EUs tragiska förstörelse av Europa

Ukrainas nyvalde president Porosjenko har, rapporterar DN, “beslutat att utöka regeringens vapenvila ytterligare tre dagar”…

EU undertecknar associationsavtal med en regering som, i den våldsamma kuppens efterföljd, för brutalt krig mot den egna befolkningen. Enligt Van Rompuy är det “en stor dag för Europa”.

På vilket sätt är detta mer moraliskt än Rysslands annektering av Krim? Man frågar sig med Augustinus: remota iustitia quid sunt regna nisi latrocinia magna (när rättvisan avlägsnats, vad är staterna annat än stora rövarband)?

Hur långt får dessa groteska och för världsfreden farliga provokationer mot Ryssland fortsätta?

Samtidigt väljs Jean-Claude Juncker med Fredrik Reinfeldts stöd till ny ordförande för EU-kommissionen. Florian Philippot  kommenterar kort: Juncker “symbolise merveilleusement l’UE: technocratie, dogmatisme, rupture avec le peuple. Merci pour ce choix éclairant.”

Men det är än värre. Dick Erixon beskriver idag i ett lysande blogginlägg Juncker som “den makthungrige intrigmakaren” som “representerar det storhetsvansinne som präglar EU-byråkratin och som innebar att de satte en så stor eurozon som möjligt framför sunda finanser”.

“Ingen”, skriver Erixon, “är mer ansvarig än Juncker för eurokrisen genom hans fullständigt oansvariga sätt att låta Grekland bli en del av eurozonen, trots att man visste att grekerna trixade med bokföringen.”

Juncker påstod sig inte känna till det senare. Erixon kommenterar: “Större inkompetens än detta kan man knappast visa på europanivå. Dessutom ljuger han. Man visste. Ändå väljs han nu att leda Europa i fem år framåt.”

Ingenstans finns enligt Erixon “så lite rakryggad kompetens och integritet som i EU-politiken”. Om det vore val idag skulle Erixon rösta nej till medlemskap i en union som “håller på att sänka sig ner i en dynga ur vilken vi inte vet vad som kan uppstå”.

Så är det. Vad kommer uppstå? De flesta nuvarande tendenser pekar i en sant förskräckande riktning. Ganska många historiskt tyvärr inte helt okända konturer kan skönjas. Det vi med absolut säkerhet vet redan nu är att vi måste etablera ett alternativt, frihetligt, humanistiskt, och därmed sant europeiskt samarbete.

När vi ser dessa bakom den kalla teknokratiska och byråkratiska fasaden helt vilda nihilister i aktion rörande Ukraina och posten som kommissionsordförande, ledare med sådan svindlande avsaknad av omdöme, av kulturella och moraliska kvalifikationer för sina ämbeten – ja, då blir det tydligare än någonsin hur vi står inför EUs tragiska förstörelse av Europa.

Mark Dooley: Roger Scruton

The Philosopher on Dover Beach

Continuum, 2009

Front Flap:

DooleyThis book presents an intriguing portrait of Roger Scruton and his philosophy. Roger Scruton is one of the outstanding British philosophers of the post-war years. Why then is he at best ignored and at worst reviled? Part of the reason is that he is an unapologetic conservative in the tradition of Edmund Burke. That conservative instinct was sharpened during the Paris riots of 1968. From that point on Scruton set himself the task of stridently opposing what he has since termed “the culture or repudiation”. In so doing he targeted liberals in the tradition of Russell and Mill, existentialists like Sartre and postmodernists in the fashion of Foucault.

Here is a brilliant description of Scruton’s life and work and a careful analysis of his central ideas. Scruton defends an Hegelian and Burkean view of human nature, one founded on allegiance to the State as the guarantor of tangible freedom. He thus opposes any and all variations of the social contract theory, liberal or existential individualism or philosophical theories of the “authentic” self in isolation from its kind. In recent years his conservative notion of the nation state has been used to reflect upon and criticise the European Union, the United Nations and the idea that the Middle East can be reformed along Western democratic lines.

Scruton, argues the author of this book, is the one British intellectual who has courageously rowed against the tide of liberal conviction and has arrived at political conclusions the truth of which is becoming more and more obvious. This book argues conclusively that Roger Scruton is a prophet for our times.

About the Author:

Mark Dooley is an Irish philosopher, journalist and broadcaster.  From 1992-2003, he lectured in Philosophy at University College Dublin, where he was John Henry Newman Scholar in Theology from 1999-2002. In 2006, he joined the Philosophy Department of NUI Maynooth, where he taught until 2011.  Since 2006, Dooley has been a columnist with the Irish Daily Mail. In 2009, he published Roger Scruton: The Philosopher on Dover Beach (Continuum-Bloomsbury), the first book-length study of Scruton’s work to date.  In the same year, he published The Roger Scruton Reader (Continuum-Bloomsbury). Dooley’s other books include: Questioning Ethics (Routledge, 1999); The Politics of Exodus: Kierkegaard’s Ethics of Responsibility (Fordham, 2001); Questioning God (Indiana, 2001); A Passion for the Impossible (SUNY Press, 2003); The Philosophy of Derrida (Acumen, 2007); Why Be a Catholic? (Continuum-Bloomsbury, 2011), and Moral Matters: The Case for Conservative Thought which will be published by Bloomsbury in 2015.

Wikipedia

Dooley’s lecture at the Thinking the Sacred with Roger Scruton conference at McGill University, Montreal, in April (unfortunately somewhat poor sound quality): YouTube

EAF – partiet och gruppen

Tobias “Tobbes Medieblogg” Svensson påpekar riktigt att EAF, European Alliance for Freedom, är ett europeiskt politiskt parti och inte en grupp i Europaparlamentet. Jag har använt EAF som namn på den grupp i EP som Front National försöker bilda eftersom gruppen kommer vara associerad med partiet och det återstår att ge den ännu inte bildade gruppen ett eget namn. Europeiska politiska partier kan visserligen vara eller inte vara associerade med grupper i EP, och det kanske vore bättre att tills vidare tala om “EAF-gruppen” eller något sådant  Men de nuvarande medlemmarna i EAF kommer alla från de nationella partier som är aktuella för medlemskap i den grupp man försöker bilda. I sak viktigt i detta sammanhang är hursomhelst att Sverigedemokraterna hittills varit medlem i EAF och representerat av Kent Ekeroth.

The European Parliament Farce

Geert Wilders and, as far as I understand, the Front National’s vice president Florian Philippot have now made impossible the formation of the new European Alliance for Freedom group in the European Parliament, or, more precisely, made necessary its indefinite postponement, by refusing to accept the participation of Polish Nowa Prawica – a libertarian party which, like Wilders’s own, is much closer to UKIP than FN.

As in the case of UKIP’s rejection of FN, the objection is made with reference to allegedly antisemitic remarks from the party leader, Janusz Korwin-Mikke.

At the same time, hostile Swedish media charge that Italian Europe of Freedom and Democracy member Movimento 5 Stelle’s leader Beppe Grillo too has made antisemitic statements. And indeed, if Jean-Marie Le Pen’s statements are antisemitic, Grillo’s certainly are so to at least the same extent. For this reason, it is said, SD must reject M5S (and thereby end the newly formed EFD).

Could it be that M5S are really more antisemitic, extreme etc. than FN, the leading EAF party? Possibly. At least, Nigel Farage can never again, after his collaboration with Grillo, dismiss FN on the basis of Le Pen’s antisemitism.

But, above all, M5S are far less serious than FN. The negotiations for the formation of the EP groups were ridiculous from the beginning. Now they are becoming farcical. But not only because of Grillo, the professional comedian.

Merge the EFD and the EAF groups now, once and for all – before Philippot declares that FN will never have anything to do with UKIP and SD since they cooperate with the racist fascists in M5S. And make clear what is antisemitism and what is not.

Farsen i Europaparlamentet

Geert Wilders, och såvitt jag förstår även Front Nationals viceordförande Florian Philippot, har nu omöjliggjort bildandet av det nya European Alliance for Freedom, eller, mer exakt, nödvändiggjort dess uppskjutande på obestämd tid, genom att motsätta sig polska Nowa Prawicas anslutning – ett libertarianskt parti som, liksom Wilders’ eget, ligger mycket närmare UKIP än FN.

Liksom i fallet med UKIP:s avståndstagande från FN sker det inte minst med hänvisning till förment antisemitiska uttalanden från partiledaren, Janusz Korwin-Mikke.

Samtidigt framlyfts nu av fientliga svenska media att även Europe of Freedom and Democracy-medlemmen Movimento 5 Stelles ledare Beppe Grillo gjort antisemitiska uttalanden. Och om Jean-Marie Le Pens är antisemitiska, är Grillos det onekligen i minst lika hög grad. Av detta skäl kräver man nu att SD måste ta avstånd från M5S (och därmed upplösa det nybildade EFD).

Är M5S verkligen mer antisemitiska, extrema o.s.v. än EAF:s ledande parti FN? Kanske. Åtminstone kan Nigel Farage efter samarbetet med Grillo aldrig mer avvisa FN på grund av Le Pens antisemitism.

Men framför allt är M5S oerhört mycket mindre seriösa än FN. Spelet om grupperna i Europaparlamentet var löjligt från början. Nu antar det rent farsartade drag. Men inte bara p.g.a. den professionelle komikern Grillo.

Slå ihop EFD och EAF redan nu, en gång för alla – innan Philippot förklarar att FN aldrig kommer kunna ha något med UKIP och SD att göra eftersom de samarbetar med de rasistiska fascisterna i M5S. Och klargör vad som är och inte är antisemitism.