satte Kristus lågt var, menar författaren, naturligt, ty ”han har fallit för den lärda kritiken” (när passerade detta fall?). Modigare och berömvärdare var enligt författarens tanke, att man även, om ock skyggt, kritiserade Shakespeare.
För övrigt gjorde Johan vid denna tid bekantskap med Ed. v. Hartmanns filosofi, vilken behagade honom; han såg med nöje, att allt förklarades vara ”bosch” eller intet och att alla storheter på detta sätt grundligen ”reducerades”. Till grund jämväl för denna barnsligt uttryckta belåtenhet med Hartmann synes sålunda ha legat Johans gamla obenägenhet att erkänna någonting som stort eller upphöjt. Nu trodde han sig i den pessimistiske filosofen ha fått ett stöd. Det är ganska egendomligt, att Johan, som dock har drömmar att radikalt reformera världen, gång på gång känner och uttalar blind beundran för författare, vilkas panteism följdriktigt medför förnekandet av all frihet, antagandet av blind nödvändighet och därför egentligen omöjligheten av varje medvetet och fritt reformarbete. Man kan förstå, hur Schiller, under inflytelsen av Kant och Reinhold, kunnat i sina dramer tolka frihetens rätt och skildra dennas kamp; man har svårare att förstå, hur en litteratör, som dårats av den ihålige Buckle eller narkotiserats av den genialiske Hartmann, kan uppträda med later av radikal omstörtare. Men herr Strindbergs inkonsekvenser är otaliga, hela hans uppfattning är kaotisk, och han tycks vara oförmögen att ordna och reda sin tankevärld. Ett dylikt ordnande kräver alltid någon möda och är besvärligt: det går vida lättare att kasta kring sig paradoxer, vilka gör anspråk på genialitet men är tomt munväder, samt slunga ut skymford mot alla, som ej kan förmås att beundra skrivsättet.
Att den stigande arbetsfördelningen, förutom vissa fördelar, medför stora olägenheter, är ett långt före herr Strindberg känt och erkänt faktum. Johan söker undanröja olägenheterna genom att undanröja saken: han fordrar, att varje människa skall på en gång vara statsman, skald, hantverkare o.s.v. Man kan ju ej annat än draga på munnen åt dessa yttranden; de framkommer tämligen fordrande, liksom innehölle de någon oupptäckt sanning, något medel att avhjälpa människosläktets lidanden, och så innehåller de intet annat, än vad vilken tanklös person som helst kan på måfå framkasta.
I slutet av sin bok skildrar Johan sin verksamhet som tidningsman; han finner det, karaktäristiskt nog, vara lämpligt, att pressen övervägande skötes av ”ostuderade och rent av obildade”, emedan detta utgör en ”hälsosam motvikt mot uppstående av en lärdomsaristokrati”. Han beskriver vidare ”reaktionen” efter 1872 och blandar huller om buller docenten Schéele, justitieministern Adlercreutz, pastor Beskow, tyske kejsaren, värnpliktsförslagen och C. D. af Wirsén. ”Efter en genomrumlad kväll” brukade han fundera på att skriva sin ”Röda rummet”. Innan detta storverk tillkom, ingick han emellertid i kungl. biblíoteket, studerade kinesiska, hade kärleksäventyr och önskade bli förlovad. Men skulle detta senare ske, så ville han se upp till den kvinna, han skulle älska. ”Vad ville upp säga? Över honom i intelligens kunde inga kvinnor stå. Alltså ville han se upp till skönhet, börd, ställning, det oåtkomliga.” Och härmed vidtager nu en teckning av helt enskilda förhållanden, vilka, liksom så mycket annat i boken, borde utgå och vilka egentligen hör till kategorin indiskretioner.
Bland författarens många paradoxer antecknar vi till sist följande. – All strävan är egoistisk. – ”Faran med våra dagars reformarbete är, att förslagen haglar utan ordning, så att det ena kommer efter, där det skulle gå före och tvärtom, såsom då man vräker in kvinnofrågan, innan man utrangerat det gamla patriarkatsamhället, inkastar kvinnan i mannens arbetsmarknad, innan man befriat mannen från äktenskapets och barnaförsörjningens skyldigheter”… – Svenska språket antydes vara ”kulturfientligt” och böra ersättas i skolorna med tyskan; denna tanke angives av förf. vara en verklig sekulartanke [enastående betydelsefull tanke (i seklet eller under flera sekel)]. – Det europeiska samhället antages utveckla sig till ateism, religionsfrihet, polygami och kollektiv egendom (se sid. 68). – ”Svårigheten för överklassens unga män att finna en älskarinna av samma klass har alltid varit stor, och därför har” – vi utesluter några ytterst anstötliga uttryck – ”överskattningen av familjeflickan stigit i samma proportion.”
Vi frågar: gives det i dessa paradoxer, gives det i hela det arbete, vari de återfinns, ett enda grand av vare sig djupsinnighet eller verklig kvickhet? Nej, stora anspråk, mycken skrytsamhet, uppkok på gamla misstag och gamla halvsanningar, men ingen kärnfull tanke, ingen inblick i en ädel om ock excentrisk personlighet! Därför blir intrycket obehagligt, enkelheten är försvunnen, naturalismen blir svulstig, och angående denne författare [recensenten?], vilken dock förkunnat sig vilja härma naturen, kan man numera med användande av Horatii ord säga, att han
Proficit ampullas et sesquipedalia verba [förkastar långa, svulstiga, överdrivna ord och uttryckssätt; från Ars poetica]
Un des caractères particuliers du monde moderne, c’est la scission qu’on y remarque entre l’Orient et l’Occident. Il peut y avoir une sorte d’équivalence entre des civilisations de formes très différentes, dès lors qu’elles reposent toutes sur les mêmes principes fondamentaux, dont elles représentent seulement des applications conditionnées par des circonstances variées. Tel est le cas de toutes les civilisations que nous pouvons appeler normales, ou encore traditionnelles; il n’y a entre elles aucune opposition essentielle, et les divergences, s’il en existe, ne sont qu’extérieures et superficielles. Par contre, une civilisation qui ne reconnaît aucun principe supérieur, qui n’est même fondée en réalité que sur une négation des principes, est par là même dépourvue de tout moyen d’entente avec les autres, car cette entente, pour être vraiment profonde et efficace, ne peut s’établir que par en haut, c’est-à-dire précisément par ce qui manque à cette civilisation anormale et déviée. Dans l’état présent du monde, nous avons donc, d’un côté, toutes les civilisations qui sont demeurées fidèles à l’esprit traditionnel, et qui sont les civilisations orientales, et, de l’autre, une civilisation proprement antitraditionnelle, qui est la civilisation occidentale moderne. RG
