Olle Bengtsson

Tingstens vision av Israel som, med Lars Gustafssons ord, “ett nytt Danmark”, var naturligtvis naiv redan från början. Fundamentalistiska (eller ultraortodoxa, eller vad vi ska kalla dem) Ostjuden hade kommit att dominera den sionistiska rörelsen redan långt före staten Israels tillkomst. Men deras närvaro doldes länge i den internationella opinionen dels av det lika starka israeliska socialistiska engagemanget, dels av den allmänna kulturella dominansen av europeiskt eller västerländskt bildade judar.

Men under sjuttiotalet, under den tid Ovadia Yosef var överrabbin i Israel, började de alltifrån början närvarande ultraortodoxa bli mer synliga, och sätta sin prägel på såväl kultur som politik. Detta var vid samma tid som Likud med Begin i spetsen tog över makten och de inflytelserika judiska intellektuella i New York omprövade sin socialism och liberalism och övergick till neokonservatismen. Redan i sin bok To Jerusalem and Back från 1976 gav Saul Bellow i den inledande skildringen av chassiderna på flygresan en inblick i vad som var på gång, en inblick som kunde förvåna sådana som bibringats den tingstenska bilden. Och kontentan av de erfarenheter han gjorde i Israel blev, trots försvar för landet, en viss tonvikt på titelns back, tillbaka till USA.

Alltsedan denna tid har de ultraortodoxa (och bland dem finns en avsevärd spännvidd mellan radikalnationalistiska bejakare av staten Israel och antisionister som helt förnekar dennas legitimitet) av flera skäl, inte minst demografiska, flyttat fram sina positioner, till den grad att de nu är en dominerande kraft som ser ut att vara svår att begränsa för det kvarvarande sekulära och “europeiska” Israel. Den svenska judiska vänstern i vid mening, som inte anammade någon neokonservatism eller dröjde länge med det, producerade till synes uppgivna studier som Göran Rosenbergs Det förlorade landet. Och när vi talar om Bellow måste vi också påminna om i vilken utsträckning även hans USA under denna tid formats av samma utveckling.

Rapporterna om Israels nya eller verkliga väg har kommit i strid ström under de senaste årtiondena. Tydligast var väl den radikale upplysnings- och vänsterisraelen Israel Shahak i sina fortfarande mycket lästa uppgörelser Jewish History, Jewish Religion: The Weight of Three Thousand Years (1994), Open Secrets: Israeli Nuclear and Foreign Policies (1997), och Jewish Fundamentalism in Israel (1999). Jag delar inte hans allmänna världsåskådning och politik, men eftersom jag inte har några större problem med den historiska kritiken kan jag, i synnerhet i ljuset av den starka, problematiska uppsvinget för fundamentalism i alla de tre abrahamitiska religionerna under de senaste årtiondena och alltså inte minst i Israel, ta till mig många av de sanningar om fundamentalismens – eller denna fundamentalisms – väsen som han uppvisar. Det borde fler göra.

Det är för mig centralt att traditionalismen – av det slag jag vill försvara – oavsett vilken specifik religiös tradition vi talar om står i motsättning till litteralistisk fundamentalism. Den senare religionsuppfattningen är ju signifikativt nog i mycket ett modernt fenomen, uttryck för en problematisk aspekt av eller reaktion inom moderniteten. Den finns i alla eller åtminstone de flesta traditioner, även om de innehållsliga skillnaderna är stora. Den är ett av de hinder som måste hanteras av alla som söker försvara den högre kosmopolitismens och den kvalificerade pluralismens humanistiska ideal. Inte minst är den ett problem för försvararen av de mer allmänna andliga insiktena och deras världsåskådning i vår tid, i synnerhet om de även i någon mån vill kvarhålla traditionalismens tonvikt på exoterismens värde.

Jewish Fundamentalism in Israel tillhandahåller bakgrunden till Yosef, beskriver hans relation till andra fundamentalistiska rabbiner och Israels politiska ledare, och förklarar de teologiska grunderna för hans politiska ställningstaganden. När han förespråkade återlämnande av ockuperad mark var det enligt Shahak enbart för att den ännu inte kunde försvaras utan risk för förlust av judiskt liv. Till skillnad från Gush Emunim menade han att vi ännu inte levde i begynnelsen av det messianska riket, och att staten Israel och dess militära och övriga agerande ännu inte kunde räknas som en del av eller som bidragande till detta. Vi levde ännu i “normala tider”. Men innebörden av detta var endast att judarna ännu inte är tillräckligt starka. Endast därför är eftergifter till palestinier och andra nödvändiga. När Israel är starkare, när det inte längre möter verkligt motstånd och riskerar förlust av liv, är det enligt Yosef en plikt att ockupera land, driva ut alla icke-judar, och förstöra alla kristna kyrkor.

Shahak var en slående manifestation av ett i högsta grad annat Israel som fortfarande också finns. Men han markerade alltså en ytterlighetsståndpunkt; de fakta han presenterar är viktiga, men kritiken mot fundamentalismen behöver självfallet inte acceptera just hans egna utgångspunkter. Det är svårt att bedöma vilka resurser Israel har för att hantera detta fenomen, vilken väg det kommer välja. Men det ser inte ljust ut. Shahak pekar på hur Shimon Peres redan vid början av nittiotalet av politisk opportunism uppvaktade Yosef och sökte hans stöd – till den grad att socialdemokraterna fann det motbjudande och i stället förde fram Rabin till en andra period vid makten. Men han hävdar också att i själva verket alla ledande israeliska politiker i olika schatteringar av radikalitet och av religiösa och sekulariserade tolkningar delar en vision av Israel, dess relation till omvärlden, och dess framtid som i stora drag överensstämmer med Yosefs och de andra fundamentalisternas.

Om detta får vi inte höra mycket från de lätt bisarra kvarvarande svenska tingstenianerna, en Per Ahlmark, en Johan Lundberg – trots att de, eller åtminstone Ahlmark, måste veta bättre, måste ha sett mycket som Tingsten själv ännu inte kunde se. I sak har de i allt väsentligt anslutit sig till neokonservatismen. Hos dem framställs Israel fortfarande på det hela taget som ett nytt Danmark.

I några fina och med sympatisk inlevelse skrivna recensioner och kommentarer – Vad gör dagens politiska generationsväxling för attityderna i Israel?, Valet i Israel blev de ungas genombrott, Ny studie om Israels radikala höger, Ett intergalaktiskt Israel träder fram – får däremot anti-tingstenianen Carl Johan Ljungberg fram en någorlunda nyanserad bild av dagens Israel. Men hyllningarna, inte minst från Peres, av en så kontroversiell religiös ledare som Ovadia Yosef vid hans död visar att den snabbt växande fundamentalistortodoxa minoritetens betydelse underskattas.

Fria Tider rapporterar, med ett stort antal viktiga länkar, om den israeliske f.d. överrabbinen och grundaren av Shas-partiet Ovadia Yosefs bortgång. Notera särskilt den socialdemokratiske premiärministern, nuvarande presidenten och mottagaren av Nobels fredspris Shimon Peres’ otroliga ord: “When I pressed his hand, I felt I was touching history…and when I kissed his head, it was as though I kissed the very greatness of Israel.”

Om Yosef är Israels storhet, vad gör denna av västerländska liberaler och pseudokonservativa alltför ofta okritiskt försvarade demokrati så mycket bättre än de islamistiska diktaturerna? Om Peres med Israel menar inte staten utan judenheten eller judendomen, blir ju uttalandet ännu mer anmärkningsvärt.

Jag har haft intrycket att det funnits en effektiv opposition i Israel mot figurer som Yosef. Även American Jewish Committee och ADL har tagit avstånd från några av hans uttalanden, och den amerikanska judiska opinionen är ju känd för att ofta vara mer extrem och fanatisk än den israeliska. Att en person som Peres kan formulera sig på detta sätt nödvändiggör tyvärr en omprövning av Israel i detta avseende.