Sverigedemokraterna, Ukraina och Ryssland

Sverigedemokraterna har hittills följt en självständig utrikespolitisk linje, skild från övriga riksdagspartier inte bara i EU-frågor utan även rörande den av amerikanska neokonservativa och deras europeiska efterföljare drivna interventionistiska politiken i Mellanöstern. Detta har tillhört det allra viktigaste i partiets politik.

Även i den pågående Ukrainakrisen avviker vi på fördelaktigt sätt genom att problematisera den nya regimen i Kiev, i vilken det fanatiskt nationalistiska partiet Svoboda intar ledande positioner, och som kom till makten med avgörande hjälp av den än mer fanatiska Högersektorn.

Vi upprätthåller här vår självständiga linje inte minst gentemot utrikesminister Carl Bildt, som i torsdags i en radiointervju hävdade att den nya regeringen kort och gott består av “europeiska demokrater” som “arbetar för värderingar som är våra” och “förtjänar vårt starka stöd”. Han ser “inte risken alls” att Svoboda kommer stå i vägen för en demokratisk utveckling.

Bildt kan “inte bedöma” om de har antisemitiska inslag. Han säger att “företrädarna för de judiska samfunden i Kiev” har “avvisat den propaganda som bedrivs från framför allt rysk sida”, som “driver…väldigt mycket att det är antisemitiskt”: “de judiska företrädarna här i Ukraina har nu skrivit ett öppet brev till Putin och protesterat mot och säger att så är det inte enligt deras mening”. Han kan, förklarar han, “bara hänvisa” till detta brev.

Detta är utan tvekan ett av Bildts mest bisarra uttalanden. Är det en kompetent utrikesminister och internationell diplomat som fortfarande inte kan bedöma denna fråga bättre än så?

Men man kan ifrågasätta om detta sades i god tro. Vad Bildts oreserverade stöd för den nya regimen, inklusive Svoboda, i verkligheten visar är att vad som, något svepande, kan sammanfattas som “väst”-agendan, som Bildt alltid med okritisk blindhet och simplism tjänar, d.v.s. de numera av neokonservatismen i mycket styrda, till USA, EU, NATO, IMF m.m. knutna intressena, innefattar allians med, stöd från, ja stöd till just krafter av detta slag, mot vad man utmålar som ett större hot, i detta fallet Ryssland.

Den i krigshets oöverträffade John McCains möte med Svobodas ledare visar samma sak. Det är en strategi liknande den vi ser i Syrien, där man direkt och indirekt mobiliserat extrema, islamistiska grupper från andra muslimska länder, grupper av den typ man i andra sammanhang för krig mot.

Men om “väst” på detta sätt använder Svoboda och Högersektorn för sina egna syften, menar sig dessa å sin sida säkert använda “väst” för sina – som inte är desamma. Och det är fortfarande i högsta grad en öppen fråga vems syften som kommer förverkligas.

Om “väst” lyckas kommer Ukraina dras in i EU- och NATO-sfären, och banden till Ryssland brytas eller minimeras. Den stora ryska minoriteten blir lidande, och på grundval av detta hotar fortsatt konflikt och krig. Om nationalistfanatikerna tar över kapas banden både till Ryssland och EU/NATO-sfären, och alla de många minoreteterna blir lidande; konflikt och krig hotar i lika hög grad.

Det mest akut nödvändiga just nu är att finna en diplomatisk lösning på den omedelbara krisen, sådan den involverar Ryssland. En lösning som skapar utrymme för att identifiera och på fredligt sätt genom förhandlingar hantera och tillgodose de olika legitima intressena. Bildts och “västs” extrema, okunniga och allmänt föråldrade antiryska hållning riskerar att omöjliggöra en sådan lösning, och är därför en större säkerhetsrisk än Ryssland.

Vid sin pressträff i tisdags fastslog president Putin att den gamla regeringen i Kiev förvisso var korrupt, och accepterade tydligt att det finns legitima ukrainska intressen representerade på Maidan. På samma sätt måste väst – det sanna väst – nu acceptera att det finns legitima ryska intressen i Ukraina, och inte minst på Krim.

Vår, Sverigedemokraternas, självständiga utrikespolitiska linje är mer nödvändig än någonsin. Jag föreslår att vi följer den längre än vi hittills gjort i denna ytterst allvarliga kris i Ukraina, med dess omedelbara krigshot. Jag föreslår att vi också intar en mer nyanserad hållning mot Ryssland. Våra mest erfarna diplomater – en Ekéus, en Hirdman, en Eliasson – har förespråkat en sådan. Till och med statsminister Reinfeldt gjorde det, innan han tystades av Bildt och Hökmark. Det är fel, och det är farligt, att tjuta med ulvar som de sistnämnda.

Ukraina och sanktionerna

Ukraine

Tidningarnas begripliga kris

“Många svenska tidningar är idag i kris”, konstaterar DN rktigt i ingressen till en artikel med rubriken ‘Tidningarnas teknikskifte vidgar informationsklyfta’. Ingressen fortsätter: “När läsandet minskar växer  klyftan mellan de välinformerade och de oinformerade.”

Vi får sedan följa tidningens egen och allehanda redaktörers, medieexperters och politikers bekymmer över och åtgärdsförslag för att komma till rätta med att allt färre är intresserade av de stora tidningarna.

“Nyhetsundvikarna” blir utan viktig information, heter det. Men är det inte främst fråga om att man undviker just dessa tidningar, för att “informationen” – innehållet, urvalet, analysen, förmedlingen, åsikterna – helt enkelt är undermålig? Mångfalden som man tidigare sagt sig vilja värna medels presstödet ses nu snarast som ett hot. Hur ser i detta läge “informationsklyftan” egentligen ut? Läsandet av de gamla tidningarna minskar, ja, och många äldre har inte tillgång till internet. Men man är naturligtvis väl medveten om att annat läsande ökar. Vilka är i detta perspektiv i själva verket välinformerade och vilka oinformerade?

Det är inte helt lätta frågor, det finns flera dimensioner. Klart är under alla omständigheter att man från tidningarnas, deras ägares, och närstående politikers håll alltmer fruktar utmaningarna mot en föråldrad och ohållbar ideologisk åsiktshegemoni. Men det är inte bara den groteska opinionskollektivismen inom den politiska journalistiken som är problematisk. Åtminstone för många måste även den rent formella kvaliteten på det publicerade materialet vara en orsak till att det blir alltmer omöjligt att se det som tillförlitligt och auktoritativt.

Härom dagen förmedlade SvD i en rubrik Wilhelm Agrells bisarra åsikt om Reinfeldts högst måttliga och rimliga uttalande att det “i någon mån [är] förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina” på följande sätt: “‘Ett av de mest obehagligaste uttalanden jag kan påminna mig om’”. Det allt vanligare “om” i sammanhang som detta kunde väl i sig accepteras, men när man i samma mening där man valt ett sådant stilistiskt kontroversiellt inslag finner ett fel som “mest obehagligaste” blir det verkligen för mycket.

Sådana fel finner man nu nästan varje gång man läser en tidning, och överallt i den. Tidningarna blir därmed i alla avseenden mediokra; ibland känns de, inte minst i förening med alla smaklösa annonser, närmast sjaskiga. Det finns förvisso fortfarande goda skribenter, såväl formellt som innehållsligt. Men redan de formella felen vittnar inte bara om de krympande ekonomiska resurser som är en följd av krisen, utan också om många journalisters, rubriksättares och korrekturläsares (vilka senare såvitt jag förstår ofta redan är avskedade) alltmer bristande utbildning och kompetens, som utgör en stor del av krisens orsaker.

Ofta rättas de heller inte i nätupplagorna, utan står kvar som ständigt sökbara monument över det faktum att vi inte längre har att göra med några värdefulla kvalitetsprodukter av det slag de nämnda kategorierna av intressenter vill tro att de är, och som även jag av flera, om än huvudsakligen andra skäl skulle vilja att de förblev.

Fenomenets övertydlighet blir direkt komisk när den tredje och sista meningen i den korta ingressen till dagens artikel om tidningskrisen lyder: “Nu menar medieexperter om att dagstidningar borde får public service-stöd.”

Ge dem inte det. Tvinga inte folk att betala för detta. I många nya nätpublikationer, forum och kommentarfält skriver man betydligt bättre.

Tage Lindbom: En beredskapsman ser på försvaret

Kooperativa förbundets bokförlag, 1941

Innehåll:

Förord

Utgångsläget

Blick på officerskåren

Är officerskåren politiskt pålitlig?

Existerar Himmelstoss?

Om disciplinen

58 Karlsson i teori och verklighet

“Vi få ingenting veta”

Fritiden

Den militära socialvården

Vad är “försvarets demokratisering”?

Ukraine

As in the Syria crisis last year, when Putin averted the threatening American intervention, and indeed, before I started this blog, in the Georgia crisis in 2008, I have, this far, seen no reason to say in my own words what many others say very well in theirs, but have limited my contribution to regularly posting the latter – their articles, some interviews – on Facebook, and this time also on Twitter. Click on the Facebook or Twitter icons in the sidebar to go to my accounts.

Paul Brunton: Healing of the Self/The Negatives

Using the Forces of Life/Understanding the Powers of Darkness

The Notebooks of Paul Brunton

Volume Seven

Larson, 1987

Amazon.com

Back Cover:

Unless we look behind the world’s problems into the real and spiritual problems which they reflect, we can not properly understand them or solve them.

-Paul Brunton

Part 1, Healing of the Self, treats the mind-body relationship and contrasts conventional, psychic, and spiritual approaches to healing. Recommending a combination of conventional and alternative methods, it gives a variety of practical techniques, many useful in self-healing.

Part 2, The Negatives, examines the nature and roots of evil and traces its activity in recent and impending world events.