Jan Olof Bengtsson

“Många svenska tidningar är idag i kris”, konstaterar DN rktigt i ingressen till en artikel med rubriken ‘Tidningarnas teknikskifte vidgar informationsklyfta’. Ingressen fortsätter: “När läsandet minskar växer  klyftan mellan de välinformerade och de oinformerade.”

Vi får sedan följa tidningens egen och allehanda redaktörers, medieexperters och politikers bekymmer över och åtgärdsförslag för att komma till rätta med att allt färre är intresserade av de stora tidningarna.

“Nyhetsundvikarna” blir utan viktig information, heter det. Men är det inte främst fråga om att man undviker just dessa tidningar, för att “informationen” – innehållet, urvalet, analysen, förmedlingen, åsikterna – helt enkelt är undermålig? Mångfalden som man tidigare sagt sig vilja värna medels presstödet ses nu snarast som ett hot. Hur ser i detta läge “informationsklyftan” egentligen ut? Läsandet av de gamla tidningarna minskar, ja, och många äldre har inte tillgång till internet. Men man är naturligtvis väl medveten om att annat läsande ökar. Vilka är i detta perspektiv i själva verket välinformerade och vilka oinformerade?

Det är inte helt lätta frågor, det finns flera dimensioner. Klart är under alla omständigheter att man från tidningarnas, deras ägares, och närstående politikers håll alltmer fruktar utmaningarna mot en föråldrad och ohållbar ideologisk åsiktshegemoni. Men det är inte bara den groteska opinionskollektivismen inom den politiska journalistiken som är problematisk. Åtminstone för många måste även den rent formella kvaliteten på det publicerade materialet vara en orsak till att det blir alltmer omöjligt att se det som tillförlitligt och auktoritativt.

Härom dagen förmedlade SvD i en rubrik Wilhelm Agrells bisarra åsikt om Reinfeldts högst måttliga och rimliga uttalande att det “i någon mån [är] förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina” på följande sätt: “‘Ett av de mest obehagligaste uttalanden jag kan påminna mig om’”. Det allt vanligare “om” i sammanhang som detta kunde väl i sig accepteras, men när man i samma mening där man valt ett sådant stilistiskt kontroversiellt inslag finner ett fel som “mest obehagligaste” blir det verkligen för mycket.

Sådana fel finner man nu nästan varje gång man läser en tidning, och överallt i den. Tidningarna blir därmed i alla avseenden mediokra; ibland känns de, inte minst i förening med alla smaklösa annonser, närmast sjaskiga. Det finns förvisso fortfarande goda skribenter, såväl formellt som innehållsligt. Men redan de formella felen vittnar inte bara om de krympande ekonomiska resurser som är en följd av krisen, utan också om många journalisters, rubriksättares och korrekturläsares (vilka senare såvitt jag förstår ofta redan är avskedade) alltmer bristande utbildning och kompetens, som utgör en stor del av krisens orsaker.

Ofta rättas de heller inte i nätupplagorna, utan står kvar som ständigt sökbara monument över det faktum att vi inte längre har att göra med några värdefulla kvalitetsprodukter av det slag de nämnda kategorierna av intressenter vill tro att de är, och som även jag av flera, om än huvudsakligen andra skäl skulle vilja att de förblev.

Fenomenets övertydlighet blir direkt komisk när den tredje och sista meningen i den korta ingressen till dagens artikel om tidningskrisen lyder: “Nu menar medieexperter om att dagstidningar borde får public service-stöd.”

Ge dem inte det. Tvinga inte folk att betala för detta. I många nya nätpublikationer, forum och kommentarfält skriver man betydligt bättre.