Sverigedemokraterna har hittills följt en självständig utrikespolitisk linje, skild från övriga riksdagspartier inte bara i EU-frågor utan även rörande den av amerikanska neokonservativa och deras europeiska efterföljare drivna interventionistiska politiken i Mellanöstern. Detta har tillhört det allra viktigaste i partiets politik.
Även i den pågående Ukrainakrisen avviker vi på fördelaktigt sätt genom att problematisera den nya regimen i Kiev, i vilken det fanatiskt nationalistiska partiet Svoboda intar ledande positioner, och som kom till makten med avgörande hjälp av den än mer fanatiska Högersektorn.
Vi upprätthåller här vår självständiga linje inte minst gentemot utrikesminister Carl Bildt, som i torsdags i en radiointervju hävdade att den nya regeringen kort och gott består av “europeiska demokrater” som “arbetar för värderingar som är våra” och “förtjänar vårt starka stöd”. Han ser “inte risken alls” att Svoboda kommer stå i vägen för en demokratisk utveckling.
Bildt kan “inte bedöma” om de har antisemitiska inslag. Han säger att “företrädarna för de judiska samfunden i Kiev” har “avvisat den propaganda som bedrivs från framför allt rysk sida”, som “driver…väldigt mycket att det är antisemitiskt”: “de judiska företrädarna här i Ukraina har nu skrivit ett öppet brev till Putin och protesterat mot och säger att så är det inte enligt deras mening”. Han kan, förklarar han, “bara hänvisa” till detta brev.
Detta är utan tvekan ett av Bildts mest bisarra uttalanden. Är det en kompetent utrikesminister och internationell diplomat som fortfarande inte kan bedöma denna fråga bättre än så?
Men man kan ifrågasätta om detta sades i god tro. Vad Bildts oreserverade stöd för den nya regimen, inklusive Svoboda, i verkligheten visar är att vad som, något svepande, kan sammanfattas som “väst”-agendan, som Bildt alltid med okritisk blindhet och simplism tjänar, d.v.s. de numera av neokonservatismen i mycket styrda, till USA, EU, NATO, IMF m.m. knutna intressena, innefattar allians med, stöd från, ja stöd till just krafter av detta slag, mot vad man utmålar som ett större hot, i detta fallet Ryssland.
Den i krigshets oöverträffade John McCains möte med Svobodas ledare visar samma sak. Det är en strategi liknande den vi ser i Syrien, där man direkt och indirekt mobiliserat extrema, islamistiska grupper från andra muslimska länder, grupper av den typ man i andra sammanhang för krig mot.
Men om “väst” på detta sätt använder Svoboda och Högersektorn för sina egna syften, menar sig dessa å sin sida säkert använda “väst” för sina – som inte är desamma. Och det är fortfarande i högsta grad en öppen fråga vems syften som kommer förverkligas.
Om “väst” lyckas kommer Ukraina dras in i EU- och NATO-sfären, och banden till Ryssland brytas eller minimeras. Den stora ryska minoriteten blir lidande, och på grundval av detta hotar fortsatt konflikt och krig. Om nationalistfanatikerna tar över kapas banden både till Ryssland och EU/NATO-sfären, och alla de många minoreteterna blir lidande; konflikt och krig hotar i lika hög grad.
Det mest akut nödvändiga just nu är att finna en diplomatisk lösning på den omedelbara krisen, sådan den involverar Ryssland. En lösning som skapar utrymme för att identifiera och på fredligt sätt genom förhandlingar hantera och tillgodose de olika legitima intressena. Bildts och “västs” extrema, okunniga och allmänt föråldrade antiryska hållning riskerar att omöjliggöra en sådan lösning, och är därför en större säkerhetsrisk än Ryssland.
Vid sin pressträff i tisdags fastslog president Putin att den gamla regeringen i Kiev förvisso var korrupt, och accepterade tydligt att det finns legitima ukrainska intressen representerade på Maidan. På samma sätt måste väst – det sanna väst – nu acceptera att det finns legitima ryska intressen i Ukraina, och inte minst på Krim.
Vår, Sverigedemokraternas, självständiga utrikespolitiska linje är mer nödvändig än någonsin. Jag föreslår att vi följer den längre än vi hittills gjort i denna ytterst allvarliga kris i Ukraina, med dess omedelbara krigshot. Jag föreslår att vi också intar en mer nyanserad hållning mot Ryssland. Våra mest erfarna diplomater – en Ekéus, en Hirdman, en Eliasson – har förespråkat en sådan. Till och med statsminister Reinfeldt gjorde det, innan han tystades av Bildt och Hökmark. Det är fel, och det är farligt, att tjuta med ulvar som de sistnämnda.
Olle Bengtsson 